-
Nytt - Index A till Ö
- EMU-skeptiker - Statsvetare - Medborgare mot EMU
|
|
Mats Svegfors
Frågan är inte längre "ska vi ha
marknadsekonomi?" - Under de två år som har gått sedan den europeiska valutan euro introducerades har den tappat 25 procent av sitt värde visavi dollarn. Den brittiska tidskriften The Economist resonerar i ett av sina senaste nummer om orsakerna. Visserligen har The Economist tillhört skaran av EMU-skeptiska EU-anhängare. Likväl kan tidningen inte gärna anklagas för bristande anhängighet till den liberala marknadsekonomin. Dess slutsats är att marknaden har fundamentalt fel. Värderingen av euron relativt dollarkursen är omöjlig att förstå på rationella grunder. Sedan årsskiftet har Framfab tappat 48 procent av sitt börsvärde. När det gäller företagets verksamhet har inte mycket förändrats annat än en begränsad resultatförändring. Förklaringen återfinns uppenbarligen i en allmän nedvärdering av Internetföretag. Det hänger inte samman med att någon egentligen ny kunskap om den framtida Internetutvecklingen kommit i dagen. Omvärderingen av Framfab och andra Internetföretag är inte mycket mer rationell än förändringarna av kjolmodet. Ericssonaktien har ett p/e-tal på 51. Det innebär att aktien är värd 51 gånger så mycket som den senast prognostiserade vinsten. Omvänt innebär detta en avkastning på cirka 2 procent. Den värderingen gör börsen av ett företag som omsätter i stort sett hela sitt sortiment på ett par år och som finns på en marknad där utvecklingen är såväl extremt snabb som extremt internationaliserad. P/e-talet för företag inom mer traditionella industrisektorer ligger på cirka 10. De höga värderingarna av Ericssons och andra IT-företags aktier bygger inte på kunskap om vad som kommer att hända med dessa företags avkastning i framtiden. Om det vet aktiemarknaden lika litet som företagsledningarna. I stället handlar det om spekulationsvärden som motsvarar en mycket stor del av dessa företags hela börsvärde. Intet av detta är sagt för att förringa värdet och betydelsen av den kapitalistiska marknadsekonomin. Däremot blir glorifieringen av alla dess yttringar och all dess praktik direkt löjeväckande, sannolikt också kontraproduktiv. Löjeväckande blir glorifieringen för den som har minsta erfarenhet av att leda företag i en marknad och vet att det är en verksamhet som på mikronivå är lika erratisk och irrationell som i stort sett all annan administrativ verksamhet. Den stora skillnaden är att det hela på systemnivå och i det långa loppet blir bra. I det lilla, och inte alltid så lilla, sker det bankkrascher, börssammanbrott och gigantiska felinvesteringar på vägen till den enorma framgången i det stora. Kontraproduktiv blir glorifieringen inför alla de människor som i sin verklighet, eller i den medieupplevda verkligheten, ser tillkortakommanden i sak och perverterade drivkrafter verka på marknaden. Ett personligt skäl till att jag på allvar funderar över synen på marknadsekonomin är att jag under det senaste året har bytt professionell hemvist, från ett företag på marknaden till en statlig förvaltning. Och tillbaka i staten förfäras jag över bristen på självkänsla och förlitan på de egna traditionella värdena. Marknadens språk, för att inte tala om managementlitteraturens modetrams, har trängt långt in i statens hjärta. Det finns ett underförstått antagande om att så som det är i företagen bör det vara också i den offentliga förvaltningen. Med viss överdrift skulle jag vilja påstå att "balance scorecard" är ett mer känt begrepp än "legalitetsprincipen" i en normal offentlig förvaltning. Utan någon som helst överdrift påstår jag att uttrycket "målstyrning" förekommer varje dag i en statlig förvaltning samtidigt som begreppet "normgivning" nästan aldrig förekommer. Men det viktiga skälet till att diskutera, och problematisera, synen på marknadsekonomin är att globaliseringsdebatten har väckt frågan om marknaden till nytt liv. Och jag är intensivt övertygad om att för alla oss som fullt ut inser marknadens betydelse och värde är uppgiften inte att mytifiera och glorifiera marknaden. För detta finns goda intellektuella skäl. Men skälen är också mer situationella. Förra gången debatten verkligen fördes om marknaden handlade den om plan eller marknad. Så är det inte nu. I den meningen har vi nått historiens slut. Nu handlar debatten om de institutioner som omger marknaden, eller