- Nytt - Index A till Ö - EMU-skeptiker - Statsvetare - Medborgare mot EMU

Riskerna är stora - Vinsterna är små
Se hur det går i Tyskland

Myntunion utan fiskal union äventyrar demokratin
Sverker Gustavsson Ekonomisk Debatt 2003, nr 4

Sammandrag gjort av Rolf Englund

Visserligen är det bra med rationalitet, heter det inför folkomröstningen. Likväl bör vi låta vårt ställningstagande grundas på känsla och intuition, hör jag många säga. Huvudsaken verkar vara att det blir ”rätt” utgång, inte argumenten. Intellektualismens moral är inte precis vad som utmärker en sådan inställning. Liksom Jörgen Hermansson (2003, s 83-100) i hans bok om att tänka och handla ”på upplysningens grund” vägrar jag att låta begreppet politik reduceras till en irrationell restpost av total öppenhet utan besinning. Även stora beslut bör fattas på grundval av fakta och förnuft.

Poängen med den lösning, som Tyskland och Frankrike valde 1990, är myntunion utan fiskal union. Efter murens fall var tiden mogen för något helt nytt, ansåg Helmut Kohl och François Mitterrand. Det nya världspolitiska läget motiverade ett fullskaleexperiment utan känd förebild.

Den eviga freden skulle nu kunna etableras och 1648 års problem med självständiga stater, som tenderar att bekriga varandra, sist och slutligen lösas. Myntunion utan fiskal union var, menade man, den rätta balansen mellan självstyre, samarbete och samgående

Idén var stort anlagd och tekniken oväntad. Förhållandet mellan myntunion och fiskal union antogs kunna vara olikformigt. Förbundsstater styrs normalt enligt principen myntunion med fiskal union. Överstaten i Förenta staterna, Kanada och Tyskland förfogar över en årlig kassa omfattande tio à tjugo procent av det samlade produktionsresultatet. Obalanser till följd av gemensam ränta och växelkurs kan på det sättet utjämnas.

Vår europeiska myntunion, däremot, grundas på en medlemsavgift uppgående till 1,27 procent av produktionsresultatet – att jämföra med 40 à 50 procent, som är skattekvoten i länderna.

Efter ett misslyckat 1900-tal är inte bara fred utan också folkstyre oavvisliga krav. Hållbarhetsproblemet blir mot denna bakgrund överhängande.

Det speciella är att ränta och växelkurs låses överstatligt och utom räckhåll för demokratin. Ramvillkoren läggs fast utifrån unionen som helhet. Samtidigt är rösträtten allmän, facket starkt och välfärden utbyggd utan att länderna gemensamt förfogar över sina skattebaser, så att de kan omfördela. Uppläggningen bäddar för storskalig politisk frustration och därmed missnöjespartier. Vore det inte bättre med en mer flexibel ordning?

Genom EMU centraliseras penningpolitiken och bringas utom räckhåll för medlemsländernas demokratier. Det som återstår för dessa är att höja och sänka skatter och avgifter samt att verka för mer lönespridning och en försvagning av arbetsrätten. Utan säkerhetsventiler i form av ränta och växelkurs låter sig ”rätt” politik lättare föras. Befolkningen kan effektivare tvingas acceptera nödvändiga nedskärningar och försämringar av sina arbetsvillkor. Ekonomisk-politiskt är myntunion utan fiskal union att likna vid en ”tryckkokare utan säkerhetsventil” (Blomström 1998).

Om denna karaktäristik är såväl hökar som duvor överens.

För hökarna är facket och välfärden av en så hårdkokt beskaffenhet, att kokningen genast behöver komma i gång. Möjligheten att låta ränta och växelkurs tjäna som säkerhetsventiler är enbart ägnad att fördröja den nödvändiga omvandlingen.

Duvorna drar motsatt slutsats. För dem är facket och välfärden av en så hårdkokt beskaffenhet, att det motverkar sitt syfte att omedelbart och oåterkalleligt stänga ventilerna. En bättre idé är att utanför EMU inrikta sig på att förbättra utbudet och sänka kostnadsläget. Ländernas egen demokratiska förmåga att åstadkomma hög tillväxt är inte att förakta.

Idén om starka mänskliga rättigheter är svår att övervinna, när den har kommit att genomsyra ett helt samhälle. Därför är det oklokt och kontraproduktivt att låta kokningen försiggå i utomdemokratisk regi, menar de ekonomisk-politiska duvorna. För legitimitetens skull bör folket självt undan för undan besluta. Trycket hanteras bättre med än utan säkerhetsventiler.

Vad krävs för att myntunion utan fiskal union skall kunna effektivisera resursanvändningen med bevarad demokrati?

Överlever demokratin eller går den under? Överlever stabilitetspakten eller går den under?

