-
Nytt - Index A till Ö
- EMU-skeptiker - Statsvetare| -
Nytt - Index A till Ö
- EMU-skeptiker - Statsvetare |
Leif WidénOm Leif Widén hos Medborgare mot EMU Vad innebär
EMU för Sverige? Kostnader för en gemensam valuta EMU - har vi bundit oss för anslutning? Dagens agenda: Anti-inflation eller anti-deflation? EMU-kostymen stryper (nyss Tyskland, nu England...) Öppet brev till partiledarna
Kostnader för en gemensam valuta
1. Från många håll i Europa har rapporterats prishöjningar vid övergången till euron. Ja-anhängarna har förnekat saken eller försökt hitta motbevis. Europeiska Centralbankens chef, Duisenberg, erkände dock vid slutet av 2002 i holländsk TV, att euron hade föranlett prishöjningar. 2. Det är egentligen en självklarhet. Att övergå till euron är en stor och mycket kostsam reform. Varför skulle den inte leda till prisökningar? Någonstans måste ju kostnaderna betalas. Det är väl bara ja-sidan som inför folkomröstningen inte vill erkänna sanningen.
3. Jag vill personligen säga att en kostsam omläggning skulle kunna vara befogad om det rörde sig om något stort och värdefullt. Men EMU är en felkonstruktion. Systemet kommer att misslyckas och leda till ännu större och dyrare problem. Av det skälet tycker jag det är rätt att redogöra för de omläggningskostnader jag helst skulle vilja att Sverige kunde slippa
4. Om man är litet logisk, borde man också beräkna kostnaden för att gå tillbaks ur EMU igen. Om EMU misslyckas, vad kostar det Sverige att trycka nya kronsedlar och prägla nya mynt, återupprätta riksbanken och få systemet att börja fungera igen? Vid sitt besök i Sverige ansåg den amerikanske nationalekonomen Milton Friedman att EMU kommer att misslyckas. Därför rekommenderade han svenskarna att spara sina mynt och sedlar, om vi går med i EMU.
5. Någon allomfattande beräkning av kostnaderna för att införa euron har veterligen inte gjorts, än mindre en kostnadsberäkning av att avveckla euron igen.
6. Dock har bankerna för sin del gjort en beräkning som slutar på fyra miljarder kronor i kostnader. Pengar som måste betalas av någon. Räkna med avgiftshöjningar och liknande för bankkunderna.
7. Vidare omläggningskostnaderna hos alla svenska myndigheter, riksförsäkringsverket osv samt organisationer som landstingsförbundet, kommunförbundet etc. Det betyder att medborgaren får sämre förmåner eller högre avgifter.
8. Den privata företagssektorn drabbas av stora kostnader för omläggningen - kostnader som måste tas ut av någon. Vinsten blir sedan att företagen sparar kostnader för valutasäkring osv, betonar ja-sidan. Men Sveriges handel med euroländerna är mindre än hälften av vår totala utrikeshandel. Resten - mer än hälften och en ökande andel - är import och export från/till icke-euroländer. I den handeln kommer företagens kostnader för valutasäkring etc sannolikt att stiga vid en EMU-anslutning.
9. Många företagare handlar i flera valutor samtidigt, dvs importerar insatsvaror från t ex dollarområdet och säljer färdiga varor till euroländer, eller tvärtom. De slipper alltså inte valutaosäkerhet om euron blir deras valuta. Hittills har euron varierat mer i kurs än kronan. Då blir det problem för svenska företag som offererar i euros till köpare utanför euroländerna.
