EMU Johan Norberg Timbro EU grundlag Näringslivets Fond

Index nejtillemu.com

Index internetional.se

Finanskrisen
EMU Collapse

Rolf Englund IntCom internetional

nejtillemu.com

Johan Norberg

Redaktör för Timbros Frihandel.nu
Redaktionssekreterare för Timbros tidskrift Smedjan

Johan Norberg, 30, är något så ovanligt som en svensk intellektuell
som nått världsberömmelse utan att vara särskilt känd i sitt eget land.
Peter Wolodarski, DN 2003-10-25

Jean-Claude Juncker, som är kandidat till kommissionsordförande för den största partigruppen, konservativa EPP, förklarade en gång hur EU arbetar:
”Vi bestämmer någonting, låter det ligga ett tag och väntar och ser vad som händer.
Om ingen protesterar, av det enkla skälet att de flesta inte vet vad som har blivit beslutat, så fortsätter vi, steg för steg, tills det inte finns någon återvändo.”

Nyligen hävdade han att EU:s impopulära ekonomiska politik, med bailouts och centraliserad finanspolitik, bör slås fast i ”mörka, hemliga rum”.

Frågan här är inte om de ledande regeringarna och institutionerna står för rätt eller fel politik. Det varierar.
Felet är det sätt på vilket politiken drivs igenom, i en enda riktning av de stora partierna i diskret konsensus, framarbetad i Junckers mörka, hemliga rum.
Om det europeiska folket får höra att det inte spelar någon roll vad de än röstar på är det inte konstigt om de till slut röstar i affekt.
Och om all kritik mot centralstyret överlåts åt de extremaste politiska krafterna i Europa är det till slut de som kommer att gynnas. Tänk om väljare som behandlas som skräp till slut beter sig som skräp?

Merkel endorses Juncker after all
Juncker was opposed even within the EPP party by the leaders of Sweden and Hungary,
as well as outside the EPP group by Britain's David Cameron and the Netherland's Mark Rutte.
But a backlash from members of her own coalition triggered Merkel's u-turn.
EU Observer 30 maj 2014

Om Johan Norberg, Eurokrasch, en tragedi i tre akter
Euron är statslös. Den föddes med ett distinkt värde men utan stat,
dock i fast förhoppning om att den /staten/ skulle infinna sig.
PM Nilsson, Expressen 7 nov 2012

Alla fattade från början att man inte kan ha en valuta, en centralbank, en ränta och 17 finansdepartement som gör vad de vill.
När detta uppenbarades skulle alla förstå att även euron måste ha en stat. Alternativet, ett haveri, är för dyrt.
Det är där vi står just nu.

Norberg tillhör en del av svensk borgerlighet som varit tillbakatryckt ända sedan Bildts statsministerskap. Det finns en ganska bred borgerlig Europa-skeptisk opinion som bejakar frihandeln i unionen men som skyr de politiska överbyggnaderna.

Den opinionen är underskattad i förståelsen av hur Sverige förhåller sig till EU.
Man talar ofta om skepsisen på vänsterkanten, men inte om den marknadsvänliga kritiken högerut.

Göran Persson kände den inpå bara skinnet när han efter EMU-omröstningen 2003 vände sig bittert till de borgerliga partiledarna och sa:
"Ni fick ju inte ihop det." Att det var mer borgarnas fel att det sprack och mindre den sittande statsministerns kändes magstarkt då men han hade en poäng.

En väsentlig del av de borgerliga väljarna röstade nej till svenskt medlemskap, tvärtemot hela det borgerliga etablissemanget, och där finns nog kärnan i skandinavernas och britternas syn på saken: ja till EU men nej till den EU-stat som följer på myntet.

I stället för att lösa lrisen passar Paris, Berlin och Bryssel på att göra om Europa på ett sätt
som är så politiskt impopulärt att det kräver en kris för att få in alla i ledet.
Det borde vara otänkbart för Sverige att vara med
Johan Norberg, Newsmill, 2011-12-12

Grekland fick en alldeles för liten skuldnedskrivning, så landet stapplar fortfarande vidare mot en konkurs. Dessutom presenterades nedskrivningen som frivillig - bankerna fick veta att de skulle gå med på att få tillbaka bara hälften av vad de lånat ut, "annars"... Problemet var att denna frivillighet gjorde att de försäkringar, CDS:er, som bankerna tecknat mot grekisk betalningsinställelse, inte utlöstes. Marknaden drog slutsatsen att politikerna satt CDS:erna ur spel, och då vågade de inte längre låna ut pengar till Italien eller Spanien, för försäkringarna skulle kanske inte gälla om dessa ställde in betalningarna heller.

