|
|
Medborgare för folkomröstning -
Folkomröstning.nu |
| Sverige på väg att ge EU mer
makt Strax före jul lämnade regeringen en proposition till riksdagen som betyder att det blir lättare att lämna över mer makt till EU. Förslaget innebär en grundlagsändring på två viktiga punkter genom att två paragrafer i regeringsformen ändras. Det ena förslaget betyder att riksdagen ska kunna godkänna överenskommelser inom EU innan dessa är slutförhandlade. Den som vet hur ofta viktiga principer i internationella avtal avgörs de sista timmarna måste känna oro över att riksdagen förutsätts i praktiken överlåta åt regeringens förhandlare att avgöra viktiga principfrågor. Det här förslaget kan också leda till att det blir tolkningsproblem, om ett ingånget avtal verkligen stämmer överens med det preliminära förslag som godkänts. Det andra ändringsförslaget innebär att riksdagen ska kunna överlåta beslutsrätt till EU, inte bara som idag till EG. Det här är betydligt större skillnad än att bara ändra en bokstav. EG omfattar i princip det ekonomiska samarbetet som tullar, handelspolitik och konkurrensfrågor, jordbruks- och regionalpolitik, samt numera också Schengensamarbetet. EU-samarbetet i övrigt är vad som kallas den andra och tredje pelaren, vilket innebär främst det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet, det rättsliga samarbetet, sociala frågor med mera. Detta är mellanstatliga frågor i EU, där länderna måste vara överens för att EU ska få ta över ansvar. Med denna grundlagsändring ska alltså riksdagen kunna föra över beslutandrätt över till exempel svensk utrikespolitik till EU. Det enda som inte ska kunna överlåtas är frågor som rör statsskicket. Kungen och riksdagen ska alltså inte kunna avskaffas av EU, men i övrigt kan riksdagen efter den här grundlagsändringen överlåta i stort sett all sin makt till EU. Att öppna för att överlåta mer beslutanderätt till EU innebär ännu ett steg mot fler överstatliga beslut inom EU. Eftersom alla partier med undantag för folkpartiet säger sig förespråka fortsatt mellanstatlighet inom EU, är det förvånande att propositionen inte fått mer uppmärksamhet. I den utredning som föregick propositionsskrivandet var det bara miljöpartiet som entydigt motsatte sig förändringarna. I ett remissvar har samhällsvetenskapliga fakultetsrådet vid Uppsala universitet avstyrkt förslaget eftersom det marginaliserar riksdagen och därmed tunnar ut demokratin. I riksdagen har bara några enskilda motioner lämnats, en gemensam av Margit Gennser (m), Sven Bergström (c) och Björn von der Esch (kd) samt en nästan likalydande av Bengt-Ola Ryttar (s). I motionerna yrkas avslag på dessa delar av propositionen. Det garanterar att det åtminstone blir debatt i kammaren när ärendet beslutas. Men det riktiga hade varit att föra ut den principiellt viktiga frågan till bred debatt innan förslaget lades fram till riksdagen. Nu riskerar istället misstron mot EU och den svenska EU-politiken att öka. Mer om prop 72 - Grundlagsändring Hasta inte fram omröstningen om
EMU I fredags antydde statsminister Göran Persson plötsligt att en folkomröstning om valutaunionen, EMU, kan komma redan i slutet av 2002. Tidigare har någon gång under 2003 ansetts vara den absolut tidigaste tidpunkt då en folkomröstning kan bli aktuell. Det är uppenbarligen den senaste tidens opinionsundersökningar som har fått Persson att tro att euroförespråkarna har trumf på hand - och då vill han smida medan järnet är varmt. Dessutom har han och den brittiske kollegan Tony Blair säkert diskuterat läget och kommit fram till att det är lättare att få svenskarna att ge upp kronan än att få britterna att överge pundet. Med ett ja i Sverige skulle det bli lättare för Blair att pressa britterna byta pundet mot euro. Att spela ut folken mot varandra är en beprövad strategi sedan EU-omröstningarna 1994. Då lät de unionspositiva regeringarna Österrike rösta först, därefter Finland följt av Sverige för att avsluta med det mest EU-kritiska landet, Norge. Strategin fungerade i varje fall när det gäller Sverige. Utan ja-beslut i Österrike och Finland är det inget särskilt djärvt påstående att svenskarna hade sagt nej till EU-inträde. Utpressningsmetoden fungerar dock inte alltid, vilket de ståndaktiga norrmännen är ett exempel på. Ett skäl för att de inte lät sig pressas till ett ja var säkert att den norska EU-debatten pågick längre, var bredare och mer demokratisk än i övriga länder som folkomröstade 1994. De norska väljarna var säkrare när de tog ställning. Vad man än anser i sakfrågan så borde alla demokrater kunna enas om att en folkomröstning bör föregås av en bred folkbildningskampanj och en valrörelse där ja- och nej-sidorna kan föra fram sina argument på ett rättvist sätt för att ge väljarna en god grund för att ta ställning. Göran Persson borde lyssna till finansminister Bosse Ringholm som i ett inlägg i Sydsvenskan häromdagen skrev: ”Jag tror att det är viktigt att vi verkligen tar oss tid att analysera de förutsättningar som Sverige skulle få i EMU innan vi går med.” Det hinns inte till i höst. Persson skulle också kunna ta intryck av centerns partiordförande Maud Olofsson, som menar att Sverige bör avvakta en konjunkturcykel för att se hur projektet utvecklas. Det borde såväl förespråkare som motståndare till att ge upp kronan kunna enas om. Den tidigaste tidpunkt som vi kan se som lämplig för en EMU-folkomröstning är i samband med EU-valet i juni 2004. Då skulle valutaprojektet lättare kunna sättas in i framtidsdiskussionen och om Sverige ska samarbeta i Europa som självständig stat eller bli ett utkantslän i ett federalt europeiskt statsbygge. När Göran Persson öppnar för en EMU-omröstning redan nästa höst gör han det i tron på att den ökade svenska ja-opinionen i samband med eurointroduktionen ska hålla i sig och stärkas det kommande året. Men enligt söndagens Sifo väger det jämnt och opinionen kan svänga igen. Ska svenska folket verkligen få möjlighet att ta en självständig ställning till vad en EMU-anslutning innebär krävs en bred folkbildningskampanj, där såväl ja- som nejsidorna får rättvisa möjligheter att föra ut sina argument. Att överge den egna valutan är tänkt att vara ett ”oåterkalleligt” beslut, ”det största i vår tid”, enligt statsministern själv. Demokratin kräver att lärdomar dras av 1994! Det gigantiska valutaexperimentet Om några få dagar blir valutaunionen EMU mer konkret. Tolv av EU:s medlemsländer överger vid årsskiftet sina nationella valutor för euron. Mynt och sedlar byts ut. Ett "oåterkalleligt" steg, i varje fall enligt planerna. Sverige behåller, liksom Danmark och Storbritannien, klokt nog sin valuta, åtminstone tills vidare. Just nu är emellertid EMU-förespråkarna på offensiven. Det verkar spännande att byta pengar och eurointroduktionen framställs som ett ganska okomplicerat sätt att undvika kostnader och besvär för att växla pengar. Visst kan det tyckas skönt att slippa växla när man åker utomlands, men växlingskostnaderna är små, 0.1 - 0, 2 procent av BNP, och blir allt lägre med ny teknik. De lägre transaktionskostnaderna väger lätt mot betydligt tyngre argument som att euron innebär ökad centralisering, försämrad demokrati, minskat självbestämmande och inga möjligheter att justera växelkursen. Inte sällan brukar hävdas att den svenska kronan kraftigt har försvagats, vilket säkert påverkat opinionen. Det är emellertid en sanning med modifikation. När euron först noterades mot kronan den 4 januari 1999 kostade den 9,54 kronor. Det är ungefär samma värde som för närvarande - och under större delen av de gångna två åren har kronan varit starkare än euron. Ingenting säger att en större valuta är stabilare än en mindre, det är hur ett land sköter sin ekonomi som i grunden är avgörande. EMU är, som centerledaren Maud Olofsson konstaterade i Sydsvenska Dagbladet häromdagen, inte något optimalt valutaområde. Ekonomierna i de olika länderna är alltför olika. Centralbankan i Frankfurt klarar inte av att sätta en räntenivå som samtidigt är lämplig för Irland, vars överhettade ekonomi bör kylas av, och Tyskland, som behöver en låg ränta för att stimulera ekonomin. "Svenska företag skulle vid ett EMU-medlemskap få leva med den räntenivå som ECB bestämmer, oavsett det passar vårt konjunkturläge eller ej. Detta ska vi vara medvetna om", skriver Olofsson. En felaktigt satt ränta kan i förlängningen medverka till utslagning av företag och ökad arbetslöshet. Att opåverkbara bankdirektörer i Frankfurt skulle sätta en ränta, som kanske inte är lämplig för Sveriges ekonomi, visar vad det i grunden handlar om - avdemokratisering och centralisering av makten. EMU är inte i första hand ett ekonomiskt projekt, utan ett verktyg för att påskynda det federala statsbygget. Med EMU som argument kan en gemensam finans- och skattepolitik tvingas fram. Tanken är att förhållandet till valutaunionen ska avgöras i en ny folkomröstning. Utrikesminister Anna Lindh har förklarat att hon vill att Sverige ska gå med "så snart som möjligt", medan statsminister Göran Persson säger att han först vill vara säker på att det blir ett ja. Vi kan tyvärr ännu en gång förvänta oss diverse trick från det EMU-frälsta etablissemanget för att man ska försäkra sig om att folket ska rösta "rätt", det vill säga ja. Danskarna och irländarna har emellertid visat att medborgarna inte alltid röstar som makthavarna hade tänkt sig - och så måste det få vara i ett land som kallar sig demokratiskt. Därför är det viktigt att vi i Sverige följer eurointroduktionen och stimulerar en bred diskussion om alternativen krona eller euro - och konsekvenserna av de olika valen. Om vårt land ska samverka som självständig stat i Europa eller bli en delstat i Euroland. Inte minst hur frågan på valsedlarna i en kommande folkomröstning formuleras är av stor betydelse. Sören Wibe och Stefan Carlén i socialdemokratiska EU-kritiker framförde ett konstruktivt förslag när det gäller detta häromdagen. Wibe och Carlén föreslår en linje med texten "Ja till kronan - Nej till euron" och en annan linje med texten "Nej till kronan - Ja till euron". Just det valet står vi ju inför. Det är viktigt att förespråkarna inte får ett "frågeformuleringsprivilegium". Tala klartext om det federala