10. I ett företags verksamhet ingår att år efter år förhandla sig till överenskommelser och kontrakt inte bara med utlandet utan också med svenska leverantörer, personal, myndigheter osv. Praktiskt taget alla ekonomiska kontrakt måste göras om, ifall euron skulle införas. Nya överenskommelser och avtal måste förhandlas fram. Detta är en större och mer kostsam arbetsbelastning än många företag i dag inser. En revisor, Henrik Uddén vid Öhrlings Pricewaterhouse Coopers, har arbetat praktiskt med att hjälpa holländska och tyska företag att ställa om till euro. Han säger i SvD 9/11 2002: "Euroövergången är en betydligt större sak för företagen än de nu snart glömda 2000-problemen. Då handlade det mest om rena datafrågor, nu är det hundratals andra saker som måste beaktas. Det skall pillas i kontrakt, redovisningar, lagar, förordningar och blanketter som skall göras om och hur skall man göra avrundningar i euro?" 11. Regeringen har lagt fast statens överskottsmål i budgeten (2 procent av BNP) med hänsyn till att Sverige måste gardera sig extra när landet med euron förlorar möjligheter att klara lågkonjunkturer. Därtill har LO förhandlat fram att överskotten skall höjas med ytterligare 1/2 procent av BNP. Även denna halva procent, 10 miljarder kronor årligen, kräver en skattehöjning, en "EMU-skatt" från medborgarna. 12. Sammanlagt kan vi konstatera att EMU-omläggningen kommer att kosta väldiga belopp i höjda priser, höjda avgifter och höjda skatter. Skulle EMU sedan misslyckas och Sverige återinför kronvalutan, återupprättar riksbanken osv, ja då fördubblas kostnaden som alla måste vara med och betala. Leif Widén: EMU - har vi bundit oss för anslutning? Som sista argument för Sveriges EMU-anslutning brukar ja-sägarna hävda att Sverige faktiskt skulle vara bundet att ansluta sig, därigenom att vi skrivit under olika avtal.
Är Sverige - juridiskt eller i praktiken - bundet. Är folkomröstningen en bluff? Jag citerar ur intervjuboken “Krona eller Euro?” (Bokförlaget Fischer & Co, 69 kronor inkl frakt vid beställning hos www.adlibris.se) vad Nordbankens fd chefekonom Nils Lundgren svarar: Intervjuaren Torsten Sverenius nämner resonemanget om att Sverige bara kan säga nej till EMU genom att helt gå ur EU. Nils Lundgren svarar: “Ja, och den första som satsade på den argumentationen var ju Kjell-Olof Feldt. Men Prodi sa nu vid sitt Sverigebesök - liksom flera av EU-topparna har sagt tidigare - att det är varje EU-lands ensak om man vill gå med i EMU eller ej. Föreställningen att man skulle behöva lämna EU om man inte går med i EMU tycker jag faktiskt är närmast en bluff. Nu ska vi ju ta med en hel drös länder i EU och de kommer inte att vara med i EMU på länge. Att man då skulle köra ut ett ytterligt välskött land som Sverige - som uppfyller alla andra krav - ur EU därför att vi inte är med i EMU är en absurd idé. Och skall alltså Storbritannien och Danmark också köras ut? Intervjuaren: Men enligt Maastrichtfördraget har vi väl förbundit oss att vara med? Eftersom svenska folket har gått till folkomröstning i EU-frågan på det uttryckliga villkoret att denna omröstning inte var ett ställningstagande för EMU, så finns det inget mandat från svenska folket. Intervjuaren: Ja, det sades väl till och med explicit? Jadå, det finns det ju ett papper på. Och det var då ett papper som utväxlades mellan Stockholms- och Brysseletablissemangen. Det var min vän Carl B Hamilton och Ulf Dinkelspiel som skrev ner det, sedan lämnade man över det och det mottogs utan kommentar från EU-sidan under förhandlingarna (om medlemskap). Och då betraktade de svenska förhandlarna det som att EU har godkänt detta. Intervjuaren: Vad står det på papperet? Där står det, grovt sett, att det här med medlemskap i EU omfattar inte att gå med i EMU, utan den frågan lämnas till Sveriges riksdag att ta ställning till senare. Men de partier som stod bakom förhandlingarna - och där ingick även centerpartiet - de utfäste sig att de ska verka för att Sveriges riksdag, någon gång, säger ja i EMU-frågan. Det är alltså inte så att om Sverige inte går med så har konungadömet Sverige brutit mot ett fördrag, men däremot har partierna som stod bakom uppgörelsen möjligtvis fuskat. Jag brukar ta upp det när jag träffar Hamilton och andra som var med: “Du, hur är det