- Nytt - Index A till Ö - EMU-skeptiker - Statsvetare - Medborgare mot EMU

Maktdelning kräver eftertanke
Det vilar något hysteriskt över önskan att med blixtens hastighet göra de fyra stora till viljes i maktfrågan. Problemen behöver tänkas igenom utifrån nyckelbegreppen folkstyre, självbestämmande och folklig acceptans.
Sverker Gustavsson, SvD Brännpunkt 7/8 2003

En diskussion om unionens framtid bortom ja eller nej vore en nåd att stilla bedja om. Som det med åren har blivit reduceras minsta kritiska antydan till en fråga om för eller emot Europa. Särskilt är det två frågor som på normalt sätt skulle behöva dryftas.

Den ena gäller hållbarheten. Andra unioner är utrustade med en stor central budget för att utjämna effekterna av att ränta och växelkurs är federalt låsta. Hur kan vår union med ett växande antal medlemsländer på skilda ekonomiska nivåer klara sig utan en sådan?

Den andra frågan avser makten. Kanske kan en debatt om utkastet till nytt unionsfördrag eller konstitution för Europa som det står på försättsbladet störa folkomröstningen. Visst är nio miljoner färre än fyrahundra miljoner.

Rent beslutstekniskt är saken klar. Förra året ändrade Sverige regeringsformen, så att tre fjärdedelar av de röstande riksdagsledamöterna kan överlåta beslutanderätt utan mellanliggande val och oavsett vilka befogenheter de överför till centralmakten.

Problemet är sakfrågan. Hur långt är det välbetänkt att inskränka självbestämmandet? Åtminstone följande fyra punkter borde även regeringsformens (RF 10:5) tre fjärdedelar av de röstande ägna viss eftertanke.

Beslutsregeln ändras. Tre av de fyra stora länderna föreslås kunna stoppa varje annan majoritet. Det sker genom ett krav om minst tre femtedelar av unionens folkmängd bakom beslut av ministerrådet. Genom utformningen av artikel 24 säkerställs, att de fyra stora, Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland, kan berörd lagstiftning för samtliga tjugofem medlemsländer.

Det görs inte längre någon åtskillnad mellan olika slags frågor. Huvudprincipen blir majoritetsbeslut. Så blir det trots att demokratiskt ansvar inte kan utkrävas av den slutligt bestämmande församlingen. Denna utgörs liksom tidigare av ländernas regeringar, som inte samlat kan ställas till svars utan bara ländervis.

Unionen ges principiellt företräde framför medlemsländerna. Nu är detta informell domstolspraxis, där en sådan är politisk realistisk. Skulle vi följa utkastet, avhänder vi oss uttryckligen genom artikel 10 våra grundlagars överhöghet. Vid konflikt mellan exempelvis tryckfrihetsförordningen och vad som beslutas federalt avgör domstolen.

Det införs en s k flexibilitetsklausul. Om överlåtna befogenheter inte räcker, föreslås ministerrådet enligt artikel 17 enhälligt men utan ratificering av medlemsländernas parlament kunna vidta de åtgärder som behövs.

Föga förvånande vill de stora länderna inte ha någon diskussion om dessa punkter och framför allt inte om den första.

Ändå är frågan värd att ställa. Vilket problem löser vi genom att ge den avgörande makten åt länderna med störst befolkning?

Som vägledning uttalade stats- och regeringscheferna i Nice 2000 och Laeken 2001, att dagens union lider av bristande demokratisk legitimitet. Detta sammansatta uttryck går att tolka på två olika sätt.

Enligt en första tolkning är det si och så med folkstyret. Enligt en andra tydning är det är si och så med den folkliga acceptansen.

Demokrati och legitimitet är inte samma sak. Monarkin har starkt folkligt stöd utan att vara demokratisk. Auktoritära expertsystem kan gynna sysselsättning, tillväxt och låg inflation. Som följd av detta kan ha folkligt stöd. Men därför är de inte folkstyrda.

Demokrati kräver att styrelsen kan avsättas med ändrad politik som följd. Oklarheten om demokrati eller legitimitet gör att förslaget måste avvisas.

Berlusconi vill kröna sin politiska bana som utropare av ett andra Romfördrag.

Om ett direktorat av de fyra stora inte redan under hösten kan accepteras, vet ingen var det slutar. Vad händer om även de nya medlemsländerna får ett ord med i laget? Med detta för ögonen ligger det nära till hands att vilja forcera.

Sakfrågan måste tas på allvar. Men det kräver i så fall att vi vänjer oss av med vår, under de senaste tio åren förvärvade, vana att till varje pris okritiskt vilja vara processen till lags.

Särskilt tänker jag på två statsvetenskapliga sällsamheter, som tenderar att sudda ut skillnaden mellan demokrati och legitimitet. Det ena som vilseleder är det myckna talet om handlingskraft. Enligt denna tanke kan gott politiskt innehåll kompensera bortfallet av folkstyre. Fred och välfärd är något de flesta önskar.

Men demokrati och handlingskraft är inte kommunicerande kärl. En demokrati som är handlingskraftig vinner lättare folkligt stöd. Problemet är att detta samband inte är det enda. Även en handlingskraftig regim, som är odemokratisk, kan vara folkligt accepterad. Italien och Tyskland under 1930-talet visar detta.

Det andra som förvirrar är det myckna talet om samtal. Att det inte går att samlat avsätta dem som lagstiftar anses enligt en suddig tanke gå att kompensera med överläggningar, förhandlingar och nätverk. Självfallet gagnar samtal folklig acceptans. Men folkstyre är inte det enda som gynnas av tankeutbyte. Detsamma gäller om folkstyrets praktiska motsats, som i våra dagar inte är diktaturen utan expertstyret.

Det vilar något hysteriskt över önskan att med blixtens hastighet göra de fyra stora till viljes i maktfrågan. Problemen behöver tänkas igenom utifrån nyckelbegreppen folkstyre, självbestämmande och folklig acceptans.

Idén om ett styrande direktorat av de fyra stora måste med bestämdhet avvisas. Något sådant går inte att motivera enbart under hänvisning till att vi befinner oss inbegripna i en process, som gör eftertanke störande och illojal.

Mycket kort tid hann förlöpa, innan 1919 års ordning bröt samman. Uppgiften är att lyckas bättre än den gången. Då räcker det inte med folklig acceptans. Det som behöver befästas är folkstyret och principen ett folk, en röst. Även 2004 års ordning riskerar annars att bli en historisk parentes. Särskilt lätt kan det bli på det sättet, om stormaktsstyret tvingas in i det redan färdiga anslutningsfördraget med de tio nya länderna under hot om att dessa inte annars får bli medlemmar.

Full text och utskriftsvänlig version his SvD