Total framgång innebär, att inte bara stabilitetspakten utan även folkstyret håller för det tryck, som myntunion utan fiskal union utlöser i avsaknad av säkerhetsventiler. Välfärdsstat, arbetsrätt och lönebildning effektiviseras, utan att detta skadar folkstyret.

Grundbulten är stabilitetspakten med dess bindande krav på små underskott i de offentliga finanserna och en förpliktelse för länderna att inte komma till varandras undsättning vid ekonomiska svårigheter. Genom dessa båda förpliktelser kan myntet göras gemensamt, utan att unionen behöver besluta om skattekvoterna federalt.

Totalt fiasko går också att tänka sig. Då överger ett land såväl stabilitetspakten som demokratin. Idén är att släppa de ekonomiska krafterna loss. Media, organisationer och förtroendevalda uppvisar stor uppfinningsrikedom. Allt går att göra. Ett lyckorus håller dock bara en kort tid. Katastrofen kommer när centralbanken och regeringarna tappar kontrollen, samtidigt som stödet från andra unionsländer är obefintligt.

Nu tänker vi oss en situation, som pekar i riktning mot fiskal union. Stabilitetspakten kommer på allvar att knaka i fogarna, när regionala och sociala intressen börjar kräva att Bryssel skall kompensera för den utslagning, som i orättvist hög grad drabbar landet X eller regionen Y och samhällsgruppen Z inom landet X. Visserligen har medlemslandet bundit sig för att uppträda enligt pakten. Men följderna av detta blev oförutsett stora, säger de berörda.

För den sociala och politiska stabilitetens skull önskar landet ett tillfälligt frångående av paktens regler. Med andra ord vill man på annan väg kompensera sig för att säkerhetsventilen i den ekonomisk-politiska tryckkokaren är stängd. Redan dagens, relativt måttliga, ekonomiska nedgång och strukturproblem i Tyskland och Frankrike har aktualiserat denna möjlighet. Det är lätt att föreställa sig värre situationer.

Det utsatta landets regering vädjar då till övriga länder att räcka en hjälpande hand i form av stora lån eller transfereringar för att rädda demokratin. Första gången detta sker kan det motiveras enligt principen att en gång är ingen gång. Kanske går det även en andra gång. Men tredje gången börjar det bli svårt. Sedan trafiken väl har inletts, föder den ena eftergiften den andra.

Brandkårsutryckningarna blir snart så många och så stora, att undantagen behöver samordnas och ges en konstitutionell form. Unionsorganen ser sig då föranlåtna att föreslå en ändring av fördragen. Stabilitetspakten måste i något läge ersättas av ett finansdepartement, som ställer frågan om en optimal användning av skattebaserna för unionen. Europaparlamentet behöver i så fall tillerkännas beskattningsrätt och kunna besluta om en federal finans- och välfärdspolitik.

Om det nu är så att myntunion utan fiskal union har karaktär av historiskt fullskaleexperiment utan känd förebild, behövs ett kriterium. Utifrån vilken synpunkt bör hela saken sist och slutligen bedömas?

För den som tänker historiskt som Helmut Kohl och François Mitterrand är perspektivet självklart. Reformationen och renässansen frambragte det västerländska statssystemet och på den vägen befinner vi oss. 1648, 1815 och 1919 är tre brytpunkter i detta systems historia. Till denna serie av brytpunkter fogas nu årtalet 2004. Genom östutvidgningen säkras gränserna efter de båda världskrigen och det kalla kriget.

Versaillesfredens princip från 1919 om ett folk, en stat och ett territorium jämte överstatligt garanterade rättigheter för nationella minoriteter gjorde anspråk på att sist och slutligen lösa 1648 års problem.

Grundnormen är och förblir 1900-talets föga framgångsrika, men därför djupt förpliktande, strävan att vilja rädda den surt förvärvade demokratin. Denna inriktning, fullföljd på upplysningens grund, kräver att unionsländerna undan för undan kan ompröva avvägningen mellan självbestämmande, samarbete och samgående.

Myntunion utan fiskal union uppfyller inte det kravet. Arrangemanget är alltför låst. Ramarna går inte att justera.

Att vilja rädda folkstyret, och därigenom freden, kräver av allt att döma egen ränta och växelkurs som säkerhetsventiler. Om det går att tala om en försiktighetsprincip utanför miljöpolitiken, finns det skäl att här vilja tillämpa en tumregel av motsvarande innebörd.

Mer av Sverker Gustavsson

Osäkerhet om de ekonomiska följderna, små fördelar och uppenbara risker, men med all säkerhet nya och eviga begränsningar av folkstyret. Ungefär så kan summeringen göras. Det talar starkt emot ett svenskt inträde.
Carl Tham, DN Debatt 25/6 2003

När och hur spricker EMU?

Konventet

Statsvetare