Margit Gennser i Riksdagen om Schengen

nejtillemu.com

I takt med att våra vanliga nationsgränser luckras upp, får de inre gränskontrollerna en allt större betydelse.
Gränskontrollutredningen från 2004 står att det, för att ”fullgöra våra åtaganden enligt Schengensamarbetet, behövs en utvecklad och effektiv personkontroll”.
Och vidare att kontrollen ”måste vara lika effektiv vid såväl inre som yttre gräns”.
DN-ledare, signerad Carl Johan von Seth, 29 mars 2014

Åren efter utredningen har antalet utlänningskontroller i Sverige ökat snabbt. 2012 räknades de till över 40.000.

I och med Schengenavtalet är det möjligt att korsa de flesta EU-länders gränser utan att visa passet. Och samtidigt har det ställts krav på nationella myndigheter att göra fler utlänningskontroller inne i länderna.

Ett annat exempel är EU:s sanktionsdirektiv, som gett polisen i uppgift att se till att arbetsgivare inte har anställda utan uppehållstillstånd. Direktivet behandlades parallellt med vissa gemensamma europeiska regler för arbetskraftsinvandring.

På det sättet går större personrörlighet hand i hand med fler inre poliskontroller.
Det lär också vara priset vi får betala för fler avtal och samarbeten kring öppnare gränser framöver.

Motion av Margit Gennser (m)

Prop. 1999/2000:64 Polissamarbete m.m. med anledning av Sveriges anslutning till Schengen

En självständig nation anses ha vissa självklara kännetecken som klart erkända och utmärkta gränser, en egen valuta samt en myndighetsutövning som är förbehållen den egna tjänste- och ämbetsmannakåren. Att överlåta myndighetsutövning på andra staters myndigheter – möjligen med undantag för extrema krislägen - har, åtminstone tidigare, ansetts vara oförenligt med begreppet en ”självständig nation”.

Bildandet av mellanstatliga organisationer efter andra världskriget har i viss utsträckning luckrat upp denna inställning. Svenska statens möjligheter att överlåta beslut till annan stat har vidgats.

Vissa absoluta krav vid sådan delegation ställs upp i Regeringsformens kapitel 10, där det bl.a. numera stadgas om riksdagens rätt att överlåta beslutanderätten till Europeiska gemenskaperna (EG). En förutsättning är att dessa har ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar regeringsformens samt uppfyller de krav som uppställs i den europeiska konventionen angående skydd för mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna.

Under förarbetena till regeringsformen under 70-talet utgick man ifrån att vare sig rättskipning eller förvaltning kan överlåtas till utländska eller mellanfolkliga organ utan utryckligt grundlagsstöd. Bakom dessa principer låg uppfattningar om suveränitetens gränser. Följande fall visar hur resonemangen om hur gränserna för suveränitet uppfattades.

1970 års konvention om patentsamarbete innebar överlåtande av förvaltningsuppgifter på en utländsk myndighet. Anslutningen till konventionen innebar att vissa förvaltningsuppgifter, t.ex. nyhetsgranskning kunde ske utomlands, samt att patentansökan i vissa fall kunde få samma rättsverkningar som en svensk patentansökan. Denna typ av överlåtelser av förvaltningsuppgifterna ansågs dock inte särskilt ingripande, eftersom besluten inte var slutligt bindande för Sverige. Den sökande kunde fullfölja sina ansökningar till svenska patentmyndigheter.

Ett annat fall som behandlades ungefär vid samma tid gällde ärenden rörande övervakningskonventionen. Konventionen öppnade för internationellt samarbete inom kriminalvård i frihet. Regeringen eller behörig myndighet kunde efter prövning i varje enskilt fall, överlåta verkställigheten av svensk dom på skyddstillsyn eller av frihetsberövande påföljd, som följts av villkorlig frigivning eller vård utom anstalt till ett annat land, där den dömde har eller tar hemvist.