med det där papperet egentligen, är det så att vi har förbundit oss att delta i EMU?” Då måste de alltid säga nej. Så de tunga experterna från Folkpartiet och Moderaterna hävdar bestämt att Sverige inte är skyldigt att delta. För skulle så vara fallet då skulle de ha ljugit för svenska folket vid tidpunkten för folkomröstningen. Så de politiker som i efterhand börjar påstå att Sverige förbundit sig att delta i EMU hamnar i en mycket besvärlig situation. De måste egentligen avgå och lämna svenskt politiskt liv om det är så att de har lurats och sagt till svenska folket: “Rösta nu på EU-inträdet, det handlar inte om EMU nu!”, och sedan, efteråt säger: “Haha, ni läste inte det finstilta längst ner, där stod det att vi måste gå med!” Den manövern går inte. De måste bestämma sig. Om det är sant att vi måste gå med då har de ljugit för svenska folket, om icke har de möjligtvis ljugit för EU, men det viktigaste mandatet har de faktiskt inte från Bryssel (ännu) utan från svenska folket. Intervjuaren: Men hur är då detta formulerat i Maastrichtfördraget? Är inte formuleringen där att man förbinder sig att delta i EMU om man deltar i EU? Jag kan inte det utantill, men det är riktigt att när vi gick med i EU, accepterade vi Maastrichtfördraget och där står det att vi måste vara med i EMU. Det är underlaget för professor Bernitz och andra som ser som sin uppgift i debatten att meddela oss att nu gäller europeisk, romersk rätt och inte några gamla bondgermanska föreställningar. Det som står i lagtexten i EU gäller, punkt slut. Några hänvisningar till förarbeten där man försöker tolka lagens anda är inte aktuella. Men när det passar säger andra höga EU-företrädare att det här är en fråga om politik. När danskarna hade sagt nej till Maastricht i juni 1992, var den tyske ordföranden i Strasbourgparlamentet på besök i Sverige. Han fick då frågan av en journalist om detta betydde att Maastrichtfördraget faller. Han svarade föraktfullt: “Tror ni att fem miljoner danskar skulle kunna torpedera nästa stora steg i det europeiska enhetsverket?” “Men det står ju så i fördraget, så att köra över Danmark vore väl odemokratiskt” blev följdfrågan. “Det här är inte frågan om demokrati, det här är en fråga om politik!”, sa han och försvann in genom en dörr. Alltså: ena studnen går allt ytterligt legalistiskt till enligt romersk rätt, nästa stund är det precis tvärtom. Om Tyskland och Frankrike har bestämt sig är saken klar politiskt och det går inte att komma med några juridiska hårklyverier. Det tycks bero på vilket som passar bäst.” Saltsjö-Boo den 25 februari 2002 Dagens agenda: Anti-inflation eller anti-deflation? Fackföreningsekonomer förordar regelmässigt att släppa fram en viss årlig inflation, kanske därför att de står nära avtalsprocessen, där det är svårt att få löntagarnas gehör för löneökning 0 även när BNP-ökningen (löneutrymmet) är 0. Man tror det är nödvändigt med en monetär illusion - mer pengar i lönekuvertet fast det är luftpengar. Fackliga ekonomer är kanske också mindre bekymrade över myntets andra sida, stimulans för kapitalbildning och kapitalets lönsamhet. Andra ekonomer hävdar stabilt penningvärde som önskvärt - naturligt när inflationen under mer än ett halvsekel varit stark och ofta hotande. Under decennier har tusentals forskningar handlat om inflationsbekämpning. Vi har idag en inmängd ensidighet i vårt tänkande. Vi har glömt både dåliga och bra erfarenheter från det 30-tal när huvudsaken var att bekämpa pessimism, orkeslöshet och deflation. När vi i dag står i ett nytt skede, där deflationsspöket lurar på oss, står vi utan tankeredskap. Kanske borde man nu ta de fackliga ekonomernas recept som vi med goda skäl avvisat tidigare. Deflation betyder ett läge där det lönar sig bättre för alla att behålla pengarna än att investera dem i expansion. Deflationen är liksom sin motsats psykologiskt smittsam och svårbekämpad. Vad kan centralbankens penningpolitik göra, när är den anti-inflationistiskt/deflationistisk? En tumregel är, säger Economist (3 november 2001) att penningpolitiken är stram när den nominella räntan är högre än den nominella BNP-ökningen (eftersom BNP-ökningen är ett mått på kapitalets reala avkastning). Lånen kostar då mer i ränta än en avkastning man får när man investerar kapitalet (i