|
|
Medborgare för folkomröstning -
Folkomröstning.nu |
Olof Ruin Uppskjut riksdagsbehandlingen av EU:s grundlag till efter de allmänna valen i september 2006. Det finns en oro för att unionen ska kunna utvidga sin
egen kompetens utan att få ett direkt överlåtande från
parlamenten "Låt grupp av länder leda
EU-arbetet" "Folkomrösta om EMU 2001" - Rimligast är att låta riksdagen
avgöra frågan utan föregående folkomröstning.
Det finns en oro för att unionen ska
kunna utvidga sin egen kompetens utan att få ett direkt
överlåtande från parlamenten Olof Ruin, Sveriges nestor på grundlagsfrågor, deltog när riksdagens EU-nämnd i går hade utfrågning om unionens framtida grundlag. På två områden höjde han ett varnande finger: Regeringen bör försöka minimera riskerna med den
så kallade flexibilitetsklausulen, som innebär att
ministerrådet får rätt att utöka EU:s makt till fler
områden än vad som räknas upp i konstitutionen. Regeringen bör också uppmärksamma EG-domstolens
ökade befogenheter. Men vid sidan av dessa två invändningar så menade
Olof Ruin förslaget till en konstitution för EU inte strider mot
svensk grundlag och nyckelorden "statsskickets grunder". Statsvetarprofessorn, som även är expert på
folkomröstningar, menade att det vore "ytterligt olyckligt" om riksdagen
lät svenska folket direkt ta ställning i ännu en EU-fråga.
Olof Ruin menade visserligen att det hade varit naturligare att
folkomrösta om grundlagsfrågan än om euron, men en ny
folkomröstning skulle komma för "tätt inpå". Det skulle
kunna leda till ett lågt valdeltagande och "en urgröpning av det
representativa systemet". ---- Grundlagsutredningen inför EG, under
ordförandeskap av professor Olof Ruin, föreslog ett nyinfört
portalstadgande i regeringsformens första kapitel (1:10 RF) -
Plattläggningsparagrafen
- som skulle lyda: "Låt grupp av länder leda
EU-arbetet" Nu skall en bred diskussion om EU:s institutionella framtid ta vid i alla unionens medlemsländer inklusive Sverige. En fråga att dröja vid i detta sammanhang är det roterande ordförandeskapet; att vart och ett av unionens medlemsländer ett halvår i taget leder Europeiska rådets och ministerrådets arbete. Någon form av roterande ordförandeskap kommer säkerligen fortsättningsvis att upprätthållas inom EU. I en diskussion om dess framtida utformning ter det sig rimligt att också uppmärksamma de två sistnämnda aspekter som här berörts och som bägge har en negativ sida; dels bristen på samordning mellan ordförandeuppdrag och den inrikespolitiska situationen, dels kortheten i själva uppdraget, med den ryckighet som kan följa därav. Olika lösningar kan tänkas på dessa problem. En är att utse en centraleuropeisk politiker att under en längre tid - flera år - verka som ordförande och sammanhållande kraft för Europeiska rådet samtidigt som övriga ordförandeuppgifter fortfarande tillåts rotera mellan medlemsländerna enligt nuvarande ordning. Och om Blair blir president, så kanske Göran Persson får blir vice-president, om han tar in Sverige i EMU. Det är väl det dom pratar om, Tony och Goran.... "Folkomrösta om EMU 2001" Det blir en folkomröstning i EMU-frågan. Nu, såsom ofta när det gäller folkomröstningar, har beslutet att vända sig direkt till medborgarna framför allt drivits fram av två skäl. Ett är att partierna är djupt splittrade i en fråga. Man accepterar den samtidigt som man på detta sätt försöker desarmera den. Ett annat skäl är att grupperingar med starkt engagemang i en fråga misstror traditionell representativ demokrati. Man tror sig kunna vinna genom direkt hänvändelse till folket. Beslutet om att det skall bli en folkomröstning i EMU-frågan innebär emellertid inte att vi nu kan räkna med lugn och samförstånd kring själva formerna för avgörandet i denna kontroversiella fråga. I stället förestår förmodligen en dragkamp kring själva utformningen av denna extraordinära åtgärd. Vilken beslutskraft skall folkomröstningen ges? När skall den äga rum? Hur skall de alternativ se ut som medborgarna skall ta ställning till? Beslutskraft. Vår grundlag inrymmer två formellt olika typer av folkomröstning:
