|
|
Medborgare för folkomröstning -
Folkomröstning.nu |
| "Sassa brassa mandelmassa" heter på eurospråket "Lissabon-processen".
När idéfabriken bara tröskar långhalm och när hela armén av flitiga tjänstemän misslyckas med att hitta ett enda nytt tankekorn som har politisk grobarhet så återstår bara en sak. Då är det dags för Emile Coués recept, "det positiva tänkandet". Vi känner metoden från idrottsvärldens gruppdynamiska coaching och hejaramsor. "Sassa brassa mandelmassa" heter på eurospråket "Lissabon-processen". För fem år sedan formulerade i Lissabon EU:s högsta ledare som mål för en serie reformer att Europas konkurrenskraft skulle komma i fatt USA till 2010. (RE: Jfr Stalins femårsplaner syftande till att gå ifatt och om den kapitalistiska världen....) Lissabon-processen bygger på tanken att medlemsländerna gruppdynamiskt stimulerar varandra genom så kallad öppen samordning. Bakom den ligger drömmen om ett Europa utan Bryssel; ett mjukt, tandlöst EU utan hårda rättsliga förpliktelser och utan någon bitsk överstatlig vakthund. EU-kommissionen förvandlas till ett harmlöst sekretariat och Europa-projektet till en gigantisk studiecirkel, precis som i Göran Perssons visionära tal på Klubb Norden (2000). (RE: Talet fanns tidigare på regerinens website. De hänvisar till Partiet och Partiet hänvisar till Arbetarrörelsens Arkiv) I detta läge sätter José Manuel Barroso och hans nya EU-kommission en "förnyad Lissabon-process" som sin högsta prioritet och utlovar sex miljoner nya jobb. Varför inte översätta "bättre och bättre dag för dag" till de tjugo EU-språken och starta den europeiska allsången? EU-ledningen har ingen gemensam vision Vad vill Europas politiska ledare egentligen göra gemensamt inom EU-samarbetet? Har de en gemensam, sammanhållen uppfattning om vad de vill uppnå tillsammans? Vid toppmötet i Älvsjö lämnades den nyckelfrågan inte bara obesvarad. Den ställdes inte ens. Den är nämligen kontroversiell. Frågan fick hög aktualitet redan för tio år sedan - i samband med Maastricht - men har bara skjutits på en obestämd framtid. Vid toppmötet i Laeken (utanför Bryssel) i december i år skall den väckas på nytt. Det skall bli spännande att se om den får något svar. De yttre förutsättningarna för en genomgripande, existentiell diskussion om EU-projektets mål och medel förefaller mycket gynnsamma. En ny verklighet tränger sig på. På ett allmänt plan öppnar sig lysande utsikter. För första gången någonsin skulle EU-länderna tillsammans kunna förverkliga ambitionen att bli politiskt centrala aktörer i världens affärer. Den här möjligheten ligger inom räckhåll på flera plan. När konjunkturen försvagas i USA och den nya administrationen vänder sig inåt uppstår både tvång och möjligheter för EU att bli världsekonomins lokomotiv, som förbundskansler Gerhard Schröder uttryckte det i Älvsjö. Den rollen förstärks av den gemensamma valutan, euron, som erbjuder stabilitet för de länder som deltar i EMU. Som världens största integrerade marknad och handelspartner kan EU driva på nästa omgång WTO-förhandlingar. På samma sätt kan EU-länderna verka pådrivande i de globala miljöfrågorna när Bush-administrationen svävar på målet. Det positiva budskapet från Älvsjö-mötet var att EU-länderna i huvudsak är överens om inriktningen på den fortsatta moderniseringen av ekonomierna och om vad som kallas den europeiska sociala modellen. Portugals premiärminister António Guterres talade till och med om EU som en förebild för resten av världen. Säkerhetspolitiskt står EU-länderna inför en liknande utmaning. När USA inte längre automatiskt engagerar sig i de lokala konflikterna på Balkan så måste EU-länderna för första gången själva börja ta ansvar för den regionala säkerheten. I fallet Makedonien prövas EU-ländernas trovärdighet och förmåga att sköta regional konfliktförebyggande krishantering. Nu handlar det inte längre bara om revirstrider mellan olika byråkratier i Bryssel utan om blodigt allvar på fältet i Balkan. Lägg till dettaatt EU-länderna åtagit sig att genomföra en stor och genomgripande förändring som kan främja stabilitet, välstånd och demokrati i större delen av Europa. Den handlar om EU:s utvidgning av medlemskretsen till