genomsnitt). Hur stram/pådrivande var då penningpolitiken i november 2001 när artikeln skrevs? Räntan i USA hade sänkts ända ner till 2,5%. Många fann nivån extremt låg, präglade av minnena från den långa inflationsperioden. Men den aktuella nominella BNP-ökningen låg ännu lägre, under 2%. Därför måste USA:s penningpolitik fortfarande anses bromsande, trots de ständiga räntesänkningarna. I världens andra stora ekonomi Japan föll BNP med ca 2,5%. Räntan var superlåg men ändå för hög - den kunde ju heller inte gå under 0. (I andra artiklar om Japan har Economist rekommenderat att reformera det politiska beslutssystemet och sparka centralbankschefen därför att han motsätter sig massiva återköp av statspapper). I euro-området låg räntorna vid 3,75%, bromsande vid en BNP-ökning på ca 3-3,5%. “Det känns oroande att världens tre centralbanker tycks styra fel”, summerar Economist. Dagens recession skiljer sig från tidigare decenniers. Tidskriften påpekar att centralbankerna tidigare höjt räntan för att hejda överinflation. Men denna gång har USA:s recession inte föregåtts av hög inflation utan en investeringsboom som nu följts av ett skarpt fall. Under kommande år kan inflationen beräknas falla ännu mer, när en global överkapacitet tynger på priserna. För världen som helhet har BNP-ökningen fallit till ca 0, lägst sedan 30-talet.För Japan spår centralbanken sjunkande BNP fram till 2003. BNP sjunker också i Singapore, Hongkong, Taiwan, Malaysia och inte minst Argentina. Vi är alltså i en situation som vi inte löser med ryggmärgsreflexer från den långa inflationsepoken utan som kräver omtänkande. Därför har Economist i andra artiklar ändrat sin tidigare anti-inflationistiska linje och nu börjat rekommendera pådrivande åtgärder dels från centralbankernas penningpolitik - så långt den räcker - och dels från regeringarnas finanspolitik. Men tidskriften betonar att en konjunkturvändning i USA inte lär innebära motsvarande vändning uppåt i börskurserna, eftersom dessa bedöms ligga alltför högt även idag. Ett räkneexempel klargör: Den genomsnittliga relationen Price/Earnings (aktiekurser/vinster) har under decennier i USA legat vid 16 för Standard & Poors 500 storföretag. I dag prognoserar de sk aktieanalytikerna att dessa företags vinster skall stiga med 37 procent fram till fjärde kvartalet 2002. Även om denna (osannolika) vinstökning inträffar och aktiekurserna (lika osannolikt) ligger kvar på dagens nivå, skulle P/E-talet fjärde kvartalet 2002 ändå ligga så högt som 21. (Min anmärkning: Många invänder att räntan på statspapper nu är så låg att det motiverar en högre P/E-relation. Men har konjunkturen vänt och vinsterna ökat så starkt får man förmoda att FED också har höjt räntan - och det drastiskt). Saltsjö-Boo den 15 februari 2002 Leif Widén EMU-kostymen stryper (nyss Tyskland, nu
England...) Slopade gränser inom Europa är ett stort och fint projekt. Det är frestande att i entusiasm över EU:s grundtanke också acceptera EMU. Att slippa växla pengar vid gränserna känns skönt och det jublades när pesetas, lire och mark byttes mot euron. Men få förstår ännu de riktigt stora problem som i övrigt följer med en EMU-anslutning. EMU innebär att ett land lämnar ifrån sig rätten att själv reglera sin ränta, sedelmängd och valutakurs. Kvar finns bara ett enda medel när landet råkar i kris, nämligen att underbalansera statsbudgeten för att driva upp ekonomin igen. Men även den vägen har stängts genom EMU:s "stabilitetspakt" som kan straffa landet med böter upp till 0,5% av hela bruttonationalprodukten om underskottet är större än 3 procent av BNP. I denna strypsnara sitter Tysklands regering. Statens underskott beräknas i år passera 2,7 procent, på väg upp mot 3- procentsstrecket. För regeringen känns det nog lagom roligt att mitt i kampen mot den envisa arbetslösheten också få böta stora belopp. Och nu börjar också England upptäcka att en EMU-anslutning skulle skada landet. Economist beskriver dilemmat i sitt nummer den 9 februari 2002. Dilemmat gäller viktiga saker: bolånen, skolorna, sjukvården och pensionerna. Det engelska bolånesystemet gör hushållen mycket mer räntekänsliga än hushållen på kontinenten. Flertalet engelska hushåll skulle skadas av en central räntereglering som är anpassad efter kontinentens förhållanden.
