General de Gaulle
Knut Ståhlbergs mästerliga biografi över Charles de Gaulle
Frankrikes politiska skala löper i dag från högerpopulism till kommunism.
Men det som i så många andra länder är marknadsvänlig höger saknas.
Per Dahl, Barometern 22/4 2005
Frankrikes politiska skala löper i dag från högerpopulism till kommunism. Men det som i så många andra länder är marknadsvänlig höger saknas. Hur blev det så här?
Ledtrådar får man av Knut Ståhlbergs mästerliga biografi över Charles de Gaulle – ”De Gaulle, generalen som var Frankrike”
Som få präglade denne sitt lands samtid. Vad vi ser i dag kan tolkas som hans mindre efterföljares irrande i den lucka han själv bar på i sin politiska världsbild.
I Sverige ser vi ofta omvärlden ur anlosachsiskt perspektiv. Därför vidgas läsarens vyer av Ståhlbergs franska – det som är naturligt och svårbegripligt får byta plats ett tag.
Ståhlbergs arbete är över 500 sidor långt.
Så bra – han är en författare som skriver lekande levande lätt.
Mer av Per Dahl och Barometern
de Gaulle could scarcely have been more honest in his explanation for the veto.
He attacked Britain’s readiness to give up its ”special political and military relations” with the Americans, and warned that, if this country joined the European Community, ”what would emerge in the end would be a colossal Atlantic Community, dependent on America and directed by America”.
De Gaulle understood, too, that defence was the area where nations could not have it both ways, as Macmillan hoped and Mr Blair still does. As William Cohen, the US Defence Secretary signalled last week, an EU defence force with a distinct planning structure would indeed make Nato a ”relic of the past”.
The sentiment expressed in de Gaulle’s warning in 1963 remains at the heart of the French vision of the EU. Mr Blair may long to build a bridge between America and Europe.
President Chirac wants the opposite: a Gallic EU which proclaims Europe’s separateness, not least its distinct defence identity. He was being honest on Thursday, as well as unfraternal to his British counterpart. He was, indeed, merely expressing the French position on the future of the EU, a position which will long survive the frustrations, rancour and muddle of the Nice summit. That’s the thing about Gaullisme: the French still do it best.
Idag verkar vi bevittna ett trendbrott. Motreaktionen
slår till och den andra metoden - mellanstatligheten - vinner
anhängare bland EU:s politiska ledare.
ROLF GUSTAVSSON i SvD
2000-10-02
Kan Jacques Chirac vid toppmötet i Nice om några veckor utropa general de Gaulle till den egentliga vinnaren? Tar generalen där postumt hem en avgörande seger över sin evige antagonist, EU-fadern Jean Monnet? Det ser så ut.
Den politiska striden om Europabygget har pågått i femtio år. Den handlar om med vilken metod det europeiska enandet skall utvecklas: överstatlighet eller mellanstatlighet?
Stegvis gemenskap
Inspirerade av federalistiska ideal har Jean Monnet och hans
efterföljare förespråkat och tillämpat den stegvisa
"gemenskapsmetoden".
(RE: "Steg för steg skall vi införa
federalism, men vi skall inte basunera ut det på gator och torg")
Den har lett till att EU utvecklat en överstatlig rättsordning som initieras och övervakas av starka, självständiga överstatliga institutioner: främst kommissionen, domstolen och (numera) centralbanken och parlamentet.
Efter femtio år har metoden framgångsrikt drivit fram en djupgående ekonomisk integration med en gemensam marknad (övervakad av kommissionen) och en gemensam valuta (förvaltad av centralbanken).
Idag verkar vi bevittna ett trendbrott. Motreaktionen slår till och den andra metoden - mellanstatligheten - vinner anhängare bland EU:s politiska ledare. Den metoden följer den klassiska diplomatins traditioner, från Wienkongressen (1814-15) till våra dagars internationella organisationer (som OECD, Efta eller OSSE). Den är ett samarbete mellan suveräna nationalstater, med enhällighet som beslutsprincip (dvs alla har vetorätt), med internationella konventioner som det starkaste juridiska intrumentet (dvs inte överstatlig EG-rätt) och med svaga institutioner (sekretariat utan självständiga befogenheter).
Värna fosterlandet
General de Gaulle, som motvilligt ärvde Frankrikes anslutning till det dåvarande EEC (Gemensamma marknaden), kämpade intensivt för den mellanstatliga metoden och förespråkade en modell för Europa som skulle värna fosterlandets självständighet "L'Europe des Patries".
Denna gaullistiska linje förefaller i dag förhärskande i nästan alla de stora EU-länderna (Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Spanien) liksom i några av de små (som Sverige, Danmark och Portugal). Vi vet naturligtvis inte exakt hur diskussionerna löper idag bakom de stängda dörrarna i regeringskanslierna, men de grundläggande frågor som man nu skall ta ställning till är desamma som engagerade de Gaulle.