Öst- och Centraleuropa. En omvälvning av historiska dimensioner. Likaså borde de inre förutsättningar vara gynnsamma för att få den existensiella nyckelfrågan diskuterad. Såväl den misslyckade metoden som det undermåliga resultatet vid toppmötet i Nice borde uppfattas som en uppmaning till omstart. Det borde vara tid att ompröva arbetsmetoderna och att omstöpa organisationen, som Romano Prodi uttrycket det. Och det belgiska ordförandeskapet i EU nästa halvår är helt inriktat på just detta. Frågan hur många de får med sig. I detta allmänna perspektiv förefaller det som om det skulle våras för Europa. Det verkar vara frestande lätt för de politiska ledarna att hålla storslagna tal om att Europas tid nu kommit. Men redan för drygt tio år sedan hörde vi den retoriken och den punkterades då snabbt av de balkanska inbördeskrigen, de finansiella kriserna och medborgarnas sviktande förtroende för det europeiska projektet. Även i dag fördunklas de lysande utsikterna när man lämnar visionernas molnfria höjder. Toppmötet i Älvsjö visade hur svårt dagens generation EU-ledare har att gå från ord till handling. Ändå utsattes de där bara för prov i ganska enkla paradgrenar. De skulle ju bara förverkliga vad de redan ställt upp på i Lissabon för ett år sedan. Den ekonomiska moderniseringen av Europa kräver mer än långa önskelistor och politisk poesi. Den nya säkerhetspolitiken väcker inte bara frågor om institutioner, civil och militär kapacitet, finansiering och samarbetsformer med Nato. Den väcker även plågsamma frågor om vår egen mentala beredskap att hantera riktiga konflikter. Hittills har européerna främst bekymrat sig om amerikanernas beredskap att i sista hand dö för vår skull. I dag ställs frågan om vi själva är beredda att sätta livet till för Europas sak. Vid toppmötet i Göteborg i juni kommer för första gången på allvar viljan att förverkliga östutvidgningen att testas. Är dagens EU-regeringar mogna att ta sin del av den anpassning som är nödvändigt för att öst och väst skall kunna förenas i EU? Det handlar om pengar men ännu mer om anpassning till exempel genom en gemensam arbetsmarknad och en gemensam jordbrukspolitik. Här kommer inte dagens EU-ledare undan med elastiska formuleringar. Det krävs bindande åtaganden. En tydlig omedelbar svårighet för framsteg i EU-samarbetet är rent politisk. Nästa år inträffar två viktiga val i Frankrike och Tyskland. Den franska valrörelsen med parlaments- och presidentval är redan i full gång och den blockerar redan exempelvis en förnuftig diskussion om den dramatiska krisen i den europeiska jordbruksnäringen. Den riskerar också att leda till låsningar i förhandlingarna om utvidgningen, liksom så småningom den tyska valrörelsen. Frankrike befinner sig efter kommunalvalet politiskt långt inne i de inkrökta banorna och Tysklands hänsyn till Frankrikes situation kan förlama hela EU-samarbetet under 2001 och större delen av 2002. En mer grundläggande svårighet att få den existensiella nyckelfrågan besvarad verkar hänga samman med att många av dagens politiska ledare helt enkelt inte vet vad de långsiktigt vill uppnå med EU-samarbetet. I dag finns i regeringskretsen ingen drivande allians av passionerade, övertygade européer som Helmut Kohl, Francois Mitterrand eller Felipe Gonzalez. Deras efterträdare är i huvudsak pragmatiska makthavare utan starka övertygelser. Även om Romano Prodi kämpar tappert så har han ännu inte lyckats skaffa sig en ställning liknande Jacques Delors. Framför allt saknar han stöd i en stark allians av likasinnade regeringschefer. Snarast har Prodi och kommissionen i den kretsen utsatts för ren mobbning, som senast i Nice. Erfarenhetsmässigt vet vi att framsteg i EU-samarbetet förutsätter en stark politisk samsyn hos en grupp medlemsregeringar som inbegriper Tyskland och Frankrike och som arbetar nära EU-kommissionen. En sådan gruppering blir en referenspunkt för hela EU om den kombinerar visioner och pragmatik. Idag verkar läget vara helt annorlunda. Några enstaka visionärer utan praktisk betydelse predikar i öknen. En lång rad pragmatiker utan visioner håller sig på de inkrökta småvägarna. Tio år efter Maastricht lämnas den existentiella nyckelfrågan obesvarad.
|
