Olof Palme
Blanda inte in Olof Palme i EU-debatten
Sören Wibe i NSD,
2001-04-18 .... mera
“Palme hade varit för
EU-medlemskapet”
Olof Ruin, "som känner socialdemokratin
väl"
DN Debatt 2001-02-27
Olof Ruin är upphovsman till den s k Plattläggningsparagarafen
Femtonårsdagen av Olof Palmes död inträffar samma vårvinter som Sverige är ordförandeland i Europeiska unionen. I detta läge är det naturligt att spekulera över hur Palme skulle ha sett på det medlemskap som nu varat i sex år och i dag står i centrum för vår uppmärksamhet.
Mer än någon annan politiker var det han som förde världen och dess problem in i den svenska vardagspolitiken. Denna vårvinter har dock den offentliga debatten om Olof Palme inte styrts mot vad han själv tänkte, gjorde och uppnådde som socialdemokratisk ledare, utan i stället, som så många gånger förr, mot hans sociala bakgrund och ungdom. Ännu en bok har publicerats - denna gång av journalisten Jonas Gummesson - om hans familj. Data har upprepats om högborgerliga drag och inslag av finländsk och tyskbaltisk adel.
Välkända bilder har på nytt exponerats och åldrande anförvanter och ungdomsvänner har ännu en gång fått framträda och berätta om hur Olof var som ung. Den källkritik som tillämpats är begränsad. Denna envisa upptagenhet med Palmes sociala bakgrund säljer tydligen fortfarande väl. Länge har den haft sin grogrund i en klassbesatthet, inte inom arbetarrörelsen men väl inom de samhällsskikt som Olof Palme själv utgick ifrån. Där har många inte kunnat acceptera eller förstå att en överklassyngling småningom frigör sig från sin ursprungsmiljös värderingar och blir socialdemokrat. Att uppträda så har nästintill setts som förräderi och i regel avfärdats som utslag av simpel karriärism.
Det kan tilläggas att i samma kretsar, där man gärna misstänkliggör motiven för Olof Palmes vandring vänsterut, ser man ofta helt annorlunda på unga arbetare och andra uppvuxna i knappa omständigheter, som går motsatt väg och blir politiskt aktiva på borgerliga sidan. De uppfattas inte som några svikare utan porträtteras snarare som självständiga och hedervärda. Jag skall dock medge att Palmes bakgrund och ungdom i hög grad var betydelsefull för det som blev hans största insats som central politiker: en öppning av Sverige mot världen.
En internationell atmosfär hade präglat barndomshemmet; han lärde sig tidigt flera främmande språk. Han vistades ett år vid ett amerikanskt college, han var som studentpolitiker synnerligen aktiv i internationellt arbete och han hann slutligen också, innan han anställdes inom regeringskansliet 1953, åka runt i Asien.
Hans engagemang i internationella frågor ökade kontinuerligt under 1960-, 1970- och 1980-talen, först under den tid då han var menigt statsråd, därefter under åren som statsminister, oppositionsledare och statsminister igen.
Många minns från dessa år mest Palmes globalt inriktade aktiviteter: hans hårda kritik av USA:s krig i Vietnam, hans engagemang över huvud taget i relationerna mellan u-länder och den rika västvärlden, hans deltagande i olika kommissioner och grupperingar med syfte att minska spänningarna i världen, hans medlaruppdrag på FN:s vägnar och så vidare. Han blev välkänd över hela världen som ingen svensk politiker före honom varit.
Hur hade Palme med denna europeiska inriktning sett på vårt EU-medlemskap? Sommaren 1961 deltog han aktivt i de diskussioner som fördes i regeringskansliet om Sveriges framtida relationer till det som då kallades EEC. Det tal som Erlander sedermera höll i augusti på Metallarbetareförbundet - det så kallade Metalltalet - hade Palme som en av författarna.
I detta tal, som på sin tid väckte stort uppseende, avsvor sig Sverige möjligheten att ansöka om medlemskap i Europeiska gemenskaperna. Ett medlemskap sågs inte som förenligt med vår alliansfria utrikespolitik.
Ett decennium senare, i början av sin statsministertid, övervägde Palme på nytt möjligheten att knyta Sverige närmare den integrationsprocess som pågick i Europa. De europeiska huvudstäderna fick möta en ivrigt kringresande svensk statsminister som uppträdde välinformerat och som ledigt talade både engelska, franska och tyska. Han kom dock, i likhet med sina regeringskolleger, också vårvintern 1971 fram till att nära anknytning inte heller nu var möjlig. Gemenskaperna uppfattades hysa säkerhetspolitiska ambitioner som inte lät sig förenas med Sveriges traditionella position mellan stormaktsblocken. Därtill anade han en skepsis i de egna partileden.
Palme fick aldrig uppleva den helt annorlunda internationella situationen som uppstod i Europa efter det att järnridån rivits och Sovjetunionen upphört att existera. Denna omvälvning innebar ju att det viktigaste skälet mot ett nära svenskt deltagande i Europasamarbetet förlorat sin tyngd.
Det är naturligtvis omöjligt att med säkerhet veta hur Palme i denna förändrade situation skulle ha sett på ett svenskt medlemskap i EU. Men med tanke på att detta viktiga motskäl upphört att gälla och att han själv därtill länge haft också en europeisk orientering är det svårt att tro att han inte skulle ha varit för.
Ett av de stämningslägen som alltjämt bidrar till att göra många svenskar skeptiska inför vårt EU-medlemskap har dock på sitt sätt en anknytning just till Olof Palme. Tidigare, när världen var bipolär och Sverige rikt och framgångsomsusat, kunde vi genom vår alliansfria och oberoende ställning i någon mån spela en global roll. Palme sågs av många som orkestrerare av denna roll.
Nu däremot har vi som EU-medlem fått finna oss i att mer än förr bli regionalt inordnade och som sådan åsamkad nya förpliktelser.
ur boken "Vår framtid i Europa" (MUF, 1971) av Jan Brännström, Rolf Englund och Claes-Henric Siven
Anders Ferm, fd "Palme-pojke", numera svensk ambassadör vid OECD
Enpartistatens sympatisanter - en tidsbild från början av 1970-talet
Lennart Stridsberg om samma tidsanda