De handlar om framtiden för Monnets "gemenskapsmetod": vetorätten, maktbalansen mellan stora och små medlemsländer och de överstatliga institutionernas roll.
Man kan på goda grunder misstänka att dagens "eurogaullister" som Jacques Chirac, Gerhard Schröder, Tony Blair och (kanske) Göran Persson bakom stängda dörrar tänker i banor som påminner om de Gaulles. Vad han sade i Elyséepalatset på sin tid finns ordagrant nedtecknat av den förtrogne informationsministern Alain Peyrefitte (C'était de Gaulle, Fayard, Paris).
Kommissionen i Bryssel, som idag kämpar för sin existens, var de Gaulles speciella hatobjekt. Han betraktade ledamöterna där närmast som fosterlandsförrädare:
-Det hela är idiotiskt. Vi skall samla ihop gigantiska summor och överlämna till vem då? Till individer som inte är ansvariga för någonting. De utses av regeringarna men avlägger omedelbart en ed om, att inte ta emot några instruktioner från dem och är följaktligen inte ansvariga inför dem. Man har uppfunnit en fullständigt godtycklig och teknokratisk makt med orimligt mycket pengar och en artificiell institution i Strasbourg skall kontrollera den. Och vad är det? I realiteten en parlamentarisk vänkrets som inte står till ansvar för någon. (14 april 1965).
General de Gaulle såg dessutom det överstatligt organiserade Europa som ett politiskt trick riktat mot Frankrike:
- Det är ett medel för de små länderna, Belgien, Holland och - tala inte om Luxemburg -att bli jämbördiga med stormakterna. I Europeiska rådet har en Spaak (Belgiens premiärminister) samma värde som generalen de Gaulle och kanske ännu mer; som medlem i samma klubb får han alltid rätt. Han kan kodorden och han vet vad som passar alla dessa små herrar.(4 december 1963).
Vid slutförhandlingen i Nice om några veckor återkommer frågorna på högsta politiska nivå. Det gäller institutionerna: vilken sammansättning skall EU-kommissionen ha i framtiden? Skall den kunna fungera som ett överstatligt kollegium? Vilka befogenheter skall den ha? Skall ansvarsområden lyftas bort från Bryssel? Trenden i de tunga medlemsländerna är tydlig. Den går i mellanstatlig riktning och den går emot kommissionen.
Det gäller också beslutsfattandet: kan beslut med kvalificerad majoritet bli huvudregeln och vetorätten begränsas? Detta framstår som en ödesfråga för EU:s handlingsförmåga men motståndet mot att släppa ifrån sig vetorätt förefaller idag lika kompakt som på general de Gaulles tid.
EU:s stats- och regeringschefer älskar att presentera sig som en harmonisk klubb där man dunkar varandra i ryggen och tilltalar varandra med förnamn. Men svårigheterna att lösa upp de problem som står på dagordningen i Nice tyder snarare på utbredd inbördes misstro än på djupare politisk gemenskap. De har svårt att precisera vad de vill åstadkomma tillsammans.
Däremot kan de flesta lätt finna enighet i den attityd som general de Gaulle uttryckte ovanligt tydligt:
- Vi vill inte att vårt öde skall bestämmas av utlänningar. (de Gaulle den 28 juli 1965).
Thirty years to the day after his death, General Charles De Gaulle was yesterday accorded an honour that be always sought to avoid - a giant bronze statue on the Champs Elysée in Paris.
The six-metre high statue, depicting the French wartime leader in uniform at the liberation of Paris, was unveiled yesterday by President Jacques Chirae in a ceremony marred by controversy over who could elaim to be General De Gaulle's political heir.
In his speech President Chirac sought to present himself as the standard bearer of an updated Gaullism, claiming:
"The inheritance of General De Gaulle is the dream of a France with an individual role [on the international stage] yet resolutely open to embrace Europe and the world."
But the general's grandson, also named Charles De' Gaulle and a Euro MP for the extreme right National Front, took exception to President Chirac's version of the past 30 years:
"If people take part in this ceremony as an act of homage to General De Gaulle, my grandfather, then I dissociate myself from the presence of Jacques Chirae and all those who give away French sovereignty to benefit the eurocratic machine by opening frontiers, aligning with other powers and clearly betraying the policies of General De Gaulle."
There were laments too from the left, with former interior minister Jean-Pierre Chevénement saying:
"Of General De Gaulle's achievement 30 years on there are only ruins and all that remains is his inspiration still very much alive in the hearts of many."
(FT 2000-11-10)
