Vad innebär EMU för Sverige?

Av Leif Widén

Många väntar sig ett ja i folkomröstningen om en svensk EMU-anslutning. De tror att den bara innebär att vi slopar kronan och inför euron. Det gick ju lätt och smidigt på kontinenten - och så skönt att slippa valutaväxling!

Så länge den svenska allmänheten tror så, kommer alla opinionsundersökningar för/emot EMU att vara värdelösa. Se upp med dem! Först måste människorna få kunskap om den verkliga effekten av en EMU-anslutning:

Med en EMU-anslutning tappar Sverige alla sina redskap att bekämpa framtida ekonomiska kriser, utom ett enda. Vi tappar möjligheten med sänkt kronkurs för att stimulera exporten, sänkt ränta för att stimulera hushåll och företag att börja investera och spendera, ökad penningmängd för att stärka köpkraften och riktat stöd för att rädda drabbade regioner.

Alla dessa redskap centraliseras till EMU där de tunga parterna är Tyskland och Frankrike. Kvar har Sverige bara sin finanspolitik, dvs att staten stimulerar ekonomin genom att spendera mer pengar än den tar in i skatter. Enligt erfarenheterna fungerar finanspolitiken trögt och otympligt jämfört med hela den arsenal av redskap som vi har idag. Som ett litet land bundet vid EMU skulle vi alltså stå ganska handfallna vid egna kriser.

Den enligt min mening bästa analysen av EMU har gjorts av fil dr Nils Lundgren, som bl a ställer dig och mig inför en central fråga:

"I varje nation måste man också ta ställning till om man vill ha en myntunion som bygger på att det egna landets medborgare måste utvandra för långa perioder eller för alltid, för att systemet skall fungera."

Nedan har jag klippt ut huvuddelar av Lundgrens analys, gjort några förtydliganden med kursiv stil och markerat Nils Lundgrens viktiga personliga slutsats med fet stil:

"Det mikroekonomiska argumentet för EMU

Huvudargumentet för en europeisk myntunion är till sin natur mikroekonomiskt (gäller privatpersoner, företag och myndigheter). Det ter sig intuitivt självklart att det är en kostnad för alla privata och offentliga ekonomiska aktörer att tvingas operera med mer än ett myntslag. Det uppstår transaktions- och informationskostnader och växelkursrisker.

Varje finanschef på ett större företag har (vid export och import) gjort stora vinster eller förluster på växelkursförändringar under de senaste åren och ägnar stora resurser åt att hantera växelkursrisker.

Det kan emellertid visas att detta argument är svagt av två skäl.

För det första är transaktions- och informationskostnaderna mycket små och det finns en väl utbyggd marknad för instrument (=försäkringar etc.) där växelkursrisker kan läggas av (minskas) till låga kostnader. De rena transaktionskostnaderna är sannolikt inte ens i mycket små och öppna ekonomier (som Sverige) mer än någon eller ett par promille av BNP, vilket därmed skulle vara engångsvinsten av en övergång till en valuta gemensam med ett lands alla handelspartner.

För det andra är det som uppfattas som en växelkursrisk till största delen makroekonomiska (övergripande) risker, vars utfall drabbar marknadens aktörer som växelkursändringar (t ex kronan sjunker) när man har olika valutor, men som skulle drabba aktörerna även vid en myntunion (EMU), genom förändringar av andra relativpriser (löner, exportpriser etc.) i ekonomin.

Den överväldigande delen av de vinster och förluster som olika aktörer har gjort på det stora fallet i den finska marken eller svenska kronan skulle de ha drabbats av även under en europeisk monetär union genom de dramatiska förändringar i dessa båda länders nominella pris- och lönenivåer, och i efterfrågan på olika områden, som skulle ha framtvingats om det inte hade funnits någon växelkurs som kunde ta upp (vara buffert för) förändringen.

Det makroekonomiska argumentet för EMU

Det finns också ett makroekonomiskt (övergripande) argument för en myntunion

...

Det har hävdats att prisstabilitet är en förutsättning för långsiktig tillväxt och kanske också för politisk stabilitet. Det har sedan också hävdats att prisstabilitet inte kan uppnås utan en i grunden självständig centralbank. Det finns studier som stöder tanken på ett sådant samband.

Resonemanget fortsätter sedan med antagandet att de länder som inte har en självständig centralbank inte på egen hand förmår instituera (skapa) en sådan. Däremot kan de gå med i en myntunion som styrs av en självständig centralbank, och därmed nå prisstabilitet. (En gemensam europeisk "riksbank" förutsätts alltså bli starkare och mer "objektiv" än ländernas egna riksbanker).

Även detta argument är diskutabelt. Sambandet mellan prisstabilitet och centralbankens självständighet kan bero på att de politiska värderingarna i ett land medför både en prisstabiliserande ekonomisk politik och en acceptans för en självständig centralbank med prisstabilitet som mål.

Under alla förhållanden innebär detta argument ett slags omyndigförklarande av det nationella politiska systemet, eftersom det bygger på tanken att det i och för sig är fullt möjligt rent tekniskt att på egen hand, i likhet med Schweiz eller Österrike, driva en ekonomisk politik som ger god prisstabilitet, men att politiska värderingar omöjliggör en sådan lösning på nationell grund.

EMU och teorin för optimala valutaområden

.....

I kort sammanfattning kan sägas att ett optimalt (väl fungerande) valutaområde måste ha

god geografisk arbetskraftsrörlighet inom området, eller möjlighet till kraftfulla fördelnings- och regionalpolitiska åtgärder för att motverka tendenser till regional obalans,

eller flexibilitet i nominella löner och priser, uppåt och nedåt.

......