När banker hädanefter lånar ut huvudlöst utan hopp om att få tillbaka pengarna är det inte längre ett förbiseende, det är själva avsikten. Om de tjänar pengar får de behålla dem, och om de förlorar kan de skicka förlusterna till skattebetalarna. Det är ett sätt att ta en akut kris och göra den permanent.

Borgerlig klyfta om EU - äntligen
Den folkpartistiske ordföranden i riksdagens EU-nämnd, Carl B Hamilton, skulle diskutera den pågående
eurokrisen med författaren och debattören Johan Norberg. Rummet var fullt med ett hundratal borgerliga ledarskribenttyper. De, de tänkta kärntrupperna, fnittrade nu lätt generat åt att nationalekonomiprofessor Hamilton inte tycktes ha några argument.

Isobel Hadley-Kamptz, Expressen 19 nov 2011

EU:s ledare har inte räddat Europa,
de har riggat systemet för en finansiell katastrof.
Johan Norberg, Expressen 27 oktober 2011

Konstitutionen är en missad chans. Men jag är inte beredd att döma ut EU:s sätt att framskrida via trial-and-error för det.
Låt oss bara tacka nej till detta error, så ger vi EU:s statsmän en chans att arbeta fram ett bättre förslag.
Besluten handlar om att makt tas från individerna och från politiska nivåer som ligger närmare medborgarna. Det ska vara svårt att fatta sådana beslut.
Johan Norberg Europaportalen 22/3 2005

Ett av problemen med EU är att dess institutioner är skapade för förändring, för det väldiga arbetet med den inre marknaden. Men nu när den är på plats fortsätter maskineriet i många fall automatiskt. Romfördragets portalparagraf talar om ”en allt tätare union”, och ett toppmöte som inte resulterar i nya initiativ betraktas som ett misslyckande.

Johan Norberg, 30, är något så ovanligt som en svensk intellektuell som nått världsberömmelse utan att vara särskilt känd i sitt eget land.
Peter Wolodarski, DN 2003-10-25

Samma dag som vi träffas hör de amerikanska tidskrifterna Newsweek och Forbes av sig för var sin intervju. Det kommer en förfrågan från Bundestag (tyska riksdagen) om expertmedverkan vid en utfrågning om globaliseringen.
- Det är mycket nu, konstaterar Johan Norberg. När vi ses är han just hemkommen från Estland och Tyskland. I Tallinn presenterade Norberg den estniska utgåvan av sin bok; i Berlins gamla konserthus mottog han en guldmedalj till minne av den österrikiske ekonomen Friedrich Hayek (i priskommittén satt bland andra förre tyske presidenten Roman Herzog, tidigare Bundesbankschefen Hans Tietmeyer, EU-kommissionären Frits Bolkenstein samt sociologiprofessorn Ralf Dahrendorf).
På rekordtid har Johan Norberg blivit en av globaliseringsfrågans mest efterfrågade debattörer. "Till världskapitalismens försvar" fick förra året The Antony Fisher International Memorial Award, och brittiska Channel 4 beslöt att göra en dokumentär baserad på boken. Den visades i engelsk teve i september.

Innan jag får några kloka svar på hur den havererade stabilitetspakten ska kunna återupprättas och hur man ska kunna undvika att euron leder till mer skatter och en centralisering av politiken, så kan jag inte rösta ja till euron.
Johan Norberg
liberal debattör och bland annat författare till Till världskapitalismens försvar
Göteborgs-Posten 15/8 2003

Euron strider mot den liberala idén om ett Europa med mångfald och konkurrens.
Johan Norberg
DN 24/6 2003
Början på sidan

Innan jag får några kloka svar på hur den havererade stabilitetspakten ska kunna återupprättas och hur man ska kunna undvika att euron leder till mer skatter och en centralisering av politiken, så kan jag inte rösta ja till euron.
I dag är det nämligen Frankrike och Tyskland som bedriver Jonas Sjöstedts vänsterpolitik.
Johan Norberg
liberal debattör och bland annat författare till Till världskapitalismens försvar
Göteborgs-Posten 15/8 2003

Hur tänker ja-sidan, som dominerar den svenska politiska scenen, agera vid ett eventuellt ja. För egentligen borde de långsiktiga politiska konsekvenserna vara det centrala i debatten, inte ränteförändringar på ett års sikt.

