| Rolf Englund IntCom internetional
|
Göran Persson: För mig har euron blivit en ideologisk fråga
Intervju i Tiden (s) nr 3, 2003
Göran Persson såg först EMU som en rent ekonomisk fråga. Det ideologiska synsättet har vuxit fram efter hand.
I en intervju med Tidens chefredaktör Tommy Svensson berättar han om sin syn på euron och om vårens bråk inom partiet.
Under paraplyerna i Katrineholm satte han ändå tonen för sin ja-kampanj.
Det före detta kommunalrådet hade kommit hem som europé och eurovän.
Han var så säker på sin sak och så övertygad att många undrade vad som hänt. Sa han inte själv en gång att EMU är ett skakigt projekt?
Var det inte han som oroade sig för ett federalt Europa i eurons spår?
Nu var plötsligt alla tvivel som bortblåsta. Senare ska han säga att det inte finns ett enda vackert argument mot euron. Nej-sägarna gick i taket.
I regnet och snålblåsten fick de huttrande katrineholmsborna höra att euron betyder en tusenlapp mindre i månaden på ett vanligt villalån.
Priserna hade han kollat i Kuriren och ränteskillnaden mot eurolandet Finland med Hans Dahlborg på Nordea. Denne borde veta, banken är ju svenskfinsk.
Men den som lyssnade noga märkte även en annan förändring i argumentationen. ”Jorån”, som han envisas med att säga, hade blivit en ideologisk fråga för den socialdemokratiske partiordföranden.
– Om EMU inte skulle fungera ekonomiskt, kan man ha hur vackra argument som helst för – det kommer ändå att haverera.
Det är det första testet. Jag är glad att jag började där. För på den punkten känner jag mig trygg och säker nu.
Den ideologiska synen har vuxit fram efter hand, berättar han.
Enligt Göran Persson medför samarbetet i valutaunionen att politiken och demokratin stärks gentemot de fria internationella kapitalrörelserna.
– Vi ser hur Europa håller på att bli världens största marknad, men med en relevant politisk motkraft till kapitalet. Europa är också på väg att bli en viktig internationell aktör. Båda processerna drivs fram av den ekonomiska integrationen. Den gemensamma valutan innebär både ett fullföljande och en drivkraft för denna, fortsätter han.
Jag undrar hur det står i samklang med att bedriva ja-kampanj med Bo Lundgren och Lars Leijonborg.
– Vi är överens om den ekonomiska synen, om att kakan kommer att växa snabbare med euron. Vi är ense om att utanförskapet ger oss sämre ekonomiska förutsättningar. Men som vanligt står striden om hur tillväxten ska fördelas, svarar han.
– Jag vet inte var folkpartiet hamnar när det gäller nödvändigheten av att balansera kapitalet. Många liberaler är faktiskt kloka nog att inse att om en marknad ska fungera måste den också regleras.
– För mig som är anhängare av en stor offentlig sektor är det särskilt viktigt att vi inte kör sönder ekonomin.
Med euron får vi äntligen en mekanism som faktiskt ger oss stöd i det avseendet, säger han.
Här berör han en paradox. Svensk ekonomi går bra därför att vi följer EMUs regelverk. Men just därför kan vi också klara oss utanför. Jag frågar hur han ser på den motsägelsen. De regler som EMU-motståndarna kritiserar, kanske i själva verket stärker deras argument i debatten.
– Visst, men om det givit oss allt detta goda, varför ska vi inte dra nytta av fördelarna fullt ut? Det är en sak att vi disciplinerat oss ekonomiskt, men vi kan få ut så mycket mer, svarar han. Han ställer retoriska frågor.
Växer en ekonomi som inte har valutarisker sämre eller bättre? Får vi högre eller lägre ränta med en större valuta som är säker och stabil än med en liten valuta som fladdrar?
– Går man igenom de ekonomiska frågorna kommer man fram till att det vid nästan varje sådan fråga blir bättre med euron, svarar han sig själv. Ja, det blir högre tillväxt, lägre räntor, lägre priser.
Det finns ekonomer som drar motsatta slutsatser, invänder jag.
– Jo, med ekonomer är det så vist att man alltid kan hitta någon som stöder varje ståndpunkt. Men många resonerar som jag, till exempel Assar Lindbeck.
– Man kan också göra det enkelt för sig, fortsätter han.
Finland har fått det bättre med euron.
Varför skulle vi skilja oss så mycket från dem?
