nejtillemu.com

Johan Schück

Johan Schück, Poltava-föreningens hovreporter
Kronkrigarna från valutafronten firar. Poltavaföreningen höll möte, skrev Carl A Hamilton i en legendarisk artikel i Aftonbladet 2002. Nu tio år senare var det dags igen för Poltavaföreningen att fira sin seger hösten 1992. Poltavaföreningens hovreporter Johan Schück inkallades under fanorna och resultatet blev två artiklar i Dagens Nyheter den 8 september 2012.
Rolf Englund blog 28 oktober 2012

Finanspakten är inte lösningen på eurokrisen
Pakten tar sikte på symptomen, snarare än på krisens verkliga orsaker
Johan Schück, DN Ekonomi 3 februari 2012

Finansministern och reportrarna verkade ha det så mysigt
De satt kring finansministern med samma belåtenhet som en patrull scouter kring lägerelden
Detta inte menat som förtal av Gunnar Örn, Johan Schück och allt vad de heter.
Johan Hakelius, Affärsvärlden 27 september 2011

Andrum för Lettland - men behovet av devalvering kvar
Det finns skäl för även Estland och Litauen att släppa nuvarande euroanknytning och i stället hitta en rimlig växelkurs.
Johan Schück, DN Ekonomi 12/6 2009

Europeiska centralbankens kraftiga räntehöjning är ett hårt slag mot planerna på utvidgning av EMU.

För Sverige är läget att vi, trots en starkare konjunktur, kan hålla lägre räntor än länderna inom valutaunionen. Ja-sidans problem är att plånboksargumenten knappast talar för ett svenskt EMU-medlemskap.

Uppgiften för Europeiska centralbanken, ECB, är att slå vakt om ett fast penningvärde. Man kan inte säga annat än att den tas på allvar. Räntehöjningen i torsdags från 3,75 till 4,25 procent, alltså med 0,50 procentenheter, överträffade vad nästan alla bedömare hade väntat sig.

Skälen för och emot EMU är till största delen av politiskt slag. Avgörande är - eller borde åtminstone vara - hur man vill delta i Europas framtida utveckling.

Klart är samtidigt att EMU-medlemskap ger politiskt inflytande, inte minst i den allt viktigare Euro-11-gruppen av finansministrar där allt fler av de stora ekonomiska frågorna behandlas.

För svensk del tillkommer att vi fördragsmässigt är förpliktade att gå med i EMU, även om ingen i praktiken kan tvinga oss till det.

Men självfallet har bildandet av en valutaunion mellan elva europeiska länder omfattande ekonomiska verkningar. Detsamma gäller ett tänkbart inträde för de fyra EU-länder som fortfarande står utanför. Av dem är Grekland i det närmaste klart, medan Danmark håller folkomröstning den 28 september i år - med mycket osäker utgång. I Sverige och Storbritannien utgör den negativt inställda folkopinionen hittills ett avgörande hinder. Ett svenskt avgörande är därför inte att vänta förrän tidigast under nästa mandatperiod, alltså efter 2002.

Inför en eventuell utvidgning av valutaunionen kan ECB:s räntehöjning få stor betydelse. Danmarks centralbank tvingades i torsdags höja räntan ännu mer, med hela 0,60 procentenheter. Skälet var att danska kronan, som är fast knuten till euron, hade kommit i gungning till följd av ovissheten om hur det ska gå i folkomröstningen om EMU.

På fredagen kom en opinionsmätning enligt vilken 46 procent av danskarna är för EMU-medlemskap och exakt lika många är emot. Undersökningen gjordes före räntehöjningen, som knappast kan ha gjort väljarna mer positivt inställda till EMU. Ett alternativ som föresvävar en del danska EMU-kritiker är att släppa kopplingen till euron och - med svensk förebild - låta kronan flyta.

För Sverige är detta en ny roll - efter flera decennier av misslyckad ekonomisk politik. Tidigare var ett ständigt bekymmer att priserna steg snabbare och räntorna var högre än i Tyskland, som utgjorde symbolen för stabilitet. Kronan var en svag valuta som vid återkommande tillfällen fick devalveras, och den svenska BNP-tillväxten sackade efter andra länders. Först under de allra senaste åren har bilden blivit en annan.

Numera är Sverige ett låginflationsland, där allmänhetens förväntningar är inställda på mycket måttliga prisökningar. Detta har bidragit till stora lyft i realinkomsterna, liksom till att den pågående starka högkonjunkturen kan bli ovanligt långvarig. Omsvängningen i Sveriges ekonomi hade inte varit möjlig utan den statliga budgetsaneringen, som sedan befästs genom fastställandet av utgiftstaken. Avgörande är också att Riksbanken numera fungerar självständigt med tydlig inriktning mot ett inflationsmål.