I detta senare fall skapade frågan om delegering betydligt svårare problem. Här fann t.ex. lagrådet att de uppgifter det var frågan om var av så kvalificerad art, att de måste regleras i lag då räckvidden av delegationen ar betydande och medför ett avsevärt suveränitetsintrång (min kursivering). Enligt lagrådet rådde ingen tvekan att uppgifterna i och för sig var av sådant slag att de omfattades av RF 10:5 andra stycket och då kräver skärpta majoritetsbestämmelser.

De två fallen utgör exempel på överlåtelse av förvaltning till främmande stat och de effekter detta kan få för den svenska suveräniteten. Delegationen i de två fallen är olika långtgående. Ett har de dock gemensamt: förvaltningsuppgiften överlåts till en utländsk myndighet som utför sitt uppdrag utanför Sveriges gränser.

I proposition 1999/2000:64 är förhållandena i grunden annorlunda. Här föreslås främmande myndigheter få utföra myndighetsutövning på svenskt område utan omedelbar kontakt och därför också under viss tid utan samtycke av svenska myndigheter. De myndighetsuppgifter det är fråga om, är dessutom av kvalificerad natur, dvs. i sista hand syftar de till eller kan leda till tvångsåtgärder.

Propositionsförslaget innebär således att den svenska suveräniteten inskränks på ett nytt och långtgående sätt. Det krävs således mycket starka och bärande skäl för att riksdagen skall tillstyrka lagförslaget.

I lagrådsremissen gällande prop. 1999/2000:64 konstateras också att lagförslaget innebär att myndighetsutövning överlåts till annan stat och att 10 kap. 5§ fjärde stycket tredje och fjärde meningarna regeringsformen gäller vid överlåtande av myndighetsutövning.

I förslaget om polisiärt samarbete föreslås både att gränsöverskridande övervakning och gränsöverskridande förföljande skall kunna ske av andra staters poliser eller motsvarande utan att samtycke har inhämtats hos svenska myndigheter.

I ändringen till utlänningslagen föreslås vidare att behörig myndighet vid visering giltig i Sverige kan vara annat lands myndighet.

Polismyndighet i t.ex. Danmark skall således kunna förfölja någon som begått ett brott in på svenskt territorium. Inga begränsningar finns om hur långt in i landet förföljelsen kan ske. I dansk lagstiftning finns en begränsning på 25 km. Främmande lands polis eller motsvarande har vidare rätt att medföra tjänstevapen i enlighet med sitt eget lands bestämmelser.

Med gränsöverskridande förföljande avses att polis eller annan myndighet kan följa efter (skugga) misstänkt under fem timmar utan samtycke av svenska myndigheter. Det är en lång tidsrymd – på fem timmar är det möjligt att resa från Helsingborg till Göteborg eller Stockholm.

De nu berörda förslagen som utgör principiellt betydande inskränkningar av den svenska suveräniteten, motiveras av praktiska skäl. För att kunna avskaffa inre gränser inom EU anges att denna typ av s.k. kompensatoriska åtgärder erfordras.

Kan praktiska avvägningar av detta slag tillmätas större vikt än grundläggande principer om vår nations självbestämmanderätt och suveränitet?

Ytterligare en fråga som bör ställas är om det finns andra motiv – dolda motiv - bakom de prioriteringar som görs i Schengenavtalet.

Det är ingen hemlighet att ett antal nyckelstater inom EU – Italien, Spanien, Belgien men också Frankrike - tillsammans med EU-kommissionen strävar efter en snabb utveckling mot Europas Förenta Stater. En sådan utveckling är mot all tradition i länder som Storbritannien, Danmark och Sverige, som kännetecknats av en oinskränkt suveränitet under historisk tid.

