- Nytt - Index A till Ö - EMU-skeptiker - Statsvetare - Den bästa EMU-boken

Pierre Schori

Schoris hemsida i Europaparlamentet

Blanda inte in Olof Palme i EU-debatten
Sören Wibe i NSD, 2001-04-18 .... mera

DN Debatt 99-11-30, utdrag

"S har ingen egen EU-politik"

Vid 1900-talets slut stängs definitivt dörren för dem som vill bygga välfärd och framtid bakom stängda gränser och förlita sig på egen kraft: vi är alla oåterkalleligen sammanflätade på en enda global marknad, och med Kina och Indien som ekonomiska och politiska stormakter om några årtionden blir den mångomtalade globaliseringen ännu påtagligare.

För ett så exportberoende land som Sverige blir sättet på vilket vi möter denna stora utmaning näst intill en ödesfråga. Men även stora länder och ekonomier som Storbritannien och Japan måste noga överväga sina utvecklingsstrategier.

När utrikesminister Robin Cook nyligen besökte Japan, världens näst största ekonomi, var det främst för att övertyga investerarna om att Tony Blair avser att föra in sitt land i EMU. Att EU infört en gemensam valuta och påbörjat en ny utvidgningsprocess har gjort unionen intressantare för Japan, som strävar efter att minska sitt beroende av USA.

Förre japanske utrikesministern har presenterat en plan för ett slags asiatisk "kol- och stålunion" kring en pipeline för sibirisk gas till Japan och andra energitörstande länder i regionen. Vissa talar till och med om att gå från ett frihandelsområde till gemensam marknad med 500 miljoner konsumenter, tullunion och på sikt en gemensam valuta.

Grunden till trygghet och välfärd läggs förvisso i den egna nationen. Men utan en gynnsam omvärld och ömsesidigt berikande internationellt samarbete är det mesta skrivet i vatten. Den politiker som hävdar att vi klarar oss på egen hand eller formar sin världsbild utifrån sig själv och sin omedelbara närhet bedrar sig själv eller sina väljare.

Det är en illusion att tro att det räcker med att vara den ledande politiska kraften nationellt eller världsmästare på budgetsanering. Folkhemmet har blivit för trångt. Utmaningen för 2000-talet blir att behärska politikens nya arena. I en alltmer ekonomiskt, etniskt och ekologiskt sammanflätad värld behövs politiken mer än någonsin. Internationalismen har förberett oss. Och det kanske är just på den arenan som politiken har kvar sina enda utvecklingsmöjligheter.

EMU-frågan måste ses i detta vidare politiska sammanhang. Det gör såväl den europeiska vänstern och fackföreningsrörelsen, som är för EMU, och högern, som brittiska Tories och Le Pen med anhang, som är emot.

Bara med bevarade grundideal och nya medel kan socialdemokratin forma också morgondagens samhälle. För moderaterna är ju EU färdigbyggt med den inre marknaden och EMU. Men för oss socialdemokrater måste EU fyllas med ett politiskt och socialt innehåll.

EU har därför av de socialdemokratiska regeringarna nu tydligt fått uppdraget att vara en tillväxt- och jobballians och på allvar börjat driva jämställdhet och grundläggande medborgerliga och fackliga rättigheter.

EU har också med kraft återvänt till den ursprungliga Europatanken - att skapa fred.

Genom utvidgningen och konfliktförebyggande åtgärder kan vi äntligen få vaccin mot nya Kosovo. EU axlar nu även det globala ansvar som måste följa av att vara världsledande i handel genom att modernisera sitt stora bistånd och verka för fri och rättvis handel.

Hittills har den svenska EMU-debatten främst förts av ekonomer och med ekonomers argument. Dessa är viktiga - krisen visade oss marknadens kraft och kronans utsatthet - men inte avgörande. Kronförespråkarnas huvudargument att kronan ger oss möjlighet att driva en egen räntepolitik och att den i nödfall kan devalveras måste dock bemötas.

För det första överdriver det räntepolitikens roll. Välfärden byggs främst av fundamenta som ordnad samhällsekonomi, hög sysselsättnings- och utbildningsnivå och gott företagsklimat.

