-
Nytt - Index A till Ö
- EMU-skeptiker - Statsvetare -
Den bästa
EMU-boken
|
|
Rolf GustavssonEU-motståndet har hamnat på högsta nivån
Nicemötet blev ett hårt slag för EU-motståndarna. Ett flertal av EU:s stats- och regeringschefer stal helt fräckt den politiska plattformen för framtida EU-kritik. Och har därmed, i praktiken, tagit över EU-motståndet. De visade genom sitt agerande att de djupt misstror den europeiska integrationens grundläggande idéer och den bärande tanken att de utgör en gemenskap. De misstror varandra. Om dessa högsta politiska EU-ledare skall representera vännerna, så behövs inga fiender. Posthumt skulle man kanske lyfta på hatten och gratulera Reginald Maudling, den konservative brittiske ministern som på 1950-talet kämpade så intensivt för att förhindra att integrationen skulle förverkligas. Han försökte förgäves i stället skapa ett stort frihandelsområde inom dåvarande OEEC; ivrigt understödd av den svenska regeringen. I botten ligger vad Romano Prodi brukar kalla "det danska syndromet". De politiska ledarna framställer Europa-samarbetet som om det funnes en antagonistisk motsättning mellan nationalstaten och den europeiska gemenskapen. Europa blir därigenom en fientlig kraft som det gäller att försvara sig mot. Alla de politiker som för en vecka sedan lämnade Nice utan att ha gjort några eftergifter var följaktligen nöjda. De hade framgångsrikt försvarat sig mot det fientliga Europa. Status quo var en seger. Romano Prodi, som skall företräda det överordnade, gemensamma bästa, har uppenbart svårt att dölja en bitter besvikelse. När han häromdagen mötte en liten grupp svenska journalister kunde man förstå att han bara med möda kommit fram till att rekommendera att Nice-fördraget godkännes. Det framtida EU blir en ännu trögare maskin med ännu större svårigheter att motsvara de förväntningar som ställs; på förmågan att finna gemensamma lösningar på gemensamma problem. Prodi medger också utan omsvep att toppmötets schackrande kring röstvikter och beslutsprocesser liknade handeln i en orientalisk basar. Han anser till och med att med de förslag som ordförandeskapet lade fram, så blir basarens förhandlingsform oundviklig! Det som läckt ut från diskussionen i Nice antyder dessutom att nivån på argumenten varit så lättsinnig och undermålig att matthandlarna i basaren framstår som sofistikerade. I efterhand drar sig inte mötets ordförande, president Jacques Chirac, ens för ren och skär bluff. Diskrimineringen av Polen skulle vara ett tillfälligt tryckfel som omedelbart rättades till. Mamma Mia! Pappret med det så kallade tryckfelet cirkulerade ett par dagar och rättades till först sedan Polens regering ingripit. Om perspektivet är ett EU där beslutsprocessen blir polsk riksdag, då förvandlas EU-samarbetet efterhand allt mer till en diskussionsklubb. Det är kanske ett lite förbättrat OECD dagens ledare drömmer om? Maudling-kommitténs förhandlingar i OECD:s föregångare avslutades aldrig; de bara ajournerades 1958. Om det är Maudlings eurokritiska vision som skall förverkligas så är det kanske snart dags att återuppta de ajournerade förhandlingarna?
Toppmötet blev ett
bottennapp Nice Den avgörande grundfrågan: lyckades de förbättra och förenkla EU:s tröga beslutsmaskineri? Svaret måste dessvärre bli nej av flera skäl. Bara en EU-kris kan låsa upp positionerna Det råder ett illavarslande, sömngångaraktigt lugn kring förhandlingarna om ett nytt EU-fördrag. De öppnades i februari och har rört sig ytterst lite framåt. Det borde nu vara dags för Frankrike att som EU:s ordförandeland provocera fram en rejäl, omskakande kris. Enbart en kris kan förmå regeringarna att börja lämna de fastlåsta positionerna. Och tiden börjar bli knapp. Om bara tre månader skall regeringskonferensen slutföras på toppmötet i Nice. Det skulle få mycket allvarliga följder för EU:s trovärdighet, i synnerhet i de tretton länder som vill bli medlemmar, om förhandlingarna i Nice också skulle misslyckas - liksom de i Amsterdam 1997. Öst- och Centraleuropa förväntar sig att dagens femton EU-regeringar efter alla högtidliga deklarationer nu skall reformera institutioner och beslutsprocesser så att nya medlemmar kan släppas in i EU. Regeringarna i EU skall öppna dörren för en utvidgning av medlemskretsen och därigenom bidra till att skapa ett nytt, stabilt Europa. Långsiktigt innebär detta en radikal omvandling av förutsättningarna för EU-projektet. Det omspänner då inte längre bara den ganska homogena grupp på sex länder i Västeuropa som en gång skapade dagens organisation och arbetsformer. Projektet blir pan-europeiskt och heterogenare, med perspektivet 30 medlemsländer och drygt 500 miljoner invånare. De frågor som omedelbart skall lösas kan förefalla vara rena teknikaliteter och kallas ofta ”resterna från Amsterdam”, som vore de någonting som genom ett förbiseende tappades bort när Amsterdam-fördraget slutförhandlades. Men det som blev den olösta restposten från Amsterdam stod faktiskt i centrum för två år med förberedelser och förhandlingar och för de två sista dygnens intensiva manglingar på högsta politiska nivå. När de utmattade stats- och regeringscheferna i gryningen den 18 juni 1997 tvingades ge sig själva bakläxa så var det inte på en bisak utan på själva huvuduppgiften som de