statsbygget! Inför folkomröstningen om EU för lite mer än sju år sedan garanterade ja-företrädarna i så gott som varenda debatt att Sverige anslöt sig till ett samarbete mellan självständiga stater om vi röstade ja. Det hjälpte inte att vi som förespråkade ett nej läste innantill i Maastrichtfördraget, som vi i praktiken röstade om. ”Skrämselpropaganda”, förkunnade Carlsson och Bildt i en blocköverskridande enighet. Och EMU var ”en helt annan fråga” som vi inte alls behövde väga in i ställningstagandet. Att planerna fanns klara i fördraget från Maastricht skulle vi inte ta så allvarligt. Och visst skulle Sverige kunna fortsätta med sin neutralitetspolitik även som unionsmedlem... Ja-sidan vann över tillräckligt många tvivlare för att vinna genom sin lugnande argumentation. Men särskilt sann var den inte. Det kan var och en som vill se dagens verklighet konstatera. Om lite mer än en vecka ersätter euron de nationella valutorna i tolv av EU-länderna. Sverige har klokt nog avvaktat, men i samband med introduktionen trappas propagandan upp. Det är ju så bra att slippa växla när man åker på semester. Som om det vore den enda konsekvensen... År 2003 ska EU:s militära krishanteringsstyrka med 60 000 man vara operationell och kunna agera i stora delar av världen. Sverige deltar, men det är inga problem för alliansfriheten, lovar Anna Lindh och Björn von Sydow. Året därpå – 2004 – är det så dags för en ny regeringskonferens om ett nytt fördrag. Inriktningen är solklar; nu ska en regelrätt konstitution för en förbundsstat, ett Europas förenta stater, utarbetas. Vid EU-toppmötet i Laeken tidigare i december beslutade man att inrätta ett konvent som ska förbereda regeringskonferensen. Själva ordet konvent för tankarna till det konvent i Philadelphia som 1787 utarbetade USA:s konstitution. Ordvalet är naturligtvis ingen tillfällighet... Konventet kommer att ledas av tre äldre, federalistiskt inriktade herrar; förre franske presidenten Valéry Giscard d´Estaing, förre belgiske premiärministern Jean-Luc Dehaene och förre italienske Giuliano Amato. Sverige kommer att företrädas av en regeringsrepresentant och två riksdagsföreträdare. Göran Persson har inte, till skillnad från sin danske kollega Anders Fogh Rasmussen, lovat unionskritikerna någon plats i konventet. Vi kan därför vänta oss att Sverige kommer att företrädas av en socialdemokratisk och en moderat, båda ungefär lika EU-entusiastiska. Men det speglar folkviljan dåligt. Trots att inriktningen när det gäller EU:s utveckling för närvarande entydigt går mot ett Europas förenta stater vill Göran Persson tona ned överstatligheten och centraliseringen. Men önskar statsministern vinna trovärdighet för visionen om ett i huvudsak mellanstatligt samarbete borde han självfallet försöka sätta stopp för den federalistiska offensiven. För inte så länge sedan var Göran Persson sunt skeptisk till EMU, just för att valutaunionens syfte är att driva fram ökad centralisering och federalism. Numera är han eurokramare, som kompisen Blair, men talar ändå inte klartext om att Sverige snart blir en delstat i Euroland utan egen valuta. ”Rätt kronkurs mot euron är 8,90”, förklarade Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster i DN nyligen. Att räkna ut kronans långsiktiga jämviktskurs måste sägas vara skickligt. Ingen har lyckats med det tidigare. Fölster kanske skulle ha ställt sin siarförmåga till sitt gamla hemland Tysklands förfogande. D-markens anslutningskurs till euron har visat sig vara alldeles för hög. Tyskland kan dock räkna med att kunna påverka Centralbanken i Frankfurt i sitt eget intresse. Men vad skulle hända om ett litet land som Sverige band kronan på fel nivå? Det är hög tid att även de federalistiska unionsentusiasterna i Sverige börjar tala klartext. Ska vårt land ge upp kronan och bli en delstat i ett framväxande Europas förenta stater så måste dessa grundläggande förändringar vara förankrade hos medborgarna. Annars hotar en farlig demokratisk kris den dag verkligheten går upp. Jag ser fram emot en debatt där de båda huvudalternativen – ett demokratiernas Europa och ett Europas förenta stater – verkligen prövas mot varandra. Kan vi äntligen hoppas på något i den vägen under 2002? EU-toppmötet öppnar för
EU-stat Helgens EU-toppmöte avslutades i oenighet, eftersom stats- och regeringscheferna inte kunde komma överens om var planerade nya myndigheter, framförallt den nya myndigheten för livsmedelssäkerhet, skulle placeras. Innan dess hade dock den viktigare frågan om EU:s framtid avhandlats. Där enades ländernas ledare utan större problem omkring en ordning och ett dokument med öppningar för att diskutera i stort sett vad som helst. Men det belgiska ordförandeskapet har lyckats med att få in formuleringar som öppnar för en utveckling i överstatlig riktning. Enligt tidigare beslut i EU ska ett nytt fördrag antas år 2004. Förberedelsearbetet inför detta ska göras bredare än tidigare, då enbart stats- och regeringscheferna diskuterat i slutna rum. Nu tillsätts därför ett konvent bestående av tre representanter från varje land (en usedd av regeringen och två av parlamentet) samt 16 ledamöter från EU-parlamentet och två från kommissionen. Dessutom ska de 13 kandidatländerna ha representation, dock utan rösträtt. Som presidium utsågs tre föredettingar med den förre presidenten Valéry Giscard d¹Estaing som ordförande. Inget ont om pensionärer, men tre äldre herrar i ledningen för ett framtidsarbete, som uttalat ska attrahera ungdomar, är kanske inte så välbetänkt. Direktiven till konventets arbete innehåller i huvudsak ett antal frågeställningar utan ställningstagande från toppmötet. Bland frågorna finns om kommissionens ordförande ska direktväljas av EU-medborgarna i allmänna val, vilket Sverige tidigare bestämt motsatt sig. Större öppenhet inom ministerrådet, särskilt i fråga om lagstiftningsfrågor, nämns som viktigt för att stärka EU:s legitimitet i medborgarnas ögon. Frågan om EU:s kompetens bör klarläggas, anser toppmötet. Vad bör EU besluta om, vad bör förbehållas de enskilda länderna för beslut ochför vilka områden kan man tänka sig delad kompetens? En annan fråga som kan utvecklas i överstatlig riktning är tanken på att omvandla de fyra nuvarande fördragen till en heltäckande konstitution för EU. Också i denna fråga nöjer sig toppmötet med att peka på problemen med dagens delvis överlappande fördrag, men formuleringarna antyder en riktning. Ett positivt inslag i direktiven är att konventet ska fundera över om EU ska ansluta sig till Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Det har varit den svenska linjen, även om vissa röster i debatten tvivlat på att det kan vara möjligt. Konventet ska starta sitt arbete i början av nästa år och hålla på nästan två år. Det blir av stor betydelse, även om det därefter som vanligt är stats- och regeringscheferna som tar över och bestämmer hur det ska bli. Att konventet fått i uppdrag att bedriva sitt arbete under öppenhet och med omfattande kontakter med medborgare, organisationer och företag är bra, men det kräver att de nationella representanterna i konventet anstränger sig för att föra ut debatten och fånga upp olika åsikter. Det är särskilt viktigt eftersom det kan förväntas att nästan alla står för en okritisk syn på EU:s alltmer överstatliga inriktning. Danmarks regering har lovat utse en EU-kritiker i konventet, men det lär vara ett undantag. De organiserade antifederalisterna och EU-kritikerna har beslutat att starta ett alternativarbete parallellt med konventet. Eftersom en ny folkomröstning om Nicefördraget i Irland kan förväntas under de närmaste två åren och kanske också EMU-omröstningar i både Sverige och Storbritannien, kan man hoppas på ökat intresse för att diskutera EU:s funktion och framtid. I Sverige leder Berit Andnor en grupp som ska stimulera debatten om EU. Gruppen har ännu inte inlett sitt arbete på allvar, men det är viktigt att den tar sitt uppdrag på allvar och inte bara blir ett propagandaorgan för EU. Arbetssättet med ett konvent kan ge medborgarna större möjligheter att påverka EU:s utveckling än inför tidigare fördrag. Det gäller att utnyttja dessa möjligheter för att bromsa den utveckling i överstatlig riktning som det belgiska ordförandeskapets direktiv öppnar för. Federalisterna dominerar
EU-toppmötet I förra veckan ratificerade Sveriges riksdag Nicefördraget med röstsiffrorna 251 för och 51 mot. På goda grunder kan man fråga sig om många av “ja-sägarna” verkligen hade satt sig in i vad fördraget innebär. En som öppet ifrågasätter detta är den moderata riksdagsledamoten Margit Gennser, som själv av övertygelse bröt partilinjen och röstade nej till Nice. Så här skriver hon om sina jaröstande riksdagskollegor i en artikel i tidningen Barometern häromdagen: “Förstod de att avtalet leder oss ännu närmare den centraliserade förbundsstaten och dessutom en ineffektiv förbundsstat? Hade de läst propositionen? Motionerna? Hade satt sig in i ärendet? Såg de svagheterna, men blundade? De flesta erkände glatt att de inte gjort läxan. De erkände att de inte hunnit, inte förstått eller brytt sig om att läsa Nicefördraget. Andra visade äkta tveksamhet, men att sätta sig upp mot ´partiflocken´ och ´ledarhunden´ förskräckte dem. Att vara besvärlig är inte bra för karriären. Bäst att tiga.” Det är hårda ord, men tyvärr kan man befara att det ligger en kärna av sanning i Margit Gennsers synpunkter. Ännu värre kan det bli om tystnaden i Sverige om det federala statsbygget tillåts fortsätta. Den kommande helgen samlas EU-ledarna nämligen till toppmöte i Laeken utanför Bryssel för att dra upp riktlinjerna för nästa regeringskonferens 2004. Det belgiska ordförandeskapet har utarbetat ett starkt federalistiskt dokument, som till stora delar backas upp av Tysklands Gerhard Schröder och Joscka Fischer, Frankrikes Jacques Chirac och Lionel Jospin, liksom kommissionsordföranden Romano Prodi. Mycket tyder därför på att Laeken innebär startskottet för ett arbete som leder fram till en federal EU-konstitution 2004. Ett speciellt konvent ska leda arbetet. I Sverige, liksom i de flesta andra medlemsländer, är det folkliga stödet för att ingå i en europeisk superstat mycket svagt. Men den svenske statsministern Göran Persson ligger, typiskt nog, lågt i de institutionella frågorna och säger att han helst vill diskutera EU:s jordbrukspolitik. Det är självfallet mycket viktigt, men frågan om EU ska vara ett samarbete mellan självständiga stater eller en förbundsstat är faktiskt övergripande. Eliten försöker skapa ett centralistiskt statsbygge från ovan, men samarbetet i Europa blir aldrig långsiktigt hållbart om det inte är förankrat bland medborgarna och byggs underifrån. Det finns i varje fall hoppingivande försök i den riktningen. Parallellt med toppmötet i Laeken genomförs en alternativkonferens i Bryssel under rubriken “Europas framtid - demokrati i fara”, organiserad av bland andra ÖP:s tidigare andreredaktör Henrik Dahlsson. Konferensen blir startskottet för arbetet med ett alternativt fördrag, som bygger på ett nära samarbete mellan självständiga stater i Europa. Mellanstatligheten är huvudregeln i den alternativa visionen, där makten över de gemensamma reglerna måste förankras i de nationella parlamenten. I Laeken befarar vi att federalisterna kommer att dominera. Men även om Persson, Blair och Danmarks nye Rasmussen, vilka borde veta bättre, spelar med håller en motrörelse mot statsbygget på att växa fram underifrån. Det är - trots allt - hoppingivande. Eurokrisen är farlig Euron faller nästan som en sten. Utvecklingen skapar spänningar och kan på lite sikt bli farlig. För Sveriges del blir argumenten - politiskt och ekonomiskt - hela tiden starkare för att slå vakt om en egen självständig valuta. Eurofallet fortsätter. I går eftermiddag var euron värd 8,08 kronor, jämfört med 9,54 kronor när EMU-projektet sjösattes den 1 januari förra året. Utvecklingen ser ut att fortsätta. Handelsbankens chefsekonom Jan Häggström spår att eurons värde kan komma att falla ned mot 7,70 kronor.