Jag tar upp en annan tråd. Det var inte många år sedan man kunde höra Göran Persson offentligt ge uttryck för sina tvivel om EMU. Mest berömt är omdömet om EMU som ett ”skakigt projekt”. Då ansågs han nästan vara illojal mot sina kollegor i EU genom att uttala sig så kritiskt.
Varför har han ändrat sig?
– Det var ju sant då. I mitten av nittiotalet var EMU ett skakigt projekt. Det fanns en allmän misstro. Jag var med och såg hur tyskarna ville gardera sig mot sydeuropéerna.
– Jag ville se hur projektet utvecklade sig över en hel konjunkturcykel. Jag fick skäll också när jag sa det.
– Men nu har jag sett EMU i goda tider och i dåliga tider. Jag är mest imponerad över hur det fungerat under de senaste åren. Vi har en lågkonjunktur i Europa utan valutaoro. Det är väldigt ovanligt och ett gott betyg åt euron.
Så till den andra aspekten där Göran Persson varit skeptisk och kanske mer än någon annan ledande politiker drivit fram en debatt.
Kan man föra penningpolitik på europeisk nivå och finanspolitik på nationell?
Eller leder EMU oundvikligen till en federal utveckling i Europa med en gemensam finanspolitik och i förlängningen en gemensam skattepolitik?
– Vi ser nu att stabilitetspakten verkligen honoreras. Det är inget tvivel om att både tyskar och fransmän är inriktade på att klara detta, trots sina bekymmer.
Det sätter en norm för framtiden och därför känner jag mig trygg i den delen.
– När det gäller finanspolitiken tror jag att vi får en samordning som gäller miniminivåer i skattepolitiken. Men det ligger bara i vårt eget intresse, fortsätter han. Vi får ett skydd mot osund skattekonkurrens. Men ingen kommer att lägga hinder i vägen om något land lyckas övertyga sina invånare om att ta ut högre skatter.
Det råder inget tvivel om att för Göran Persson har alla bitar hamnat på plats. Han är genuint övertygad om att euron är bra för Sverige. Han för alla sin argument, ekonomiska, politiska och ideologiska, till sin spets.
Samtidigt anar jag en frustration, nästan förtvivlan, över att inte alla tar till sig budskapet. Det tycks finnas en barriär mot väljarna, särskilt de egna partivännerna.
– Ja, det är sant, svarar han uppriktigt. Det är verkligen svåra saker det här. Jag möter många som säger att det låter nog bra, men själv vill jagvänta och se.
Samtidigt tror de att euron kommer att införas, förr eller senare.
Göran Perssons svåra uppgift är inte bara att övertyga väljarna om att Sverige ska gå med i euron. Han måste också få dem att tycka att vi ska göra det nu.
Han måste ha ett argument mot nejsidans ”om du är osäker, rösta nej”.
– Nu är vi i ett läge där vi som socialdemokrater kan forma politiken så att den passar för ett medlemskap. Vad vet vi om det nästa gång frågan blir aktuell?
– Dessutom är det nu regelverket bestäms inom EU. Ingen väntar på Sverige. De andra går vidare med eller utan oss.
Den värsta stormen efter näringsminister Leif Pagrotskys uppmärksammade EMU-artikel i förra numret av Tiden och partiordförandens krav på rättning i ledet inom det egna partiet har lagt sig. Men följderna av den interna splittringen och munkavledebatten vet vi inte förrän efter den 14 september.
Trots Göran Perssons intensiva eurokampanj under våren ser jasidan ut att gå in i höstens kampanj med underläge i opinionen. Och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin kommer inte till hans hjälp, om inte något oförutsett inträffar.
Det senare sörjer han. Ja, Göran Persson använder det ordet.
– Det är klart att det är bittert att vi inte kom överens med LO. Jag sörjer det varje dag. Det försvagar oss i ett läge när det handlar om att skapa de bästa förutsättningarna för välfärd och jobb, säger han.
Enligt statsministern var det inte mycket som skilde. Men LOs krav på buffertfonder var omöjliga att tillgodose.
– Det viktigaste är att vi har ett överskott i statsfinanserna. Men LO ville att vi skulle lägga pengarna i en hög. Det blir obegripligt när vi har en statsskuld som inte är betald.
– Vi var väldigt nära en överenskommelse. Den skulle ha kompletterats med ett ekonomiskt strukturråd. För LOs skull tycker jag det är tråkigt att det inte blev av. Det hade stärkt deras ställning, säger han.
