-
Nytt - Index A till Ö
- EMU-skeptiker - Statsvetare -
Den bästa
EMU-boken
|
|
| Sverker Gustavsson om prop.72 Dagarna före jul kom en proposition om “Ändringar i regeringsformen, samarbetet i EU m m” (Prop. 2001/02: 72). Den innehåller förslag om stärkta stadganden för särskilt utsatta grupper och viktig miljöpåverkan, att reglerna för delegation till europeiska organ justeras samt att kretsen av möjliga lagrådsledamöter utökas. Viktigast är ändrade föreskrifter om delegation till europeiska organ. Som det nu är får riksdagen bara delegera för överstatlig hantering inom den s k första pelaren. Enbart beslut rörande affärslivet (men inte den övriga politiken) får delegeras. RF 10:5 föreskriver för sådana beslut tre fjärdedels majoritet eller likalydande avgöranden med riksdagsval emellan. Propositionen föreslår, att begränsningen till marknadsfrågor tas bort. Det sker genom att “samarbetet i Europeiska unionen” (ospecificerat) tillåts utöva svensk beslutsmakt. Ändringen öppnar för delegering också av utrikespolitik inom andra pelaren, rättsfrågor inom den tredje och välfärdspolitik inom den fjärde. Det enda som enligt förslaget inte får delegeras är beslutanderätt, som “rör principerna för statsskicket”. Riksdagen får med andra ord inte frånträda sin egen rätt att delegera. Inom samma valperiod kan den inte avskaffa Sverige som självständigt land. Ett aktivt beslut om att landet skall upphöra kräver likalydande beslut och mellanliggande val. Något annat vore uppseendeväckande. En försäkran om att Sverige lever vidare som eget land också efter 2002 är likafullt inte så lugnande som det låter. Om allt utom rätten att delegera kan delegeras (bara det sker i laga ordning) får medlemskapet i unionen en annan innebörd än vad som hittills har antagits. Teorin så långt har varit att bara sådant beslutsfattande kan, bör och får delegeras, som är av politiskt marginell betydelse. Så länge ansvar enbart kan utkrävas av det egna landets regering, och inte samfällt av ministerrådet, är det bara makten över marknaden som går att delegera. Till nöds har den sortens centraliserad maktutövning kunnat framställas som en förvaltningsunion, för vilken ansvar inte behöver kunna utkrävas. Allt som är demokratiskt viktigare (familjenära juridik, skattebaser, välfärds-, rätts- och utrikespolitik) utgör lejonparten av den förda politiken. Inom alla sådana områden vinnlägger sig ett unionsland om att (inte bara i teorin utan också i praktiken) hävda det egna folkstyrets överhöghet. Låt vara att unionsländernas politik inom dessa viktigare områden mer och mer föregås av samråd och samordning. Ändå (eller kanske snarare just precis därför) får rätten att besluta om den familjenära och kostnadskrävande politiken inte delegeras. Ju mer unionsländerna påverkar varandra i sådana saker, desto mer önskar de själva bestämma. Dagens utformning av RF 10:5 (att befogenheter bara kan överlåtas till de “Europeiska gemenskaperna”) sätter en gräns för vad som går att delegera. “Samarbete” faller utanför. Makt kan bara lånas ut till ett juridiskt fixerat “samgående” av det slag, som är aktuellt i fråga om marknaden, myntet och miljön och som har karaktär av “gemenskaper”. Varför överge denna högst rimliga demarkationslinje? Är det verkligen ett välgrundat önskemål, att makten över utrikes- och välfärds- och rättspolitiken skall gå att delegera? Eller rör det sig om ett olycksfall i arbetet av det slag, som lätt inträffar i regering och riksdag när tempot är alltför uppskruvat? Vad som står på spel, menar jag, är trovärdigheten hos den försäkran, som avgjorde utgången av folkomröstningen 1994. Gjorda delegationer skulle vara av begränsad natur och bara gälla affärslivet, påstod vi som argumenterade för ett “ja”. Utrikes-, rätts- och välfärdspolitik skulle inte kunna beslutas utom räckhåll för den svenska demokratin. Också inför utsikten att till hösten (eller när det kan bli) söka förmå en majoritet att bejaka EMU finns det skäl att hejda sig. Även utan den föreslagna grundlagsändringen är detta en svår uppgift. En centralisering av makten över myntet får inte tros leda till att också välfärdspolitiken måste befinna sig utom räckhåll för folkstyret. Redan i det perspektivet framstår förslaget om en obegränsad möjlighet till delegering som en måttligt angelägen författningspolitisk reform. Alldeles särskilt gäller detta om ett andra grundlagsbeslut och EMU-kampanjen i tiden kommer att sammanfalla. Därtill kommer sakfrågan. Varför måste möjligheten till delegering göras total? Önskar vi inte alla en rejäl möjlighet att utkräva ansvar för allt som är politiskt viktigt? Måste vi då inte (för vår demokratiska självrespekts skull) i regeringsformen på något sätt markera, att det bara är marknadsfrågor som till nöds går att delegera? Sverker Gustavsson Professor i statskunskap vid Uppsala universitet Vad
ska vi med grundlagen till när politikerna ändå struntar i att
följa den?
|
