Marxismen betraktas av sina anhängare som en vetenskap, en särskild skola inom forskningen.
Det finns en objektiv verklighet som blir synlig först om man intar ”en bestämd, icke neutral, klassmässig position”, enligt Sven-Eric Liedman.
Många som inte längre bekänner sig till marxismen – genusteoretiker med flera – har behållit idén att den egna ideologin är en alternativ vetenskap, med förtjänster som saknas inom ”positivismen”,
en hållning som ofta förenas med stridbarhet och intolerans mot oliktänkande.
Svante Nycander, DN 2010-08-10
Liberaler hävdar inte att den egna ideologin är en vetenskap. Motpolen till marxism eller postmarxism i forskarvärlden är inte liberalism utan vetenskapliga krav på sanning och verifierbarhet. Därmed är inte sagt att samhällsforskare kan vara helt opåverkade av sina värderingar. Liberal kultursyn handlar om mångfald och öppenhet, inte om liberal likriktning.
Tron på samhällsutvecklingens lagbundenhet hör inte till det positiva i upplysningen. Den har levt kvar till modern tid främst inom marxismen, vilket är en huvud orsak till den långvariga metodstrid inom forskningen som Svante Nordin skildrade i ”Humaniora i Sverige” (2008).
Den svenska antiliberalismen är främst en bestående effekt av 70-talsradikalismen.
Den hämtar näring från social utopism, marxism och olika postmoderna läror.
Antiliberaler sprider fientliga schabloner om den tanketradition som historiskt är förutsättningen för ett öppet modernt och sekulärt samhälle.
Svante Nycander DN 9 september 2010
Okunnighet om den delen av vårt förflutna bäddar för fördomar och minskar vår förmåga att möta en ny våg av militant, idealistisk extremism, mer eller mindre lik den på 70-talet.
Sven-Eric Liedmans analys av liberalismen, det förvånar inte. Liedmans lärobok i politisk idéhistoria kom ut 1972 och speglar sin tids politisering vid universiteten. Det har jag redan visat och är inte i sig något att förargas över.
Vad som upprör är att boken är obligatorisk läsning för studenter 2010.
Anders Ehnmark betonade framför allt Geijers republikanism och hans likheter med Marx.
Liberalen Alexis de Tocqueville behandlade han i en annan bok på liknande sätt.
”Tocqueville är naturligtvis mycket lik Marx.”
...
Europe's constitutional dilemma
From Martin Wolf,
FT, July 4, 2000
Outsiders are often the most acute observers. That great French liberal, Alexis de Tocqueville, produced the most penetrating analysis of democracy in America. Now Larry Siedentop - an American expert on French thought who teaches at Oxford - has attempted a similar task for Europe (Democracy in Europe, Penguin Books, 2000).
A student of de Tocqueville's work, he is well qualified for this task. The result reveals both the magnitude of the constitutional challenge to Europe and the failure to find answers. Both are encapsulated in his book's closing sentences:
"federalism is the right goal for Europe. But Europe is not yet ready for federalism".
...
Svante Nycander och kulturvänstern
Rolf Englund blog 2010-09-10
”Så blev institutioner och fakulteter vänsterbastioner”
Sven-Eric Liedmans lärobok 1972 i politisk idéhistoria ”Från Platon till Lenin”. (Leninismen var End of history.)
Svante Nycander, DN Debatt 2010-07-19
Studenter i min generation läste om politiska ideologier i böcker av Herbert Tingsten. Sedan början av 70-talet har lärdomshistorikern Sven-Eric Liedman haft en liknande position, främst genom läroboken 1972 i politisk idéhistoria ”Från Platon till Lenin”. (Leninismen var End of history.) Boken har varit kurslitteratur för flera generationer studerande i statsvetenskap och idéhistoria, i nära 30 år fanns ingen konkurrerande bok. Ännu 2010 är den obligatorisk i vissa kurser. Dess titel ändrades i en senare upplaga till ”Från Platon till Mao Zedong”. Den 14:e upplagan 2005 heter ”Från Platon till kriget mot terrorismen”.
Liedman nitar fast liberala tänkare vid polemiska klichéer. Utan stöd i citat tillskriver han dem extrema dogmer, för att sedan tolka marxistiska teser så att de ska framstå som rimliga; historiematerialismen är en teori om ”en tendens”.
Han är ingen särling i den lärda världen, han brukar hyllas som en stor humanist, häromåret mottog han Svenska Akademiens Nordiska pris på 350.000 kronor.
"Inpiskade DN-koftor som bor i kulturreservat på Mosebacke... Det går inte att lita på fina människor i stickad kofta och trähalsband.