Om det bara handlade om användande av en viss valuta tycker jag att det vore naturligt att rösta ja. Men det är inte så enkelt.

Göran Persson vill ha euron för att slippa bli utvärderad av flinande finansvalpar på Wall Street. Det är naturligt att en socialdemokrat vill undvika sådana utvärderingar, för de sätter gränser för politiken. Ingen vill nämligen finansiera en statsbudget som ser ut att gå överstyr, och därför bestraffas ett land som missköter sig med höjda räntor. Det är viktigt för oss som tror på balans i budgeten och låg inflation.

Med en euro försvinner detta. Ett enskilt land kommer inte längre att få höjda räntor på grund av väldiga underskott, för vi kommer alla att ha samma ränta. I stället kommer alla ingående länder att marginellt bestraffas av en mindre höjning.

Det enskilda landet kommer alltså att tjäna på att bete sig oansvarigt, annars kommer det ändå att behöva betala kostnaden för att andra gör det. Det är, som den liberala EMU-kritikern Mattias Svensson har konstaterat, ungefär som om vi alla hade en gemensam huvudvärk dagen efter festen. Då finns det inget som hindrar den enskilda att dricka för mycket, och då kommer många att göra det, och huvudvärken blir stor.

EMU-länderna är inte dummare än att de förstår detta problem. Därför har de infört en "stabilitetspakt", som förbjuder ett land att ha högre budgetunderskott än tre procent och högre statsskuld än 60 procent. Det är en god föresats. Problemet är bara att många politiker har samma förhållande till skattepengar som alkoholisten har till spriten - missbruk.

Både Frankrike och Tyskland hade högre underskott än tre procent redan förra året, och allt tyder på att de kommer att ha det även detta och nästa år. De bekymrar sig inte om att de bryter mot stabilitetspaktens kärna. I stället har Frankrikes president Chirac krävt en "tillfällig uppmjukning" av pakten, samtidigt som EU-kommissionens ordförande Prodi har sagt att "stabilitetspakten är dum". De två viktigaste euroländerna bryter alltså öppet mot valutans regler redan i dess inledningsfas. Ändå verkar det osannolikt att EU kommer att bötfälla dem. Eftersom sådana sanktioner var förutsättningen för stabilitetspakten innebär det att den har förlorat all trovärdighet och i praktiken har upphört att gälla. Det är ett mycket farligt prejudikat.

Lägg till detta dramatiska budgeteffekter när Europa åldras snabbt. I dag går det i EU 35 pensionärer på 100 i arbetande ålder, år 2050 är motsvarande siffra 75 på 100. Eftersom länder som Tyskland, Frankrike och Italien har oreformerade pensionssystem kommer det att kräva enorma utgifter.

I ljuset av detta framstår plötsligt euron på sikt som ganska skakig. Om EU-länderna missköter sin politik så att det går ut över andra, kommer kraven att öka på en centralisering av denna politik till Bryssel. Riskerna för en sådan centralisering ökar också då samma ränta inte passar ekonomier i olika form.

Räntan blir lätt för låg för starka ekonomier (till exempel Irland) och för hög för svaga (till exempel Tyskland). Man skulle kunna lösa detta genom marknadsanpassning - så att folk flyttar till det land där arbetena finns, att skatter och arbetslöshetsersättning sänks, och att lönerna minskar i dålig konjunktur. Men erfarenheten från ett par decenniers europeisk politik tyder tyvärr på att EU-ledare föredrar massarbetslöshet framför verkliga liberala reformer.