Bakom dessa förändringar låg ett starkt tryck utifrån. Det mest tydliga kravet var att Sverige skulle uppfylla inträdeskraven till EMU. Det lyckades över förväntan: i dag är de svenska offentliga finanserna bland de starkaste i Europa och inflationen lägre än i EMU-länderna.

Inom gruppen av elva EMU-länder råder visserligen en stor spridning, men genomsnittligt är inflationen högre än i Sverige samtidigt som deras BNP-tillväxt inte är lika stark. Trots detta anser ECB nu det vara nödvändigt att hålla en halv procentenhets högre styrränta än Riksbanken (se bilden).

En förklaring är att deras mål är olika formulerade. För ECB gäller att inflationen ska vara lägre än två procent, medan Riksbanken ska låta priserna stiga med just två procent.

ECB har dessutom ett så kallat referensvärde för hur mycket penningmängden får växa. Detta värde ligger på 4,5 procent, men överskrids gång på gång - med påföljd att räntan måste höjas. I Sverige är dock ökningen av penningmängden för närvarande mycket snabbare än i EMU-länderna, utan att detta ges någon större betydelse.

Ränteskillnaden mellan EMU -länderna och Sverige beror delvis på att ECB vill gå längre i inflationsbekämpning än Riksbanken. Samtidigt är det tvivelaktigt om så mycket positivt är att vinna på att priserna stiger, låt säga, en procent, i stället för två procent.

Finansmarknadernas ökade förtroende för Sverige framgår av att det förut ständiga gapet mellan svenska och tyska obligationsräntor sedan tidigare i år har försvunnit. Numera är de svenska räntorna till och med något lägre än de tyska, även om detta kan bero på tillfälliga faktorer såsom utförsäljningen av Telia.

Ändå är det svårt att se någon omedelbar ekonomisk fördel, om Sverige snabbt kunde gå med i EMU. Räntorna skulle i varje fall inte bli lägre.

Däremot kan det finnas långsiktiga vinster med EMU-medlemskap, som hänger samman med ökad konkurrens på tidigare ganska skyddade nationella marknader. I förlängningen kan det leda till lägre priser, exempelvis på tjänster från banker och försäkringsbolag.

Från 1999 har dollarn gradvis stärkts mot kronan - fram till mitten av maj i år. Dollaruppgången har till stor del varit en följd av att dollarn, i ännu högre grad, har stärkts mot euron.
Kronan befinner sig, såsom en flytande valuta, i ett slags mellanläge där kursrörelserna mellan dollar och euro får starka effekter även på kronans växelkurs.

Ingen brådska med folkomröstning. I dagsläget är risken stor att ja-sidan drabbas av bakslag.

För närvarande finns inga starka ekonomiska skäl för svenskt EMU-medlemskap. Tvärtom kostar ett deltagande i valutaunionen, åtminstone på kort sikt, mer än vad det ger i utbyte. Om Sverige ändå ska gå med i EMU, så är det av politiska skäl som inte har mycket med ekonomi att göra.

Den brandfacklan kastade nyligen Handelsbanksekonomen Mats Kinnwall in i debatten. Detta borde rimligen ha satt fart på det ganska avsomnade meningsutbytet kring Sveriges förhållande till EMU. Men hittills är reaktionerna måttliga, kanske beroende på att debattinlägget publicerades endast i elektronisk form (genom nyhetsbyrån Reuter).

Mats Kinnwall grundade sitt påstående på att Sverige numera har lägre obligationsräntor än Danmark, detta trots att danskarna står betydligt närmare EMU än vad vi svenskar gör:

- Danska kronan är direkt knuten till euron genom det valutakurssamarbete som kallas ERM2. Sedan EMU-starten för Danmark i praktiken samma penningpolitik som Europeiska centralbanken, ECB.

- Danmark går till folkomröstning om EMU redan i slutet av september i år. Opinionsläget är ganska jämnt, men sannolikheten ändå relativt hög för ett danskt EMU-inträde inom de allra närmaste åren.

En egen närmare granskning av räntorna för svenska och danska tioåriga statsobligationer visar att skillnaden uppstod i början av mars i år (se grafiken). Innan dess följde de båda ländernas marknadsräntor varandra mycket nära. Numera råder däremot en ränteskillnad i svensk favör för statspapper med så gott som alla löptider - från 6 månader till 15 år.