Klart är att oron stiger inom EMU-området, även om de ansvariga vid Centralbanken (ECB) i Frankfurt ståndaktigt håller masken utåt. Hedberg befarar i sin DI-artikel att eurokrisen kan bli allvarligare än den som inträffade när Europas valutor var sammanlänkade via fasta växelkurssystem i början av 90-talet. Det var då den svenska kronan var knuten till EU:s dåvarande valuta ecu, vilket slutade med våldsamma valutaspekulationer och 500 procents ränta 1992. Hundratusentals arbetstillfällen och tusentals företag slogs ut. Häromdagen fick Grekland klartecken för EMU-inträde från ECB. Osäkerheten kring den grekiska ekonomins stabilitet kan emellertid förstärka eurofallet. Motståndet mot att släppa in Grekland i valutaunionen är utbrett. Den tyske Bundesbanksledamoten Hans Recker hör till motståndarna och ifrågasätter öppet den grekiska regeringens budgetdisciplin. Att frustrationen över euroförsvagningen växer i Tyskland är inteförvånande. Tyskarna utlovades en minst lika stark euro som deras älskade D-mark och många känner sig nu med all rätt grundlurade. Även andra spänningar börjar märkas inom valutaunionen, inte minst mellan de stora kärnländerna och de mindre länderna i periferin. Utvecklingen är oroande, men borde inte överraska. EMU är i grunden ett politiskt projekt som syftar till att driva fram en federalistisk utveckling från ovan. Det är ett äventyrligt och centralistiskt elitprojekt, som varken skapar förtroende bland medborgarna eller de ekonomiska aktörerna på finansmarknaderna. Eurokrisen är farlig. Den kände brittiske historikern och journalisten Timothy Garton Ash kritiserar i sin nyutkomna bok "Samtidens historia" EU för att ägna krafterna åt EMU-äventyret i stället för att stärka samarbetet i hela Europa. Han befarar att EMU inte bara skapar nya murar i Europa utan också kan vara ett steg för långt även för de länder som anslutit sig. Västeuropa kan bli "ett mycket otrevligt ställe - kanske till och med värre än så - vid något tillfälle under de kommande tio åren". Förhoppningsvis går det inte så illa, men problemen får inte negligeras. Sverige kan skatta sig lyckligt över att stå utanför EMU och ha en egen flytande valuta. Att knyta kronan till euron för att sedan ge upp den egna valutan vore direkt dumdristigt ur vår egen synvinkel. Sverige kan dessutom göra en mycket större insats för att bygga broar i Europa som självständig stat än som delstat i ett Euroland på dekis. EU-regering ersätter
ministerrådet? När Göran Persson nyligen höll ett “linjetal” om EU:s framtid i Berlin förespråkade han en starkare ställning för ministerrådet. Särskilt konkret var han dock inte, men det är EU-kommissionären Michel Barnier, ansvarig för institutionella reformer. Barnier är nämligen i full färd med att förankra idén om ett nytt EU-kabinett, i praktiken en unionsregering, som är tänkt att ersätta ministerrådet och bli mycket mäktigare. Enligt förslaget, som häromdagen avslöjades i den brittiska tidningen The Telegraph, ska unionsregeringen bestå av “tunga” toppolitiker från medlemsländernas regeringar, som permanent ska vara placerade i Bryssel. Inom kommissionen tänker man sig tydligen att regeringarnas vice premiärministrar eller Europaministrar ska stationeras i den belgiska huvudstaden. Efter traktatförändringar ska unionsregeringen, enligt Barniers förslag, med majoritetsbeslut ta ställning till exempelvis skatte- och socialfrågor. Beslut som i dag ligger på nationell nivå. Det handlar om ytterligare centralisering till Bryssel och måste ses som ett led i det pågående statsbygget. Idén om att inrätta ett EU-kabinett kommer sannolikt från tolv tidigare ledande politiker, under ledning av förre kommissionsordföranden Jacques Delors, som tidigare i oktober presenterade ett manifest med titeln “Vakna upp, Europa!”. I gruppen ingår namnkunniga personer som Helmut Schmidt och Helmut Kohl från Tyskland, Jean-Luc Dehaene från Belgien, Filipe Gonzales från Spanien och Giuliano Amato från Italien. Det mest uppseendeväckande är att The Telegraph hävdar att Michel Barnier skulle ha fått klartecken för sin idé om en unionsregering från alla de stora EU-länderna, inklusive Storbritannien. Enligt tidningen tror man i kommissionen att idén kommer att antas redan av nästa EU-toppmöte, i Laeken utanför Bryssel i december. Belgiens premiärminister Guy Verhofstadt, som just nu är EU:s ordförande, förklarade också efter toppmötet i Gent i förra veckan han är “mycket optimistisk” om att Unionen ska ta stora steg mot fördjupat politisk integration i Laeken. Förmodligen tänker han då bland annat på Barniers idé om en unionsregering. Utvecklingen mot Europas förenta stater går alltså snabbt för närvarande. Men medborgarna är inte med på det tåg som de höga herrarna håller på att göra redo för avgång. Det talas visserligen om vikten av att förankra EU hos medborgarna, men det gör man inte genom att ta ställning i frågor som knappast ens har diskuterats utanför de slutna rummen i Bryssel. Den kommitté, “EU 2004”, som ska stimulera en bred Europadebatt i Sverige inför nästa regeringskonferens och som leds av Berit Andnor har ännu inte på allvar kommit i gång med sitt arbete. Göran Persson bör omgående deklarera att Sverige inte kan acceptera att ett EU-kabinett, en unionsregering, inrättas i Bryssel. Han har inget mandat från sina uppdragsgivare, svenska folket, att acceptera dylika förslag vid nästa EU-toppmöte. Håkan Larsson När Timbro /Marika Ehrenkrona/
trampar snett i blåbärsriset finns det anledning att ana ugglor i
mossen... Häromdagen publicerade den näringslivsfinansierade tankesmedjan Timbro en skrift, där journalisten Marika Ehrenkrona “granskar EU-kritiken”. Enligt förlagsreklamen följer hon kritiken mot EU “från 1990-talets rädsla för nedtrampat blåbärsris till de neddragna svartluvornas kravaller i Göteborg och Genua 2001”. Tanken verkar vara att klumpa samman den seriösa EU-kritiken med de våldsverkare som uppträtt under senare tid. Eftersom jag var starkt engagerad på nej-sidan inför folkomröstningen 1994 fick jag i torsdags - tillsammans med Eva Hellstrand som den gången var vice ordförande i folkrörelsen Nej till EU - möjlighet att diskutera Timbroskriften med författarinnan i Radio Jämtland. I samband med detta läste jag förstås skriften. Jag måste säga att jag blev något förbluffad över innehållet. Med hjälp av utvalda citat anstränger sig Ehrenkrona att utmåla unionskritikerna som okunniga, främlingsfientliga och att visa att nej-sidans argument har visat sig vara felaktiga. “Hur kan en hel debatt och en viktig fråga komma att handla om Kalles Kaviar, barncyklar, tysketorp och nedtrampade blåbär?”, frågar hon. Ehrenkrona vet naturligtvis att “en hel debatt” om EU inte handlade om detta. Ändå påstår hon att så var fallet. Det fanns säkert överdrifter i debatten inför folkomröstningen, men att generellt försöka stämpla motståndarna till ett svenskt EU-inträde som okunniga är rent nonsens. Jag minns hur journalister från Stockholm kom till “motståndsnästet” Jämtland, gjorde enkäter på Gågatan i Östersund, för att sedan komma upp på ÖP:s redaktion och förbluffat utbrista att “här kan ju folk mycket mer om EU än i Stockholm...” Jag minns också debatter där företrädare för nej-sidan kunnigt citerade Maastrichtfördraget och drog slutsatser, medan ja-företrädarna ibland inte ens verkade ha brytt sig om att ta reda på vad som stod i den text som låg till grund för det svenska unionsinträdet. Att blåbärsriset skulle trampas ned vid ett EU-inträde har jag aldrig hört talas om förrän Marika Ehrenkrona sju år senare försöker skriva om historien på uppdrag av Timbro... En granskning av hur det gått med ja-sidans löften och garantier inför folkomröstningen skulle däremot vara intressant. Den minnesgode kommer ihåg hur ja-sidan ihärdigt förnekade utvecklingen mot en federal stat, liksom militariseringen och att EU skulle bygga murar mot övriga världen. Och jag minns hur Bengt Westerberg och andra “garanterade” att vi skulle kunna behålla vår restriktiva alkoholpolitik och kunna stoppa knarket vid gränsen även inom EU. I dag kan vi konstatera att starka krafter är i färd med att förbereda en fullfjädrad federal konstitution som gör Sverige och andra medlemsländer till delstater, en EU-armé om 60 000 man är under uppbyggnad, knarkströmmen in i landet är mera strid än någonsin och den restriktiva alkoholpolitiken på väg att haverera. Runt “Schengenland” byggs en hög mur som människor i nöd och på flykt bara kan ta sig över genom att anlita människosmugglare. Vem är det egentligen som är främlingsfientlig? Detta varnade vi som arbetade för ett nej för inför folkomröstningen för, men varningarna avfärdades som skrämselpropaganda och svartmålning. Naturligtvis trodde många människor på Ingvar Carlssons. Carl Bildts och andras försäkringar. Ganska snart kan vi vänta oss en folkomröstning om svensk anslutning till EMU. Det är i det perspektivet Timbroskriften ska ses. Nu gäller det att svartmåla kritikerna inför avgörandet i valutafrågan. Det är tråkigt om debatten förs på en så låg nivå. Jag hoppas fortfarande att kunskap och sanning ska styra den kommande debatten om krona eller euro. När Timbro trampar snett i blåbärsriset finns det hursomhelst anledning att ana ugglor i mossen. Federalist leder EU Guy Verhofstadt är ingen blygsam herre. Långt innan Belgiens premiärminister tagit över ledningen för EU från Göran Persson har han agerat som om han redan var ordförande för unionen. Inför EU-toppmötet i Laeken i december kan vi vänta oss en federalistisk offensiv som bör oroa. Gör EU-parlamentet och EU:s ministerråd till ett tvåkammarparlament och stärk samtidigt EU-kommissionen så att den kan fungera som en regelrätt regering. Direkta EU-skatter bör dessutom införas med det snaraste. Belgiens premiärminister Guy Verhofstadt är inte blygsam. Redan tidigt under det svenska ordförandeskapet gick han ut och förklarade att under andra halvåret - när han efterträtt Göran Persson som EU-ordförande - kommer arbetet på att utarbeta en ”europeisk författning” att intensifieras. Vid toppmötet i Laeken i december ska nämligen inriktningen på den fortsatta debatten inför regeringskonferensen 2004 läggas fast. Vid EU-toppmötet i Nice i december förra året fick Sverige och Belgien i uppdrag att initiera en debatt om EU:s framtid för att lägga en grund för den kommande regeringskonferensen. Medan Göran Persson, som säger sig vara motståndare till en federal utveckling, legat obegripligt lågt och knappast påverkat debatten alls, har federalisten Guy Verhofstadt gått på offensiven redan innan han övertagit ledningen för unionen. I början av året förklarade Verhofstadt att det bör bli lika naturligt för medborgaren att betala skatt direkt till EU som till kommunen eller nationalstaten. Den liberale premiärministern sticker inte under stol med att han vill harmonisera skatterna mellan EU-länderna. I maj gick Verhofstadt så ut och stöttade aktivt den tyske förbundskanslern Gerhard Schröders utpräglat federalistiska förslag när det gäller Unionens utveckling. Senare har han utsett en ”elite top level group” för att ge underlag för den framtidsdeklaration Belgien ska lägga fram vid toppmötet i Laeken. Här ingår bland andra EU-kommissionens förre ordförande Jacques Delors, mannen som på allvar drog igång den federalistiska utvecklingen av unionen kring 1990. Det råder alltså ingen tvekan om vartåt Guy Verhofstadt och Belgien syftar; EU ska utvecklas mot ett Europas förenta stater. I denna ambition backas han också aktivt upp av de båda övriga Beneluxländerna, Nederländerna och Luxembourg. De tre länderna har utarbetat ett gemensamt ”memorandum om Europas framtid”. Göran Persson och Anna Lindh har hävdat att ett ordförandeland bör ligga lågt med egna nationella synpunkter. Så har Sverige heller knappast alls hittills försökt påverka EU:s framtidsdebatt. Persson och Lindh säger sig vara motståndare till en federalistisk utveckling men har inte lagt två strån i kors för att hindra en sådan utveckling. Det är illa. Guy Verhofstadt och hans regering saknar sådana hämningar. Belgien tänker av allt att döma hårt driva på EU:s utveckling mot en federal stat. Alla som är motståndare till att Sverige och övriga medlemsstater omvandlas från självständiga stater till delstater i Europas förenta stater har därför skäl att se med oro på Belgiens ordförandeskap. Superstatsbyggarna Medan Sverige som EU:s ordförande prioriterar annat än Unionens framtidsfrågor går federalisterna till offensiv. I veckan presenterade Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder ett förslag till en fullfjädrad europeisk federation efter tysk förebild. Men de europeiska folkens önskan är knappast att få leva i ett Stortyskland. Vid EU-toppmötet i Nice i december fick Sverige i uppdrag att dra igång en bred diskussion om EU:s framtid under sitt ordförandeskap. Av detta har dock inte blivit mycket mer än ett besök hos eleverna vid Europaskolan i Bryssel och en diskussionssida på Internet. Vi tror statsminister Göran Persson när han avvisar en federalistisk utveckling av EU, där medlemsstaterna reduceras till delstater i en superstat. Hans trovärdighet skulle dock vara större om han samtidigt avvisade ett svenskt EMU-inträde. Statsministern ligger medvetet lågt i framtidsdiskussionen och prioriterar annat. Mycket handlar det säkert om taktik: han vill inte oroa de EU-kritiska svenskarna med en diskussion om ännu mer union. Detta är emellertid en missbedömning av Persson om han skulle vilja bidra till att utveckla ett mellanstatligt samarbete i EU och Europa. Genom sin passivitet i frågorna om EU:s framtid medverkar han till att lämna fältet frått för federalisterna, de som vill bygga en europeisk superstat. Dessa krafter är inte passiva. I måndags presenterade Tysklands kansler Gerhard Schröder sin federalistiska vision av EU. Tankarna överensstämmer nästan helt med de idéer som tidigare framförts av utrikesministern Joschka Fischer och förbundspresidenten Johannes Rau. Det är uppenbart att EU:s största medlemsstat nu pressar på hårt för att skapa en europeisk superstat efter tysk federal modell. De viktigaste punkterna i Schröders förslag är: - EU-kommissionen omvandlas till en formell unionsregering - EU:s ministerråd blir en första kammare, en länderkammare, typTysklands Förbundsråd EU-parlamentet blir den andra kammaren, motsvarande Tysklands Förbundsdag, med fullt budgetansvar Med öppna ögon kan ingen längre förneka att federalisterna är på offensiven. Får statsbyggarna som de vill kommer Sverige och andra mindre EU-länder att reduceras till delstater i ett framtida Stortyskland. Alla som önskar ett nära samarbete mellan självständiga stater i hela Europa har skäl att agera nu. Efter regeringskonferensen 2004 kan det vara för sent. På onsdagen fick de tyska ledarna entusiastiskt stöd från den störste federalisten av alla bland EU-ledarna, Belgiens liberale premiärminister Guy Verhofstadt, som trots att nästan halva det svenska ordförandeskapet återstår redan nu presenterar arbetsprogrammet för det belgiska ordförandeskapet nästa halvår. Om något en knäpp på näsan mot Sverige. Verhofstadt applåderade Schröders utspel och utlovade en ambitiös deklaration om EU:s utveckling vid toppmötet i Laeken i december. En prioriterad fråga för Belgien blir en gemensam ekonomisk politik, förklarade den belgiske premiårministern bland mycket annat. Svenskarna vill samarbeta i Europa utan att ge upp sin självständighet. Det är upprörande att deras regering, som just nu leder EU, inte aktivt bemöter federalisterna, superstatsbyggarna, när dessa nu går på offensiven. Mot den här bakgrunden är det viktigare än någonsin att partier, organisationer, rörelser och enskilda som eftersträvar ett samarbetande och demokratiskt nationernas Europa agerar för att visa på en alternativ utveckling. Centralismen och federalismen är inte ödesbestämd.
