Remissvar på betänkandet
”Stabiliseringspolitik i valutaunionen” (SOU 2002:16)

Själva betänkandet

Ekonomiska rådets yttrande
Vi vill särskilt framhäva riskerna för makroekonomiska störningar som förvärras av fall i tillgångspriser,
t.ex. på aktier eller fastigheter.
SOU 2002:16: Stabiliseringspolitik i valutaunionen

LOs remiss-svar om buffertfonder

LRF:s remissvar

Riksbankens yttrande över betänkandet

Svenskt Näringslivs synpunkter i utdrag
Svenskt Näringslivs fullständiga remissvar i pdf-format.
Svenskt Näringsliv avstyrker det föreslagna finanspolitiska rådet.
Det finns inget behov för ett sådant eftersom vi anser att aktiv stabiliseringspolitik inte skall bedrivas.

TCO-styrelsens remissvar om EMU och buffertfonder

Vi vill särskilt framhäva riskerna för makroekonomiska störningar som förvärras av fall i tillgångspriser, t.ex. på aktier eller fastigheter
Bertil Holmlund, John Hassler, Henry Ohlsson
Ekonomiska rådets yttrande över SOU 2002:16: Stabiliseringspolitik i valutaunionen

Utredningen noterar att det i den akademiska diskussionen finns en omfattande skepsis mot en mycket ambitiös stabiliseringspolitik. Kortsiktighet, politiska blockeringar, problem med tidsinkonsistens samt omfattande informationsbrist skulle kunna göra det praktiskt omöjligt att stabilisera konjunkturutvecklingen. Även värdet av att stabilisera konjunkturen har ifrågasatts.

Utredningen gör dock bedömningen att stabiliseringspolitiken kan vara framgångsrik och att detta kan öka välfärden i samhället. Ekonomiska rådet delar i stort utredningens uppfattning att stabiliseringspolitik kan vara framgångsrik. Vi vill dock tillföra ett par reservationer.

För det första är det empiriska stödet för att den ekonomiska politiken som helhet har verkat stabiliserande på konjunkturutvecklingen inte särskilt övertygande. Det finns flera exempel, från Sverige och utlandet, där den ekonomiska politikens verkningar snarast har förstärkt konjunkturfluktuationerna.

För det andra finns exempel på att den ekonomiska politiken i sig verkat destabiliserande. Ett belysande exempel är den svenska finansmarknadens avreglering under slutet av 1980-talet.

Stabiliseringspolitiken bör därför både vara inriktad på att motverka för politiken exogena chocker och att minska politikens destabiliserande effekter. Den senare aspekten har inte tillräckligt beaktats i utredningens betänkande.

Risker för makroekonomiska chocker i EMU

Utredningen gör bedömningen att det inte är möjligt att med någon större säkerhet uttala sig om huruvida risken för makroekonomiska störningar blir större eller mindre i valutaunionen.

Ekonomiska rådet instämmer i utredningens bedömning. Såväl teori som empiri ger vi handen att medlemskap i en valutaunion har både positiva och negativa effekter på de makroekonomiska riskerna och en sammanvägning är ytterligt svår att göra.

Lönekostnader och tillgångspriser

Ekonomiska rådet delar i huvudsak utredningens analys beträffande ekonomins förmåga att uppnå balans utan stabiliseringspolitiska ingrepp. Vi menar dock att utredningen haft ett väl snävt perspektiv på konjunkturfluktuationernas mekanismer.

Utredningen har fokuserat på arbetsmarknaden och ett scenario där arbetskraftskostnaderna av något skäl hamnat fel. Det finns dock anledning att tro att även andra faktorer kan vara av betydelse. Vi vill särskilt framhäva riskerna för makroekonomiska störningar som förvärras av fall i tillgångspriser, t.ex. på aktier eller fastigheter.

Aktiemarknaden - Fastigheter

Penningpolitiken kan genom att påverka räntor och växelkurs, och därmed tillgångspriserna, vara ett effektivt medel i en sådan situation. Erfarenheterna från tiden med fast växelkurs pekar på att frånvaron av sådana penningpolitiska instrument kan vara bekymmersam.