När det gäller sjukvård och skolor vill regeringen satsa på att öka investeringarna till ungefär samma relativa nivå som i övriga europeiska länder, inte genom att chockhöja skatterna utan genom budgetunderskott och lån så att kostnaderna kan fördelas jämnt över de kommande åren. England har idag en mindre samlad skuldbörda än EMU-länderna, och kan därför kosta på sig en ökning. Men det tillåter inte EMU. Slutligen är skillnaden stor när det gäller att klara av framtidens ökade pensionsutgifter. I England backas pensionslöftena upp av verkligt sparande (fonderade system), medan det i flertalet övriga länder bara finns politiska utfästelser att betala. I England kommer pensionerna att betalas av det redan samlade kapitalet, medan EMU-länderna måste stå fast vid "stabilitetspakten" och under kommande tio år vara extra försiktiga med sina statsbudgetar. Annars kommer de att vara alltför skuldsatta när 40-talsgenerationerna knackar på och vill få sina statligt garanterade pensioner. EMU-dilemmat för England gäller alltså de stora frågorna skolor, sjukvård, husägare och pensionärer. När finansminister Gordon Brown nu gör sin ekonomiska planering avslöjas de problem som skulle följa med en EMU-anslutning. Economist avrundar: "Tony Blair vill ansluta Storbritannien till euron. Han vill också återuppbygga den sociala servicen utan att göra skattebetalarna arga. Dessa två mål kan visa sig oförenliga." Tyska regeringen EMU-förlamad
Tysklands vänsterregering under Gerhard Schröder vill sänka den 10-procentiga arbetslösheten genom att driva upp konjunkturen. Men EMU låser regeringens armar. Bakgrund: Genom att gå med i EMU har manöverlåtit rätten att sänka räntenivån till Europeiska Centralbanken - likaså att öka penningmängden genom att ge ut mer sedlar, likaså att stimulera genom att låta statsbudgeten gå med underskott utöver 3 procent av bruttonationalprodukten BNP. Underskottet blir i år 2,7 procent enligt EU-kommissionens prognos, med risk för att sedan gå över 3-procentsstrecket. Om det inträffar lyder EMU-regeln (som Tyskland själv en gång föreslog för att hindra t ex Italien att slösa med statens medel) att landet kan straffas med böter på inte mindre än 1/2 procent av BNP.
I korthet alltså: Före EMU hade varje regering tre redskap för att parera ett allvarligt krisläge i sitt land: räntan, penningmängden och statsbudgeten. Med EMU kan regeringen stå handlingsförlamad. Man kan förstå desperationen i den tyska regeringen: Medan man kämpar med stora krisproblem, kan man dessutom drabbas av ett strängt ekonomiskt straff från EMU. Kanske slopar EMU sin 3-procentsregel - därför att Tyskland är dess största medlem. Men skulle EMU kunna tänkas göra det vid en svår kris i lilleputtlandet Sverige?