Nu prövas Persson Om tre år tänker EU genomföra en ny regeringskonferens om hur Unionen ska utvecklas. Redan i dag går startsignalen för framtidsdebatten vid ett möte i Bryssel. Nu prövas statsminister Göran Perssons vackra tal om en ”union av likaberättigade nationalstater”. Menar han allvar måste han ta strid med federalisterna. I eftermiddag möts Göran Persson, som ordförande för EU, hans belgiske kollega Guy Verhofstadt, som tar över ledarskapet 1 juli, kommissionsordföranden Romano Prodi och viceordföranden i EU-parlamentet David Martin på Europaskolan i Bryssel. De ska officiellt dra i gång den debatt om Unionens framtid som toppmötet i Nice beslutade om. Dagens möte är startskottet för en mycket viktig, kanske avgörande, debatt. Ska EU utvecklas vidare mot en federal stat, där medlemsländerna reduceras till delstater, eller ska samarbetet i Europa ske mellan i huvudsak självständiga stater? ”EU kan inte byggas uppifrån”, förklarade Göran Persson i tidskriften Tiden i höstas. I artikeln avvisar statsministern alla tankar på ett federalt EU och understryker att han eftersträvar en ”union av likaberättigade nationalstater”. I en riksdagsdebatt med moderaten Margit Gennser nyligen upprepade han samma ambition. Detta låter bra. Göran Perssons handlingar hittills när det gäller EU:s utveckling inger dock inget större förtroende. Trots att riksdagen uttalat att det är ”av stor vikt för Sverige att vårt inflytande inte minskar och att balansen mellan stora och små länder inte får rubbas” var det just vad Persson gick med på vid toppmötet i Nice i december. De stora ländernas makt förstärktes och vetorätten avskaffades på ytterligare ett antal områden. Starka federalistiska krafter, främst Tyskland, ansåg ändå inte att besluten i Nice gick tillräckligt långt. För att lugna dessa beslutade toppmötet att inkalla en ny regeringkonferens till 2004. Vid dagens möte i Bryssel startar framtidsdebatten, ”post-Nice-debatten”, inför denna regeringskonferens. Redan vid EU-toppmötet i Göteborg i juni ska en första rapport presenteras och vid toppmötet i Laeken i december ska regeringscheferna göra en deklaration i frågan. Göran Perssons tal om att EU inte kan byggas uppifrån verkar helt glömt. Det är ännu en elitdiskussion som drar igång, en diskussion som också nu inriktas mot ett centraliserat Europas förenta stater. Vill den svenske statsministern verkligen en annan utveckling måste han agera nu och våga ta öppen strid med Romano Prodi och andra statsbyggare. Tyvärr syns inga tecken i den riktningen. Däremot har en grupp tunga socialdemokrater i EU-parlamentet dragit igång en kampanj för ”ny federalism” och ett EU med konstitution och regering. Nicefördraget motiveras med utvidgningen österut, men det ligger inte i Polens, Estlands och Ungerns intresse att Tysklands och Frankrikes makt stärks innan de får tillträde. I Waszawa ökar i stället irritationen över att Sverige inte lyckas driva på medlemsförhandlingarna. I veckan krävde de brittiska konservativa omförhandling av Nicefördraget. Det är ett krav som alla förespråkare för ett samarbetande demokratiernas och nationernas Europa bör kunna ena sig kring. Menar Göran Persson allvar med att han förespråkar ett mellanstatligt samarbete måste han i sin egenskap av EU-ordförande medverka till att vi får en bred folklig debatt i de olika medlemsländerna om vilket samarbete medborgarna egentligen önskar. Om statsbyggarna i euroeliten får hållas kan hela projektet sluta i katastrof. Menar verkligen Göran Persson allvar?
I förra veckan förklarade EU-kommissionens ordförande Romano Prodi att alla måste vara klara över att EU handlar om att bygga en framtida världsmakt och inte endast ett handelsblock. Den självtänkande moderata riksdagsledamoten Margit Gennser passade på att fråga statsminister Göran Persson om hans syn på Prodis utspel ett par dagar senare. Svaret är mycket intressant. Att den socialdemokratiske statsministern säger sig vilja kämpa sida vid sida med en moderat riksdagsledamot är intressant i sig. När det dessutom handlar om att bekämpa en federalistisk utveckling av EU blir det högintressant. Göran Persson förklarar att han inte tycker att en federalistisk utveckling är bra och att Sverige inte har stött en sådan linje. Samtidigt säger han sig vara nöjd med Nicefördraget. Problemet är att Göran Persson säger en sak och gör en annan. Nicefördraget tar nya steg i överstatlig rikting, och han förespråkar en svensk EMU-anslutning - som skulle göra Sverige till en delstat i Euroland. Margit Gennser är övertygad EMU-motståndare och vågar frondera mot den egna partiledningen. Därför har hon större trovärdighet i sitt motstånd mot Europas förenta stater än statsministern. Vi vill dock gärna tro Göran Persson på hans ord. Men ska han vinna trovärdighet i sitt motstånd mot federalismen måste han också i handling visa att han menar allvar. Annars handlar det bara om taktiskt dubbelspel.
EMU:s rätta ansikte I måndags gav EU:s finansministrar Irland en offentlig tillrättavisning. Ett litet land i valutaunionen ska inte tro att det kan bestämma över sin egen ekonomiska politik. Nu är det Frankfurt och inte Dublin som bestämmer. Sverige har fortfarande en egen valuta och har anledning dra slutsatser för framtiden. Irland har i dag EU:s starkaste ekonomi. Tillväxten under år 2000 överstiger 10 procent och behovet av arbetskraft förefaller närmast omättligt. För att motivera fler kvinnor att gå ut i arbetslivet och locka nyckelpersoner från andra länder har regeringen i Dublin dristat sig till att sänka skatter och stärka den offentliga sektorn. För att hålla tillbaka inflationen skulle den överhettade irländska ekonomin behöva en avkylning i form av högre ränta. Det är bara det att räntan inte längre bestäms i Dublin utan av Europeiska centralbanken (ECB) i Frankfurt. När bankdirektörerna i Eurotower i den tyska staden sätter sina styrräntor betyder Irland föga. Penningpolitiken i EMU är främst anpassad till läget för den tyska och franska ekonomin. Irland har blivit en perifer lydstat som måste underordna sig ”centrums” intressen. I måndags följde EU:s finansministrar (Ecofin), som det här halvåret leds av Sveriges Bosse Ringholm, snällt uppmaningen från EU-kommissionen och varnade Irlands regering. Att Sveriges företrädare lydigt följer kommissionsbyråkraternas direktiv är om något ett memento för framtiden. På sitt eurokratspråk förklarar Ecofin bland annat: ”Den irländska budgeten för 2001 är expansiv och procyklisk och därför oförenlig med Ecofins allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken år 2000”. Det ligger ett underförstått hot i uttalandet när man konstaterar att Ecofin noga kommer att övervaka utvecklingen i Irland. Regeringen i Dublin har dock inte böjt sig ännu. Finansminister Charlie McCreevy tillbakavisar med hetta sina kollegors reprimand och antyder att övriga EU-länder bara är avundsjuka på Irlands ekonomiska succé. Ska Irland finnas med i valutaunionen så kommer man nog ändå att tvingas att böja sig för Bryssel och Frankfurt. Hittills har folket på Irland varit förhållandevis EU/EMU-positiva, inte minst beroende av att deras land varit stor nettobidragstagare. Unionsentusiasmen har emellertid nu svalnat betydligt i takt med att insikten om att de inte längre är herrar i eget land sprider sig. De folkvalda i Dublin är satta under förmyndarskap av tjänstemän på kontinenten och regeringar i andra länder. Sverige är ett annat litet land i EU:s periferi. Till vår lycka har vi fortfarande en egen valuta och en riksbank med befogenhet att sätta den styrränta som är lämplig svensk ekonomi. Det gör att Sverige inte är lika hårt pressat som Irland att anpassa sig till konjunkturerna i centrum, runt Eurotower i Frankfurt. Den stora majoriteten av svenska väljare är motståndare till att deras land ska infogas som en perifer delstat i en centralistisk, allt mer federal, union. Därför gör de klokt i att se till att Sverige behåller sin krona och säger nej till att ingå i ett Euroland, centralstyrt från Frankfurt och Bryssel.
Engagemanget växer Fler demonstrationer, motmöten och seminarier än någon gång tidigare genomförs i samband med det pågående EU-toppmötet i Nice. Engagemanget för framtidens Europa växer vilket är mycket löftesrikt. Vanliga européer vill inte längre överlämna utvecklingen till en liten politisk och ekonomisk elit. Demonstrationerna avlöser varandra på gatorna i Nice. Seminarier och alternativmöten arrangeras. Närmare 100 000 människor från hela Europa har samlats för att använda sig av yttrandefriheten i samband med EU-toppmötet i den sydfranska staden. Tyvärr får även denna gång en mindre grupp bråkmakare oproportinellt stor uppmärksamhet. Medan några hundra huliganer kastar sten och bråkar med polisen ger tiontusentals andra fredligt och lugnt uttryck för sina åsikter. Mest aggressiva i Nice är uppenbarligen baskiska nationalister och korsikanska separatister. Det är ingen överdrift att hävda att den franska polisen och de lokala myndigheterna också har provocerat fram bråk. Ett specialtåg med 1 400 italienska demonstranter hindrades av den franska polisen att delta i Nice med bråk som följd. Tårgasen låg i går tung över centralstationen i Nice. ”Att hindra tåget med italienska demonstranter är fjärran från fri rörlighet för människor”, skrev en fransk fackförening i ett protestuttalande och några EU-parlamentariker fördömde agerandet som ett övergrepp mot demonstrationsrätten. Demonstranterna i Nice är en brokig samling. Här finns såväl EU-kritiker som demonstranter som kräver en federalistisk utveckling. Därav deras olika syn på den rättighetsstadga vi skrev om i gårdagens ÖP. Gemensamt för de flesta är att de kräver ett mer ”socialt Europa”. En grupp som gör sig hörd i Nice är den växande Attacrörelsen, som startade i Frankrike och nu är på väg att bli global. Rörelsen vill inte överlämna den pågående globaliseringen till de stora transnationella företagen och globala spekulanter. Den fråga Attac framför allt inriktar sig på i Nice är att protestera mot förslaget att ändra paragraf 133 i Amsterdamfördraget. Den franske handelskommissionären Pascal Lamy driver hårt att EU:s ställningstaganden inom Världshandelsorganisationen WTO ska fattas med kvalificerad majoritet och att kommissionen ska företräda hela EU inom WTO. Går detta igenom i Nicefördraget tar EU över beslut om exempelvis hälsa, genmanipulation, patent, utbildning, tjänster etc inom WTO från Sverige och övriga medlemsländer. Detta skulle innebära ytterligare oacceptabel centralisering och avdemokratisering. Risken är stor att det hårt kritiserade MAI-avtalet kommer tillbaka bakvägen, vilket skulle vara en utveckling i direkt motsats till en rättvisare världshandel. Det växande folkliga engagemanget för demokrati och rättvisa är mycket löftesrikt. Men små grupper av bråkmakare får inte tillåtas dominera. Efter årsskiftet är Sverige ordförandeland i EU och många möten kommer att genomföras i vårt land. Förhoppningsvis kommer det att bli stora - och fredliga - folkliga opinionsyttringar i samband med dessa möten.
Bara en ofarlig stadga I dag ska EU:s regeringschefer vid toppmötet i Nice ta ställning till en speciell rättighetsstadga. Det låter ofarligt, men kan i praktiken innebära att den formella grunden läggs för ett Europas förenta stater. Klockan 15.00 i dag ska EU:s nya rättighetsstadga antas av unionens stats- och regeringschefer vid en högtidlig ceremoni i Nice. Att slå fast människans grundläggande fri- och rättigheter kan tyckas bara positivt, men avgörande är vad syftet egentligen är. Det finns redan en europeisk deklaration om de mänskliga rättigheterna inom Europarådets ram med Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg som dömande instans. För EU vore det naturliga att ansluta sig till den rättighetsförklaring som redan finns. I sak är den nya stadgan helt överflödig. EU har emellertid i första hand andra ambitioner med stadgan än mänskliga rättigheter; mer makt åt unionen. Med hjälp av rättighetsstadgan hoppas EU i praktiken kunna överföra beslutanderätten på det här området från Europadomstolen i Strasbourg, som man inte kontrollerar, till EU-domstolen i Luxembourg (formellt EG-domstolen). Sedan kan stadgan fungera som grundsten för en regelrätt konsitution för ett kommande Europas förenta stater. Vid EU-toppmötet i Köln 1999 beslutades att en charter(stadga) för de mänskliga rättigheternainom EU skulle utarbetas. Ett så kallat konvent presenterade ett förslag till EU-toppmötet i Biarritz i oktober. Detta dokument ska alltså enligt planerna slutgilitigt fastställas i Nice i dag. Stadgans status har diskuterats en del, dock knappast alls i Sverige. Ett positivt undantag är centerns Jöran Hägglund, som bland annat i ÖP kritiserat att EU ska upprätta en rättighetsstadga. Sannolikt kommer man i dag att lugna kritikerna med att det bara handlar om ett politiskt uttalande. Men juridiska experter, exempelvis professor Henning Koch vid Köpenhamns universitet, menar att stadgan ändå kommer att få en juridiskt bindande verkan om EU-domstolen (EG-domstolen) tar hänsyn till den vid sina beslut - och det är ju andemeningen, menar Kock. Hittills har EU-samarbetet byggt traktater mellan i princip självständiga stater med egna grundlager. Nu är det uppenbara syftet att med rättighetsstadgan som grund för en kommande federal konstitution ta ett stort steg närmare förbundsstaten, Europas förenta stater. Senast i går avslöjades i den brittiska tidningen Times att Tyskland och Italien i ett gemensamt papper inför Nice kräver en ny regeringskonferens 2004, då förbundsstaten definitivt är tänkt att förverkligas. Som grund för detta Europas förenta stater ska självfallet finnas en federal författning - och för denna kan rättighetsstadgan fungera som grundval. På andra håll i Europa ifrågasätts stadgan. Senast har flera företrädare för det annars så EU-vänliga liberala venstre i Danmark ifrågasatt stadgan och menar att den riskerar att urholka Europadomstolens kompetens till förmån för EU-domstolen. Rättighetsstadgan är som en av många pusselbitar i Nice, som syftar till att driva EU vidare mot den federala superstaten. Federalisterna vill ha stadgan för att lägga grunden för den formella konsittution man hoppas driva fram till nästa regeringskonferens. Någon ofarlig stadga handlar det inte om. Det är tvärtom en farlig utveckling. Att driva fram en statsbildning von oben utan folkligt stöd är att be om spänningar och problem i framtiden.
