Yrsta Stenius
Sverige och Finland har starka skäl för sin
restriktiva alkohopolitik
Yrsta Stenius i Aftonbladet 2000-03-28, utdrag
När Ingvar Carlssons regering på hösten 1990 bestämde sig för att försöka lotsa Sverige in i EU fick den snabbt det svenska inflytande-etablissemanget med sig. Inte bara oppositionen applåderade utan det gjorde även ledande tidningar, kulturpersonligheter och intellektuella.
Visst fanns det namnkunniga dissidenter som Sven Lindqvist eller P.O. Enquist för att inte tala om tidningen Dala-Demokraten under Marita Ulvskogs ledning. Men ju envetnare motståndarna utvecklade sitt motstånd desto obevekligare drog de på sig just dissidentsignaturen som i vår kultur inte klingar riktigt lika hjältemodigt som en gång i det forna Östeuropa. Snarare får de väl finna sig i att associeras med motvallskärringar och rättshaverister låt vara att dissidenterna åtnjuter viss respekt för sin egensinnighet och oeftergivlighet.
När det politiska och journalistiska etablissemanget delar uppfattning i en viktig fråga blir det hastigt tyst i monarkin. Eller om inte tyst så i varje fall dämpat.
Det måste vara förklaringen till att EUs krav att få styra svensk (och finsk) alkoholpolitik inte väcker något utbrett raseri på debatt- och ledarsidor som annars värnar rätt vaksamt över nykterheten i landet.
EU är inte bara en integrerad marknad och ekonomisk union utan också en demokratisk värdegemenskap. Så lyder dagens lösenord. Ibland är det den fria handeln och marknaden som vänds mot små länders önskan att i något för dem vitalt avseende gå sin egen väg. Ibland är det värdegemenskapen.
Men faktum är att EU tar för sig av sina medlemmars suveränitet, inte bara i den utsträckning som överenskommits i avtal, utan också därutöver.
Nå, detta med spriten var ju väl känt redan när Sverige gick in i EU. Förr eller senare skulle monopol och restriktioner av olika slag avvecklas. Vi var många som trodde att EU skulle gå att resonera med på denna punkt när Sveriges och Finlands inträde väl var ett faktum. Vi trodde det därför att vi hade invaggat oss i föreställningen om att EU som union byggde på insikten om att skillnader medlemsländer emellan måste respekteras lika väl som likheter. Om skillnader i geografiska förhållanden, sociala, kulturella och etniska traditioner uppenbart betingade avvikelser från Unionens normer skulle en lösning vaskas fram.
Sverige och Finland har utomordentligt starka skäl för sin restriktiva alkohopolitik. En sak är att Sverige kommer att bli tvunget att anpassa priser efter nya konkurrensförhållanden när Öresundsbron tagits i bruk. En annan och mycket viktigare sak är frågan om vad EU lyssnar på och vad inte, vilka argument som är legitima i Unionen och vilka som inte är det.
Sverige har rätt till en egen kontroll- och socialpolitik anpassad efter Sveriges behov. Det är argumentet. Det ska EU lyssna till och gör kommissionen och ministerrådet inte det får man fundera över vad Unionen är för union och vilka nationella områden den kommer att kasta sig över härnäst med vilka motiv.
Den här diskussionen har jag inte sett mycket av i ett Sverige där de EU-kritiska frågorna har ådragit sig ett löjes skimmer.
Lama har också protesterna varit mot den riktigt stora skandalen från i januari då EU intervenerade i ett medlemslands regeringsbildning.
Det är godtycke på hög nivå. Och Sverige och Finland finner sig under viskande protester. Etablissemanget är så angeläget om att inte störa.