egentligen konstituerar den. Frågan är alltså inte om vi skall ha marknadsekonomi, utan om hur den skall formas. Svaret "marknadsekonomi" på denna senare fråga blir ju abderitiskt. Det intressanta, och lockande, med frågan om "vilken marknadsekonomi" är att svaren är allt annat än självklara. Ty på samma sätt som liberala institutioner sådana som "äganderätt" och "personlig frihet" är definierade i förhållande till staten är de också definierade av staten. De uppstår i kraft av den lagstiftning som också är den som främst kan kränka dem. I fråga om marknaden gällde detta tidigare på nationell nivå. Nu gäller det på internationell och global nivå. En förutsättning för global frihandel är en fungerande internationell rätt. Det är den som skapar säkerheten för investeringar och omsättning. Men det är inte alls sagt hur dessa internationella rättsliga institut exakt skall utformas. Rimligen är det på den globala nivån som på den nationella: det finns inte en klar linje som avgränsar de regleringar som skapar själva förutsättningarna, alltså institutionerna, för den väl fungerande handeln från dem som intervenerar i den på ett skadligt sätt och perverterar den. Det är en bred grå zon, dessutom en ständigt föränderlig sådan zon, som skiljer det ena från det andra. På ett synnerligen tankeväckande sätt har detta diskuterats och analyserats av Lars Ingelstam i Demokratiutredningens bok "Globalisering". Hans utgångspunkt är att själva föreställningen om en strid mellan plan och marknad, om en ständigt pågående kamp mellan höger och vänster om att förskjuta gränslinjen mellan de två för att främja det ena på det andras bekostnad, är fel. Han menar att det i stället handlar om ett spänningsförhållande mellan "systemkapitalismens centrum och dess periferi". Med detta menar han att den moderna välfärdsstaten och den kapitalistiska marknaden är så tätt sammanflätade så att detta "system" inrymmer få motsättningar. Däremot finns en motsättning i detta systems förhållande till de många människor som finns ute i periferin och inte så sällan är förlorare, eller i vart fall uppfattar sig vara förlorare, i en process som av systemet drivs i helhetens intresse. Ingelstam anger i fem punkter de förhållanden som av den demokratiska staten och den kapitalistiska marknaden skapar ett väl sammanhållet system: 1. Den moderna kapitalistiska ekonomin är beroende av att staten bygger de goda institutionerna. 2. Kapitalismen behöver det demokratiska samhället som motvikt till sina egna inneboende tendenser att sätta marknaden ur spel. 3. Genom omfördelningspolitik, av olika slag och olika i olika länder, bibehålls en legitimitet för den kapitalistiska marknadsekonomin som annars skulle riskera att gå förlorad. 4. Den demokratiska staten och den kapitalistiska marknaden försörjer varandra ömsesidigt. Marknaden skapar resurser för politiken att fördela. Staten skapar sociala institutioner som gör att företagen kan fungera. 5. Olika värdesystem råder i systemets båda delar: i ekonomin effektiviteten, i demokratin allmänintresset och jämlikheten. Dessa värden måste råda inom respektive sfär för att samhället skall fungera väl. Men olika värden kan inte råda om det just inte handlar om två olika sfärer - som dock gjuts samman i ett system. Lars Ingelstams analys har inte mötts med jubel någonstans i det politiska etablissemanget. Och begripligt är det. Ty på samma sätt som kapitalistisk marknad och demokratisk politik behöver varandra så behöver vänster och höger varandra. Den ena lever inte väl utan den andra, trots att båda lever på den andre. Problemet är bara att det ömsesidiga beroendet mellan demokratisk politik och kapitalistisk marknad mycket väl låter sig avtäckas varpå det kan leva starkare. Bland annat blir det då lättare att förklara och förstå varför sådana orimligheter som jag inledningsvis beskrev kan existera samtidigt som marknadsekonomin i stort ger synnerligen gynnsamma effekter. Inträffar däremot den logiska följden därav, d v s att motsättningen mellan höger och vänster punkteras, då undermineras själva grunden för det politiska mönster som har varit förhärskande under nästan hela 1900-talet. Följaktligen försöker vi i centrum att hålla liv i vår gamla motsättning. Men det innebär att vi dåligt förstår periferiproblemet i politiken. Vi jagar kommunister där det främst finns utanförskap.
Mats Svegfors 94-09-10 i ruta i
SvD
|
