Partsgruppens rapport (Utdrag av RE)

På uppdrag av ”Utredningen om stabiliseringspolitik för full sysselsättning vid svenskt medlemskap i valutaunionen” (STEMU) har ett separat arbete bedrivits inom en arbetsgrupp med representanter ör de centralorganisationer på arbetsmarknaden som verkar inom den enskilda sektorn.

Gruppen har bestått av Dan Andersson (LO), Anders Bornefalk (SACO), Jan Herin (Svenskt Näringsliv) och Roland Spånt (TCO). Den har arbetat under beteckningen STEMU-P, där P står för partsgruppen. Jan Bröms har varit gruppens sekreterare.

Uppdraget kan läsas som en betingad frågeställning: Om Sverige går med i EMU och om detta kan förväntas leda till vissa problem Vad kan då parterna göra för att tänkbara problem skall bli mindre omfattande och samhällsekonomiskt farliga?

Varje valutaregim innebär ekonomisk-politiska risker. Samtidigt är vi naturligtvis medvetna om att det i samhället rätt eller fel - finns en vitt spridd uppfattning om att just ett inlemmande i EMU är förknippat med ett ekonomisk-politiskt risktagande utöver vad dagens inflationsmål med en oberoende riksbank innebär.

Det finns därför, inte minst av politiska skäl, anledning att där så är möjligt söka gardera sig mot sådana tänkbara risker. Också den enskilde löntagarens behov av försäkringssystem som ger en trygghet inför eventuella omställningsbehov kan behöva diskuteras i den mån kraven på omställningar och anpassningsbarhet förväntas öka som följd av ett medlemskap.

Vad gäller själva EMU-frågan är gruppen, som ovan framgått, medveten om att ett ev. beslut om att delta kan förutsätta särskilda åtgärder på bl.a. de ovan antydda områdena i syfte att öka trovärdigheten kring Sveriges förmåga att på ett så komplikationsfritt sätt som möjligt hantera de omställningar som medlemskapet kan innebära.

Inte osannolikt kan det handla om en kombination av åtgärder i ett samlat paket. Att nu komponera ett sådant paket är alldeles för tidigt eftersom det för arbetsmarknadsorganisationernas del i hög grad handlar om frågor av förhandlingskaraktär där de praktiska för- och nackdelarna med olika lösningar får vägas mot varandra. För detta behövs tid.

Föreliggande utredningstext kan ses som en inledande kontakt inför de samtal som på ett senare stadium med stor sannolikhet kommer att föras såväl mellan organisationernas högsta politiska ledningar som inom de förhandlande organisationerna.

Det vore enligt vår mening fel att nu och inom ramen för ett offentligt utredningsuppdrag lyfta upp överväganden och slutsatser till något förhandlingsliknande som binder våra respektive organisationer i de prioriteringar och avvägningar som senare sannolikt kommer att behöva göras.

Varje ekonomi behöver stötdämpare som gör att hushåll, företag, kommuner och staten själv i de egna ekonomierna kan absorbera oväntade förändringar i inkomstströmmarna utan att detta i alltför hög grad skall behöva påverka investeringsvilja, konsumtionsmönster och därigenom sysselsättningen. Med en starkare soliditet och med egna resurser att överbrygga tillfälliga störningar och svackor minskar riskerna för att en störningar som drabbar delar av ekonomin skall fortplanta sig och uppförstoras.

Såväl av detta skäl som för att stärka investeringsvilja och ekonomisk tillväxt är det enligt gruppens mening angeläget att det förs en politik som är ägnad att stärka soliditeten på alla nivåer av samhällsekonomin. Det senare blir självfallet speciellt viktigt om vi ser framför oss krisscenarior från efterfrågesidan av ekonomin som har sin grund i att alltför högt belånade tillgångar sjunker i värde och där kreditväsendets förmåga att finansiera också sunda utvecklingsprojekt kommer till skada.

De problemsituationer där målkonflikten blir tydligast och potentiellt allvarligast inom EMU jämfört med dagens valutaregim är lägen där statens löpande finanser och en hög och för den ekonomisk- politiska handlingsfriheten begränsande skuldsättning hos staten lägger hinder i vägen för en behövlig finanspolitisk expansion.

I ett sådant läge är normalt sett den korrekta ekonomiska politiken en finanspolitisk åtstramning som kombineras med motsvarande penningpolitisk lättnad.

Detta är i sin tur anledningen till att vi här inför ett ev. EMU-inträde så kraftfullt valt att prioritera starka statsfinanser som ger handlingsmarginaler. Det är med dessa utgångspunkter heller ingen tillfällighet att fokus i Stabilitets- och tillväxtpakten riktats mot de offentliga finanserna. Vad det handlar om är att de enskilda länderna vart och ett för sig skall se till att inte hamna i en situation där frånvaron av en egen penningpolitik skall bli en allvarlig belastning på deras stabiliseringspolitiks möjligheter.

Den diskussion vi i denna rapport för och som ligger penningpolitiken närmast handlar som ovan framgått om möjligheterna att på ett bättre sätt tidsanpassa avsättningar och kostnader till de avtalade försäkringssystemen i förhållande till det samhällsekonomiska läget.

Men det bör understrykas att vad som realistiskt kan åstadkommas den vägen är av en måttlig storleksordning jämfört med vad som under tidigare decennier åstadkommits genom penning- och valutapolitik.

Fokus måste framgent vara att söka undvika att komma i situationer där finanspolitik och lönebildning framstår som otillräckliga instrument att stabilisera ekonomin.

De för den ekonomiska politiken mest fundamentala frågeställningarna som ett medlemskap, och därmed frånvaron av egna penningpolitiskt instrument, bör föranleda handlar således om hur staten utan en egen räntepolitik skall kunna utveckla alternativa instrument för att på kort-, medellång- och lång sikt upprätthålla en acceptabelt hög investeringsaktivitet och hur partssystemen i frånvaro av möjligheterna till valutakursförändringar skall trygga en lönekostnadsnivå som möjliggör ett fullt resursutnyttjande.

RE: Där tog det slut just när det roliga skulle börja...

Tillbaka till EMU-utredningens underlagsrapporter

Början på sidan