1992 and all that

Utredningen föreslår att saldomålet höjs till 2,5 till 3,0 procent i genomsnitt över konjunkturcykeln. Detta saldomål förslås gälla under den närmaste 10-årsperioden.

Ekonomiska rådet stödjer dessa förslag och noterar att de svenska offentliga finanserna har varit mer konjunkturkänsliga än i jämförbara europeiska länder. Detta beror både på de automatiska stabilisatorerna och på en starkt diskretionär politik. Utöver demografiska faktorer talar också ett försiktighetsmotiv i samband med inträde i valutaunionen för att den offentliga sektorn temporärt inför detta starkare saldomål även om det inte nödvändigtvis bör gälla efter den kommande 10-årsperioden.

Vi vill också framhålla att en del forskning ger vid handen att finanspolitikens effektivitet är avhängig av sunda offentliga finanser – en finanspolitisk expansion i ett läge där det finns osäkerhet om politikens långsiktiga hållbarhet kan få effekter i motsatt riktning mot de önskade.

Utredningen menar att de finanspolitiska styrmedlen för konjunkturstabilisering bör vara så generellt verkande som möjligt och ha så små fördelnings- och allokeringsmässiga konsekvenser som möjligt. Ekonomiska rådet inser att den politiska acceptansen för stabiliseringspolitiska åtgärder underlättas om fördelningskonsekvenserna är små. Vi menar dock att en fördelningspolitisk restriktion på stabiliseringspolitiken allvarligt kan minska dess effektivitet.

Penningpolitiken verkar till stor del genom att åstadkomma omfördelningar, till exempel mellan sparare och låntagare, mellan företag och löntagare, eller mellan konkurrensutsatt och skyddad sektor. De finanspolitiska instrument som bäst kan fungera som substitut för frånvaron av penningpolitiken kan därför inte enbart sökas bland dem med minimala fördelningspolitiska effekter.

Istället är det lätt att se att t.ex. förändringar av kapitalskatter och avdragsbegränsningar ibland kan ha effekter liknande de som ränteförändringar har. Vidare är konjunkturnedgångar långt ifrån alltid orsakade av temporära chocker med symmetrisk verkan över hela ekonomin.

Istället kan en konjunkturnedgång orsakas av en mer permanent försämring i en enskild sektor. I ett sådant läge bör inte stabiliseringspolitik och allokeringspolitik särskiljas.

Stabiliseringspolitiskt råd

Utredningen föreslår att ett finanspolitiskt råd inrättas med uppgift att ge strikt stabiliseringspolitiskt motiverade rekommendationer till regeringen. Rådet skulle ha ett eget kansli och vara ålagt att regelbundet offentligt publicera konjunkturbedömningar och stabiliseringspolitiska rekommendationer till regeringen.

Ekonomiska rådet menar att ett sådant råd positivt skulle kunna bidra till den offentliga diskussionen om den ekonomiska politiken. Vi har dock två invändningar.

För det första är det svårt att se att ett råd med de resurser som föreslås skulle kunna göra konjunkturanalyser i klass med vad som görs av Konjunkturinstitutet. Att sådana analyser görs av en självständig institution är viktigt men vi ser dock inte att Konjunkturinstitutet hittills haft problem i detta avseende. Möjligen skulle institutionella förändringar syftande till att ytterligare stärka Konjunkturinstitutet och dess självständighet kunna övervägas.

För Ekonomiska rådet

Bertil Holmlund , John Hassler Henry Ohlsson

Alla slags chocker och obalanser omtalas som om det rörde sig om konjunktursvackor. Men de svåraste problemen i svensk ekonomi är oftast inte cykliska utan strukturella. Mot en strukturell försvagning av ekonomin hjälper inga buffertfonder.
Det måste vara fel att gå över till euron om vi inte har en god uppfattning om vilken typ av ekonomisk anpassning som kommer att krävas om vårt kostnadsläge på nytt blir för högt. Risken för det är stor. Därför tänker jag rösta nej den 14 september
DN:s förre politiske chefredaktör Svante Nycander
DN Debatt 12/4 2003

Överst på sidan

Home