Gapet, till svensk fördel, har sedan växt under de senaste veckorna. Delvis har det en marknadsteknisk orsak: de svenska räntorna pressades ner av att staten skulle sälja ut aktier i Telia och använda pengarna till återköp av obligationer.

Redan dessförinnan var dock de svenska marknadsräntorna klart lägre än de motsvarande danska. Viss förklaring kan hämtas i EMU-frågan, eftersom socialdemokraternas extra partikongress i början av mars gav principiellt klartecken för svenskt deltagande - i en odefinerad framtid.

Därefter tycks dock Sveriges förhållande till EMU inte ha haft betydelse för ränteutvecklingen. Inga marknadsstörningar har inträffat, trots att regeringen i sin vårbudget var alldeles tyst om valutaunionen - och därmed inte följde upp partikongressens beslut. Inte heller har det fått någon ränteeffekt att socialdemokraterna under våren har tappat i opinionsmätningarna, till förmån för EMU-motståndarna i vänsterpartiet.

Opinionsläget i Sverige är dessutom sådant att ja-sidan har all anledning att dröja med en folkomröstning, eftersom risken för bakslag annars måste betraktas som överhängande. Som det nu ser ut kan en folkomröstning väntas tidigast 2003 och inträde i EMU kring 2005. Ytterligare fördröjningar är fullt tänkbara.

Paradoxen är att det troligtvis behövs varaktiga framgångar för Sveriges ekonomi, om opinionen ska vända i mer EMU-vänlig riktning. Men samtidigt innebär en sådan situation - som vi mycket väl kan vara på väg in i - att frågan om deltagande i valutaunionen får mer begränsad ekonomisk betydelse.

Klart är i varje fall att finansmarknaderna, liksom många ekonomiska analytiker, bryr sig allt mindre om EMU-frågan. De lägger i stället tonvikten på att Sverige är inne i en period av stark ekonomisk tillväxt, där prognoserna för de närmaste åren ser gynnsamma ut. Den svenska inflationen är samtidigt nästan lägst i Europa: 1,0 procent, mot 2,9 procent i Danmark och 1,9 procent i genomsnitt för EMU.

Utvecklingen är mer balanserad än om Sverige - rent hypotetiskt - redan hade varit med i valutaunionen. I en kolumn på DN:s ledarsida den 8 maj påpekade Ulf Jakobsson, chef för Industriens utredningsinstitut, att riskerna för överhettning i det nuvarande konjukturläget skulle ha varit betydligt större, om vi hade ersatt kronan med euron.

Skälet är att euron har fallit betydligt mer mot andra valutor, framför allt USA-dollarn, än vad kronan gjort. Den gemensamma valutan medför för tillfället större inflationsrisker, samtidigt som möjligheten till åtstramning genom räntehöjning har överförts till Europeiska centralbanken, ECB, i Frankfurt. Särskilt för mindre länder, som inte väger tungt i ett genomsnitt för EMU-länderna, ökar risken för en kostnadskris - av liknande slag som Sverige tidigare har råkat ut för.

Motsvarande situationer kan inträffa även i framtiden, om EMU-ländernas ekonomier går i olika takt. Därför blir det allt mer nödvändigt med en finanspolitisk samordning - något som också har inletts inom den så kallade euro-11-gruppen av finansministrar. Där finns Sverige, av givna skäl, inte representerat.

Inflytandefrågan blir, sannolikt, ett av de starkaste skälen för Sverige att på längre sikt söka anslutning till EMU. Som EU-medlemmar hamnar vi annars i en allt mer orimlig situation, där många av de viktigaste frågorna avgörs utan svensk medverkan. Problemet tilltar ju fler länder som går med i EMU.

Värt att notera är att EMU-debatten har fått ny fart i Danmark, där avgörandet ligger mycket nära i tiden. Nyligen hävdade "de tre vise männen", som är vetenskapliga rådgivare till regeringen, att effekterna av medlemskap på den danska ekonomin är "små och osäkra". De bemöttes hårdhänt av statsminister Poul Nyrup Rasmussen, som tvärtom påstod att mängder av jobb står på spel och att stora räntehöjningar hotar vid ett nej till EMU.

I Sverige borde vi kunna föra en mindre uppjagad EMU-debatt, med tanke på att beslutet ligger längre framför oss. Viktiga långsiktiga effekter på konkurrens och effektivitet riskerar annars att komma i skymundan. Men med några få undantag är det i stället alldeles tyst, när det gäller följderna av att gå med i valutaunionen eller ställa sig utanför.