Det råd som riksdagen kommer att be medborgarna om i EMU-frågan kan hanteras på olika sätt. Partierna kan på förhand förbinda sig att följa detta råd alldeles oavsett hur många medborgare som avgivit det. Partierna kan emellertid också på förhand deklarera att man kommer att känna sig bunden av väljarnas votum endast om ett visst minsta antal röstat. Ett sådant nödvändigt antal kan ta sig formen av en viss andel av det totala antalet röstberättigade i landet eller som en viss andel av dem som deltog i det senaste riksdagsvalet. Min förhoppning är att de politiska partierna på förhand uttryckligen skall deklarera att de är beredda att följa det råd medborgarna avger i EMU-frågan endast om det har stöd av en viss andel av befolkningen. Det är inte rimligt att begära att en riksdag, baserad på allmänna val med högt deltagande, i alla lägen skall förväntas acceptera ett utslag i en rådgivande folkomröstning om denna visat sig locka ett betydligt färre antal medborgare till vallokalerna än just de allmänna valen. Ur demokratisk synpunkt är det orimligt att minoriteter, hur engagerade de än kan vara, styr samhällsutvecklingen. Tidpunkt. Beslutet om när en folkomröstning i EMU-frågan skall äga rum fattas av riksdagen. Regeringen och det socialdemokratiska partiet har alltså inte ensamma avgörandet i sin hand, utan förhandlingar om tidpunkten för denna omröstning måste upptas med andra i riksdagen representerade partier. Meningarna kommer med all sannolikhet att vara delade. Positioner kommer att intas som bestäms både av inställning till sakfrågan - om man är för eller mot EMU - liksom av de konsekvenser som ett datum kan förväntas ha för det egna partiets ställning i politiken. I september 2002 är det ordinarie val till riksdagen. Partiernas strateger kommer ofrånkomligen att fråga sig: hur påverkar olika tänkbara tidpunkter för en folkomröstning det egna partiets ställning just i detta val? I den diskussion om tidpunkt för denna folkomröstning som nu kommer att blossa upp ser jag principiellt tre olika alternativ: a) år 2003 eller ännu senare, b) själva valåret 2002 eller c) redan år 2001. I och för sig kan alla dessa tidpunkter sägas vara förenliga med de vaga villkor för en anslutning till EMU som den socialdemokratiska kongressen ställde upp:
Min datumpreferens är hösten 2001 av en serie olika skäl. a) En folkomröstning som först skulle äga rum år 2003 eller ännu senare uppskattas, naturligt nog, av många EMU-motståndare. Några sådana har redan offentligt gett detta alternativ sitt uttryckliga stöd. Man vill helt enkelt skjuta denna fråga så långt in i framtiden som möjligt. Det framstår emellertid som både olyckligt och olustigt att vi ännu många år framöver skall behöva slita med denna fråga, som redan visat sig skapa tröttande blockeringar och spänningar i svensk politik. b) En folkomröstning under själva valåret 2002 kan antingen anordnas före valen i september eller efter; en omröstning samtidigt med dessa val framstår som helt osannolik. Situationen upprepar sig. Vid de diskussioner som för sex år sedan föregick beslutet att hålla folkomröstningen kring EU den 13 november 1994 hade mycken uppmärksamhet kretsat just kring de val till riksdagen som ägde rum den 18 september samma år. Det parti som sannolikt skulle förlora mest på en folkomröstning halvåret före valen i september 2002 är socialdemokratin. Vänsterpartiet å andra sidan, som redan är gynnat av den svårförklarliga samarbetsstrategi som socialdemokratin tilllämpar visavi detta sitt konkurrentparti, skulle däremot vinna med en sådan tidtabell. En folkomröstning