Använd vetot i Nice Den EU-armé för krishantering som är under planering har gett Frankrike och Italien blodad tand. Inför veckans toppmöte i Nice föreslår Paris och Rom ytterligare steg mot en regelrätt försvarsunion med ömsesidiga försvarsgarantier. Ska Sverige bevara någon trovärdighet i sin alliansfrihet måste Göran Persson omgående inlägga sitt veto. När endast ett par dagar återstår till EU-toppmötet i Nice presenterar Frankrike och Italien förslag på ytterligare steg mot att göra Unionen till en fullfjädrad försvarsunion med ömsesidiag försvarsgarantier. Den diskuterade EU-armén för krishantering räcker inte för de båda ländernas stormaktsambitioner. Att idéerna i Paris och Rom inte är något isolerat hugskott visar det faktum att skapandet av ett stormaktsförsvar omgående backades upp av Belgien, Nederländerna och Luxembourg. Inför den svenska folkomröstningen om EU 1994 garanterade ja-sidan ständigt och jämt att Sverige skulle kunna behålla sin militära alliansfrihet i Unionen och att alla planer på att inrätta en EU-armé skulle mötas med ett svenskt veto. Många litade naturligtvis den gången på ja-företrädare som Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Mona Sahlin och Björn von Sydow. Vi vet hur det har gått. Sveriges regering har lovat att ställa ett par tusen soldater, uppbackade av flyg och flotta, till unionens förfogande. Om tre år ska EU kunna sätta en armé om minst 60 000 man på fötter inom två månader och hålla denna insatsstyrka för krishantering stationerad någonstans i eller utanför Europa under ett år. Göran Persson och Anna Lindh försöker fortfarande hävda att detta åtagande för en union som klär sig i uniform är förenligt med Sveriges militära alliansfrihet. Några ömsesidiga försvarsgarantier ingår ju inte... Men det är just vad Frankrike och Italien nu vill ha. Utrikesminister Anna Lindh förklarar dock att vi kommer aldrig att acceptera ömsesidiga försvarsgarantier. Frågan är om denna utfästelse är mer värd än alla tidigare garantier som snabbt devalverats. Inget tyder på att Göran Persson kommer att använda Sveriges veto mot den planerade insatsstyrkan, även om han borde ha starka skäl till detta. Driver Frankrike och Italien sina långtgående förslag om en regelrätt försvarsunion med ömsesidiga försvarsgarantier vid Nicemötet kan statsminister Persson inte snacka bort också den saken. Då måste han omgående använda det veto Sverige trots allt fortfarande har. Något annat vore ett svek mot uppdragsgivarna, det svenska folket.
Att följa EU på nätet
Snart blir Sverige ordförandeland i EU och i går öppnade den speciella hemsidan för ändamålet, eu2001.se. Resultatet förefaller utmärkt även om sidan ännu inte är färdigbyggd. Men så har www.eu2001.se också kostat sex miljoner kronor. Vi vill visa upp Sverige som IT-land och att vi arbetar för öppenhet och tillgänglighet, sa UD:s presschef Ingrid Iremark när hon presenterade hemsidan, som kommer att finnas i svensk, engelsks och fransk version. På det svenska ordförandeskapets sida kommer man att kunna följa det som händer under det svenska ordförandehalvåret. Det går exempelvis att prenumerera på pressmeddelanden, testa sina kunskaper i EU-frågor och debattera. Till skillnad från tidigare ordförandeskap kommer Sverige att lägga ut dagordningarna för de 1 700 mötena under halvåret. Det underlättar särskilt för journalisterna. Jag kommer säkerligen att ofta besöka eu2001.se för att följa hur Sverige hanterar ordförandeskapet och vad som händer i unionen. Men jag är medveten om att framställningen kommer att vara glättat EU-positiv. Sedan länge har jag använt internet för att följa EU-debatten i olika delar av unionen. På så sätt får man en mer allsidig bild än om man enbart litar till svenska media, som generellt sett har en ganska dålig EU-bevakning. Den hemsida som jag utan tvekan har störst behållning av är www.euobserver.com som följer EU-debatten i hela Europa. Varje morgon kan man här få del av vad Times, Die Welt eller Liberation skriver om EU i dag. Här kommer även unionskritiska synpunkter till tals. Euobservers huvudspråk är engelska, men finns också i dansk version, www.euobserver.dk. Inför nästa veckas EU-toppmöte i Nice har jag fått mycket värdefull information via euobserver.com, inte minst om de olika ländernas ståndpunkter. Andra EU-hemsidor som jag gärna besöker är www.nejtillemu.com, som följer den svenska och internationella eurodebatten. Den som vill ha en EMU-positiv motvikt kan besöka SAF-sajten www.eurofakta.se. Löntagarnas Europaportal www.fackligaroster.com) och det EU-kritiska nätverket inom centern (www.go.to/emukritik), vilka uppdateras flera gånger i veckan, är andra värdefulla kunskapskällor. Det finns en hel del matnyttigt att hämta på nätet för den som vill följa vad som händer på EU/EMU-området.
Fel att överge alliansfriheten
Senast år 2003 ska EU kunna mobilisera en armé på 60 000 man, uppbackade av jaktflyg, precisionsvapen och robotförsvar. Enligt uppgifter i den tyska tidningen Die Welt ska trupperna kunna agera inom en radio om 400 mil från Bryssel - vilket innebär att EU-armén ska kunna agera i exempelvis Irak, Mellanöstern och Libyen. Regeringens försök att i Sverige marknadsföra den militära insatsstyrkan som minröjning och utbildning av poliser har nu helt havererat inför verkligheten. "Vi arbetar i dag med militär krishantering inom EU, som är en allians", förklarade i tisdags Sveriges nye ÖB Johan Hederstedt och krävde att det görs klart att alliansfriheten inte gäller vid krishantering. Det är bra att överbefälhavaren talar klartext och därmed slår hål på Anna Lindhs, Björn von Sydows och Göran Perssons försöka att framställa EU:s militarisering som någonting annat än vad det handlar om; att lägga grunden till ett supermaktsförsvar. Även de frågor som Karl-Yngve Åkerström tar upp på dagens ÖP debatt bör besvaras innan Sverige lovar EU att ställa upp med 1 900 soldater. Och vad kostar kalaset? I stället för att knyta upp Sverige till ESDP (den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken) borde vårt land försvara alliansfriheten och arbeta för att stärka FN:s och OSSE:s roll i krishanteringen. Alliansfriheten är "en tidlös position" förklarade förre centerledaren Olof Johansson för inte så länge sedan. Majoriteten av svenskarna står säkerligen fast vid den uppfattningen. Göran Persson bör inlägga sitt veto mot EU:s militarisering vid toppmötet i Nice och medverka till att vi får en ärlig debatt om alliansfriheten i Sverige.
Union i uniform... Utan större debatt är EU på väg att militariseras, tvärtemot vad som sas inför folkomröstningen 1994. Just nu är EU-armén på väg att ta form. Sveriges alliansfrihet får inte slarvas bort en natt i Nice. Vi tror inte att svenskarna önskar en union i uniform. I går möttes EU:s utrikes- och försvarsministrar i Bryssel för att fördela ansvaret för den kommande unionsarmén, eller insatsstyrka för krishantering som man officiellt vill kalla den. Vid toppmötet i Nice om några veckor ska planerna formellt fastställas av regeringscheferna. Fullföljs planerna kommer EU år 2003 att kunna sätta en armé om minst 60 000 man på fötter inom två månader och sedan ha den stationerad i ett krisområde någonstans i världen i minst ett år. Armén kommer, enligt den brittiska tidningen Telegraph, att ledas av den tyske generalen Klaus Schuwirth. Samtliga EU-länder utom Danmark, som har ett formellt undantag från det militära samarbetet, har utlovat soldater. I Sveriges fall handlar det om ungefär 2000 man, plus ett antal Viggenplan och en u-båt. Regeringen anstränger sig för att framställa den planerade styrkan som en fredlig insatsstyrka som mest ska syssla med räddningsoperationer, minröjning och vara allmänt fredsbevarande. Och deltagandet i EU-styrkan är förstås fullt förenlig med Sveriges militära alliansfrihet, hävdar man i regeringskansliet. Om detta råder dock olika uppfattningar, även om frågan hittills har debatterats alldeles för lite. Gunnar Jervas vid Försvarets forskningsanstalt konstaterade härförleden att trovärdigheten i alliansfriheten urholkas om Sverige deltar i EU:s militära krishantering för att skilja stridande parter åt. Ett tecken på Sverige i praktiken är på väg att överge sin militära alliansfrihet är också att landet nyligen blev fullvärdig medlem i den europeiska försvarsmaterielorganisationen WEAG. Även detta utan debatt om vad det egentligen innebär. Göran Persson och hans ministrar brukar försvara sig med att alla insatser av EU-styrkan måste ha FN-mandat. Om detta råder dock olika meningar. Från Frankrikes sida råder exempelvis ingen tvekan om att det handlar om ett regelrätt militärt EU-försvar som är på väg att skapas. Den som läser innantill i EU-fördragen blir inte heller förvånad över vad som pågår. Om statsminister Persson menar det minsta allvar med att alliansfriheten kan bevaras, även långsiktigt, måste han åtminstone använda sitt veto i Nice för att försäkra sig om att det krävs FN-mandat för att aktivera den planerade styrkan. Föga tyder dock på att Persson är beredd till ens detta. Allra helst borde han inlägga veto mot hela det militära experimentet. Inför folkomröstningen 1994 lovade ja-sidan högtidligen att den svenska alliansfriheten skulle vara förenlig med EU-medlemskapet. I dag är EU på väg att militariseras och unionen på väg att klä sig i uniform utan att det har klargjorts vem som egentligen är fienden. EU kan bidra till säkerheten i Europa genom humanitära insatser, men de militära uppgifterna borde skötas av FN eller OSSE. För starka krafter i EU handlar unionsarmén nog mest om ambitionen att beväpna en ny supermakt. Vad det militära experimentet kostar är oklart. Att det innebär nya stora kostnader för Sverige just när vi lyckats sänka försvarsbudgeten torde vara klart. Ingen har frågat skattebetalarna om de är beredda att betala. Att detta sker utan någon verklig debatt är inte bara ett löftesbrott utan ett skamligt övergrepp mot folkviljan. Vi betvivlar starkt att svenskarna, om de blev tillfrågade, under föreliggande oklara villkor skulle ställa upp på att sända soldater till en dyrbar tyskledd styrka. Alliansfriheten är alltför värdefull för att spelas bort en natt i Nice. Superstaten i sikte?