De båda första kriterierna (att människorna går med på att flytta från krisområden eller får regionat stöd) uppfylls bäst i nationalstater, där språklig och kulturell gemenskap underlättar geografisk rörlighet och där en kombination av nationell solidaritet och en stor offentlig sektor med välutbyggda transfereringssystem möjliggör omfattande regionalpolitiska insatser.

Det tredje kriteriet (att löner och priser stiger/sjunker) är däremot sällan särskilt väl uppfyllt. Vi har idag hög arbetslöshet och stor obalans mellan regionerna i de flesta större stater i Västeuropa och de grandiosa försöken med stabiliseringspolitik i västvärlden sedan mellankrigstiden har varit nödvändiga just därför att framför allt nominella löner inte är flexibla uppåt och nedåt.

.....

När påfrestningar och makroekonomiska chocker (ekonomiska kriser) har drabbat hela länder som nu i Finland och Sverige har varken geografisk rörlighet hos arbetskraften eller transfereringssystemen kunnat klara av anpassningen. Teoretiskt kunde några hundra tusen industriarbetare med familjer ha flyttat från Finland eller Sverige till t ex Bayern, när krisen slog till här i början av 90-talet, men vi vet alla att detta inte skulle kunna inträffa ens vid fullt medlemskap i EMU. Hindren är ju inte i huvudsak byråkratiska utan språkliga och kulturella.

I varje nation måste man också ta ställning till om man vill ha en myntunion som bygger på att det egna landets medborgare måste utvandra för långa perioder eller för alltid, för att systemet skall fungera.

Transfereringssystemen har inte heller kunnat klara av de nu inträffade chockerna, eftersom dessa drabbat så hårt. I Sverige transfereras i och för sig enorma belopp till drabbade medborgare, men det finns inte nog många som kan finansiera (betala skatter till) dessa transfereringar, utan det hela måste ske med hjälp av lån. Den normala utvägen i sådana lägen är att det sker en anpassning av hela landets pris- och lönenivå, mätt i utländsk valuta, genom en ändring av den egna valutans växelkurs mot andra valutor.

Så har också skett och det torde vara uppenbart för envar att både Sverige och Finland skulle vara i en omöjlig situation utan de deprecieringar (nedskrivningar av kronan och marken) som inträffat.

Personlig slutsats

Min slutsats är att EU inte idag, och med största sannolikhet inte på många år, kanske årtionden, kan antas uppfylla rimliga krav på att bli ett välfungerande valutaområde.

Och det är också viktigt att begrunda på vilket sätt det då kommer att fungera.

Om det är genom hög internationell rörlighet för arbetskraften, så måste vi skapa ett Europa där stora grupper måste vara beredda att lämna sitt land för att Europa skall kunna ha en gemensam valuta.

Om det är genom möjlighet till stora transfereringar (offentlig omfördelning) och kraftfull regionalpolitik (bidrag), så måste vi skapa ett Europa där stora delar av våra skatter och transfereringar kanaliseras via Bryssel och Frankfurt.

Om däremot flexibiliteten (rörligheten) i nominella löner och priser ökar dramatiskt, faller invändningarna mot en gemensam valuta.

Om så sker, skulle det dock innebära att ett problem som industriländerna har brottats med under hela sin historia skulle ha lösts. Arbetslösheten skulle vara ett minne blott och svårigheterna att förena hög sysselsättning med låg inflation skulle ha undanröjts.

Ett kriterium på när vi kan börja hoppas på detta är att arbetsmarknaden börjar fungera så väl i Europa att varje land kan öka efterfrågan och räkna med att detta leder till full sysselsättning under fortsatt god prisstabilitet. Det ser inte hoppfullt ut.

Amerikas förenta stater kan ha en gemensam valuta, därför att de uppfyller de tre kraven relativt hyggligt. För det första är arbetskraften mycket geografiskt rörlig i denna invandrarnation, där många saknar rötter i någon bestämd del av landet och där man (än så länge) har ett gemensamt språk. För det andra har man en ganska stor federal offentlig sektor, som kan transferera pengar och placera federalt finansierade verksamheter i behövande områden. För det tredje är den nominella löneflexibiliteten och lönespännvidden mycket större än i Europa.

Ingen kan idag säg när Europa har fått en sådan geografisk rörlighet, en så stor federal budget och en sådan nominell löneflexibilitet att en gemensam valuta kan fungera från Sicilien till Nordkap.

Medan vi väntar på den dagen, bör vi dock ställa oss frågan, om vi vill underminera nationernas möjlighet till överlevnad som nationer i sådan omfattning som krävs, när vinsten (fördelen) av en gemensam valuta, enligt de studier som gjorts, är så utomordentligt blygsam.

Ty en nation överlever knappast i längden som nation, om den inte kan erbjuda de egna medborgarna en inhemsk, differentierad arbetsmarknad med det moderna samhällets alla kvalificerade arbetsuppgifter.

En egen valuta kan vara ett nödvändigt, ehuru naturligtvis inte tillräckligt, villkor för nationens möjligheter som nation under många årtionden framåt. Påståendet kan inte bevisas, men inte heller motbevisas och vi bör tänka efter vilka risker vi är beredda att ta."

Att Sverige skall vara med i EU:s frihandel är självklart: "Släpper man inte varor över gränserna kommer det soldater i stället".

Det är däremot inte alls självklart att gå med i valutaunionen, innan Europa blivit mer av ett enda språk- och kulturområde. Det finns personer i näringslivet, facket och politiken som vill EMU-ansluta Sverige. Deras argument bör ställas mot Nils Lundgrens analys. Sedan är det faktiskt du och jag som skall avgöra frågan. Samt våra familjer och vänner. Tala med dem!

Saltsjö-Boo 2002-02-24

Leif Widén

Åter till snabbkurs om EMU

Mer av Leif Widén

Början på sidan