Därför är risken att även detta problem leder till att mer finanspolitik centraliseras till Bryssel. Romano Prodi hävdar till exempel att euron inte kan fungera utan en EU-skatt, ovanpå de nationella skatterna. Förslaget till ny EU-konstitution öppnar för att EU ska ha egna intäkter - en öppning för höjda skatter som ingen svensk tycks ha uppmärksammat eller protesterat emot. Avsikten är att skapa ett omfördelningssystem på EU-nivå, det vill säga Robin Hood-skatter, som tar från de länder som det går bra för till de länder som det går dåligt för - det vill säga man bestraffar sund politik och belönar dem som inte sköter sig.

Det riskerar att leda till konflikter mellan länder, och säkerligen till nationalistiska reaktioner. Detta är inte att måla fan på väggen. Redan i dag får Italien väldiga EU-finansierade infrastrukturprojekt för att balansera det dåliga konjunkturläget.

Innan jag får några kloka svar på hur den havererade stabilitetspakten ska kunna återupprättas och hur man ska kunna undvika att euron leder till mer skatter och en centralisering av politiken, så kan jag inte rösta ja till euron. I dag är det nämligen Frankrike och Tyskland som bedriver Jonas Sjöstedts vänsterpolitik.

Globaliserings-debatten, akt 2
Föredrag av Johan Norberg
i samband med Näringslivets Fonds årsmöte den 27 augusti 2002.

Globaliseringsdebattens första akt startade i Seattle i november 1999. Den handade om frihandelns vara eller inte vara. Efter en hård debatt råder nu en förhållandevis frihandelsvänlig konsensus.

Men akt 2 har just börjat. Den började när Le Pen blev tvåa i franska presidentvalet, och när ett gäng holländare förklarade att landet var fullt och snabbt blev landets näst största parti. Det är nu en del av regeringen, liksom främlingsfientliga partier har blivit det i i Italien, och i Österrike med 27 procent av rösterna, och har blivit regeringsunderlag i Danmark med 12 procent. I Schweiz och Norge har motsvarande partier tidvis varit landets största i opinionsundersökningar.

Det finns två frågor framför andra, där de har kunnat utnyttja dessa tabun och spela på hotet mot det nationella. Det är frågor där de egentligen inte från början har engagerat sig, men de har gjort det när det har blivit en ledig och tabubelagd nisch.

Den andra frågan är den Europeiska Unionen. Jörg Haider bytte plötsligt åsikt om EU och fick sitt parlamentariska genombrott i den österrikiska folkomröstningen om EU 1994. Nej-segern i danska EMU-omröstningen hösten 2000 blev Dansk Folkepartis första stora seger. Nationella Fronten fick sitt nationella genombrott i valet till Europaparlamentet 1984.

Om inte vi talar om dessa frågor, tar upp den verkliga oro som finns och ger liberala lösningar på dem om det är tabu, inte politiskt korrekt då kommer andra att göra det, med helt andra förtecken. Människor behöver inte vara rasister för att rösta på dem, det räcker med att de är hjärtligt trötta på en arrogant politisk klass, som struntar i deras oro och missnöje.

Den risken finns också i Sverige, där Ny demokratis kollaps länge har vaccinerat oss mot denna typ av partier. Politiker har sopat problem under den röda mattan, och man har gått vidare med den politik som man är övertygad om är den rätta, av oro över att folket skulle ha för oupplysta åsikter.

Men just därför har man lurat över många på den oupplysta planhalvan, för det är bara där de har känt igen verklighetsbeskrivningen.

Nationalpopulisterna har skickligt spelat på bilden av EU som ett elitprojekt delvis med rätta. Etablissemanget vet vad de vill det gäller bara att förmå folket att lydigt följa efter. Några länder är modiga nog att utsätta sig för en folkomröstning om ökad fördjupning.

Men blir det fel resultat röstar man igen, tills svaret blir det rätta. Vi har sett det i Danmark och just nu på Irland. När Irland röstade nej till Niceavtalet i juni 2001, skrev EU-ordförande Persson och kommissions-ordförande Prodi ett brev med innebörden: We fully respect the outcome of this democratic process, men med tillägget: We trust that the Irish Government will make every effort to secure ratification within the agreed time frame.

Med andra ord: Vi respekterar resultatet i detta val, men ni kan väl snart genomföra ett nytt?

