Kan vi lita på EU?
Margit Gennser Norrköpings Tidningar 2000-03-??
Pedro Solbes, kommissionär för den monetära unionen utfärdade en skarp varning till danskarna häromdagen. Han sa:
Deltidsmedlemskap i EU är inte tillräckligt. Det är det inte möjligt att i längden vara med i EU och utanför EMU.
Låt oss repetera historien. Danskarna sa nej till Maastrichtavtalet. Detta kom som en chock för makthavarna i Bryssel. De EU-vänliga i Danmark lyckades pressa fram ytterligare en omröstning. Danskarna fick då en klausul, som gav dem rätt att stå utanför EMU. Enligt kommissionären Solbes bör något annat gälla i framtiden. Undantaget anses gå mot de stora EU-staternas intressen.
Vilka blir slutsatserna? Att små staters rätt ifrågasätts. Närhetsprincipen utgör inget skydd för självbestämmandet. EU-besluten om Sveriges alkoholpolitik och om Volvo/Scania-fusionen illustrerar detta..
Vår alkoholpolitik – man kan tycka vad man vill om den – ska bestämmas av Bryssel. Här betonar kommissionären Bolkenstein att Europa är en marknad och att det inte finns utrymme för speciella nationella regler. Vi får inte längre göra ”rätt eller fel” på vårt eget sätt.
När det gäller Volvo/Scania-affären betonade kommissionären Monti i motsats till Bolkenstein att det endast finns nationella marknader inom EU. Därför måste fusionen bedömas från de svenska marknadsandelarna, och underkändes.
Vilken är den gemensam nämnaren för Solbes uttalande, Bolkensteins agerande och Montis beslut?
Att vi som medborgare, företagare och politiker i ett litet land inte kan vara säkra på vilka regler som gäller. Avtal och utfästelser går inte att lita på. Tolkning av lagstiftning som delegerats till EU, blir allt svårare att förutse från en dag till en annan. Rättssamhällets fundament, fasta spelregler och tydliga lagar – vad engelsmännen kallar ”the rule of law” - sätts på undantag.
När Gösta Bohman såg tillbaka på sitt politiska arbete efter ett långt liv var han stolt över sin kamp för en klar lagstiftning som följde principerna ”the rule of law”. Vi som beundrat Gösta Bohman måste fortsätta hans kamp, inte minst inom EU. Det är en svår uppgift. Som vän av europeiskt samarbete måste vi vara tydliga om vad som är rätt och fel. Europas nationer ska samarbeta samtidigt, som de inte ska ge upp sin särart och sina egna lagar. De ska tävla med varandra för att skapa bättre konkurrenskraft, bättre levnadsförhållanden, bättre institutioner. De ska tolerera – ja, välkomna olikheter – samtidigt som de öppnar sina gränser för människor, kapital, varor och tjänster. Historien visar att Europas stora bidrag till mänsklighetens civilisation uppkom genom våra olikheter och våra självständiga nationer.
Här kommer kritiken mot EMU in. EMU är steget på vägen mot en enda stor stat (ett imperiuem), en europeisk politisk union med 350 miljoner människor eller fler. EMU-vännerna har velat dölja denna utveckling. Numera hörs mer klarspråk Gonzales, f.d. spansk statsminister säger ”Den gemensamm valutan innebär att suveräniteten överges.” Wim Duisenberg, ECB:s chef säger: ”Den monetära unionen måste gå hand i hand med politisk integration och politisk union”. Den tidigare kommissionären Yves-Thibault de Signy talar än mer målande ”.. EMU är som en raket, har den väl avlossat går den inte att stoppa.” EMU och ett europeiskt imperium, uppfattas som oundviklig utveckling i en globaliserad värld. Finns en sådan?
Nej, det finns ingen ”oundviklig utveckling”. Det finns däremot olika riskfyllda framtider. En europeisk superstat skapar stora risker. Hur ska vi kunna förstå varandra? Och om vi inte förstår varandra: Hur ska vi tolerera varandra? Hur ska vi få en fungerande demokrati och hur ska minoriteter skyddas?
Det kanske allra sorgligaste är att européerna öder tid på ett projekt som är både skadlig och omodernt. Den nya kommunikationstekniken behöver inte storslagna politiska byråkratiska samhällsbyggen. IT gör enskilda människor globala, inte endast de stora företagen. Samtidigt kan hushållen och de små enheterna och när det behövs de något större, nationerna, ta ansvar för en successivt krympande mer lokal politisk sektor.