EU-lagstiftningen måste betecknas som svåröverskådlig och vissa avtal som tillmäts stor betydelse innehåller trots detta få fasta legala förpliktelser. Weatherill & Beaumont: EG Law, 1995 konstaterar således att ”The Treaty of European Union is in large measure a statement of legal intent, containing relatively few legally specific commitments. For example Article A declares, inter alia: ’This treaty marks a new stage in the process of creating an ever closer union among the peoples of Europe, in which decisions are taken as closely as possible to the citizen’.

För medborgare i de kontinentala länderna kan kanske uttalandena i avtalet ovan uppfattas som ett ställningstagande för en långtgående politisk union. För medborgare i länder med helt annan tradition av självständighet uppfattas uttalandet i fördraget som en målparagraf inriktade på en mycket avlägsen framtid. I den svenska omröstningen om inträde i EG (sedermera EU) utsades också tydligt, att svenska folket gick in i ett mellanstatligt samarbete, inte i en politisk union.

Bakgrunden till en medveten otydlighet i EU-lagstiftningen kan vara önskan om att undvika öppna konflikter om avgörande politiska vägval. Det är otvetydigt att EU använder olika argumentering, när man riktar sig till Storbritannien, Danmark och Sverige än till de kontinentala länderna. I det förra fallet betonar man ekonomiska och praktiska faktorer och har - åtminstone före nuvarande ordförande, Prodis ordförandeskap - förnekat målet att inom en nära framtid skapa en stat i Europa. När man vänt sig till Storbritannien och Skandinavien har subsidiariteten betonats. Att denna princip är svår eller över huvud taget inte går att förena med krav på harmonisering av skatter/skatteregler, socialförsäkringssystem etc. bortser man ifrån.

Schengenavtalets nu aktuella regler om det polisiära och rättsliga samarbetet kommer att undergräva vårt lands suveränitet på ännu ett sätt. I propositionen motiveras inte på ett acceptabelt sätt, varför detta måste ske.

Det polisiära samarbetet är en del av de s.k. kompensatoriska åtgärder som syftar till att personkontrollen vid de inre gränserna skall kunna avskaffas. Behovet av kompensatoriska åtgärder utgör, som redan nämnts, en av motiveringarna i propositionen (s.39). Ytterligare en motivering anges, nämligen att ”samarbetet också har ett egenvärde i det att samarbetet mellan medlemsländernas myndigheter fördjupas och förstärks”.

Detta senare motiv väger sannolikt betydligt tyngre än det första för dem som önskar skapa en union av Europa. Praktiska, kompensatoriska åtgärder kan uppnås på betydligt enklare sätt genom samarbete mellan två länder vid gränsövergripande brott utan att det främmande landets poliser etc. behöver utföra själva arbetet på främmande territorium. Kontakter mellan två länders myndigheter kan tas sekundsnabbt med moderna kommunikationsmedel, datorer, telefon, fax etc. Den lagändring som föreslås nu hade varit mer berättigad för 10-20 år sedan än i dag.

I detta sammanhang bör också tilläggas att när Schengenavtalet trädde i kraft i mars 1995 började Tyskland, Frankrike, Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Spanien och Portugal att tillämpa dessa åtgärder direkt. De kompensatoriska åtgärderna byggde på samarbete och ett gemensamt informationssystem, SIS. Dessa har tyckts vara tillräckliga ända till för knappt en månad sedan, när Belgien införde generella passkontroller vid sina inre gränser, dvs. suspenderade Schengenavtalet. Detta berodde på att inflödet av asylsökanden ökade starkt.