För det andra kan inget land längre tilllåta oordning i statsfinanserna eller inflation och vårt ränteläge kommer därför att ligga nära EMU-ländernas oavsett medlemskap.

För det tredje är det demokratiska inflytandet över vår egen räntepolitik inte så stort. Europeiska centralbanken, ECB, däremot måste regelbundet stå till svars inför Europaparlamentet och där tvingades senast dess chef Wim Duisenberg att acceptera ökad öppenhet.

För det fjärde har vi alltför bittra erfarenheter av devalveringars höga pris och kortsiktiga värde. Bara att hålla devalveringsdörren öppen kostar i form av högre räntor. Vi måste finna andra metoder att både förebygga och bemöta svåra ekonomiska kriser, som till exempel den finska modellen med buffertfonder.

Jag menar att de ekonomiska argumenten för ett medlemskap överväger, framför allt av stabilitetsskäl. Men erfarenheterna hittills från Sverige, Finland och Storbritannien visar att det går att driva en självständig, framgångsrik ekonomisk politik såväl inom som utom EMU. Varken skönmålningar eller mardrömsbilder har infriats.

EMU ser jag dock främst som ett politiskt projekt och vi bör därför besluta på politiska grunder. Bra eller dåligt - det beror på politikens innehåll. Ett ja till EMU är också ett ja till att fullt ut delta i formandet av EU:s ekonomiska politik. För mig som internationalist och som tror på politikens möjligheter är detta avgörande.

Genom att avstå visst självbestämmande kan vi påverka viktigare beslut.

Men vi måste som parti bli tydligare med hur vi vill utveckla EU:s ekonomiska politik. Vi saknar ännu en konkret dagordning. Partikongressen bör därför klart ta ställning för en radikal politik inom EU och kräva:

• att sysselsättningspolitiken ges samma tyngd som den monetära politiken och att konkreta, bindande mål sätts upp för kampen mot arbetslösheten,
• att ECB öppet och tydligt redovisar grunderna för sina bedömningar,
• grundläggande medborgerliga och fackliga rättigheter i alla medlemsländer,
• att löntagarnas ställning stärks genom direktiv eller avtal på Europanivå mellan arbetsmarknadens parter, rätt till koncernfackligt arbete och konflikträtt över nationsgränser,
• en samlad politik mot social, skatte- och miljömässig dumpning och skärpta åtgärder mot skatteparadis för penningtvätt och skatteflykt,
• konkreta och mätbara jämställdhetsmål; lika villkor för löner, anställnings- och utvecklingsmöjligheter måste gälla,
• prioritering av fattigdomsbekämpning, skuldlättnad för de fattigaste länderna och stärkt frihandel på rättvis grund,
• att EU snabbt bygger upp sin nya konfliktförebyggande förmåga, driver på utvidgningsprocessen och aktivt medverkar till att reformera och förstärka FN.
• ökad kamp mot främlingsfientlighet, rasism och diskriminering,
• ett snabbt systemskifte mot öppenhet och ansvarstagande och begränsning av skattebetalarnas kostnader.

Socialdemokratin kan inte nöja sig med att stå i farstun och ha en marginaliserad roll i de viktiga framtidsfrågorna. Vi måste med Olof Palmes ord bejaka den europeiska verkligheten och möta 2000-talets utmaningar med en radikal agenda för EU.

Vi behöver forma en humanistisk, politisk motvikt mot en till synes galopperande kapitalism. EU är genom sitt utvecklade samarbete och sina uppbyggda strukturer den avgjort viktigaste och längst komna formen för en sådan motkraft.

Skall vi klara att upprätthålla välfärdssamhället som vi känner det i globaliseringens tidevarv är ett väl fungerande EU ett måste. Det är i ett sådant perspektiv jag ser den gemensamma valutan, som en motvikt till en av dollar och yen dominerad marknad, som ett förstärkande, sammanhållande kitt inom den välfärdsallians EU måste bli och som ett sätt att öka Sveriges inflytande i detta samarbete.

Pierre Schori

Början på sidan

Externa länkar: öppnar i nytt fönster