Tidskriften Economist summerar (2002-02-02): "The chancellor, Gerhard Schröder, can no longer go on a pre-election spending splurge to massage down the country´s stubbornly high unemployment figures, though there are respectable arguments for boosting the economy even if that did widen the deficit, particularly as membership of the euro club means that Germany can no longer give itself a stimulus by cutting interest rates." "Kansler Gerhard Schröder kan numera inte använda en statlig utgiftsexpansion för att massera ner landets envist höga arbetslöshetssiffror, fast det finns respektabla skäl att stimulera ekonomin även om det skulle öka underskottet, särskilt som medlemskapet i euro-klubben innebär att Tyskland inte längre kan ge sig själv stimulans genom att sänka sin räntenivå." Spela roulett med skuldbördan
Vi som är intresserade av utvecklingen i fråga om världsekonomin och aktiebörserna utsätts ständigt för en sned och ofullständig information. En orsak är att de som talar om läget och framtiden i medierna ofta har sneda motiv. De ekonomiska journalisterna läser ytligt i fackpressen. De skummar och frestas ta fast på de personer som gärna vill uttala sig - särskilt aktiemäklare som har egna motiv att peppa aktieägare att fortsätta köpa, ett säljmotiv. En annan orsak är att det är deppigt att skriva nedslående saker - i synnerhet i dagspress där man måste göra en artikel varenda dag. Publiceras en artikel som förutsäger nedgång och inget ljus i tunneln, vill man nästa dag helst ta in opponenter mot svartsynen och gärna om och om igen i fortsättningen. Medan förstasidan hela tiden tar upp sociala problem för individer och grupper, har ekonomisidorna alltid en tendens att utmåla chanser (utan att gå på djupet, bör tilläggas). En tredje orsak är att konjunktur och börs är utsatta för så stora och omätbara impulser från olika håll. Det är m a o oerhört svårt att väga ihop alltsammans till en slutsats: upp eller ner? En fjärde orsak är att man lätt får smäll på fingrarna om man envisas med negativa förutsägelser. Tänk bara på SEB:s Carlsson som lämnade förvaltningen av bankens fonder (fast med rätt mycket i sitt eget bagage) efter att ha fått intensiv kritik för att ha placerat spararnas pengar enligt ett negativt scenario som inte blev verklighet förrän efter att han avgått. Även andra parter har motiv att tala om uppgång. Aktiespararna kör idag en kampanj mot rosa himlar: “Är du redo när uppgången kommer?” Vem har motiv att lansera ett motbudskap? Därför väntar alla i dag på att de gamla uppgångstiderna skall återkomma. Men handlar det bara om att vänta till kvartal 3, 2002, när den gamla hausseyran skall återkomma? Av den orsaken har jag skrivit följande för att komplicera bilden en smula. Vad jag skriver baserar sig i stort sett på artiklar ur Economist, eftersom den tidningen går mer på djupet och modigt under flera år har förutsagt ungefär det som nu händer. Men här faller alla tillägg, förkortningar och feltolkningar på mitt ansvar, så läs och ta ansvar för att tänka själv. Konjunktur kontra aktiebörsDet borde vara självklart för alla att aktier - och valutor - inte behöver följa samma utvecklingsbana som den reala ekonomin, företagens utveckling. Men det glöms ack så ofta bort. Just nu tror till exempel många att den amerikanska börsen skall vända uppåt om de amerikanska företagens vinster åter börjar öka. Economist anser däremot att de amerikanska aktierna - och inte bara IT-aktierna - ännu inte har sjunkit till “normala” nivåer efter 90-talets exceptionella uppgångar, även om vinsterna ökar. Tidningarna borde ha stående information om kurs/vinstrelationen (Price/Earnings P/E) både för enskilda aktier och för marknaderna som helhet. Man borde dagligen kunna se att P/E ligger onaturligt högt i USA - också jämfört med t ex Europa. Självklart betyder en konjunkturvändning att vinsterna stiger kraftigt vilket påverkar P/E-talen, men även så visar beräkningar att dagens aktiekurser ligger för högt, om man jämför med P/E under tidigare uppgångar, nedgångar och normallägen. “Jo men räntan på alternativa placeringar har gått ner, vilket höjer aktiernas värde”, svaras det. Men alla vet att FED kommer att höja räntan så snart tecken på konjunkturuppgång visar sig. “Det har tillkommit en stor ny efterfrågan som berättigar till lägre P/E-tal, pensionssparandet”, är ett annat argument. Economist tar också med det i bilden, men det hjälper inte fullt ut. Slutsatsen är att när konjunkturen i USA vänder uppåt kan man inte vara säker på att aktiekurserna reagerar proportionellt. De borde