Samtidigt som mindre än hälften av EU-medborgarna anser att medlemskapet i Unionen är något positivt vill många ledare ytterligare öka EU:s makt och gå vidare mot ett alltmer centralstyrt Europas förenta stater. Att gå vidare på den federalistiska vägen riskerar att skapa farliga klyftor inom och mellan länderna i Europa. Om mindre än tre veckor möts regeringscheferna och utrikesministrarna i EU:s medlemsländer i Nice. Enligt planerna ska ett nytt grundfördrag antas i den franska staden. Innehållet i de texter som Göran Persson, Anna LIndh och deras kollegor ska ta ställning till är synnerligen oroväckande. Trots detta diskuteras Nicemötet knappast alls i Sverige. Under ledning av det franska ordförandeskapet förberds skrivningar till ett nytt fördrag inför Nicemötet när det exempelvis gäller:
EU-fördraget Allt vackert tal om subsidiaritet och decentralisering till trots innebär förslagen i samtliga fall att mer makt flyttas från medlemsstaterna till unionen, en våldsam centralisering av beslutsfattandet. När det gäller vetorätten vill Frankrike, som liksom tidigare har samordnat sig med Tyskland, avskaffa den på de flesta kvarvarande områden. Det gäller viktiga områden som det sociala området och skatterna. I världshandelsorganisationen WTO ska EU tala ”med en röst”. När det gäller skatterna har Sverige, tillsammans med Storbritannien, Irland och Danmark, markerat välmotiverat motstånd. Men pressen mot ”avvikarna” är hård; i torsdagens Financial Times uppmanar kommissionsordföranden Romano Prodi alla medlemsländer att ge upp vetot på skatteområdet. Prodi påstår att majoritetsbeslut på skatteområdet krävs för att undvika ”strukturella obalanser”. Erfarenheterna från EMU tyder på att Prodi har helt fel. På liknande sätt är det på alla politikområden. Starka krafter försöker pressa igenom majoritetsbeslut på nya områden och ökad makt åt unionen. I Nice är det också tänkt att den nya EU-armén ska formaliseras och EU-stadgan för mänskliga rättigheter fastställas och lägga grunden för en konstitution för den federala superstaten. De stora länderna ska få ökad makt på de mindres bekostnad. Göran Persson och Tony Blair har inför Nice talat om att EU även framledes i huvudsak ska vara ett mellanstatligt samarbete. Menar de allvar med dessa vackra ord måste de använda sig av de veton de fortfarande besitter vid toppmötet. Föga tyder dock tyvärr på att så blir fallet. Enligt kommissionens senaste Eurobarometer är idag endast 49 procent av unionsmedborgarna för medlemskapet, i Sverige 34 procent. Att i det läget centralisera mer makt till unionen skapar nya klyftor och underlättar definitivt inte en utvidgning. Europas styrka är mångfald och inte likriktning. Samarbete mellan självständiga stater och fria folk passar bättre än ett centralistiskt statsbygge. Motkrafterna mot federalism och centralstyre växer glädjande nog. I helgen håller TEAM, som leds av centerpartiets tidigare EU-parlamentariker Hans Lindqvist och som samlar motståndare mot det federalistiska statsbygget från hela Europa, höstkonferens i Budapest. TEAM har 43 medlemsorganisationer från 13 länder och ytterligare 12 organisationer har ansökt om inträde. Det är hög tid att diskutera och ifrågasätta förslagen inför EU-toppmötet i Nice 7-9 december - och att lyfta fram alternativen till den centralstyrda EU-staten Danska folket har visat att det går att säga nej till en tokig utveckling.
Centralstyre hotar EU-toppmötet i Nice närmar sig och de stora länderna är på offensiven. Tyskland och Frankrike agerar målmedvetet för att försäkra sig om makten inom Unionen även efter en utvidgning österut. Om de lyckas blir det Sverige och övriga mindre länder som får betala i form av minskat inflytande. Endast lite mer än en månad återstår till EU-toppmötet i Nice och striden om makten i Unionen hårdnar. Tyskland och Frankrike agerar aktivt för att de ska behålla det avgörande inflytandet även i ett EU med ytterligare ett tiotal medlemsländer. Kansler Schröder och president Chirac agerar för att de större länderna ska få fler röster i ministerrådet, för att endast de stora ska garanteras plats i kommissionen, för fler majoritetsbeslut och lanserar olika federalistiska visioner. Även federalistiskt inriktade mindre länder agerar i samma riktning. Häromdagen följde exempelvis den belgiske premiärministern Guy Verhofstadt den tyske utrikesministern Joschka Fischer och Frankrikes president Jacques Chirac i spåren och målade upp en vision om en europeisk superstat med direktvald president, regering och ett tvåkammarparlament. Dit når inte federalisterna till Nice i december men den ambitiöse Verhofstadt talar redan om att Belgien ska konkretisera den här diskussionen när landet tar över ordförandeskapet efter Sverige 1 juli 2001. Att statsbyggarna är på offensiven visade sig också i EU-parlamentet i veckan, då ledamöterna med 395 röster mot 105 uttalade sig för att en enhetlig unionsförfattning ska antas. Med en sådan som grund ska Europaas förenta stater byggas. Men det finns folkliga motkrafter. Bland allmänheten finns föga stöd för statsbygget, särskilt inte i norra Europa. Inte heller i kandidatländerna i central- och östeuropa vill man bli centralstyrd. Under intryck av danska folkets nej till euron - som också är ett kraftfullt nej till statsbygget - har Göran Persson och Tony Blair på sistone börjat tala om EU måste bli mer mellanstatligt och att den odemokratiska kommissionens makt därför måste minska. I stället bör de folkvalda parlamenten i medlemsländerna få ökat inflytande. Det är rätt inriktning. Att tjänstemännen i kommissionen har ensamrätt på att föreslå lagar och delta i besluten har föga med demokrati att göra. Kommissionens reaktion kom också snabbt. Perssons partikamrat Margot Wallström är fräck nog att utmåla den tjänstemannagrupp där hon sitter som en ”motor” som ”främjar gemensamma europeiska intressen”. Wallström förstår inte att kommissionen saknar demokratiskt uppdrag från folket. Om statsministerns tal om ökat mellanstatlighet är något värt återstår att se. I Nice måste han i så fall motsätta sig att de stora länderna ges ökat inflytande på de mindres bekostnad. I det här fallet är den vetorätt som Sverige fortfarande har till för att användas. Skulle Sverige medverka till att de mindre länderna avstår makt till de större måste väljarna få ta ställning till fördragsändringen i en folkomröstning. Då har nämligen grunden för det svenska EU-medlemskapet i grunden förändrats. Pass till Norge? Innan Sverige för några år sedan tog beslut om anslutning till Schengen marknadsfördes detta avtal som en utvidgning av den nordiska passfriheten. Varningar och kritik avfärdades som skrämselpropaganda och de nordiska statsministrarna garanterade högtidligen att Schengen inte alls skulle inskränka passfriheten i Norden. Nu närmar sig sanningens minut; om bara fem månader blir de nordiska länderna en del av Schengen. Då visar det sig plötsligt att avtalet, som numera ingår i EU-fördragen, innebär ett direkt hot mot passfriheten i Norden. ”Skrämselpropagandan” är på väg att slå in. Bakgrunden är att den ”tillämpningskonvention” som följer med Schengenavtalet kräver en mycket omfattande registrering av alla utlänningar som söker logi, tar in på hotell och campingplatser, införs. Alla måste kunna legitimera sig med godkänt ID som visar medborgarskap - och det kravet uppfyller endast passet idag. ”Nu blir Norden en del av Sydeuropa och vi får deras regelverk”, förklarar Rikspolisstyrelsens Schengenansvarige Hans Rosenqvist i Svenska Dagbladet. Det kan exempelvis komma att innebära att en jämte som tar in på hotell i Trondheim i fortsättningen måste visa pass för att få logi. I så fall ett stort - och helt oacceptabelt - steg tillbaka. ”Det kommer att upplveas som en mycket tråkig överraskningen för näringen”, säger Allan Nyrén i Sveriges hotell- och restaurangföretagare. Egentligen borde ingen vara överraskad. Många kritiker, inte minst denna ledarsida, varnade för att Schengen kunde bli ett hot mot passfriheten i Norden. Tyvärr är vi på väg att bli sannspådda. Schengen är en del av det federalistiska statsbygget. Höga murar byggs mot omvärlden och stora register upprättas över ”icke önskade främlingar” och allmänt misstänkta personer. Innanför murarna ska alla medborgares identitet kunna kontrolleras i princip överallt. Ur demokratisynpunkt kan hela systemet ifrågasättas. De nordiska regeringarna garanterade att passfriheten inte skulle hotas. Om detta ändå sker, att garantin visar sig vara en bluff, bör Schenganslutningen stoppas. Norden ligger faktiskt inte i Sydeuropa! Margit Gennser i Riksdagen om Schengen Från Biarritz till Nice De större EU-länderna med Frankrike, Tyskland och Italien i spetsen vill stärka sina positioner på de mindre medlemsländernas bekostnad. Maktkoncentrationen till de stora sägs falskeligen vara en förutsättning för unionens utvidgning österut. Sanningen är den motsatta. Frågan är vad som händer mellan helgens möte i Biarritz och fram till nästa toppmöte i Nice. Det gick uppenbarligen hett till när EU:s stats- och regeringschefer möttes i badorten Biarritz i franska Baskien i fredags och lördags. Diskussionen var "rakare än vad jag varit med om förut", sa statsminister Göran Persson om vad som egentligen verkar ha varit ett storgräl om makten i unionen. Klart är att Frankrike, Tyskland och Italien har inlett en offensiv för att stärka de större EU-ländernas maktposition på de mindres bekostnad. För att göra maktkoncentrationen mer aptitlig marknadsförs den utåt som en nödvändighet inför EU:s utvidgning österut. Men det är en falsk argumentation; en maktkoncentration till Berlin, Paris och Rom ligger inte i exempelvis Polens, Tjeckiens och Ungerns intresse. Diskussionen i Biarritz gällde främst fyra områden när det gäller EU:s organisatoriska utveckling: ¬ Kommissionens storlek Ska inte alla medlemsstater längre har en "egen" kommissionär? ¬ Ändrad röstviktning i ministerrådet ¬ Slopad vetorätt på olika områden ¬ Flexibel integration för att ge en grupp av länder rätt att gå längre i integration än de övriga Frankrikes president Jacques Chirac, värd i Biarritz, gick ut hårt och krävde att de mindre EU-länderna ska visa "solidaritet" med Frankrike och Tyskland, eftersom dessa länder en gång tog initiativet till det som i dag är EU. Chirac talar naket maktspråk och missbrukar begreppet solidaritet. Hans Europaminister Pierre Moscovici förklarade att Frankrike är "bäst lämpat" att leda EU. Uttalandet var en underförstådd spark mot Sverige, som vid årsskiftet övertar ordförandeskapet i Unionen efter Frankrike. Sverige och flera av de övriga mindre medlemsländerna var uppenbarligen kloka nog att säga emot på en rad punkter under den diskussion som Chirac efteråt betecknade som "livlig och passionerad". Göran Persson har på sistone - efter Danmarks EMU-nej - börjat understryka att utvecklingen i federativ riktning bör stoppas och att EU:s mellanstatliga karaktär i stället bör stärkas. Det är en välkommen - om än senkommen - insikt. Det har han gjort även långt tidigare Så länge inte Göran Persson avvisar ett EMU-inträde för Sveriges del och konsekvent motsätter sig ökad överstatlighet under den pågående regeringskonferensen har han dock stora problem med trovärdigheten. Resultatet av nästa EU-toppmöte, i Nice i december, riskerar att bli en dålig kompromiss med som innebär ytterligare steg i riktning mot ett Europas förenta stater om inte Göran Persson sätter stopp, gärna i samverkan med ledarna från Danmark och Storbritannien, där stödet för en federativ utveckling också är minimal. Den svenske statsministern kan göra en historisk insats om han i Nice lever upp till sitt vackra tal om EU som ett mellanstatligt samarbete. Ett samarbete mellan folken och staterna ger bättre förutsättningar för ett fungerande all-europeiskt samarbete än ett cenntralistiskt statsbygge, dominerat av Tyskland och Frankrike. Om Göran Persson vill ta detta historiska ansvar måste han i Nice använda sig av det veto Sverige (fortfarande) har. Han måste säga nej till att slopa vetorätten på centrala områden, inte bara skatterna, och till att öka de stora ländernas makt över unionen. De medlemsländer som önskar bygga nya stater må göra detta på egen hand. Tiden fram till Nicetoppmötet om mindre än två månader måste anvädnas till att diskutera Europas framtid.