De vill folket väl, men de kliver aldrig ner till folket och tittar hur folket har det."
DN Kultur 26/5 2007
Olof Lagercrantz
Dagens Nyheter gav genom honom ett mäktigt stöd åt 68-radikalismen, som inom kort blev marxistisk. Den politiska tendensen inom DN:s kulturredaktion har sedan dess varit vänsterbetonad.
Svante Nycander, DN Debatt 2010-07-18
Vänstern är i dag antiliberal på ett annat sätt än förr, eftersom den saknar ett socialistiskt alternativ. Arbetarrörelsen trodde ännu på 1980-talet på socialism genom löntagarfonder och planekonomi, marxister kunde se DDR, Kina eller Kuba, om inte Sovjet, som en socialistisk förebild. I dag är antiliberalism och antikapitalism vänsterns enda fasta övertygelse.
Detta negativa paradigm är inom kultursektorn starkt styrande för urval av teman, böcker och personer, även i borgerliga tidningar.
Rolf Englund i skriften "skriften DN - mångsidig men ensidig"
Fria Moderata Studentförbundet, 1974, med förord av Förbundsordföranden Carl Bildt.
En aktuell film och en roman har i vår ställt mig inför den oundvikliga frågan
hur mycket jag blundade för under mina återkommande resor till DDR.
Det blev ganska många eftersom arvet från Brecht levde kvar under de kommande åren.
Leif Zern DN Kultur 6 maj 2007
Nackhåren reste sig på unge Stig Malm
/När han hörde Olof Palme hålla tal/
Svante Nycander DN 1999-11-21, med kommentar av Rolf Englund
"Svante Nycander fattar fortfarande inte att det var en omöjlig uppgift att få LO att backa i fondfrågan - om man inte inom fack och socialdemokratin var beredd att ta avstånd från socialismen. Det var man inte beredd till då, flera år före Murens fall och bara några månader efter Saigons fall. Det var därför det var nödvändigt med konfrontation i fondfrågan, inte någon mjäkig folkpartistisk kompromiss.
Det var inte ens alla direktörer som förstod det på den tiden.
Carl Bildt och u-båtarna "ett gift i samhällskroppen"
"Av prestigeskäl eller oförmåga att ta till sig ny information har delar av det politiska etablissemanget hållit fast vid en felaktig version av händelserna – sådant är gift i samhällskroppen",
skriver i dag Dagens Nyheters tidigare politiske chefredaktör Svante Nycander på DN Debatt.
Rolf Englund blog 5/7 2009
I EMU kan "regionen" Sverige få samma problem som
Norrland
Svante Nycander, f d chefredaktör för Dagens Nyheter
Dagens Industri 21/8 2003
Är det inte uppenbart att vi, med Tyskland för
ögonen, borde dröja med att ta ställning till den gemensamma
valutan?
Det måste vara fel att gå över till euron om vi
inte har en god uppfattning om vilken typ av ekonomisk anpassning som kommer
att krävas om vårt kostnadsläge på nytt blir för
högt. Risken för det är stor. Därför tänker jag
rösta nej den 14 september
DN:s förre politiske chefredaktör
Svante Nycander
DN Debatt 12/4 2003
I EMU kan "regionen" Sverige få samma
problem som Norrland
Svante Nycander, f d chefredaktör för
Dagens Nyheter
Dagens Industri 21/8 2003
Euroområdet är tänkt att omfatta hela EU, på längre sikt kanske ett trettiotal länder med helt olika traditioner och ekonomier, med en sammanlagd befolkning på omkring en halv miljard.
Historien ger inga hållpunkter för hur det kommer att fungera - det är ett språng ut i det ovissa. Den ekonomiska vetenskapen ger svag vägledning, eftersom valutaunionens utfall till största delen beror på politiska processer i medlemsländerna.
Ja-sidan ser ekonomiska möjligheter, nej-sidan risker, men båda är osäkra. Därför dominerar på bägge sidor politiska argument. Tillhörighet och internationell gemenskap ställs mot nationell självständighet.
Flera ja-anhängare har sagt att medlemskapets ekonomiska fördelar och nackdelar väger jämnt, och att därför rätten till inflytande som fullvärdig EU-medlem är avgörande.
Om man kunde resonera så skulle även jag rösta ja i september. Men att medlemskap i valutaunionen skulle vara hugget som stucket från ekonomisk synpunkt kan vi utesluta.
Det troliga är att bytet av valuta får stora ekonomiska följder och att ja- och nej-alternativen inte är likvärdiga. Vi kan inte se bara till det politiskt önskvärda, och lämna de ekonomiska frågorna obesvarade.
