Margit Gennser i Riksdagen om Schengen
2000-05-18, manus
Herr/fru talman!
Först vill jag yrka avslag på hela propositionen 1999/2000:64 och bifall till motion Ju 20 moment 1.
I mitt anförande kommer jag att först uppehålla mig vid de mer triviala aspekterna på den nya lagstiftningen om polissamarbete m m inom Schengen.
En av de stora vinsterna med EG, EU och EES var den fria rörligheten för människorna över gränserna. Detta var egentligen endast en viss återgång till vad som gällde fram till första världskriget, då människorna fick flytta fritt mellan länderna. De inre gränserna skulle återigen om inte försvinna bli mindre påträngande och synlig. Praktiska kompensatoriska kontrollåtgärder framförallt av en gränsöverskridande brottslighet, kan uppnås på olika sätt. Det enklaste genom samarbete mellan olika länder och med hjälp av modern teknik – datorer, fax, telefon etc. Sekundsnabba förbindelser kan etableras med andra länder myndigheter samtidigt som de svenska gränsmyndigheterna och svensk polis sköter sina åliggandena på svenskt territorium och t ex dansk polis på danskt. Detta är den enkla lösningen som inte behöver göra intrång påvårt lands självbestämmanderätt och suveränitet.
När man ska lösa ett problem är det alltid lämpligt att välja en enkel lösning framför en mer komplicerad.
Varför gör man inte så? ”Samarbetet, ” ansågs ha ”ett egenvärde i det att samarbetet mellan medlemsländernas myndigheter fördjupas och förstärks.” (citat från propositionen) För de länder som anser att EU ska bli en central stat – en helt integrerad politisk union – är Schengenavtalet ett sätt att i det fördolda uppnå politiska mål som man i det längsta gömt undan för medborgarna i länder som Sverige, Danmark och Storbritannien. Därför bör vi välja en lösning, där vi stärker vår egen polis och invandrarverket och avstår från att ge främmande lands myndigheter befogenheter i Sverige. I propositionen väljs inte den enkla lösningen utan en långtgående. Därför bör regeringens proposition avslås.
Tyvärr har det visat sig att Schengenavtalet inte motsvarar de förväntningar man ställt på detta. Belgien har nyligen suspenderat avtalet gällande passfrihet vid de inre gränserna. Inflödet av asylsökanden ökade för starkt.
Schengenavtalet har också visat att kontrollen av narkotikabrottsligheten totalt havererat. Europa har blivit den stora marknaden för narkotika från bl a Sydamerika. Penningtvätt har blivit en stor näringsgren i Spanien och även Milano har blivit central för penningtvätt. Maffians förbindelse med brottsindustrin i Kosovo och Albanien, framgår av Electronic Telegraph 27 april. I artikeln hävdas att korruptionen tilltagit bl a genom olagliga partistöd. Det låter inte otroligt och måste underminera kontrollen vid de yttre gränserna.
Storbritannien som inte ingår i Schengensamarbetet har inte heller haft samma oroväckande utvecklingen av knarkhandeln. Detta borde utgöra ett memento för riksdagen när man fattar beslut om anslutning till Schengen.
En självständig nation anses ha vissa självklara kännetecken som klart erkända och utmärkta gränser, en egen valuta samt en myndighetsutövning som är förbehållen den egna tjänste- och ämbetsmannakåren. Rättssäkerheten hänger samman med att det är landets egna myndigheter, polis, tull och domstolar , och inte andra länders myndigheter som tar över. Suveränitet är viktigt för rättssäkerheten och ett folks välfärd. Lyssna till Polens uttalanden häromdagen om den tyske utrikesministerns tal vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Utrikesminister Fischer talade varmt för EU som politisk union.
”Vi sa” Polens talesman ”har slagits hårt och bittert för vår självständighet, när vi levde inom Sovjetsfären. Vi vill inte än en gång ge upp vår vår suveränitet som vi nu vunnit.” Polackerna vet vad de talar om. Lyssna på dem i tid.
Men har inte vårt godkännande av Schengen- och Amsterdamavtalet lett till att vi inte längre har ett fritt val? Många hävdar detta. Här kommer jag till en av kärnpunkterna. EU-lagstiftningen är svåröverskådlig och vissa avtal som tillmäts stor betydelse innehåller trots detta få fasta legala förpliktelser. En av orsakerna är att de som konstruerat avtalen skyr konkreta detaljer. Därför kan man inte i tid se vad ett godkännande av ett avtal leder till för konsekvenser. Att det är så beror på målkonflikter. Medborgarna – eller snarare de styrande – i de kontinentala länderna önskar se en politik som leder till en politisk union med en regering, en president och ett parlament. För medborgare i länder med helt andra traditioner av självständighet uppfattas en politisk union som något oönskat. Inom EU:s kärnländer har man insett att det finns en politisk sprängpunkt. Det är därför suddiga och otydliga formuleringar medvetet används i fördragstexterna för att uppnå de egna federala målen.
Naturligtvis skulle jag kämpat mot Schengen och Amsterdamfördraget ihärdigare, men avtalens konsekvenser var i stort sett omöjliga att förstå. Jag erkänner min oförmåga och jag är inte ensam om den. I samtal med erfarna brittiska parlamentsledamöter, både labour och tories, fick jag höra samma sak. Särskilt Amsterdamavtalet är oförståligt. Ett slags avtalens ”kejsarens nya kläder”. Förr eller senare måste målkonflikterna öppet diskuteras. Jag tror det är viktigt för att undvika växande oenighet och växande konflikter. Vi som tror på vårt land, på vår nation måste säga ifrån. Det är därför jag yrkar avslag på regeringens proposition.
Ännu en lärdom bör dras när det gäller att godkänna nya avtal inom EU, närmast avtalet i Nice. Avtal som i grunden syftar till att ändra vår självständighet som nation måste bli föremål för folkomröstningar. Varför? Den politiska eliten och folken har helt uppenbart olika mål. Den tidigare ministern parlamentsledamoten John Redwood, känd för sin självständighet och sina kunskaper - antagligen något för duktig för sitt eget politiska bästa - har begärt folkomröstning i Storbritannien. Jag kräver samma sak för svenskt vidkommande gällande det kommande avtalet i Nice.
Pass till
Norge?
Högerspalt av Håkan Larsson, ÖP 26 oktober
2000:
