| "EMU är ett särintresse för eliten" Att EMU-frågan går till folkomröstning är nödvändigt, eftersom den ställer svenska folket inför ett historiskt vägskäl i ett läge där det politiska etablissemanget inte är representativt för folkopinionen. Det politiska etablissemanget är oförmöget att representera medborgarna därför att folkopinionen i EMU-frågan är jämnt fördelad mellan ja och nej, medan riksdagen har en överväldigande majoritet för jasidan. Socialdemokraternas partistyrelse, riksdagsgrupp och förtroenderåd är för EMU medan dess väljare är emot. Likadant ser det ut i de svenska intresseorganisationerna. Fackföreningsrörelsens ledning och anställda tjänstemän är med få undantag för EMU-medlemskap, medan medlemmarna i stor utsträckning är emot. Organisationen Svenskt Näringsliv är för EMU-anslutning, men i de svenska företagens ledningar finns det många motståndare och skeptiker. Man kan (och bör) ställa sig frågan varför det har blivit på detta sätt. Varför står nästan alla partiers och nästan alla organisationers förtroendevalda och tjänstemän för ett ja till EMU-medlemskap, medan medborgarna är ungefär jämnt fördelade mellan ja och nej? Är det för att etablissemanget begriper frågan bättre? Eller är det för att EMU liksom EU-projektet är ett elitprojekt och därför ett särintresse för svenska eliter? Det väcker alltid förtrytelse bland olika eliter när man antyder att de skulle verka i eget intresse snarare än för de grupper de har att representera. I den samhällsvetenskapliga forskningen är det emellertid en självklarhet att de allra flesta verkar i välförstått egenintresse. Det har utdelats Nobelpris i ekonomi för studier av dessa problem inom ramen för den så kallade public choiceteorin. Det är inte heller så att ett litet land skyddas av att vara med i valutaunionen, om det skulle uppkomma svåra balansrubbningar i världsekonomin. Det är närmast tvärtom. I en internationell ekonomisk kris är det utomordentligt viktigt för en så öppen ekonomi som den svenska att inte vara fastlåst vid en av de stora valutorna. Om Sverige går med i EMU och dollarn sedan faller 25 procent mot euron, hamnar det svenska näringslivet i mycket stora problem. Kina och större delen av Sydostasien har fast växelkurs mot dollarn och följer då med den ner. Eftersom den japanska ekonomin inte skulle tåla ett stort dollarfall, skulle Japan se till att även yenen följde med dollarn ner. Samma resonemang gäller Kanada, hela Latinamerika och antagligen också Storbritannien. Sanningen är därför att större delen av världsekonomin är dollaranknuten och särskilt då de snabbväxande marknaderna i Asien. Faller dollarn, faller den mot euron. Den svenska industrin är mycket beroende av avsättning på dessa marknader och av konkurrensen från producenter etablerade där. Så länge vi har kronan kvar kommer dess växelkurs att anpassa sig till dessa förhållanden, dvs den skulle delvis följa med dollarn neråt i exemplet och därmed bevara rimliga konkurrensförhållanden för det svenska näringslivet. Ett tjugofemprocentigt dollarfall mot euron kan tyckas vara ett extremt exempel, men så är ingalunda fallet. De stora valutorna är de verkliga skvalpvalutorna. Dollarn steg 48 procent mot euron från oktober 1998 till oktober 2000 och har sedan fallit 18 procent från den nivån fram till i dag. Påfrestningarna för den svenska industrin kan bli mycket svåra om vi är med i EMU, därför att vi är ett mycket dollarberoende land. Den amerikanska valutaunionen fungerar tack vare att arbetskraften flyttar från delstater där arbetslösheten stiger till delstater där arbetsmarknaden är stark. Den mekanismen finns inte i Europa med dess nationella skillnader i språk och kultur. Och den europeiska vänstern kommer inte att tillåta att arbetsrätten försämras för att driva i väg arbetslösa löntagare till jobb i andra länder. Ett nej kan omprövas i framtiden, ett ja är för evigt! Karl-Gustaf Löfgren Carl A Hamilton Nils Lundgren Sören Wibe
|