Om valutaunionen visar sig skada sysselsättning och tillväxt är det ingen politisk fördel att vara med.
Knappast någon hävdar att EU:s gemensamma jordbrukspolitik gagnar gemenskapen och samarbetet i Europa. Eftersom jordbrukspolitiken är ekonomiskt missriktad, orsakar den tvärtom slitningar och ovänskap.
Den gemensamma valutan stärker samförståndet bara om ekonomin utvecklas väl. I motsatt fall kommer den att utlösa anklagelser och motstridiga krav.
På lång sikt krävs en tvångssamordning av den ekonomiska politiken som annars inte skulle behövas - en källa till glädje bara för federalister.
De flesta utvecklade länders ekonomier växer tämligen parallellt, trots olika förutsättningar. Den samlade BNP-ökningen per capita i OECD-området var nära 60 procent under den turbulenta perioden 1970-95.
Flertalet medlemsländer avvek från detta genomsnitt med mindre än 12 procentenheter, alltså mindre än en halv procent om året. Inget västligt industriland flippade ur helt, inte ens Sverige med ett minus på ungefär 18 procentenheter.
Om man däremot jämför regioner inom varje land blir variationerna stora. Ekonomer är vana att jämföra och analysera nationella ekonomier, och det är ont om regionalt uppdelad BNP-statistik.
Men nästan alla industriländer har motsvarigheter till Sverige norr om Dalälven: Appalacherna i Amerika, de nya förbundsländerna i Tyskland, södra Italien, Lorraine och Korsika i Frankrike, nordvästra England och Wales - områden där sysselsättning och levnadsnivå hålls hjälpligt uppe bara tack vare en stor omfördelning.
Stagnation i ett modernt industriland beror inte på bristande naturresurser, ett perifert läge eller litenhet.
Finland har inte mer skog eller malm per invånare än Norrland och ligger inte längre bort från stora exportmarknader.
Korsika är inte mer perifert eller nämnvärt fattigare på folk än Island.
Irland är inte mer gynnat av naturen än Wales.
Storstadsområden kan stagnera likaväl som glesbygder.
Att vissa länder och regioner har mindre tillväxt än andra beror främst på skillnader i resursanvändning och produktivitet. När ett land eller en region hamnar i bakvatten, finns det något som hindrar utnyttjandet av den produktiva potentialen.
Det vanligaste hindret i industriländer är bristande anpassning mellan produktivitet och kostnader. Inom varje land tenderar löner och levnadskostnader att jämnas ut geografiskt, samtidigt som näringslivets expansionskraft varierar starkt mellan regionerna.
Ett enskilt land har medel att anpassa kostnadsläget till den nivå som ger ett i genomsnitt lagom högt kapacitetsutnyttjande, främst växelkursen men också skattepolitik och annat, men dessa medel står inte regionerna till buds.
En kostnadskris i en region tenderar därför att bli permanent. I Sverige är alltid samma landsdelar "stödområden".
Om Jämtland utropar sig till republik, blir dess första åtgärd att devalvera, som det enda effektiva sättet att anpassa kostnader och realinkomster till republikens produktionsförmåga. Så småningom blir i så fall tillväxten ungefär densamma som i andra länder, utan behov av stöd utifrån.
Med valutaunionen blir EU alltmer likt en övernationell stat, en federation. Inom denna kommer vissa områden att ha en stark tillväxt medan andra stagnerar, och det finns inte som förr någon mekanism som gör att varje deltagande nation något så när följer den genomsnittliga produktionsutvecklingen bland industriländerna.
Hela länder kan bli stagnationsområden, eftersom de gett upp möjligheten att enkelt korrigera ett felaktigt kostnadsläge och att bestämma en räntenivå efter egna behov.
Federalismen gör alla länder till "regioner". Och solidariteten mellan starka och svaga regioner blir långt ifrån densamma som inom ett enskilt land.
Vilka medlemsländer löper risk att stagnera? Inte i första hand de som har små naturtillgångar eller ligger i EU:s periferi utan länder som har särskilt svårt att hålla tillbaka, vid behov sänka, sina kostnader.
Ett land som har en stark fackföreningsrörelse, en hög sysselsättningsambition, ett högt skattetryck och oförmåga till samarbete över en historisk blockgräns indikationer på risk - ett sådant land kan bli valutaunionens Norrbotten.
Är det inte uppenbart att vi, med
Tyskland för ögonen, borde dröja med att ta ställning till
den gemensamma valutan?
Det måste vara fel att gå över
till euron om vi inte har en god uppfattning om vilken typ av ekonomisk
anpassning som kommer att krävas om vårt kostnadsläge på
nytt blir för högt. Risken för det är stor.
