nejtillemu.com

Fördel att stå utanför EMU

När detta skrivs håller finanskrisen på att övergå i en måhända mindre spektakulär, men för flertalet människor allvarligare, lågkonjunktur. Nu handlar det inte så mycket om börsfall och bankkollapser utan om sysselsättning och välfärd.

Att flertalet OECD-länders ekonomier redan befinner sig i en recession, med fallande produktion och sysselsättning, står redan klart. Frågan idag är vad vi kan vänta oss av 2009 och 2010. Vilka är riskerna, och vilka är möjligheterna?

Den största risken är nog att vi går in i en period med deflation, dvs sjunkande priser. Vi har redan sett hur det senaste halvåret har präglats av det största raset i råvarupriser i modern tid. Från en hög nivå, men dock. Världsmarknadspriset på råolja och ett flertal mineraler har nu sjunkit med upp till 80 procent sedan sommaren 2008, och prisfallet på jordbruksprodukter överstiger i regel 50 procent.

Den vikande efterfrågan på allt från vete, koppar, hotellrum, bilar, fastigheter och leksaker har skapat ett gigantiskt säljtryck på så gott som samtliga viktiga marknader. I alla större hamnar runtom i världen ligger fullastade containers med varor som saknar köpare, och generösa realisationer präglar marknaden för konsumtionsvaror i många länder.

Bra med fallande priser, tycker kanske någon. Men historien visar att deflation är långt skadligare än måttlig inflation. Sjunkande priser gör att folk skjuter upp sina inköp till ett senare, och billigare, tillfälle. Efterfrågan faller ytterligare. Och kanske än värre: sjunkande priser medför enorma problem för alla som är skuldsatta eftersom realvärdet av skulden hela tiden ökar.

Jag brukar inte predika konsumtionens välsignelser, och inte minst av omtanke om miljön tycker jag att vi borde använda krisen till att fundera på sambanden mellan överkonsumtion (hos en del av jordens invånare), finanskris och miljöförstöring. Men den kris som nu står för dörren gör att vi måste undvika en tvärbromsning av konsumtionen med åtföljande massarbetslöshet. Och gärna satsa på massiva investeringar i miljövänlig teknik och energisnåla transporter.

Ett problem med deflation är att penningpolitiken tenderar att bli verkningslös, en situation som den store ekonomen Keynes på sin tid döpte till ”likviditetsfällan”. En god illustration till en modern likviditetsfälla var den japanska krisen på 90-talet. Trots att räntan sänktes till noll, och trots att Japans centralbank vräkte ut likviditet i ekonomin, vägrade konsumenterna att konsumera och företagen att investera.

Idag tycks politiker av alla kulörer ha lärt sig läxan: en låg ränta och diverse räddningspaket till banker räcker inte. För att bromsa fallet i efterfrågan fordras också finanspolitisk stimulans. Insikten om detta tycks idag även ha nått politiker som Mona Sahlin och Thomas Östros, som länge framstod som Sveriges svar på Herbert Hoover (den olyckssalige president som predikade budgetbalans i kristider men som tack och lov förlorade matchen mot Franklin Roosevelt och dennes ”New Deal” i presidentvalen 1932).

Om de stimulanspaket som lanserats runtom i världen kommer att räcka vet vi ännu inte. Mycket handlar om psykologi, och om Barack Obama kan ingjuta litet hopp hos amerikanska företag och konsumenter. Och, naturligtvis, om Asien och ekonomierna utanför OECD-området kan bli i stånd att återta sin position som världsekonomins motorer. Inte minst de råvarufattiga tillväxtekonomierna i Asien torde glädjas åt de snabbt sjunkande råvarupriserna.

I Sverige står vi än så länge bättre rustade än t.ex. USA och Storbritannien, som båda brottas med gigantiska underskott i både utrikeshandel och statsbudget. I Sverige finns också bättre så kallade automatiska stabilisatorer som hjälper till att upprätthålla efterfrågan i en lågkonjunktur. Flera av dessa automatiska stabilisatorer har försvagats av alliansregeringen – A-kassan, sjukförsäkringen, många arbetsmarknadspolitiska åtgärder, hyresrätternas ställning på den svenska bostadsmarknaden, m.m. – men de flesta finns kvar, och bör kunna göra krisen mindre allvarlig i Sverige.

I länder med svaga trygghetssystem och rädda människor riskerar alltid kriser att bli extra djupa.

Om vi ser till konventionella makroekonomiska indikatorer är situationen allra värst i några av de nya medlemsländerna i EU, såsom Baltikum, Ungern och Bulgarien, samt i flertalet länder kring Medelhavet: Italien, Grekland, Spanien, Frankrike och Turkiet

En sak som talar till Sveriges fördel är att vi står utanför EMU. I takt med att eurons ställning som global reservvaluta stärks försämras i motsvarande grad euro-områdets internationella konkurrenskraft. Den svenska kronans försvagning det senaste halvåret bör därför välkomnas: den stötdämpare som en så kallad skalpvaluta utgör lindrar krisens effekter på produktion och sysselsättning. En fast och övervärderad växelkurs i kristider bäddar för hög arbetslöshet.

Den som till äventyrs tror att stora valutor innebär trygghet kan ju begrunda krisens omfattning i världens tre största valutaområden: USA, EMU och Japan.

Spänningarna inom euro-området riskerar att växa dramatiskt i takt med att lågkonjunkturen i kombination med en allt starkare valuta underminerar EMU-ländernas konkurrenskraft. Mest illa ute är nog Italien. Jag har tidigare gissat att Italien kommer att lämna EMU i april 2013, men idag tror jag att det snarare kommer att ske innan dess.

Eländig är också situationen i Baltikum, speciellt Lettland. Införandet av fasta växelkurser i Baltikum, i en situation med hög inflation och stora underskott i utrikeshandeln, var lika obegåvat som när Sverige försökte sig på något liknande för 20 år sedan. Den svenska kollapsen 1992 borde mana till eftertanke.

En annan parallell är Argentina vid millennieskiftet, då IMF in i det sista såpade det sluttande golvet genom att stödja Argentinas fasta växelkurs med gigantiska krediter. Idag gör IMF om samma misstag i Lettland, nu med stöd från bl.a. Sverige. When will they ever learn?

Tyskland har gjort många fel. Ett allvarligt fel var att gå in i EMU med en för högt värderad valuta.
Om inget mirakel inträffar vad gäller den internationella konjunkturutvecklingen kommer arbetslösheten att fortsätta att öka. Det faktum att den nominella räntan är gemensam i en valutaunion innebär dessutom automatiskt att realräntan blir lägst i de länder som har den högsta inflationen, det vill säga de som skulle behöva en hög ränta, och högst i de länder som skulle behöva stimulera ekonomin.
Stefan de Vylder Göteborgs-Posten 22/10 2002
Kommentar av Rolf Englund:Stefan de Vylders artikel var den första i världen som påpekade detta i efterhand uppenbara konstruktionsfel. Är det värt Nobelpriset? Ja, ingen tidigare Nobelpristagare hade i alla fall kommit på det före de Vylder...