EMU - Ett illa genomtänkt fullskaleexperiment
- To Be, Or Not To
Be A Country - that is the question
Sir Oliver Wright, GCMG, DCVO, DSC,
April 2001 .... more
Med jämna mellan rum inträffar hän delser, som verk samt bidrar till att forma ens egen uppfattning. Det kan vara läsningen av en bok, som ger sammanhang och perspektiv. Eller det kan, som i det här fallet, vara att bli ordentligt ställd mot väggen av kolleger.
Tillsammans med något hundratal andra europeiska statsvetare var jag somras på konferens i Förenta stater na. Motsvarande gruppering ameri kanska forskare, som också har det eu ropeiska unionsproblemet som specia litet, hade inbjudit. Konferensen på gick i fyra dagar och bestod på vanligt sätt av föreläsningar, paneldebatter och diskussion av arbetspapper.
Händelsen jag syftar på inträffade under en paneldebatt. Plötsligt föll en amerikansk kollega litet grann ur ramen och började provocera:
"Hur är det egentligen med Er europeiska statsvetare? Har Ni någon egen lösning på problemet myntunion utan fiskal union? Eller är det med Er som med de kolleger från de gamla öststaterna, som vi brukade träffa på konferenser före 1989? De återgav bara sina regeringars retorik.
Europa avser inte att följa Förenta staterna, Kanada och Tyskland i spåren, heter det. Er myntunion tänkes bli den första i världshistorien som inte åtföljs av att fem, tio eller tjugo procent av BNP används för att ut jämna mellan delstaterna. Som följd därav skall det heller inte behöva utkrävas något samlat ansvar för över-staten.
Genom den s k stabilitetspakten onödiggörs federal beskattningsrätt. Länderna lovar varandra att inte hjälpa varandra. Det sägs vara lösningen, fortsatte utmanaren sarkastiskt. Länderna behåller makten över skattebaserna. Frånvaron av demokrati på europeisk nivå blir då inget problem.
Länderna centraliserar och frånhänder sig makten över myntet utan att samtidigt centralisera makten över skattebaserna. Detta är en sensation, gick 'den besvärlige', vidare. Er union får därigenom karaktär av statsteoretiskt laboratorium. Där försiggår ett historiskt fullskaleexperiment utan historisk förebild och urskiljbar teori. Dessutom går det inte att utkräva något ansvar för de tagna riskerna.
Experimentet förefaller vägledas av en mystisk, antiintellektuell förlitan på 'historien' som ett högre väsen. Också Ni forskare verkar tro på detta. Eller försöker Ni i smyg lösa proble met? Vad har Ni i så fall kommit fram till?"
Avsedd verkan
Provokationen fungerade som avsett. Under resten av veckan kom många samtal att handla om detta. Något samlat svar blev det väl knappast. Forskningskonferenser fungerar inte på det sättet. Men jag är säkert inte en sam om att ha tagit intryck. Vad som här följer är ett försök att fixera tre grundattityder, varav den tredje är bättre än den första och den andra går att försvara mot angrepp av det redo visade slaget.
Den vanligaste och minst försvarbara inställningen vill jag kalla hårdkokt.
Det "nödvändiga" måste inträffa. Denna tro på försynen verkar effektivt av kylande på alla försök att urskilja alternativ och väga dessa mot varandra. Inställningen har länge ansetts akademiskt oacceptabel. Men den har åter kommit häpnadsverkande starkt efter 1989 form av det ymnigt förekommande talet om "processen". De troskyldiga förlitar sig på att det finns "handlingskraft" när det verkligen gäller.
Funktionen - och kanske också idén - är att motverka eftertanke och rationalitet. Det behövs ingen analys. Huvudsaken är "processen" och att man själv är en del av denna. Sannings- och värdefrågor spelar ingen roll. Erfarenheten visar, säger den hårdkokte med naiva eftersägare, att försynen med tiden löser allt till det bästa.
Förvisso går det inte utkräva ansvar, medger den hårdkokte. Men vi får för utsätta, att "processen" med tiden ger demokratin ett nytt innehåll. Folkstyre kommer måhända i en oviss framtid att betyda raka motsatsen, dvs att det inte bör vara möjligt att utkräva ansvar. Vem vet? Låt oss inte försöka stå emot vad som "säkert" är en nödvändig utveckling. Vårt förnuft duger inte till så mycket som vi själva tror.
Makt är rätt
Ett mindre vanligt förekommande, men principiellt tydligare, sätt att låta makt vara rätt och obesett bejaka ut vecklingen erbjuder den andra attity den, formaljuridiken. Vill medlemsländerna tränga tillbaka demokratin är det som det är med den saken. Medlemsländerna är fördragens herrar. Det är deras ensak hur de vill inrätta unionen.
Hållningen preciserades i samband med att den tyska författningsdomstolen 1993 godkände Maastrichtfördraget. Risken i det läget var att juristmakten skulle ställas mot förbundsdagen som med överväldigande majoritet godtagit fördraget. Domstolen insåg lägets allvar och kom till undsättning genom att hävda, att demokratiprincipen i grundlagen var tillgodosedd.