i stället fortsätta svagt eller starkt nedåt tills de når en vettigare relation till (de ökande) vinsterna. Aktieåterköp, chefsbonusar och soliditetI ekonomisk teori får man lära sig tre huvudmått för ett bolag: Avkastningsgrad, soliditet och likviditet. Alltså vinst på eget kapital, skulder och pengar i kassan. Likviditeten kan knäcka även lönsamma företa, om de inte har reda pengar att betala just när de behövs. Börskommentatorerna är rätt observanta på denna faktor idag och talar om cash flow (balansen mellan kontanta in- och utflöden). Men soliditeten berörs nästan aldrig. Ändå är det självklart att ju mer skulder ett företag drar på sig, desto mer tveksamma blir bankerna att ge ytterligare lån. Den dag bankerna säger nej, stupar företaget på likviditeten. I olika branscher behövs olika hög soliditet. Men en generell sänkning av soliditeten i näringslivet innebär en ökad sårbarhet. Avkastningsgraden är vinstprocenten på enbart eget kapital, eller på eget kapital plus lånekapitalet. Det vanliga idag är att skriva om vinsten på det egna kapitalet. Det innebär att man bortser från soliditeten. Vad som skett i USA under senare år är att företagen har återköpt eget kapital (alltså aktier) från aktieägarna. För att finansiera aktieköpen har de lånat upp pengar. De har alltså försämrat sin soliditet kraftigt och därmed ökat sina likviditetsrisker. I ekvationen vinst/eget kapital har de minskat nämnaren, eget kapital. Om man minskar eget kapital genom återköp av aktier får man gratis en guldkant på relationen vinst/eget kapital (alltså avkastningsgraden) och det ger applåder från marknaden. Är det svårt att öka företagets vinst är det självklart frestande att i stället minska det egna kapitalet - för att kunna visa upp glänsande siffror. Frestelsen är desto större för företagets chefer om dessa har egna bonusar beräknade på relationen vinst/eget kapital. Genom att återköpa aktier kan de kraftigt höja sina bonusar om de återköper aktier med upplånade pengar. Vare sig vinsten är konstant eller ökar, kan de visa upp goda resultat och öka sina inkomster genom återköp av aktier. Man kan inte utesluta att sådana motiv har varit en drivande faktor i det som skett under senare år och som gett glädjeyra på börsen men samtidigt ett alltmer instabilt och känsligt näringsliv. Återköpen har varit störst i USA men vi har också haft en sådan rörelse i Sverige. Economist har räknat på de senaste årens återköp av aktier i USA. Man finner att om denna utveckling skulle fortsätta i nuvarande takt, kommer det om 50 år inte att finnas några aktier alls kvar i USA (rubrik: “Köp aktier nu medan det finns några kvar”). Det är givetvis orealistiskt men visar att vi under de senaste åren haft en sjuk utveckling där företagen visat högre avkastning är reellt och aktiekurserna påverkats därav. Den som väntar på att sådana goda siffror skall återkomma efter dagens svacka bör ta hänsyn till detta. I stället måste företagen sannolikt börja avdela rätt stora belopp av vinsterna för att återuppbygga sin soliditet. Vidare kommer vinstsiffrorna inte att te sig lika glimrande, efter att tidigare ha påverkats av konstlade minskningar av aktiekapitalen. Bonussystem som bygger på relationen vinst/eget kapital måste slopas snarast möjligt. Samtidigt måste forskningen sättas in på att ange riktlinjer för bra och i sann mening produktiva bonussystem. Den forskare som tar fram principer för produktiva bonussystem bör få nästa Nobelpris, så viktigt är detta. Allmänhetens sparande och skulderMedan amerikanska företag alltså blivit känsligare genom lägre soliditet har tyvärr detsamma skett med hushållen. Sparandet som procent av inkomsten efter skatt har gått ner under nollstrecket, skuldsättningen har gått upp. Det gör att konsumtionen blivit känsligare. Ökar t ex oron för arbetslöshet saknar hushållen en sparbuffert att ta av - om de inte har aktier att sälja av, förstås. Ökningen i hushållens och företagens skuldsättning i USA har avtagit under senaste året men låg fortfarande såpass högt som 6% i reala termer vid slutet av 2001.Under alla tidigare recessioner har den tvärtom fallit. Economist pekar på att de recessioner som under senare tid kommit efter en tid av negativ hushålls-sparkvot - i t ex Sverige under senare delen av 80-talet - blivit långa och mycket besvärliga. Även i Storbritannien har hushållens skuldsättning sedan 1997 ökat, och under hela 90-talet ännu kraftigare i Nederländerna Tyskland. De tyska hushållen var under hela efterkrigsperioden Europas spargenerator (förmögna tyskar kunde bjuda över alla andra