Bara en EU-kris kan låsa upp positionerna
Rolf Gustavsson i SvD, 2000-09-11

Det råder ett illavarslande, sömngångaraktigt lugn kring förhandlingarna om ett nytt EU-fördrag. De öppnades i februari och har rört sig ytterst lite framåt. Det borde nu vara dags för Frankrike att som EU:s ordförandeland provocera fram en rejäl, omskakande kris. Enbart en kris kan förmå regeringarna att börja lämna de fastlåsta positionerna. Och tiden börjar bli knapp. Om bara tre månader skall regeringskonferensen slutföras på toppmötet i Nice.

Det skulle få mycket allvarliga följder för EU:s trovärdighet, i synnerhet i de tretton länder som vill bli medlemmar, om förhandlingarna i Nice också skulle misslyckas - liksom de i Amsterdam 1997. Öst- och Centraleuropa förväntar sig att dagens femton EU-regeringar efter alla högtidliga deklarationer nu skall reformera institutioner och beslutsprocesser så att nya medlemmar kan släppas in i EU. Regeringarna i EU skall öppna dörren för en utvidgning av medlemskretsen och därigenom bidra till att skapa ett nytt, stabilt Europa.

Långsiktigt innebär detta en radikal omvandling av förutsättningarna för EU-projektet. Det omspänner då inte längre bara den ganska homogena grupp på sex länder i Västeuropa som en gång skapade dagens organisation och arbetsformer. Projektet blir pan-europeiskt och heterogenare, med perspektivet 30 medlemsländer och drygt 500 miljoner invånare. De frågor som omedelbart skall lösas kan förefalla vara rena teknikaliteter och kallas ofta ”resterna från Amsterdam”, som vore de någonting som genom ett förbiseende tappades bort när Amsterdam-fördraget slutförhandlades.

Men det som blev den olösta restposten från Amsterdam stod faktiskt i centrum för två år med förberedelser och förhandlingar och för de två sista dygnens intensiva manglingar på högsta politiska nivå. När de utmattade stats- och regeringscheferna i gryningen den 18 juni 1997 tvingades ge sig själva bakläxa så var det inte på en bisak utan på själva huvuduppgiften som de gått bet. Misslyckandet i Amsterdam berodde inte på tillfälligheter eller otur. Det avspeglar det faktum att de tekniska frågorna egentligen är uttryck för ett politiskt mycket känsligt dilemma för EU:s medlemsregeringar. Det handlar om hur enskilda medlemsländer företräds i olika EU-sammanhang och hur maktbalanserna ser ut mellan medlemsländerna.

Å ena sidan vill EU:s politiska ledare undvika förskjutningar och differentieringar som leder till att de i hemmaopinionen framstår som förlorare.

Å andra sidan inser de att EU:s utvidgning - som de själva åtagit sig att genomföra - innebär helt nya förutsättningar.

Den leder oundvikligen till att var och en av dagens medlemsregeringar förlorar en del formell makt. Exempelvis ger Sveriges fyra röster av sammanlagt 87 i ministerrådet rent aritmetiskt en större röstandel än om Sverige i ett utvidgat EU skulle få fyra röster av sammanlagt 144. En stor svårighet i förhandlingarna ligger också i de folkrättsliga förutsättningarna, nämligen att de femton medlemsregeringarna måste vara eniga om allt, in i minsta detalj.

Resultatet måste därefter godkännas - ratificeras - i varje medlemsland genom beslut i parlament eller ibland genom folkomröstning.

Kort sagt, även i Nice gäller principen att alla måste enas om allt och att ingenting är klart förrän allt är klart. När president Jacques Chirac om tre månader inleder slutmanglingen i Nice måste han - om han skall lyckas - vara brutalt tydlig. Han måste förmå de politiska ledarna att inse att de nu tar avsked från det gamla EU och går in i en ny epok. I det perspektivet är det fåfängt att leta efter optimala lösningar som skulle göra alla de nuvarande medlemmarna glada. I stället handlar det om att tvinga fram eftergifter som gör alla mer eller mindre missnöjda.

Ingen av dem framstår ur nationell synpunkt som vinnare, snarare liknar de alla förlorare.

Men är inte det acceptabelt resultat, om den store vinnaren blir det gemensamma bästa, ett nytt Europa?

Se även Nice

Mer av Rolf Gustavsson

Början på sidan