Därför tänker jag rösta nej den 14 september
DN:s
förre politiske chefredaktör Svante Nycander
DN Debatt 12/4
2003
Tyskland utsattes för en kostnadschock i samband med återföreningen, utan att D-marken justerades nedåt, och gick därför in i EMU med en övervärderad valuta. Lönekostnaden per producerad enhet är bland de högsta i världen. Det har bidragit till stagnation och en ond spiral, där företagen ännu sämre orkar bära rådande produktionskostnader. Ett sådant läge är inte stabilt. En obalans av viss storlek utlöser en ännu värre obalans i samma riktning. Mekanismen för att snabbt korrigera en felaktig kostnadsnivå har tagits bort.
Lösningen anses vara en kombination av åtgärder för att öka sysselsättningen och göra produktionen mer effektiv. Stimulanspolitik och avregleringar är båda önskvärda. Men stabilitetspakten kräver att underskottet i de offentliga finanserna dras ner, räntevapnet saknas, och avregleringar för att öka konkurrensen tenderar i ett första skede att göra människor arbetslösa. Enligt Gerhard Schröders reformplan den 14 mars ska det bli lättare att säga upp anställda.
Allt hänger ihop i ett lands ekonomi, det finns flera sätt att påverka en viss variabel. Men mot en för hög kostnadsnivå finns bara ett recept som är helt rätt, nämligen att sänka kostnadsnivån.
Vad Tyskland rekommenderas är huvudsakligen strukturella reformer som möter ett stort politiskt och fackligt motstånd och vars vitaliserande effekter på näringslivet lär dröja.
Debatten i Sverige handlar i dag om behovet av buffertfonder eller starkare statsfinanser för att möta en konjunkturutveckling i otakt med den som styr penningpolitiken i EMU. Alla slags chocker och obalanser omtalas som om det rörde sig om konjunktursvackor. Men de svåraste problemen i svensk ekonomi är oftast inte cykliska utan strukturella. Mot en strukturell försvagning av ekonomin hjälper inga buffertfonder.
Länder med kostnadsproblem rekommenderas att öka flexibiliteten. Sådana reformer behövs på de flesta håll i Europa, även Sverige, men är svåra att genomdriva när det saknas incitament till en rejäl tillväxt. Nittiotalets svenska strukturreformer hade varit på en gång mer smärtsamma och mindre effektiva om vi inte hade kunnat släppa kronan fri 1992. Framför allt hade det varit svårt att komma ur budgetkrisen.
Vår ekonomi är ytterligt beroende av att ha rätt kostnadsläge.
Allt som hindrar flexibilitet är inte av ondo. Om löner, trygghetsvillkor, produktmarknader och annat inte är mer reglerade än som är rimligt i ett europeiskt perspektiv, vilken bot mot ett för högt kostnadsläge återstår då, mer än ännu mer flexibilitet?
Det är ett misstag att tro att fackföreningarna har sådan kontroll över arbetsvillkoren att de kan undvika löneökningar utöver vad produktiviteten tillåter. När den svenska lönebildningen spårat ur har huvudorsaken som regel funnits på den politiska sidan: svag finanspolitik, politisering av den offentliga sektorns lönefrågor, vanskötta devalveringar, missriktad statlig inkomstpolitik. De flesta av dagens fackliga företrädare inser nog vilken hård disciplin ett bevarat konkurrensläge kräver, men deras inflytande begränsas av den politiska och massmediala miljö de verkar i.
Det måste vara fel att gå över till euron om vi inte har en god uppfattning om vilken typ av ekonomisk anpassning som kommer att behövas om vårt kostnadsläge på nytt skulle bli för högt, en risk som inte är liten. När frågan tvingar sig på oss kommer regeringen, Svenskt Näringsliv och LO troligen att ge motstridiga svar.
Min slutsats är att jag röstar nej den 14 september, med tungt hjärta eftersom jag önskar ett starkt svenskt engagemang i den europeiska integrationen.
Vi vill särskilt framhäva riskerna
för makroekonomiska störningar som förvärras
av fall i
tillgångspriser, t.ex. på aktier eller fastigheter.
Ekonomiska rådets
yttrande över SOU 2002:16: Stabiliseringspolitik i valutaunionen
Few have realised the most dangerous feature of
EMU:
it has locked Germany into a seriously uncompetitive real exchange
rate
Martin Wolf,
Financial Times, March 31, 1999
David Mackie and Silvia Pepino: Germany's
stagnation is beyond its control
The writers are, respectively, chief
economist for Western Europe and eurozone economist at JP Morgan
Financial Times 27/2
2003