Att han tog i så hårt mot nej-sägarna inom det egna partiet ångrar han inte. Men han har inte satt munkavle på kritikerna.
– Nej, absolut inte, den enda jag hade satt munkavle på var mig själv och det är jag lite bitter för, säger han. Jag var oerhört angelägen om att hålla ihop partiet. Därför låg jag lågt så länge i debatten.
– Vi kom i ett läge då vid som stod för partikongressens och förtroenderådets beslut var tvungna att ta för oss. Jag tyckte det var dags också för dem som inte följer de besluten att vara ömsinta om partiet.
Vad tänkte du när du läste Leif Pagrotskys artikel i Tiden? Blev du arg?
– Nej, inte arg. Den skulle väl inte ha uppmärksammats så mycket om vi inte hade befunnit oss i det läge vi då var.
– Jag kände en frustration över att vi som stod för partiets linje knappt tordes argumentera för vår sak därför att vi skulle ta hänsyn till dem som var emot. Det var en märklig politisk låsning. Jag var tvungen att säga nej, det räcker nu. Nu tar vi debatten. Nu tidigarelägger vi kampanjen.
Samtidigt påverkades bilden av dig än en gång. Nu var du återigen Buffel-Persson. Hur känner du när du hör sådant?
– Noll, svarar han torrt. I vissa lägen måste man som partiledare ta de diskussioner och de beslut som är nödvändiga. Jag har faktiskt också mött många positiva reaktioner.
När vi senare möts, på TCO-kongressen i början av juni, tycker han att läget i partiet är betydligt bättre.
– Det interna har vi rett ut, säger han. Jag tror våra kommunalråd och andra förtroendevalda nu förstår att EMU inte är en låtsasfråga som man kan behandla lite hur som helst, utan att vi har ett kongressbeslut och en tydlig partilinje.
I Sverige finns kritikerna mot EU och EMU i allmänhet på vänsterkanten. I andra länder återfinns de till höger. Varför skiljer vi ut oss i det avseendet, tror du?
– Jag har grubblat mycket på det, svarar han. Jag slogs av det fenomenet när jag för några år sedan kom till Skottland och fann en argumentering för EU och EMU som gick helt på tvärs mot den som är vanlig hos oss.
Där såg man medlemskapet som ett sätt att skydda sig mot London, konservatismens högborg. Det var innan Tony Blair kom till makten.
– Storbritannien har man haft konservativ regering i 80 av de senaste hundra åren. I Sverige har vi haft socialdemokratisk regering i 70 år. Det har hos oss skapat en känsla bland många radikala människor att vi skyddar oss bäst genom att hålla oss utanför.
– Jag tycker att de begår ett misstag. Våra ambitioner för välfärdspolitiken hindras inte av det europeiska samarbetet, utan riskeras av att vi hamnar i ekonomisk kris, i ett utanförskap, fortsätter han.
Att vara radikal innebär oftast att man är internationalist. Men på något sätt låser sig vänstern, i vid mening, när det gäller det europeiska. FN går bra, nordiskt samarbete går bra. Varför?
– Jag minns när vi på sjuttiotalet sa nej till EEC, EUs föregångare. Då kallades det en rikemansklubb. Sedan växte samarbetet. Britterna kom med, danskarna och sedan sydeuropéerna. Men vi skulle hela tiden vänta. Nu kommer till och med Östeuropa med, ändå ska vi hålla oss utanför. Det är ett märkligt synsätt.
– Jag tycker att den politiska instinkten ska vara den motsatta. Hela vår rörelses karaktär är att söka sig till de politiska arenor där besluten fattas. Jag blir förtvivlad när jag hör intelligenta människor, som betraktar sig som vänster, säga att vi ska ställa oss utanför och vänta och se, säger han.
Vad tror du händer om det blir nej i folkomröstningen?
– Det kommer att märkas direkt. På kort sikt blir det ekonomiska konsekvenser. På längre sikt innebär det att vi inte är med i den europeiska utvecklingen. Vi är ett land som geografiskt ligger i utkanten och som också då har valt att politiskt befinna sig i periferin. Med de höga ambitioner som svensk socialdemokrati har att påverka internationellt, kan det komma att drabba oss hårt, svarar han.
Och vad händer med dig själv, med regeringen?
– Det vill jag inte spekulera om. Regeringsmakten står ju inte på spel, men det är klart att vi inte blir starkare om vi förlorar omröstningen.
Citatsamling Göran Persson om EMU