I en situation där man kan välja att förstärka de skyddsmetoder som redan står till buds eller att välja metoder som kräver betydande avsteg från grundläggande principer om vårt lands suveränitet, skall man givetvis alltid välja de förstnämnda. Så sker inte i proposition 1999:2000:64. I stället för att förstärka den svenska polisens och Invandrarverkets ekonomiska resurser för att vid en inre gräns snabbt kunna ingripa vid gränsövergripande förföljelse eller övervakning ges nya, långtgående befogenheter till främmande lands myndigheter. Riksdagen bör avslå den föreslagna delegationen till annan stat och i stället förbinda sig att ekonomiskt förstärka den egna övervakningen vid en inre gräns. När det gäller den fasta Öresundsförbindelsen råder vissa speciella praktiska problem, eftersom förföljande polisbil inte kan vända på bron. Här tycks traktaten mellan Danmark och Sverige vara väl avvägd utom att Sverige precis som Danmark borde ha förbehållit sig samma begränsning i form av en begränsing på 25 km vid förföljelse (efterföljning) från Öresundsförbindelsens slut. Regeringen bör således på sikt eftersträva att traktaten får en helt likformig utformning, dvs. att 25 km-begränsningen även gäller för danska myndigheter på svenskt territorium.

Sammanfattningsvis bör riksdagen inte godkänna det av regeringen undertecknade avtalet om polisiärt samarbete. Traktaten gällande den fasta Öresundsförbindelsen bör däremto godkännas. Den bör dock ändras så att de regler som berör svenskt territorium överensstämmer med de som gäller danskt, dvs. rätten att förfölja begränsas till 25 km räknat från brofästets slut. Detta skall ge regeringen till känna.

Riksdagen bör dessutom ge regeringen tillkänna att det inte är förenligt med svenska intressen, vare sig nu eller i framtiden, att generellt likställa utländsk myndighetsutövning med svensk i fråga om polisiärt samarbete och i samarbete rörande brott som har anknytning till tullens verksamhetsområde.

Riksdagen bör också ge regeringen tillkänna att kompensatoriska uppgifter bör kunna åstadkommas genom ökade anslag till polisen och Statens invandrarverk. I första hand utgörs dessa kompensatoriska resurser av högre ekonomiska anslag till polisväsendet och Statens Invdandrarverk. Regeringen bör verka för fria gränsöverskridande vid de inre gränserna med användning av de nu föreslagna kompensatoriska åtgärder som icke negativt påverkar den svenska suveräniteten.

I propositionen berörs också vissa avsnitt i utlänningslagen. Enligt artikel 10 i Schengenkonventionen skall en visering från ett Schengenstat gälla för inresa såväl i Sverige som i alla övriga Schengenstater. Detta innebär att ett annat land skall kunna utföra viseringar för Sverige.

Denna förändring enligt Schengenkonventionen är onödigt ingripande. Rent tekniskt, konstateras i propositionen, att det skulle vara möjligt att uppnå samma resultat genom att utlänning som har en giltig visering utfärdad i annan Schengenstat undantas från viseringskravet vid inresa i Sverige. I ett sådant fall förändras inte den grundläggande principen att det endast är en svensk myndighet som har rätt att utfärda viseringar som är giltiga för inresa i Sverige. Standardisering av dokument kan också införas. Detta underlättar också den fria rörligheten.

I propositionen heter det dock att ”en sådan lösning inte ligger i linje med de intentioner som Schengenavtalet vilar på. Avsikten är att alla Schengenstater skall införa en enhetlig visering och att denna skall gälla för inresa till samtliga staters territorium.”

Återigen visar det sig att Schengenavtalets utformning har ett primärt syfte att stegvis förvandla fria stater till en sammanhållen union. Om detta skall ske, måste det genomföras på ett för medborgarna tydligt sätt. Bildandet av en union – en stat – innebär det mest långgående beslut Sveriges riksdag kan ta. Ett sådant beslut måste betecknas som så omfattande att det endast kan avgöras genom en beslutande folkomröstning.

Att uppnå samma syfte genom att steg för steg urholka den svenska suveräniteten i det fördolda är oacceptabelt ur demokratisk synpunkt.

Att förenkla resande mellan de olika länderna i Europa är ett bra mål, men detta mål kan och måste uppnås genom metoder som är förenliga med våra hittillsvarande principer för suveränitet. Sådana metoder finns, vilket både påpekas i propositionen och av tunga remissinstanser. Regeringen skall därför med kraft verka för att dessa synpunkter accepteras av EU-länderna.