gått bet. Misslyckandet i Amsterdam berodde inte på tillfälligheter eller otur. Det avspeglar det faktum att de tekniska frågorna egentligen är uttryck för ett politiskt mycket känsligt dilemma för EU:s medlemsregeringar. Det handlar om hur enskilda medlemsländer företräds i olika EU-sammanhang och hur maktbalanserna ser ut mellan medlemsländerna. Å ena sidan vill EU:s politiska ledare undvika förskjutningar och differentieringar som leder till att de i hemmaopinionen framstår som förlorare. Å andra sidan inser de att EU:s utvidgning - som de själva åtagit sig att genomföra - innebär helt nya förutsättningar. Den leder oundvikligen till att var och en av dagens medlemsregeringar förlorar en del formell makt. Exempelvis ger Sveriges fyra röster av sammanlagt 87 i ministerrådet rent aritmetiskt en större röstandel än om Sverige i ett utvidgat EU skulle få fyra röster av sammanlagt 144. En stor svårighet i förhandlingarna ligger också i de folkrättsliga förutsättningarna, nämligen att de femton medlemsregeringarna måste vara eniga om allt, in i minsta detalj. Resultatet måste därefter godkännas - ratificeras - i varje medlemsland genom beslut i parlament eller ibland genom folkomröstning. Kort sagt, även i Nice gäller principen att alla måste enas om allt och att ingenting är klart förrän allt är klart. När president Jacques Chirac om tre månader inleder slutmanglingen i Nice måste han - om han skall lyckas - vara brutalt tydlig. Han måste förmå de politiska ledarna att inse att de nu tar avsked från det gamla EU och går in i en ny epok. I det perspektivet är det fåfängt att leta efter optimala lösningar som skulle göra alla de nuvarande medlemmarna glada. I stället handlar det om att tvinga fram eftergifter som gör alla mer eller mindre missnöjda. Ingen av dem framstår ur nationell synpunkt som vinnare, snarare liknar de alla förlorare. Men är inte det acceptabelt resultat, om den store vinnaren blir det gemensamma bästa, ett nytt Europa? Europeiska lösningar - nationella opinioner När Romano Prodi för ett år sedan tog ledningen för den nya EU-kommissionen började han tillsammans med sina närmaste medarbetare intensivt leta efter en övergripande, kraftfull idé för ett nytt EU med östutvidgningen som huvuduppgift under de kommande åren. Ansträngningarna ledde så småningom till att Prodi i ett programtal lyfte fram vad som i den anglosachsiska traditionen kallas "European governance" som den stora idén för sin mandatperiod. Begreppet sammanfattar det komplexa system för politiskt styre och maktfördelning som utövas i EU:s olika former av integration och samarbete. (Dessvärre förefaller det svårt att översätta till andra officiella EU-språk.) Prodis utspel väckte mest förundran, som vore det ett ännu egendomligt infall av "il professore". Han utlovade att till nästa vår presentera en rapport om "European governance". Temat har emellertid plötsligt fått hög aktualitet sedan Tysklands utrikesminister Joschka Fischer (den 12 maj) och Frankrikes president Jacques Chirac (den 27 juni) i två uppmärksammade tal börjat spekulera högt om hur Europas framtid skulle kunna organiseras. Den mycket väsentliga politiska diskussion som de därigenom katalyserat knyter an till en omfattande akademisk diskussion om just "European governance" som pågått några år. Den har generellt intresse långt utöver olika tekniska detaljer i morgondagens EU. Frågorna är av rent grundläggande karaktär. Kan man över huvud taget organisera ett demokratiskt politiskt system ovanför nationalstatens nivå? Kan man föreställa sig ett fungerande demokratiskt system omfattande enskilda nationalstater som mer och mer blir ömsesidigt beroende av varandra? Vad kan man lära av femtio års experiment med europeisk integration? I grunden handlar det om vad man skulle kunna kalla demokratins villkor i globaliseringens tidevarv. Den ganska omfattande litteraturen i detta ämne visar att det är betydligt lättare att formulera problemen än att anvisa några enkla lösningar. Litteraturen innehåller visserligen många uppmaningar till omprövning och nytänkande, utvecklar ofta avancerad begreppsexercis, men presenterar sällan konkreta förslag. Omprövningen stannar ofta vid i och för sig välgrundad kritik av rent mekaniska tankegångar; i regel förkastas exempelvis föreställningar om att man helt enkelt skulle kunna kopiera nationalstatens politiska mönster i överstatliga, multinationella arrangemang... Den infallsrike provokatören Guéhenno beskrev för några år sedan globaliseringens villkor som en hotande demokratisk katastrof ("La fin de la démocratie", 1993). För Guéhenno bygger demokrati inte bara på en teknisk metod för folkstyre och maktbegränsning, utan också på kollektiva värderingar och erfarenheter. I sin senare analys , L'avenir de la liberté (219 s, Flammarion), blir Guéhenno litet mer nyanserad. Den innehåller många spännande resonemang, bland annat om demokratins framväxt i Europa och USA, men framför allt utvecklar han sin kritik av de två motsatta utopier som figurerar i den europeiska debatten; i synnerhet i den heta franska striden mellan "les souverainistes" och federalisterna. Han förkastar både drömmen om en återgång till svunna tiders nationella suveränitet och drömmen om ett federalt Europas förenta stater.
|
