Johan Norberg

EU:s rättighetsstadga är ett misstag
Johan Norberg på SvD Brännpunkt 2000-09-11

EU är på väg att författa en rättighetsdeklaration, som ska vägleda och kontrollera dess institutioner. Ett särskilt konvent har skapats för uppgiften, bestående av representanter för Europaparlamentet, Kommissionen, nationella regeringar och parlament. Dess presidium har avlämnat ett förslag till rättigheter och ordalydelser, som ska debatteras i konventet under september månad. Sedan kommer stats- och regeringscheferna att slutligt ta ställning till deklarationen vid toppmötena i Biarritz i oktober och Nice i december.

Att författa något som måste liknas vid en grundlag är en delikat uppgift. Det gäller att försöka tygla särintressen och lyfta blicken från tillfälliga prioriteringar för att kunna slå fast de grundläggande mänskliga rättigheter som vi anser att överheten obetingat skall respektera.

Problemet är att EU inte ser ut att lyckas med det.

När man läser igenom det senaste utkastet till rättighetsdeklaration inser man att det är resultatet av bristande överblick, ideologiska särintressen och okloka kompromisser. Det är talande att man har samlat rättigheterna under rubriker som ”Värdighet”, ”Frihet” och ”Solidaritet”. Kristdemokrater, liberaler och socialister ska alla ha sitt i den interna dragkampen.

I flera passager blir det uppenbart att de potentiella grundlagsfäderna inte vet vad en rättighet är. En rättighet är traditionellt sett en fri sfär för individen, inom vilken hon kan handla utan att be makthavarna om råd. Men redan i tredje artikeln talas det om rättigheter av ett mycket innovativt slag: förbud. Stadgan förbjuder handel med organ och mänsklig kloning. Det är möjligt att det finns goda skäl att förbjuda människor att t ex sälja sin ena njure eller att klona sig. Men det är i så fall raka motsatsen till en rättighet.

Vi skulle aldrig tala om rättigheten att bli förbjuden något. Men det gör utkastet i alla fall. I artikel 29 får vi så reda på att vi lönearbetare har rätt att förbjudas att arbeta mer än lagstadgad arbetstid.

Ett annat problem är att flera av rättigheterna inte syftar till att ge skydd åt individer, utan åt grupper och kollektiv. Stadgan förbjuder diskriminering, det är förbjudet att diskriminera människor på grundval av t ex kön, ras, hudfärg och religion. Med det finns ett undantag. Man får diskriminera människor på just dessa grunder om det rör sig om positiv särbehandling, för att skapa en jämnare statistisk balans mellan olika grupper i olika samhällssfärer (artikel 21­22).

Man får alltså diskriminera individer, men inte kollektiv.

Utkastet följer samma mönster när den i artikel 26 slår fast att det är en mänsklig rättighet att sluta kollektivavtal, men inte med ett ord nämner rätten att sluta individuella avtal. Man märker avsikten.

Stadgan blandar också ihop mänskliga rättigheter med politiska ambitioner. Den definierar inte alls bara på vilka områden medborgarna har rätt att skyddas mot maktmissbruk och tvång. Den talar också om allt gott som den vill att politiken ska göra för medborgarna. I utkastet kan vi läsa att vi har rätt till bl a utbildning, sjukvård, socialförsäkringar, arbetsförmedling och betald semester. På det här viset blir en viss politisk agenda jämställd med mänskliga rättigheter.

Om ett land skulle privatisera socialförsäkringarna och ge medborgarna beslutanderätt över in- och utbetalningar bryter det alltså mot de mänskliga rättigheterna. Och vem ska ge en självanställd betald semester, om det enligt EU är en grundläggande rättighet?

Inflation kallas det när man trycker nya pengar. Då förlorar de äldre i värde. Samma fenomen märks när det gäller EU:s upptryckning av nya rättigheter utan täckning.

Några rättighetsförslag är helt enkelt ogenomtänkta. Artikel 8 ger ett skydd mot att uppgifter om en person används utan dennes godkännande. Som det formuleras blir det en bekräftelse av den personuppgiftslag (PUL) som har gjort sig bekant för att strypa informationsflöden, mer än att skydda personlig integritet. Om detta definieras som en mänsklig rättighet kan Europol lägga ned sin verksamhet. Mycket få terrorister och narkotikasmugglare kommer att ge sitt godkännande till att stå med i deras register.

Mycket debatt återstår innan stadgan eventuellt antas i Nice i december, men det vi har sett hittills bådar inte gott. Det är mycket svårt att författa en rättighetsdeklaration, ett arbete som inte ska företas i onödan. Frågan är varför EU ska göra det.

Det är naturligtvis angeläget att EU blir mer regelstyrt och att individerna får större skydd mot myndigheterna. Men det skulle kunna ske genom att EU-institutionerna ansluts till Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna, som är klokt formulerade och som medlemsländerna redan tillhör.

Det skulle minska förvirringen som uppstår när rättighetsstadgan uttalar sig om områden där EU inte har någon beslutskompetens. Det skulle också minska den av vissa påtalade risken att Europakonventionen minskar i auktoritet, vilket skulle vara ett problem för medborgare i länder som är med där, men inte i EU.

Nu är det mycket möjligt att denna debatt slutar i att stadgan antas utan att vara legalt bindande, och åtminstone inledningsvis blir en ren symboldeklaration. Det är t ex den svenska regeringens önskemål. Om formuleringarna blir så lösa och paradoxala som exemplen ovan antyder är det kanske bra. Men det för med sig andra problem. Då blir det ytterligare en högtidlig deklaration, som talar vitt och brett om medborgarnas rättigheter, men som inte innebär något i praktiken.

Den svenska regeringen borde inte bidra till att sätta upp ett sådant skrytbygge, även om det är prestigefyllt.

Dags att lämna tullunionen! Johan Norberg i Expressen 2001-02-27

UTKAST TILL EUROPEISKA UNIONENS STADGA OM DE GRUNDLÄGGANDE RÄTTIGHETERNA (pdf)

Se även Nice

Början på sidan