hösten 2002 - några månader efter valet - skulle å andra sidan särskilt gynna socialdemokratin. Många socialdemokrater tycks också uttryckligen redan ha förordat detta alternativ. Kanske räknar man med att borgerliga väljare, angelägna om att Sverige skall anslutas till EMU, skulle kunna lockas att i valet dessförinnan rösta på socialdemokratin i känsla av att detta parti, om det befinner sig i regeringsställning, ger de bästa förutsättningar för ett folkligt stöd för ett EMU-inträde. Det fanns borgerliga väljare som resonerade på ett motsvarande sätt inför riksdagsvalet i september 1994. Jag har dock väldigt svårt att tro att de borgerliga partierna, som å sin sida självfallet måste hoppas på ett regimskifte denna höst, skulle vara villiga att låna sig till en sådan tidsplanering. Ännu mindre kan det ligga i vänsterpartiets och miljöpartiets intresse att göra detta. Slutsatsen måste vara att det blir svårt att uppnå en riksdagsmajoritet för en folkomröstning i EMU-frågan hösten 2002. c) En folkomröstning som skall äga rum redan året 2001 måste rimligtvis hållas på hösten det året; det första halvåret är Sverige fullt upptaget med att fungera som ordförandeland i EU. Jag ser framför allt två fördelar med detta datum som alltså ligger ett och ett halvt år framåt i tiden. Det skulle komma ett år efter Danmarks EMU-omröstning och, såsom det nu ser ut, nära den som skall hållas i Storbritannien. En fördel är att en folkomröstning så pass långt före själva valet i september 2002 minimerar omröstningens konsekvenser för valutslaget. De olika partierna kan varken sägas bli gynnade eller missgynnade av tidpunkten. Kanske skulle man härigenom kunna undvika anklagelser om manipulation som ofta brukar utslungas i samband med organisering av folkomröstningar. En annan och ännu viktigare fördel med detta datum är att det i tiden nära följer på Sveriges ordförandeskap i EU. Under ett lands ordförandeskap blir unionen med nödvändighet särskilt synlig för landets medborgare. Alternativens utseende. Det kan naturligtvis hända att ett eller flera partier kommer att plädera för fler alternativ än två men det troliga är väl dock att röstsedeln bara kommer att innehålla ett ja eller nej till deltagande i det europeiska monetära samarbetet. Uttryckliga ställningstaganden till EMU-folkomröstningens beslutskraft och datum brådskar inte men ganska snart bör dock partierna lämna besked.
- Rimligast är att låta
riksdagen avgöra frågan utan föregående
folkomröstning. Då får beslutet en demokratisk legitimitet det
annars kommer att sakna. 1) Intern partibehandling. Flera partier avser att vid kommande kongresser formulera en EMU-ståndpunkt. Den socialdemokratiska extrakongressen i mars står härvidlag i centrum på grund av partiets storlek och innehav av regeringsmakten. Alla ombudsval är ännu inte klara, men risken är påtaglig att endast en begränsad andel av partiets medlemmar över huvud kommer att bry sig om att rösta på något ombud. I Stockholms arbetarkommun, där dessa val ägde rum tidigare i höstas, var det sammanlagt 1 912 personer som deltog i valet. Arbetarkommunen skall enligt uppgift för närvarande ha cirka 10 000 medlemmar. Det innebär att endast cirka 20 procent av medlemskåren i Stockholm var intresserad av att påverka den kommande kongressens ställningstaganden. I den broschyr som sändes ut till arbetarkommunens medlemmar med namn på personer som nominerats som ombud lämnades det ingen som helst information om dessa kandidaters inställning till EMU. Inte mindre än cirka 150 personer var nominerade. Några var visserligen tidigare kända som klara förespråkare för respektive klara motståndare till en svensk EMU-anslutning, men om flertalet rådde osäkerhet om var de står i den fråga som skall bli föremål för stor uppmärksamhet på kongressen även om den ingalunda är den enda. Vad som dock aldrig får glömmas bort är att en partikongress, baserad på en lågt internt valdeltagande, självfallet har betydligt mindre demokratisk legitimitet än en riksdagsgrupp som fått sitt mandat i allmänna val med ett valdeltagande som hitintills legat över 80 procent. 