EUropa i stöpsleven EU-toppmötet i Biarritz i slutet av veckan har Tony Blair och Göran Persson markerat att de anser att EU även i framtiden i huvudsak ska vara ett mellanstatligt samarbete. Det låter bra, men Blair och Persson saknar trovärdighet så länge de förespråkar att deras länder ska anslutas till Euroland. Till helgen samlas EU-topparna i Biarritz i franska Baskien. Där kommer de känna på varandra inför decembermötet i Nice, då ett nytt unionsfördrag, enligt planerna, ska antas. Redan i våras gick federalisterna till offensiven. Tysklands utrikesminister Joschka Fischer och Frankrikes president Jacques Chirac lanserade olika varianter på hur EU-statsbygget ska slutföras. Att dessa herrar strävar mot ett Europas förenta stater, där Tyskland och Frankrike spelar första fiolen råder ingen tvekan om. Även regeringarna i länder som Italien, Belgien, Luxemburg och Nederländerna applåderar ivrigt superstatsbygget. Att medborgarna, även i de egna länderna, är starkt skeptiska verkar inte bekomma eliterna. De federalistiska ambitionerna backas helhjärtat upp av EU-kommissionen. Ordföranden Romano Prodi är en målmedveten federalist och centralist och döljer inte sina ambitioner att bli EU:s president med kommissionärerna som unionsregering. För snart två veckor sedan sa danskarna nej till att ge upp den egna valutan för euron, ett beslut som nu ger genljud i hela Europa. I grunden innebär Danmarks beslut ett klart nej till byggandet av Europas förenta stater, men däremot ett ja till nära samarbete mellan de europeiska staterna utan att de för den skull ska tvingas ge upp sitt självbestämmande. Svenskar och britter är ännu mer kritiska till den federalistiska utvecklingen vilket nu tvingar Göran Persson och Tony Blair att agera. Både Persson och Blair vill stärka det mellanstatliga samarbetet mellan stats- och regeringscheferna, men inte ha någon federalistisk utveckling. "Målet är en supermakt men ingen superstat", förklarade Tony Blair i Warszawa i fredags. "Ett federalt EU tror jag inte på. Priset skulle bli högt. Avståndet skulle öka än mer mellan väljare och valda", sa Göran Persson i ett tal inför Klubb Norden i torsdags. Det är gott och väl att Blair och Persson, liksom Danmarks efter folkomröstningen något tilltufsade statsminister Poul Nyrup Rasmussen, talar sig varma för mellanstatligheten. Men de har uppenbara trovärdighetsproblem eftersom de inte är konsekventa. Allvarligast är att Persson och Blair fortfarande förespråkar en anslutning av Sverige respektive Storbritannien till Euroland. Den gemensamma valutan syftar till att pressa fram den federala staten. Persson borde lyssna till centerpartiets riksdagsledamöter Sven Bergström och Åsa Torstensson som i en motion kräver att Sverige drar slutsatser av Danmarks EMU-nej och lägger alla planer på en svensk euroanslutnig på hyllan. I Biarritz i helgen bör Persson och Blair dessutom säga nej till den speciella rättighetsstadga EU står i begrepp att anta. Det borde i stället vara en självklarhet att EU ansluter sig till Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Vi har dock inga större förhoppningar på Persson, Blair och Nyrup om inte opinionen sätter dem under hård press. Det är folkviljan som måste få genomslag när det europeiska samarbetet ligger i stöpsleven. Här visar danskarnas nej till EMU vägen. Europa blir inte bättre av centralism och statsbygge. Tvärtom. Persson och Blair har rätt i att samarbetet sker bäst mellan självständiga stater, men de blir inte trovärdiga förrän de drar konsekvenserna av denna syn och börjar leva som de lär. Danmark gjorde det igen! Trots hård press från såväl det egna etablissemanget som från omvärlden tänkte danskarna själva och röstade på torsdagen nej till att ge upp kronen för euron med större majoritet än väntat. Liksom vid omröstningen om Maastricht 1992 öppnar Danmarks nej för en bred demokratisk debatt om vilket samarbete folken egentligen önskar i Europa. Folkomröstningen har engagerat i stort sett hela det danska folket. Valdeltagandet blev mycket högt, nästan 90 procent, i många valkretsar flera procent ännu högre. Danskarna tar verkligen vara på möjligheten att påverka när de får den. Det politiska och ekonomiska etablissemanget har de sista dagarna drivit en allt hårdare kampanj för ett ja. Statsminister Nyrup Rasmussen och finansminister Lykketoft har inte dragit sig för att hota löntagarna med höjda skatter och krisåtgärder om de röstar nej. Detta trots att det inte finns någon saklig grund för dessa hot; Danmarks ekonomi är stark. Men danskarna låter sig inte skrämmas. Liksom vid folkomröstningen om Maastricht 1992 har danskarna nu sagt ifrån så att det hörs i hela Europa. Ännu viktigare är emellertid de följder Danmarks nej kommer att få för den europeiska utvecklingen. Att folkomröstningen är betydelsefull visar inte minst det stora mediala intresset inte bara från övriga EU utan från hela världen. För Sverige tyder allt på att Danmarks nej innebär att en svensk EMU-folkomröstning skjuts på en obestämd framtid. Motståndet mot att ge upp kronan är starkt även hos oss och kommer att stärkas ytterligare efter Danmarks nej. Och Göran Persson kommer knappast att utlysa någon folkomröstning om han inte är säker på en ja-seger. På samma sätt är det i Storbritannien, där det folkliga EMU-motståndet är ännu starkare. Tony Blair har inte stöd för att ge upp pundet för euron ens bland de egna väljarna. Resultatet av den danska folkomröstningen blir förhoppningsvis en bred debatt även i övriga EU om hur samarbetet i Europa bör se ut. Danmarks nej är ett viktigt folkligt slag mot de centralister och federalister som vill skapa ett Europas förenta stater. Nu kan åter visionen om ett Nationernas Europa, där folken och staterna samarbetar nära med varandra utan att ge upp sitt självbestämmande, åter växa sig stark. Det lilla danska folket är beundransvärt. Trots tryck både från större delen av det egna etablissemanget och från omvärlden har danskarna mod att tänka själva. Danmark är yndigt och dejligt! Nyrup allt mer desperat När Danmarks statsminister Poul Nyrup Rasmussen i våras utlyste folkomröstning om euron utgick han ifrån att ja-sidan skulle segra. Annars hade han skjutit omröstningen på framtiden. Åter visar det sig emellertid att Nyrup dåligt känner sitt eget folk. Danskarna tänker själva och mindre än två veckor före folkomröstningen 28 september leder nej-sidan i opinionsundersökningarna. Statsministern och ja-sidan i övrigt blir allt mer desperat och frågan är vad etablissemanget tänker hitta på för att pressa väljarna. Enligt lördagens Gallup leder nej- sidan med 44 procent mot 38 procent för ett ja. Greens analyseinstitut visar på 49 procent för nej och 44 procent för ja, medan skillnaden är störst hos Megafon som redovisar 49 procent för nej och 40 procent för ja. Avgörande blir hur de tveksamma ställer sig på valdagen. Det ligger säkerligen en del i att Österrikesanktionerna och den sjunkande eurokursen har stärkt nej-sidan på sistone. De senaste veckorna verkar många väljare från socialdemokraterna och högerliberala venstre ha gått över till nej-sidan, trots att dessa partiers ledningar agerar för ett ja. EMU-motståndet är spritt över hela den politiska skalan, vilket är en styrka. Allra viktigast för euromotståndet är säkerligen ändå att danskarna inte önskar att deras land ska bli en delstat i ett Europas förenta stater, där Tyskland och Frankrike dominerar. Danskarna tror inte längre på regeringarnas tomma löften. Dåvarande statsministern Poul Schlüter påstod inför folkomröstningen om Enhetsakten 1986 att "unionen är stendöd" för att få väljarna att rösta ja och Nyrup Rasmussen garanterade så sent som för två år sedan att det inte skulle bli mer union efter Amsterdamfördraget. I dag kan danskar - liksom övriga EU-medborgare - konstatera att regeringarna just nu förhandlar om mycket "mer union", i form av mer centralisering och fler majoritetsbeslut, inför det nya fördrag som enligt planerna ska antas vid toppmötet i Nice i december. Därför låter de sig knappast luras en gång till. Ja-sidans desperation visade sig tydligt i helgen, då statsminister Nyrup Rasmussen och ekonomiministern Marianne Jelved från radikale venstre utfärdade en ny garanti, nu om att folkpensionen inte hotas fram till 2045 om danskarna röstar ja till euron. Några sådana garantier kan dagens regering naturligtvis inte ge. Juridikprofessorn Jens Peter Christensen förklarade också omgående att "garantin" är av noll och intet värde. Tidigare har ja-sidan försökt dra igång en skendebatt om att engelska EMU-motståndare samlat in pengar för att stödja den danska nej-sidan (som för övrigt tackat nej till ekonomiskt stöd från utlandet). I Financial Times ropar Nyrup Rasmussen nu på hjälp från Göran Persson och Tony Blair. Den danske statsministern erkänner mer eller mindre att ett danskt ja ingår i en domino-plan som syftar till att pressa Sverige och Storbritannien in i Euroland. Taktiken känns igen från de nordiska EU-omröstningarna 1994. Mycket kan fortfarande hända fram till 28 september. Ja-sidan kan förväntas använda sina överlägsna ekonomiska resurser för att pressa de danska väljarna till det yttersta. Ändå tror vi att de självtänkande danskarna kommer att stå emot och avvisa euron. Det kommer i så fall att innebära ett svårt slag för de federalistiska strävandena och få stor positiv betydelse för utvecklingen i Europa. Slå vakt om Europarådet Sedan 1949 arbetar Europarådet med mänskliga rättigheter och demokratifrågor. Som grund för arbetet ligger konventionen om de mänskliga rättigheterna, ett mycket välformulerat dokument. I stället för att ansluta sig till Europarådets konvention tänker EU emellertid anta en egen rättighetsstadga och upprätta en parallell organisation. Det är skamligt. I mer än ett halvsekel har Europarådet arbetat för mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och demokrati. Som grund för arbetet ligger en välformulerad konvention om de mänskliga rättigheterna. I dag är Europarådet en genuint all-europeisk organisation med 41 medlemsländer. Ytterligare fem länder står på kö för att vinna inträde. Till rådet kan alla länder i vår världsdel som ställer sig bakom dess konventioner ansluta sig. Vid Europadomstolen i Strasbourg, som är knuten till Europarådet, behandlas brott mot de mänskliga rättigheterna i medlemsländerna. Vaktslåendet om de mänskliga rättigheterna och rättssäkerheten är en uppgift som Europarådet sköter väl. Men Europeiska unionen, som starka krafter vill utveckla till en superstat, är just nu i full färd med att bygga upp en parallell organisation till den som redan existerar inom Europarådet. Idén om en särskild rättighetsstadga (charter) inom EU kommer från Tyskland, som är det federalistiska kärnlandet i unionen. Tanken från det hållet är att stadgan ska infogas i EU-fördraget och ingå i en kommande konstitution för Unionen. Andra EU-länder, bland andra Sverige, menar att det räcker med en icke juridiskt bindande deklaration. Arbetet med stadgan pågår för fullt just nu. Stadgan, som enligt förslaget omfattar 52 artiklar, backas naturligtvis upp av den starkt federalistiskt inriktade EU-kommissionen. Statscheferna ska behandla stadgan vid toppmötena i Biarritz i oktober och Nice i december. Det är självfallet heltokigt att upprätthålla två parallella system som båda hanterar mänskliga rättigheter i Europa. Europarådet och Europadomstolen finns redan och det finns inga hållbara argument för att EU och EG-domstolen ska börja syssla med samma frågor. Syftet från EU:s sida kan bara vara att att skapa förvirring och försöka ta över Europarådets roll. Det naturliga vore att EU och dess institutioner ansluter sig till Europarådets klokt formuerlade konvention om de mänskliga rättigheterna. Sverige borde rakryggat inlägga sitt veto mot EU:s maktambitioner på detta område, liksom på andra områden där de centralistiska statsbyggarna är på offensiven. Vi betvivlar dock att Göran Persson visar tillräckligt kurage i det här fallet om han inte sätts under press från opinionen. Men han bör i varje fall, tillsammans med andra skeptiker, kunna hindra att stadgan blir juridiskt bindande. Europarådet och Europadomstolen hanterar mänskliga rättigheter och demokratifrågor på ett bra sätt och har så gjort i ett halvt sekel. Det finns all anledning att stärka det all-europeiska Europarådet och med kraft tillbakavisa EU:s maktambitioner på det här området.
