Regeringarnas eller medborgarnas Europa?
DN-ledare 2000-10-24

Sjuttio dagar innan Sverige tar över ordföranderollen i EU riktar den svenska kommissionären Margot Wallström på DN Debatt (22/10) en tämligen skarp kritik mot Göran Persson för att hans idéer om unionens framtid ”riskerar att förstöra mycket av det man lyckats uppnå de sista 50 åren”.

Diskussionen handlar om den grundläggande synen på det europeiska samarbetsprojektet. Är det, som Persson hävdar, främst ett mellanstatligt samarbete eller är det något mycket mer, nämligen ett Medborgarnas Europa?

De som hävdar mellanstatligheten värnar om ministerrådet, alltså det organ där medlemsländernas regeringar förhandlar sig fram till gemensamma lösningar. De som hävdar medborgerligheten fäster större vikt vid det folkvalda parlamentet och kommissionen, som ska stå över de nationella intressena och fungera som unionens motor. En del av konflikten mellan Persson (med plats i ministerrådet) och Wallström (i kommissionen) bottnar i deras skilda institutionella förankringar.

Men viktigare än dessa institutionella prioriteringar är att det finns olika principiella synsätt på unionens roll. Om man betonar mellanstatligheten blir unionen till stor del en förhandlingsapparat mellan verkliga eller förmenta nationella intressen. Till varje ministerrådsmöte kommer regeringarna laddade med egna krav. Kanske vänder de hem med någon godbit i form av bidrag eller blockerade beslut i bagaget.

Men detta är inte den union vi bör sträva emot. I stället gäller det att bygga ett Medborgarnas Europa där människor, organisationer och företag i samverkan försöker finna lösningar på olika problem.

Det viktigaste för EU är att göra hela Europa till en arena där det råder fri rörlighet för människor, varor, tjänster, kapital, information och idéer. Detta främjar friheten, freden och utvecklingskraften - till glädje för både européer och övriga mänskligheten. Dessutom finns ett annat skäl till att medborgarperspektivet är viktigare än nationsperspektivet, nämligen att det finns många andra band och intressen än nationstillhörigheten som förenar enskilda medborgare i Europa.

EU behöver två reformationer, en inre och en yttre. Den inre handlar om hur den demokratiska förankringen bland medborgarna ska kunna stärkas. Den yttre handlar om att skapa institutioner som är effektiva i en union med betydligt fler medlemmar än i dag. Det här är vad som behöver göras:

1. Vädra ut i byråkratin. EU behöver en stark offentlighetsprincip och meddelarfrihet. Det ålderdomliga, strängt hierarkiska förvaltningsarbetet - som bland annat har uppmärksammats genom oegentligheterna på EU:s Stockholmsrepresentation - behöver moderniseras.

2. Skriv en konstitution. EU behöver en överskådlig författning där medborgarnas legala rättigheter preciseras, liksom de olika EU-organens ansvar och befogenheter.

3. Stärk parlamentet. Det folkvalda parlamentet bör ges en starkare roll, bland annat genom ett ökat inflytande över budgeten och möjligheter att granska och avsätta enskilda kommissionärer.

4. Effektivisera kommissionen. I dag utser de stora länderna två kommissionärer var, de små vartdera en. Eftersom de stora numera tycks vara beredda att släppa sin dubblering, finns utrymme för något fler medlemsländer utan att kommissionen blir större än i dag. Men snart når man en gräns för hur stor kommissionen bör vara. Samtidigt har det ett värde att kommissionen har en förankring i varje medlemsland. En möjlighet är då att införa ett ”inre kabinett” bestående av ungefär 15 kommissionärer. De mindre länderna skulle då ha ett roterande medlemskap i det inre kabinettet under kommissionens mandatperiod.

5. Minska vetomakten. Med fler länder blir det omöjligt att behålla varje lands vetorätt i så stor utsträckning som i dag om beslutskraften inte ska gå förlorad. Vetorätten bör inskränka sig till centrala konstitutionella frågor. I övriga frågor kan man tillämpa den dubbla majoritetens princip, alltså att det bakom ett beslut ska finnas en majoritet av antalet medlemsländer som också representerar en majoritet av unionens medborgare.

6. Lev upp till närhetsprincipen. EU ska koncentrera sig på frågor som verkligen är gränsöverskridande. Det handlar främst om att säkra rörligheten på den inre marknaden och om att hantera gränsöverskridande problem som till exempel rör miljö och brottslighet. Till de gemensamma uppgifterna hör också Europas relationer till omvärlden när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik, handel, asyl och bistånd. Men frågor där nationella särlösningar inte skapar hinder för rörligheten - det gäller exempelvis betydande delar av arbetsmarknads-, social-och kulturpolitiken - ska EU inte lägga sig i.

7. Skrota jordbrukspolitiken. Jordbruksstödet utgör halva EU-budgeten. Det innebär slöseri med medborgarnas pengar. Det drabbar u-länderna. Jordbrukspolitiken kommer också i konflikt med miljö- och hälsopolitiska mål. Samma principer som gäller för andra branscher inom den gemensamma marknaden bör också gälla för jordbruket.

8. Rensa i bidragsdjungeln. EU ska inte vara en bidragsmaskin för allt och alla. Bidragen bör främst röra infrastrukturinvesteringar som gör att eftersatta områden snabbare kan integreras i den gemensamma marknaden.

Hela ledaren

Början på sidan/Top of page