Pernilla Ström
Det är fasligt vad det koketteras inom
vissa näringslivskretsar om EMU nu för tiden.
Det har nästan
blivit trend att säga att man är emot
Pernilla
Ström
DN 27/1 2003
Euron har, hävdar de med lätt nedlåtande min, möjligen politiska fördelar. Det finns däremot, brukar de sedan lägga till, inga ekonomiska vinster med att gå med. Och därför bör Sverige behålla kronan och folket rösta nej den 14 september.
Fördelarna och nackdelarna med en gemensam valuta har stötts och blötts i många år nu, och det finns åtskilliga utredningar som har studerat effekterna av en gemensam valuta. Vanligtvis brukar de utmynna i slutsatsen att det faktiskt finns små, men varaktiga, ekonomiska fördelar med att ha en gemensam valuta.
Det innebär lägre växlingskostnader, bättre möjligheter att jämföra priser och därmed en skärpt konkurrens. På sikt borde detta, menar de flesta, ge en något högre tillväxt. Det handlar förvisso inte om några väldiga procentsatser. Men även små, varaktiga skillnader växer med ränta på ränta till betydande belopp.
Vän av storföretagens ordning - jag har mött en del av dem i debatter på sistone - brukar invända att växlingskostnaderna är helt försumbara; ja så små att de nästan inte finns. Företagen kan ju skydda sina betalningar genom att använda sig av den så kallade terminsmarknaden. Och visst, stora företag med specialiserade finansavdelningar och gedigna bankkontakter har sällan problem att hantera växelkurserna kan röra sig ganska kraftigt mellan offert och betalning.
Men små företag har inte samma möjligheter. För dem innebär det en verklig ekonomisk börda. Att hävda att växlingskostnaderna är ointressanta är därför ungefär lika begåvat som att tala om för en skärgårdsbo att fastighetsskatten inte spelar minsta roll eftersom den bara ger en bråkdel av alla de miljarder som varje år dras in i skatt från de svenska hushållen.
Bakom de små, men med tiden betydande tillväxteffekter som den gemensamma valutan väntas ge upphov till ligger antagandet att konkurrensen skärps när det blir lättare att jämföra priser. På detta brukar mina meningsmotståndare i exportindustrin hävda att sådant klarar människor minsann av att göra alldeles på egen hand; se bara vilken koll skåningarna har på de danska spritpriserna! Det må vara hänt att dessa herrar dagligen och stundligen memorerar valutakurser från Reuterskärmarna och dessutom är sådana ekvilibrister på huvudräkning att de på öret när kan ange exakt hur mycket 1 598:50 danska kronor och 497:60 euro är i svenska pengar.
De flesta av oss andra har lite större översättningsproblem. Intressant nog är åtskilliga av dem som nu banaliserar de störningar som olika valutor för med sig tidigare chefer för stora exportföretag. Som sådana var de också mycket flinka med att utnyttja att valutor fungerar som ett filter och försvårar jämförelser. Det tillät dem nämligen att sätta ett pris i lire, ett annat i D-mark och ett tredje i holländska gulden. Men det har de väl förträngt vid det här laget. Det finns klara ekonomiska fördelar med att gå med i valutaunionen.
Det finns även en del ekonomiska nackdelar. Vi kan få betala ett pris när vi inte längre har en egen penningpolitik eller kan sätta räntan efter vad som bäst passar svenska förhållanden.
Det var just detta Calmforskommissionen tryckte så hårt på i sin rapport för några år sedan. Och detta är också - fast i lite annorlunda tappning - som en del av nejsidans företrädare bland exportdirektörerna brukar framhålla.
Calmfors utredning om Bufferfonder
Jag skulle nog vilja hävda att den förlusten är ytterst begränsad.
Vad det handlar om är att Sverige inte enkelt kommer att kunna låta kronan falla när företagen varit dåliga på att hålla kontroll på sina kostnader eller när avtalsrörelser går över styr och lönerna stiger mera än vad produktiviteten ger utrymme för; det vill säga när vi försöker plocka ut mer än vad vi producerar för.
Det handlar dock inte om att man inte kan få lägre ränta när konjunkturen är svag eller högre ränta när den riskerar att överhettas.
Det är bara om Sverige markant skulle avvika från resten av Europa som vi får problem.
Det kan bero på två saker: på sådant som vi själva kan råda och styra över, på sådant som vi kan drabbas av utan egen förskyllan.
I det förra fallet gäller det alltså vilken styrsel vi har över våra egna kostnader, budgetar och löner. Det var här det brast så grovt under 1970- och 1980-talen med en rad devalveringar som följd.
I det senare fallet gäller det hypotetiskt tänkbara men föga troliga händelser som att t ex någon obskyr insekt skulle sätta i sig hela den svenska skogen eller att världen plötsligt bestämmer sig för att Made in Sweden är uselt och dyrt och därför inställer sina köp.
Katastrofer kan i och för sig inträffa. Men skulle de ske, finns andra medel att ta till, nämligen inom finanspolitiken.
Det finns skäl att diskutera EMU och i vilken riktning Europa rör sig på sikt - och det sker alltför lite.
Men det finns också fog för att se upp med dem som säger sig stå upp till den svenska kronans värn, då deras ekonomiska argument i allt väsentligt tar fasta på en ordning som ska låta dem ha sina kostnader i mjuka, svaga kronor och intäkter i starka dollar. Det är just denna fattigdomsalstrande politik som förvandlade Sverige från ett mycket rikt land till en tämligen medelmåttig nation.
Så nästa gång det hörs raljanta toner från nejsägande direktörer inom näringslivet om att detta med EMU "bara" är ett politiskt projekt, minns då att det är mjukvalutans vänförening som har sammanträde. Och kom ihåg vart den politiken förde oss under 1970- och 80-talen.
Robert af Jochnick: Vi hade
handuppräckning. Då blev jag än mer förvånad.
Ja-anhängarna var inte många fler än
nej-anhängarna.
Det verkar vara lite inne att gnälla och vara
emot EMU även i näringslivet.
Kommentar RE:
Hon nämner inte
Medborgare mot EMU vid namn
Det är nog ingen slump
Likadant gör
Mats Johansson på sin sida i SvD
se t ex
Undvik debatt med
Kamporganisationen Riksbanksdirektörer och valutahandlare mot EMU
Kronans
kavaljerer
”Pernilla Ström är ekonom, egen
företagare och
fristående kolumnist i Dagens Nyheter”
Även Lars Jonung sägs vara "fristående kolumnist i Dagens Nyheter"
Pernilla Ström i DN 98-03-21 om Bo Lundgrens bristande bubbla
se även hennes make - Klas Eklund