Nu ska Irland snart gå till val igen, och det kan mycket väl bli ett nej även denna gång. Kanske inte för att man är emot den utvidgning som anses stå på spel med Nice-avtalet irländare är mer positiva till den än genomsnittet i EU utan kanske just för att man är upprörd över att ens åsikter inte tillmäts någon betydelse. Man misstror helt enkelt etablissemangets demokratiska sinnelag, och då protesterar man på det vis man kan.

Förhållandevis ofarligt också, eftersom man kan anta att EU ändå går vidare på ett eller annat vis.

Det sägs ofta att samarbete skapar fred. Så kan det naturligtvis vara, och EU har varit oerhört viktigt för att lösa konflikter på fredliga vis. Men samarbete kan naturligtvis också lika gärna skapa konflikt; det beror på hur samarbetet ser ut. Om vi har massor av beslut och budgetar att gemensamt besluta över, skapar det lätt dragkamp och konflikt. Det vet alla som, liksom jag, är medlem i en bostadsrättsförening, och har del i en tvättstuga.

Det påminner om invandringsproblematiken; om vi och massor av utlänningar ska slåss om fördelning av samma välfärd, och om makten över samma beslut, kommer vi att börja se dem som ett problem, som ett hot. Nationalpopulister spelar på misstron mellan nationer. Land ställs mot land, och grannar blir fiender.

Ofta liknas EU vid en cykel som måste fortsätta att rulla för att inte falla omkull. Själv cyklar jag till jobbet varje dag. Det går utmärkt bra att stanna utanför arbetsplatsen utan att falla omkull. Bara jag sätter en fot i marken. Jag skulle bli orolig över en cykel som man inte kunde stanna och jag skulle förmodligen köpa en ny som faktiskt har en broms.

Metaforen om cykeln antyder att det inte finns något stopp, inget slutmål. Det är nästan en självgående process. Starka särintressen vill alltid ha mer, och byråkrater och politiker har sällan något emot att ge dem det, om det innebär att de får mer makt och större budget. Och det finns ingen folklig motvikt, inte ens en gemensam europeisk debatt.

Maastrichtavtalet, som vänstern utmålade som nyliberalismens triumf, innebar att EU började syssla med socialpolitik, konsumentskydd, arbetsmarknadsförhållanden och hälsopolitik. Amsterdamavtalet innebar att EU började syssla med arbetstider, arbetsrätt, uppsägningsregler och medbestämmandelagar.

Denna väg är en återvändsgränd. Eric Jones förklarade i den klassiska boken The European miracle 1981 att Europa paradoxalt nog utvecklades tack vare splittring. De ottomanska och kinesiska rikena var centraliserade, med samma lagstiftning överallt, så staten och kyrkan kunde stoppa olika utvecklingsvägar.

I Europa gick inte det. Idéer och teknik kunde alltid finna sin tillflykt i någon av de tusen olika statsbildningar som fanns i Europa på 1300-talet, och en furste var tvungen att ständigt anamma nymodigheter, för att inte halka efter rivalerna. Eftersom det fanns en mångfald av olika regler, lagar och skattesystem kunde man se vad som lyckades och vad som misslyckades, och därmed ständigt förfina systemen.

Risken är att ett centraliserat EU, där allt mer harmoniseras, blir ett mirakel på tillbakaspolning.

Det är klart att det kan vara praktiskt med samordning, men det är också ett sätt att undvika experiment, konkurrens och nya upptäckter. Den institutionella konkurrens, där olika lösningar prövas mot varandra, och där politiker måste erbjuda goda förhållanden för att människor och företag ska söka sig dit, kallas i dag social dumping.

Risken finns att EMU och euron kommer att ställa nya krav på samordnad ekonomisk politik, krav och kontroll på budget, på skatter och på utgifter.

Om vi inte lyckas skapa en flexiblare europeisk marknad, kommer ekonomiska obalanser att leda till krav på överföringar till drabbade länder, något som kommer att skapa ökad osämja. Västtyskar knotar över att betala östtyskars arbetslöshet; kommer de då verkligen att vilja betala grekers eller fransmäns? Vill vi det? Risken för ökad fientlighet mellan länderna är mycket stor.