Det tyska folket har egentligen inte frånhänt sig några befogenheter, argumenterade domstolen. Dessa är bara utlånade. Unionen är ett provisorium. Därigenom kränks inte den tyska demokratin. Så länge den makt som ut övas på unionsnivå är av marginell be tydelse, har förutsebar innebörd och kan återtas om "arrendekontraktets" villkor inte uppfylls, är allt i sin ordning.
Detta sätt att argumentera imponerar ytligt genom sin skenbara briljans och tekniska uppfinningsrikedom. Men det utövas med en blinkning experter emellan. Detta säger vi för att, så gott det går, rädda vad som räddas kan av demokratisk anständighet. Attityden påminner om hur skickliga men ogudaktiga teologer under tidigare år hundraden bistod med teoretiska nöd- lösningar för att inte oroa det enkla kyrkfolket.
Hårdkokta och formaljurister resonerar olika. De förra är principiellt mot att fästa någon vikt vid ordnat tänkande. De senare är mycket skarp sinniga. Men de använder sitt skarpsinne till att rädda vad som räddas kan av det som politikerna har råkat be stämma. Det som förenar är idén att makt är rätt och att det är fåfängt att ställa krav på genomtänkt handlande, när det gäller stora och viktiga avgö randen. Då är det bara råstyrka och handlingskraft som räknas.
Inte lura andra att tro
En tredje grundhållning, som är föga originell mot idéhistorisk bakgrund men som är det inom dagens europeis ka unionsforskning, är vad jag vill kalla normalkritisk. Den hävdas i polemik mot såväl hårdkokta som formaljuris ter. Idén är att man inte bör "tro i alla fall". Framför allt bör man inte lura andra att tro på sådant som man själv finner föga övertygande. Enligt intellektualismens moral bör man säga som det är också när det gäller politiska fullskaleexperiment utan känd förebild.
Den normalkritiskt inställde hävdar bara vad han eller hon anser vara sant eller sannolikt. Umgänget enskilda människor emellan kan ibland gynnas av psykologiskt skonsamma förtiganden. Politiska sammanhang, däremot, har allt att vinna och inget att förlora på bästa möjliga bild av verkligheten. Man bör ta reda på hur det är och säga detta. Vilka är begränsningarna? Vilka är möjligheterna?
Våra europeiska regeringspolitiker vill inte bli störda, framhåller den normalkritiske. Den hårdkokte finner sig stillatigande i detta och nöjer sig med att i allmänna ordalag bejaka den hi storiskt unika processen.
Formaljuristen å sin sida nöjer sig med att registrera gjorda delegationer. Om dessa går att återta avgörs enligt hans eller hennes mening enbart formellt, inte genom att undersöka om det är möjligt i praktiken.
Den normalkritiske, däremot, anlägger en mer förnuftsmässig och realistisk syn på saken.
Experimentet må vara illa genom tänkt från början. Men nu är det igångsatt. Då gäller det att försöka begripa dess inre logik i efterhand och att laga efter läglighet med tanke på framtiden. Det som måste undvikas är en författ ningspolitisk härdsmälta. Därvidlag har de europeiska demokratierna en smal balansgång att gå under 2000-talet.
Ä ena sidan gäller det att undvika att låst ränta och låst växelkurs kombination med skilda realekonomiska förutsättningar leder till att regeringarna inte kan hantera situatio nen utan tvingas inskränka strejkrätten, uppskjuta allmänna val och liknande.
Å andra sidan gäller det att upprätt hålla principen att inte hjälpa varandra ekonomiskt. Ty den nuvarande nivån av medlemsavgift - drygt en procent av BNP att jämföra med ett samlat skatteuttag kring femtio procent - verkar vara ungefär så mycket som regeringarna klarar att förankra i sina respektive länder.
Skulle unionen kräva samma nivåer som i Förenta staterna, Kanada och Tyskland, behöver länderna utrusta Europaparlamentet med egen beskattningsrätt. Av detta skulle följa att unionen blev en egen stat och en egen demokrati.
Två maximer
Lösningen på problemet - om det finns någon - ligger enligt normalkritisk uppfattning i två maximer för det unionspolitiska handlandet.
Den ena är att undvika att centralisera makten över "köksbordsrelevanta" frågor. Makten över den familjenära civilrätten och användningen av skattebaserna kan inte föras bort från medborgarna med mindre dessa kan acceptera majoritetsbeslut inom hela unionen.
Den andra maximen är att göra normalkritiken till något mer än en akademisk hållning. Den behöver även hävdas politiskt och i den allmänna debatten. Som det har varit under de senaste tio åren har hårdkokta och formaljurister fått breda ut sig alltför mycket i tro att det har gagnat saken.
Vid närmare eftertanke förefaller mig detta vara ett synnerligen tveksamt antagande.
Controversial plans for sweeping changes to the way the
European Union works - including a call for an elected EU president - have been
published.
The draft proposals from the convention on Europe's future also
include an elected foreign minister and backing for a common foreign policy.
BBC Monday, 26 May, 2003
PDF
Document Draft Constitution - Volume I - Revised text of part I