husköpare i Spanien, Småland, Värmland ...). Men 1991-2000 steg de tyska hushållens skulder från 85% av inkomsten efter skatt till 115%, något som knappast har noterats i pressen. Samtidigt har den franska ekonomin utvecklats bättre under recessionen. Den franska konsumtionen har kunnat hållas uppe delvis för att hushållen är lägre skuldsatta (71%). (Luckan i denna bild är världens ekonomi-tvåa Japan. Där är det betydligt allvarligare, eftersom det inte bara handlar om rent marknadsekonomiska svårigheter, utan främst om stora konstitutionellt-politiska låsningar. Enligt min mening kan de knappast lösas utan en väljarrevolt mot det politiskt-ekonomiska etablissemanget som vägrar att vidta strukturella reformer och som måste reformeras med nya rösträttsregler o s v. En sådan väljarrevolt (vissa tecken har redan visat sig) kan slå bakut och måste i vilket fall som helst ta lång tid för att värka ut. Japanska hushåll har traditionellt varit världens främsta sparare, men är nu också världens största låntagare med skulder motsvarande 132% av inkomsterna. Skuldexpansionen har stagnerat och den akuta frågan gäller statens och företagens skuldsättning samt bankernas förmåga att parera krisen med alla dåliga/korrupta lån.) Är skuldsättning farligt?Economist frågar: Vid vilken punkt blir ett lands skuldnivåer farligt höga? Det behövs ju skuldsättning för att kunna investera och utvecklas. Fattiga länder har ofta låg skuldsättning och när de utvecklas stiger också skuldsättningen. Det är bättre att sparande lånas ut (från egna sparare eller utlandet) till utvecklingsinvesteringar, än att pengarna ligger under madrassen. En faktor som “driver pengarna ut ur madrassen” är inflation. De tappar ju i värde om de ligger kvar i madrassen. I en inflationsekonomi är räntorna av samma anledning högre, och det är kanske gynnsamt. Kanske har våra svenska LO-ekonomer haft rätt i att en viss inflation behövs i ekonomin? Economist å sin sida anser att den europeiska centralbanken idag bör driva på för att hindra deflation som är ett svårbekämpat fenomen, och att man därför bör lossa på bestämmelserna om att ingen EU-stadsbudget får visa mer än 3 procents underskott. Det är alltså OK att privat skuldsättning stadigt ökar som andel av bruttonationalprodukten i de flesta rika länder, om pengarna förmedlas av ett alltmer utvecklat finansiellt system till produktiva investeringar och inte till “tillgångsbubblor” i fastighetsbranschen, börsen eller svart sektor. Man måste också se på statsskulden i relation till den privata sektorn. Om statens finanser visar överskott, kan den privata sektorn gärna öka sin skuldsättning utan problem (fortfarande på villkor att pengarna går till utvecklande investeringar). Men idag är den amerikanska statens budget tillbaks på minus samtidigt som företags- och hushållssektorn är på minus. SlutsatserVi kan fortsätta resonemangen för och emot mycket längre, men det här är så långt jag själv orkar. Jag har bara velat sända ut en varning som kan uppväga all den glädje och optimism som börsmäklare och journalister överöser oss med, dag efter dag. De tjänar pengar på sina optimistiska budskap. Jag tjänar inget på mina dämpande ord, men sanningen måste fram. Vi är enligt min mening i en nedgångsfas där förhoppningarna ställs för högt om kommande uppgångar. Fastighets- och aktiebubblor har brustit men har de verkligen brustit färdigt och kommer vi därefter att se lika stora årliga steg uppåt som vi sett under de tidigare år, då vi kanske fått förskönad bild av verkligheten? För att tala om aktier: Vissa aktier kommer självklart att vara stjärnskott, men kommer kanske börserna som helhet att bli ungefär lika tråkiga som fram till 1980 när allt tog fart? Vi måste nog bli betydligt duktigare att finna stjärnskotten framöver. PS. Ett sätt att löpande få perspektiv är att prenumerera på Economist, tidskriften som i god tid och mot de flesta andra har förutsagt, i motvind mot de flesta andra, de senaste årens utveckling i fråga om börs, IT-aktier och landsekonomier. Genom att läsa den har jag själv undvikit flera stora aktieplacerarmissar utan att för den skull lära mig finna stjärnskotten. Att läsa Economist tar varje vecka flera timmar. Men det ger glädje och känns väldigt givande. Man drabbas av hur påver rapportering man tidigare lidit av. Och på köpet blir man mer “världskunnig” - får insikter om alla världens länder och vad som händer i kulturen. Tiskriften har en märklig förmåga att finna personer som djupt och initerat kan beskriva allt detta - för den som vill vara dagens renässansfurste.
|