En sådan utveckling kommer också att medföra att allt mer händer över huvudet på medborgarna, vilket ytterligare ökar klyftan mellan väljare och valda. Det finns redan ett demokratiskt underskott, med en krets ovalda tjänstemän i EU-kommissionen, ett folkvalt parlament som har föga betydelse, utsedda i ett val där få röstar, eller en krets ministrar från olika länder som med majoritetsbeslut avgör Europas framtid.

Framför allt finns det ingen gemensam europeisk arena, där vi kan diskutera detta, hålla emot och kritisera. Det närmaste vi kommer är väl insändarsidan i The Economist.

Jag tycker att alla borgerliga och liberala krafter äntligen ska lämna folkomröstningen om EU långt bakom sig och inse att man inte kan ägna all sin tid åt att tala om att EU är bra för freden.

Vi måste inse att många av framtidens hot mot individens frihet och marknadsekonomin faktiskt kan komma från Bryssel. Inte från ideologiska anti-liberaler, utan från pragmatiska byråkrater. På samma vis som vi kanske inte vill avskaffa riksdagen, men ändå kan vara djupt kritiska mot maktansamlingen där, måste vi kunnna säga att idén om EU är bra, men ändå granska, tygla och ofta bekämpa EU i praktiken.

Helt centralt för framtiden är att begränsa EU:s verksamhetsområde och sätta spärrar för fördjupning. Institutionerna skapades för förändring och för det enorma projektet med att skapa en gemensam marknad. Nu har vi gjort det, men institutionerna har inte förändrats. Risken är stor att det blir som en kropp i rymdens vakuum, om man knuffar det åt ett håll fortsätter det i all evighet. Då krävs det en kraft från andra hållet för att få den på rätt plats. Vi måste ha konstitutionella spärrar och begränsningar i form av definitioner av kompetensområde, maktdelning, vetorätt, kvalificerade majoriteter, o s v.

Jag skulle vilja se en vision som inte handlar om en harmoniserad union utan en liberal ordning, ett permanent internationellt samarbete baserat på självständiga stater, med olikartad inhemsk politik. Där olika länder inom samarbetet kan gå vidare, tillsammans med andra länder som är intresserade av det, med olika typer av närmare samarbete. Och som tillåter ett maximalt utrymme för mångfald och experiment inom ramen.

Jag tycker att vi kan finna inspiration i den bild av EU som den brittiske historikern och journalisten Timothy Garton Ash målar upp i uppsatsen The case for Liberal order.

Han ser EU som ett alternativ till både en stark makt som kräver underkastelse av alla européer, och ett Europa med allmän oordning och kaos. Han har i sin tur inspirerats av Isaiah Berlins insikt om att vi har olika mål och värderingar, men att de kan samexistera fredligt.

Det är en union bestående av självständiga stater, som sluter sig samman för att konsolidera sina fria samhällen, och frivilligt lösa de konflikter som uppstår och för att utsträcka den ordningen. Målet är individens och minoriteternas frihet och fred mellan staterna.

Unionen skulle inte ha ett tydligt maktcentrum (t ex FrankrikeTyskland), och den skulle inte ständigt gå vidare i integration och fördjupning. Det är inte Europas Förenta Stater, utan en permanent rätts- och samarbetsstruktur, som inlemmar allt fler medlemmar men inte fler uppgifter.

Det är inte heller ett kraftigt kulturellt block, som fungerar som en motvikt mot USA, som fransmän, tyskar och Göran Persson vill ha det till, utan tvärtom en samarbetspartner till alla demokratiska och liberala samhällen.

Det kräver mycket tänkande kring institutioner och konstitutioner, och för ögonen tycker jag att vi bör ha de regler som barnen får höra av Smokey the Bear om hur man ska göra upp eld i skogen. De stämmer förvånansvärt väl in på hur vi bör se på EU-apparaten:

Just nu arbetar estniska myndigheter febrilt med att införa nya tullar och kvoter mot utomeuropeiska varor. På några år ska man gå från 0 (noll) tullnivåer till 10 794 – annars får de inte gå med i EU. Resultatet kommer att bli minskad tillväxt och högre matpriser.

