Det är inte uteslutet att ett eller flera länder så småningom kan överge euron som valuta,
säger Ottmar Issing, före detta ledamot i Europeiska centralbankens styrelse.
Ekot 23 september 2010

Ur Margit Gennser: EMU - en kritisk analys, Fischer & Co 1997

Svenska staten som låntagare kan ställas inför nya, svåra problem vid en anslutning till EMU. I dagens läge är en statsobligation i kronor utsatt för två risker, dels att kronans värde sjunker, dels att staten inte kan betala sin skuld. Den sista risken har hitintills ansetts i princip obefintlig men kan öka i framtiden. Detta hänger samman med att när den svenska staten själv sköter sin penningpolitik och sedelutgivning har anpassningen till ändrade ekonomiska förhållanden åtminstone delvis skett via valutakursändringar antingen som devalveringar eller genom successiva anpassningar vid flytande valutakurser. Innehavaran av kronobligationer kan genom sämre valutakurser gå miste om en del av obligationens värde men vid en statsbankrutt för att ta katastrofalternativet, kan förlusten bli total.

Om svenska staten har anslutit sig till EMU, kan staten inte längre ge ut kronobligationer. I stället får den låna upp i euro (om inte andra valutor kommer ifråga). Valutariskerna har fallit bort för långivaren, om han finns i ett euroland. Långivare utanför euroområdet ställs dock inför en ny valutarisk, som avser eurons stabilitet. (Längre fram i det här kapitlet berörs olika tänkbara scenario för framtidens euro. Euron kan bli en stark valuta men också en svag, bl a beroende vilka länder som ingår i EMU och också dessa länders ekonomiska utveckling.) För långivaren ökar i många fall andra risker som påverkar den statliga låntagarens framtida återbetalningsförmåga. Dessa hänger samman med att den enskilda staten förlorat sina möjligheter att påverka penningpolitiken. Om svenska statens ekonomi utvecklas sämre än andra länders inom unionen eller om svenska staten från början har haft för ”skakiga” ekonomiska förhållanden för att passa in i EMU, kan statens återbetalningsförmåga försämras, riskerna blir större för långivarna. Andra risker än valutarisker måste således i högre grad beaktas vid bedömningen av den statliga kreditvärdigheten i en EMU-verklighet.

I en monetär union kommer de olika länderna att skattekonkurrera med varandra, och har man som i Sverige en stor skuld, som måste omsättas och ett jämfört med andra länder högt skattetryck, försämras svenska statens ”ratings”. Ett land med en betydande statsskuld, ett högre skattetryck än andra länder inom samma monetära unionen och strukturproblem som leder till låg tillväxt kommer att klassas (allt annat lika) som en sämre, i alla fall inte som, en bättre risk än om landet ifråga fortfarande haft kontroll över sin penning- och valutapolitik. Chanserna att det blir mycket billigare för svenska staten i framtiden att låna är små men riskerna att det blir dyrare, att räntorna går upp, går inte att bortse ifrån.! Hur skattesystemet är utformat och har dock inte enbart med den genomsnittliga skattenivån att göra. Skattekonkurrensen kan också påverkas positivt respektive negativt åtminstone på kort sikt genom skattestrukturen. En låg företagsbeskattning, och en avskaffad förmögenhetsskatt är positiva faktorer ur skattekonkurrenssynpunkt, medan en hög moms är negativ. Fastighetsskatter ger åtminstone på kort sikt säkra skatteinkomster, fastigheterna kan inte flytta.

Ytterligare en komplikation som inte nämnts tidigare bör också beaktas, nämligen att nationerna (delstaterna) inom EMU har hög skuldsättning jämfört med delstaterna i USA. Däremot är EU:s budget och skuldsättning låg i motsats till Washingtons. Detta kan komma att skapa nya frågetecken vid omsättningen av gamla lån för länder som Belgien. Italien och Sverige, inte minst under introduktionsfasen av EMU.

Ingen vet hur ECB i praktiken kommer att hantera nationer (delstater) som hamnat i ekonomiska svårigheter. Formellt finns Maastrichtavtalet en ”no bail-out-klausul”, dvs en bestämmelse om att räddningsaktioner inte kan påräknas av länder i svårigheter.

Kommer EU-staterna hålla fast vid denna paragraf eller kommer länder i svårigheter trots allt få hjälp? Vilka krav kommer att ställas på de insolventa länder? Kommer böter till EU att hjälpa eller stjälpa de redan insolventa? Inte minst viktigt, kommer länderna att behandlas lika, när eventuella undantag godkänns?

Min gissning är att nationer i svårigheter kan få hjälp, men hjälpen kommer att vara olika frikostig beroende på hur deras problem påverkar de stora, röststarka medlemmarna inom EU. Överges ”no-bail out-reglerna” kommer säkerligen krav ställas på kontroll över de felande nationernas finanspolitik. Detta betyder i förlängningen att den monetära unionen successivt förvandlas till en politisk union.

Ur EMU - en kritisk analys(kap 6).