2) Folkomröstningen Det finns uppenbarligen inte något starkt medborgerligt önskemål om att över huvud föra ut EMU-frågan i en folkomröstning. Politiker lockas av folkomröstningar av olika skäl. En del vill ha dem för att de är övertygade om att den egna ståndpunkten skall segra i omröstningen och därmed ges ytterligare tyngd. Andra ser folkomröstningar som en utväg när det egna partiet är kluvet i en fråga. De tillgrips helt enkelt för att desarmera interna spänningar och därmed undvika att partisammanhållningen tar skada i allmänna val. Den enda form av folkomröstning som i dagens läge kan anordnas kring frågan om svenskt medlemskap i EMU är av rådgivande karaktär. Ett betänkande kring ett utvidgat folkomröstningsinstitut som avgavs av mig som utredningsman för några år sedan, inrymde också förslag om möjlighet till beslutande folkomröstningar, baserade på uttryckliga kvorumregler, i konkreta politiska frågor; enligt nu gällande ordning kan denna typ av omröstningar bara anordnas kring ändringar i författningen. Förslaget, som i och för sig stöddes av många remissinstanser, föranledde dock ingen vidare åtgärd. Statsmakternas tystnad på denna punkt får tolkas som en tillfredsställelse med att vi fortsättningsvis bara kan anordna omröstningar som är av rådgivande karaktär. Det stora problemet när det gäller att anordna en rådgivande folkomröstning kring EMU gäller förmodligen valdeltagandet. Naturligtvis är det svårt att före en folkomröstning göra sig någon säker föreställning om grad av engagemang och deltagande i själv omröstningen. Sannolikheten är dock stor, mot bakgrund av vad vi hittills har märkt, att medborgarnas vilja att helhjärtat intressera sig för en omröstning kring denna fråga blir begränsad. Den framstår i många avseenden som tämligen teknisk. 3) Riksdagsbeslutet Den svåra och politiskt känsliga frågan är hur resultatet av en rådgivande folkomröstning skall översättas i ett direkt riksdagsbeslut. Riksdagen bör rimligtvis, när den skall värdera det råd som avgivits, ta hänsyn till hur många som står bakom rådet, det vill säga just hur högt valdeltagandet blev. Några uttryckliga kvorumregler existerar för närvarande inte på detta område. Det är sålunda orimligt att begära att en riksdagsmajoritet skall känna sig bunden av ett råd som går emot vad den själv anser om detta råd bara avgivits av ett tämligen begränsat antal röstande och röstresultatet därtill varit mycket jämnt. Att följa ett sådant råd skulle innebära att riksdagsflertalet, baserat på allmänna val med högt valdeltagande, skulle acceptera en åsikt som i form av en direkt demokrati stötts av ett betydligt mindre antal medborgare. Å andra sidan är det självfallet också orimligt att tänka sig att ett riksdagsflertal inte skulle rätta sig efter ett råd som man uttryckligen bett om ifall det står ett mycket stort antal medborgare bakom det. Att förena rådgivande folkomröstningar med ett parlamentariskt system är svårt. Min slutsats blir en förhoppning om att man i fråga om EMU över huvud överger tanken på att ha en rådgivande folkomröstning. Riksdagen bör i stället ensam ta ställning till om och när Sverige eventuellt skall gå in i EMU. Det i allmänna val baserade parlamentet äger en demokratisk legitimitet som de två andra stegen i den tänkta beslutsprocessen sannolikt kommer att sakna. I de förhandlingar som fördes i Bryssel före vårt medlemskap i EU talades det heller aldrig om någon folkomröstning utan vi förbehöll oss bara rätten att låta riksdagen på Sveriges vägnar småningom ta ställning till ett eventuellt svenskt inträde i EMU.
|