Frihandeln gäller inom EU, men inte utåt, vilket gör att varorna i våra butiker blir dyrare och sämre. Köttkrisen illustrerar detta tydligt. I stället för att få handla bra kött från frodiga vidder i t ex Latinamerika, Nya Zeeland och Australien subventionerar vi instängt europeiskt boskap som matas med kadaverfoder och transporteras runt Europa under grymma former. Bl a svenska McDonald’s vill undvika riskabelt EU-kött i sina hamburgare, men tillåts inte importera från Sydamerika. Framdelskött slås ut av tullar, i många fall på flera hundra procent.

Men de som drabbas värst av EU-protektionismen är de fattiga i u-länderna. Det de vill exportera – jordbruksvaror, enkla industrivaror, textilier – är belagt med de högsta strafftullarna.

Dessutom dumpar EU sitt överskott på världsmarknaden med hjälp av exportsubventioner, vilket slår ut u-landsjordbruken även på hemmaplan. Om någon medvetet skulle vilja slå sönder u-landsekonomierna skulle han knappast komma på ett effektivare sätt. U-länderna skulle tjäna många hundra miljarder dollar per år på avskaffade tullar – många gånger mer än det samlade biståndet.

Nästan alla som inte direkt tjänar på denna cyniska politik vet att vi måste avveckla den. Ändå händer nästan ingenting och förhandlingarna skjuts upp. Nu senast har debatten handlat om ett blygsamt förslag från EU-kommissionen om att ge världens 49 fattigaste länder tullfrihet. I praktiken bara en symbolisk gest, då dessa länder knappt har något att exportera.

Ändå räckte det för att mobilisera motståndarna, jordbrukslobbyn och tullskyddade företag. Idag meddelar EU-ministrarna förmodligen att förslaget inte ens bidde en tumme. Fler fagra ord, men i praktiken drar man tillbaka förslag och skjuter upp reformer.

EU-politikerna törs inte utmana särintressena, och flera sydeuropeiska regeringar sitter i knäet på dem. Samtidigt svälter mer än 800 miljoner människor i världen. Det är ett moraliskt haveri.

Att inte reagera är att bli medskyldig. I stället för att ödmjukt och utsiktslöst be protektionistiska EU-regeringar om minimala reformer skulle svenska myndigheter kunna sluta upprätthålla de hinder som tullunionen föreskriver. Riksdag och regering borde besluta att svenska medborgare ska få köpa varor från hela världen, utan att drabbas av drakoniska tullar. U-länderna bör ges rätten att sälja även till Sverige. Vi bör förklara att vi inte längre ställer resurser till förfogande för att blockera våra gränser.

Skulle det inte bryta mot EU-fördragen? Jo, men vi bryter redan mot Maastrichtfördraget på ett mer flagrant sätt då vi inte ansluter oss till EMU. Andra länder, ofta samma som slår vakt om protektionismen, gör det när det passar dem.

Dessutom kan vi på goda grunder hävda att vi är mer trogna ett regelverk som EU har anslutit sig till, Världshandelsorganisationens. Dess regler är till för att även mindre mäktiga länder ska få sin rätt. Ändå bryter EU mot dess utslag varje gång de inte faller unionen i smaken. Det gäller t ex diskrimineringen av latinamerikanska bananer och amerikanskt kött. Så länge EU:s handelspolitik bryter mot överordnade regler är det svårt att moralisera över att Sverige gör detsamma.

Hur skulle EU reagera? På sin höjd får de andra länderna hindra fri omsättning av dessa utomeuropeiska varor på den inre marknaden, dvs lägga på tullarna själva. De har ingen rätt att hindra oss att handla som vanligt med våra egna varor. Kommissionen skulle varna Sverige och på sikt dra oss inför EG-domstolen, som på lång sikt kan leda till böter. Men det rör sig om struntsummor i förhållande till vad vi tjänar på frihandel.

I förlängningen innebär det att Sverige lämnar tullunionen om den inte liberaliseras radikalt. Det skulle vara en drastisk markering och förhoppningsvis en rivstart för ett väldigt frigörelse- och nedmonteringsarbete i EU. Handelspolitiken är för viktig för att överlåtas åt monopolister och franska bönder.