Samling för kronan Kampanjerna går nu in i ett intensivt skede inför den danska folkomröstningen om EMU 28 september. Det märks dock inte särskilt mycket på Köpenhamns gator, som ännu saknar affischer och torgmöten. Men i kampanjledningarna planeras det för fullt hur danska folket ska övertygas. I torsdags höll flera nej-organisationer gemensam presskonferens i den danska riksdagen, Christiansborg. Med gemensam tidning och affisch som frågar ”Farvel till kronen 28/9?” samlas nio rörelser och nätverk i ett kraftfullt euromotstånd. Styrkan finns i nej-sidans bredd. Allt från delar av fackföreningsrörelsen och de EU-kritiska rörelserna Folkebevægelsen och Junibevegælsen till Konservativt Europa. Tyngdpunkten finns i mittfältet med företrädare från socialdemokraterna och socialliberala radikale venstre. Utöver den organiserade nej-sidan arbetar såväl höger- som vänsterinriktade partier för ett nej i folkomröstningen. Det politiska landskapet i EU-frågor ser något annorlunda ut, jämfört med Sverige. Bredden leder till en allsidig debatt, vilket behövs. Danmark lider, precis som Sverige, av förment objektiva, men onyanserade statliga informationskampanjer som propagerar för regeringens uppfattning. Finans-och ekonomidepartementen har informerat om de goda tankarna bakom EMU och att detta säkert också kan gynna danskarna. Däremot ges ingen plats för kritik eller tvivel i regeringens skrifter. Regeringens egna ledamöter ger däremot uttryck för tvivel. Finansministern, Mogens Lykketoft, förklarar i Berlingske Tidende (11 augusti) att dansk ekonomi visst kan tåla ett nej. Dessutom har oberoende, välkända ekonomiska experter ifrågasatt de positiva profetionerna och hävdat att EMU:s fördelar är små och osäkra. Lave K. Broch från Radikalt EU-kritiskt Netværk menar att detta, tillsammans med opinionsläget, har fått socialdemokraterna att byta strategi och nu mer pratar om valutaunionen som ett politiskt projekt Det är lätt att förstå att den EMU-kritiska opinionen inte kan övertalas med hot om att ekonomisk kris hotar vid ett EMU-nej. Dansk ekonomi går på högvarv. Landets BNP är högst i Europa efter Luxemburg. Sysselsättningen ökar och arbetslösheten är låg. Danskarna vet vad de har, men inte vad de får mer än centralisering med EMU. Detta speciellt då valutaunionens medlemmar har mycket skiftande ekonomier. Och de ekonomiska skillnaderna kommer att öka om valutaunionen utvidgas österut. Det är därför viktigt att ha kvar räntevapnet, understryker Niels Meyer från Junibevægelsen. Om danska EMU-debatten mer kommer att handla om politik än ekonomi kan den bli verkligt intressant. Då tvingas statsminister Poul Nyrup Rasmussen förklara varför ett gemensamt mynt inte leder till en gemensam statsbildning, ett Europas Förenta Stater, vilket hans kollegor på kontinenten menar är önskvärt, ja själva syftet med projektet. Den pedagogiska utmaningen har han gemensamt med sina socialdemokratiska partivänner i Sverige. Köpenhamn har, jämfört med andra huvudstäder, störst andel EU-kritiska medborgare. En majoritet av köpenhamnarna har röstat nej alla de fem gånger som danskarna har gått till folkomröstning om EG och EU. Det ska mycket till för att köpenhamnarna ska komma till en annan slutsats även 28 september - och då kan hela Danmarks svar på frågan ”farvel till kronen?” bli ett rungande nej. Henrik Dahlsson Dansk EMU-rysare Folkomröstningar i EU-frågor ses ofta av de styrande som besvärande. Folk "vet ju inte vad det handlar om, de kan inte se de stora sammanhangen och förstår inte heller sitt eget bästa och de kan ju – ve och fasa - rösta fel". Då är det bättre att EU:s vägval beslutas i skyddade församlingar som de nationella parlamenten. Därför har så få folkomröstningar om EU hållits i unionens medlemsländer - och den folkliga förankringen är därefter. Ett tydligt undantag är Danmark, vars grundlag har en generös inställning till folkomröstningar. Detta har också gjort att vårt sydvästra grannland har en livlig, folklig och kritisk EU-debatt. Därför följer också EU-eliterna de danska folkomröstningarna med fasa. För här har faktiskt folk kunnat påverkat EU:s utveckling, eller i varje fall bidragit till eftertanke bland fartblinda unionsarkitekter. Så skedde 1992 när danskarna röstade nej till Maastrichtavtalet. Samma möjlighet finns 28 september i år när en EMU-folkomröstning ska hållas. Redan nu står det klart att folkomröstningen blir en rysare för EU-etablissemanget. Nej-sidan har ett försprång i opinionen, enligt flera undersökningar. Den senaste, från igår, visar att 45 procent tänker rösta nej och 42 procent ja. Enligt Berlingske Tidende erkänner danska Ja till Europa, Europabeægelsen, i interna papper att de saknar hållbara argument för att övertyga tvivlarna. Statsminister Poul Nyrup Rasmussen kritiseras hårt internt och tvingas välja en ny socialdemokratisk EMU-strategi som tar större hänsyn till de osäkra. Ja-anhängarna har börjat inse att det naturliga mänskliga tvivlet måste ges plats. Saker och ting är inte så enkla som man har velat tro. Det är inte säkert att ett gemensamt mynt, och en ränta styrd från Frankfurt, är det bästa för dansk ekonomi. Det är inte heller säkert att det är det bästa för EU-samarbetet eller Europas framtid. Sådana funderingar har naturligtvis svårt att få plats i unionsbygget som bygger på kall determinism, att det bara finns "en enda väg" för Europa Euro-anhängarna har den delikata uppgiften att förklara varför Danmark just ska välja den vägen. De reella ekonomiska argumenten för en EMU-anslutning är få och tunna, vilket många väljare har insett. Marknaden har inte heller övertygats om valutaunionens politiska förmåga, därav det låga värdet på euron. Alltså, euro-fantasterna försöker sälja ett projekt som saknar hållbara ekonomiska och politiska argument till ett folk som inte är lättövertalat. Inte undra på att de är oroliga. Det stora problemet för ja-sidan, och för Poul Nyrup Rasmussen personligen, är trovärdigheten. Den saknas. Detta avgjorde folkomröstningen 1992, menar den danska maktutredaren Mads Qvortrup vid Århus universitet. Danskarna litade inte på dåvarande Schlüter-regeringen. Detsamma verkar gälla nu. Rasmussen framstår som osäker och kritiseras för att inte leda ja-kampanjen med fast hand. Det gör honom inte mer övertygande. Folkomröstningen om sju veckor kan därför bli en obehaglig affär för dem som trodde att EMU-projektet skulle vara en lugn transportsträcka utan hinder av folkviljan. Om danskarna röstar nej blir det ett ordentligt bakslag för EMU-projektet. Då skjuts Storbritanniens och Sveriges EMU-omröstningar på framtiden. Det bidrar också till att EU:s inre kärna blir mindre stark och måste tänka över det pågående statsbygget. Danskarna kan även denna gång visa att det finns mer än en väg för Europas utveckling. Federalismen splittrar Europa
Runt om i Europa diskuteras just nu den tyske utrikesministern Fischers tal i fredags om den federala EU-staten. Federalisterna jublar, medan de somförespråkar ett mellanstatligt samarbete är starkt kritiska. I Sverige är det däremot nästan tyst. Förutom ÖP har, i varje fall vad vi har sett, endast Expressen kommenterat Fischers långtgående visioner. Kvällsavisans politiske redaktör PM Nilsson, som är en öppen och ärlig federalist, tycker sig nästan se "himmelriket" när han tar del av den tyske utrikesministerns visioner. Svenska EMU-förespråkare vill annars helst tala tyst om vad en anslutning till valutaunionen i förlängningen innebär. Sanningen är att statsbyggarplanerna skapar spänningar inom och mellan länderna. Ofta står en liten elit mot folkets breda massa. En glädjande entydig reaktion mot Fischers planer kommer från Polens utrikesminister Bronislaw Geremek. Han slår fast att en federalistisk federation inte passar Polen och de andra före detta kommunistländerna "som just återfått sin självständighet". Det är bra att Polen, som står främst i ansökarländernas skara, klargör att när man äntligen lyckats frigöra sig från en union, styrd från Moskva, så är man inte beredd att låta sig styras av en annan, från Bryssel. Denna signal visar att EMU och andra federalistiska idéer splittrar och inte enar Europa. Sverige, Danmark och Storbritannien gör den bästa insatsen för det europeiska samarbetet genom att säga nej till EMU och andra federalistiska idéer och koncentrera krafterna på att bygga broar och stärka samarbetet mellan självständiga stater i hela Europa. Vi står inför ett avgörande vägval i Europa. Vem vill leva i superstaten? Kommentar av Håkan Larsson i Östersunds-Posten 17 maj 2000: I Sverige pågår en diskussion om vårt framtida förhållande till EMU, men valutafrågan sätts sällan in i sitt rätta sammanhang. Parallellt med byggandet av Euroland skapas nämligen också en allt starkare politisk union. Redan i december kan en konstitution för den federala superstaten komma att läggas fast vid ett EU-toppmöte i Nice. Den som är intresserad av vilka visioner som driver de mäktigaste männen inom EU bör läsa det tal som Tysklands utrikesminister Joschka Fischer höll vid Humboldtuniversitet i Berlin i fredags. Under rubriken "Från konfederation till federation; tankar om slutförandet av Europas integration", talade den gröne utrikesministern klartext. Direktvald president Måhända kan Fischers tal ses som ett försök att tala upp den sjunkande euron; många tyskar som utlovades en lika stark euro som D-marken känner sig grundlurade. Men Fischer menar mer än så; talet lär vara förankrat hos den franske utrikesministern Hubert Vedrine och lägger en grund för diskussionerna vid det fransk-tyska toppmötet på fredag. Vad är det då Joschka Fischer föreslår? Jo, ett starkare, beslutsfattande EU-parlament med två kamrar, en regelrätt EU-regering och en direktvald president med vittgående befogenheter. Inga halvmesyrer här inte; EU ska bli en superstat fullt ut. Carl Bildt är i sitt veckobrev imponerad över den inflytelserike tyske miljöpartistens utläggningar. Fischer förespråkar ju - som Bildt - "den enda vägens politik" och vägrar se några andra möjligheter än att fullfölja skapandet av det federala Europa. Men det är naturligtvis en lika falsk verklighetssyn som Bildts gamla tal om att den enda vägen i svensk politik. Starkare Tyskland Vid den pågående regeringskonferensen diskuteras en rad förslag i federalistisk riktning. Kraven på enhällighet kan försvinna nästan helt, de stora länderna får fler representanter i EU-parlamentet och fler röster i ministerrådet på de mindres bekostnad. Medan antalet tyska EU-parlamentariker sannolikt ökar från 99 till 117 minskas den svenska representationen från dagens 22 till 13. Att Tysklands utrikesminister driver på den federalistiska utvecklingen är därför inte förvånande. Joschka Fischer vet naturligtvis att de tyska intressena lättare får genomslag ju mer centraliserad unionen blir. Det handlar om mer makt till Berlin. Med den ekonomiska unionens som redskap ska en politiska samordning pressas fram. Självständigt Sverige? EMU-frågan måste därför sättas in i sitt sammanhang. Den som, liksom jag, anser att Sverige kan göra större insatser för att bygga broar i Europa och världen som självständig stat måste säga nej till euron. Den dag vi har gett upp den egna valutan har vi bakbundit oss själva och tvingas foga oss i de visioner som Joschka Fischer och andra mäktiga federalister predikar för alla som vågar lyssna. Vem vill leva i den superstat Tysklands utrikesminister målar upp som den enda vägen? Inte jag i alla fall.
Eurokrisen är farlig Euron faller nästan som en sten. Utvecklingen skapar spänningar och kan på lite sikt bli farlig. För Sveriges del blir argumenten - politiskt och ekonomiskt - hela tiden starkare för att slå vakt om en egen självständig valuta. Eurofallet fortsätter. I går eftermiddag var euron värd 8,08 kronor, jämfört med 9,54 kronor när EMU-projektet sjösattes den 1 januari förra året. Utvecklingen ser ut att fortsätta. Handelsbankens chefsekonom Jan Häggström spår att eurons värde kan komma att falla ned mot 7,70 kronor.
Klart är att oron stiger inom EMU-området, även om de ansvariga vid Centralbanken (ECB) i Frankfurt ståndaktigt håller masken utåt. Hedberg befarar i sin DI-artikel att eurokrisen kan bli allvarligare än den som inträffade när Europas valutor var sammanlänkade via fasta växelkurssystem i början av 90-talet. Det var då den svenska kronan var knuten till EU:s dåvarande valuta ecu, vilket slutade med våldsamma valutaspekulationer och 500 procents ränta 1992. Hundratusentals arbetstillfällen och tusentals företag slogs ut. Häromdagen fick Grekland klartecken för EMU-inträde från ECB. Osäkerheten kring den grekiska ekonomins stabilitet kan emellertid förstärka eurofallet. Motståndet mot att släppa in Grekland i valutaunionen är utbrett. Den tyske Bundesbanksledamoten Hans Recker hör till motståndarna och ifrågasätter öppet den grekiska regeringens budgetdisciplin. Att frustrationen över euroförsvagningen växer i Tyskland är inteförvånande. Tyskarna utlovades en minst lika stark euro som deras älskade D-mark och många känner sig nu med all rätt grundlurade. Även andra spänningar börjar märkas inom valutaunionen, inte minst mellan de stora kärnländerna och de mindre länderna i periferin. Utvecklingen är oroande, men borde inte överraska. EMU är i grunden ett politiskt projekt som syftar till att driva fram en federalistisk utveckling från ovan. Det är ett äventyrligt och centralistiskt elitprojekt, som varken skapar förtroende bland medborgarna eller de ekonomiska aktörerna på finansmarknaderna. Eurokrisen är farlig. Den kände brittiske historikern och journalisten Timothy Garton Ash kritiserar i sin nyutkomna bok "Samtidens historia" EU för att ägna krafterna åt EMU-äventyret i stället för att stärka samarbetet i hela Europa. Han befarar att EMU inte bara skapar nya murar i Europa utan också kan vara ett steg för långt även för de länder som anslutit sig. Västeuropa kan bli "ett mycket otrevligt ställe - kanske till och med värre än så - vid något tillfälle under de kommande tio åren". Förhoppningsvis går det inte så illa, men problemen får inte negligeras. Sverige kan skatta sig lyckligt över att stå utanför EMU och ha en egen flytande valuta. Att knyta kronan till euron för att sedan ge upp den egna valutan vore direkt dumdristigt ur vår egen synvinkel. Sverige kan dessutom göra en mycket större insats för att bygga broar i Europa som självständig stat än som delstat i ett Euroland på dekis.
|
