Avsnittet om EU:s institutioner börjar här

Tal om EU inför Klubb Norden 5 oktober 2000

Den diskussion som pågår inom EU om framtidsfrågorna är viktig. Jag såg att ni kopplat den till frågan om federalism i er inbjudan, och frågar er vilken roll Norden spelar i en sådan miljö.

Låt mig säga det på en gång, att det är inte hur vi organiserar våra institutioner som är det viktigaste. Det är inte det debatten om EU:s framtid i första hand handlar om.

Vi har en rad utmaningar och en rad stora utvecklingstendenser att möta. Allra störst är naturligtvis utvidgningen.

Men också arbetslöshet, miljöproblem, en utmanande demografisk utveckling, globalisering och vikande förtroende för politik och politiker.

Det är EU:s medlemsländer som avgör hur det framtida EU kommer att se ut. Vad som kommer att bli avgörande är hur vi använder våra medlemskap - och framför allt att vi använder dem.

Det är många som säger att ett så litet land som Sverige inte kan påverka i EU. Utländska journalister frågar ibland hur vi ska kunna agera kraftfullt med så dålig uppslutning bland svenska folket. En reflektion: Det är alltid dålig uppslutning för den Europeiska unionen som politiskt projekt i svenska opinionsmätningar. Så har det varit ständigt.

Egentligen finns det bara ett enda undantag, och det var folkomröstningen om medlemskapet 1994. Vid det tillfället var svenskarna för. Så när man talar om det dåliga stödet ja det är rätt om man talar om opinionsmätningar, men opinionsmätningar är inte alltid en riktig beskrivning av verkligheten. Jag köper inte riktigt den där beskrivningen av den svenska negativa opinionen. Det finns naturligtvis en skepsis för EU-projektet som sådant, men inte utifrån att vi inte skulle behöva samarbeta, utan utifrån hur samarbetet bedrivs.

Vi kan inte se varför Sverige ska vara med i ett stort politiskt samarbetsprojekt, och sedan sitta längst bak och vara tysta. Vi kan inte se att lösningen på problemet med det bristande folkliga intresset är att låta bli att använda samarbetet för att påverka utvecklingen av det. Vi vill använda EU-medlemskapet för att göra det relevant för det svenska folket.

Men innan jag går in på Nordens roll i EU eller en framtida reformering av EU, låt mig starta i en annan ände.

Globaliseringen och de snabba förändringarna i våra ekonomier sätter politiken på prov. De möjligheter att sprida välstånd och utveckling till fler som följer med detta måste vi ta tillvara. Globaliseringens krafter måste styras av folkets intressen. Gränserna för hur människor och miljö ska behandlas måste dras av demokratiska institutioner och andra demokratiska organ. Marknaden kommer inte att göra det.

Vi behöver en politisk motvikt till de globala marknadskrafterna. Lionel Jospin har myntat uttrycket: marknadsekonomier - ja, marknadssamhällen - nej. Det är en utmärkt utgångspunkt för en socialdemokratisk politik.

Nu formar progressiva regeringar från alla världens hörn nya nätverk för politisk samverkan. Det är positivt.

Politiskt samarbete behövs på många plan och kan ske på många sätt - som nordiskt samarbete, inom EU eller i nätverk som sträcker sig tvärs över kontinenter.

En sak är säker - det är inte mindre politiskt samarbete vi behöver i en tid av globalisering. Det finns inget politiskt samarbete som inte behövs.

Hand i hand med globaliseringen går regionaliseringen. På gott och på ont.

Spanien och de baskiska separatisterna, norra och södra Italien, Frankrikes Korsika, Belgiens valloner och flamländare - vi har starka delstater i Tyskland och Österrike, och vi har nygamla regioner som Öresund, där det regionala samarbetet bortser från nationsgränserna.

Vad betyder dessa krafter för nationalstaten? Vad betyder de för EU-samarbetet? Kan EU fungera som demokratiskt samlande forum för både regioner och nationer? Det är frågor vi måste ställa oss.

Ibland - men inte alltid - går regionaliseringen hand i hand med främlingsfientlighet. Detta är ett stort bekymmer.

Samtidigt som möjligheterna egentligen aldrig varit större att öka välstånd och demokrati på jorden - så hotas demokratin i dag inifrån i mogna demokratier.

Politikens misslyckande att bryta massarbetslöshet och sociala klyftor leder till att människor vänder demokratin ryggen. Det är i vanmakt, utanförskap, arbetslöshet och fattigdom som hatet och rädslan gror. Det är i den miljön människor griper efter de enkla lösningarna och söker syndabockar. Och det är på enskilda människors rädsla för att ställas utanför, att inte duga, som de antidemokratiska krafterna spelar.

Vi har från svensk sida varit med om att sätta kampen mot rasism, antisemitism och etnisk diskriminering högt på EU:s dagordning. Vi måste bygga vidare på den värdegemenskap baserad på demokrati och mänskliga rättigheter som nu gäller i nästan hela Europa.

Men det räcker inte. De viktigaste vapnen vi har i kampen mot rasism, antisemitism och främlingsfientlighet är ökad rättvisa och större social sammanhållning. Därför måste kampen för full sysselsättning, minskade sociala klyftor och ökad delaktighet fortsätta.

Demokratin måste alltså vara både regionalt och globalt. Men också fungera lokalt.

De beslut som formar framtiden fattas både under familjens samtal vid köksbordet och under EU:s toppmöten.

Det är inte en ny företeelse. Vad som är nytt är att avståndet mellan det lokala och det globala är så mycket kortare i dag. Det finns uttryck för detta. Å ena sidan kan man säga som förre amerikanske talmannen Tip ONeill som skrev att "All politics is local!" Å andra sidan har vi företagens syn att "All business is global!"

Där har vi, i ett nötskal, den situation vi har att hantera.

I en värld där kapital rör sig över nationsgränserna, måste de politiska besluten följa med genom internationellt samarbete. Samtidigt ger den nya informationstekniken människor möjlighet att nå information varhelst de befinner sig. Allt fler får allt större kunskaper. Informationsprivilegiet som centraliserat makten bryts. Den lokala demokratin stärks.

Det här tror jag är något som vi ofta underskattar. Jag har ju förmånen att få resa mycket. Jag märker att det är samma dagordning som i stor utsträckning följs i den politiska debatten varhelst man än befinner sig. Det starkaste minnet och intrycket av detta har jag från finansministertiden, då jag ena dagen stod i New York på ett sådant där eländigt placerarmöte, och lånade pengar till den svenska statskassan. Det var ett hantverk som skulle göras, enkelt uttryckt. Det var svåra frågor, och raka frågor.

Jag åkte därifrån direkt till Sverige. Så fort jag kom hem var det vidare till nästa möte, som jag hade i Hälleforsnäs Folkets hus. Publiken dominerades av pensionärer de flesta var tidigare metallarbetare.

Jag höll mitt anförande, och jag sade i stort sett samma sak jag hade sagt dagen innan. Sedan blev det frågestund och samma frågor ställdes av de pensionerade gjuteriarbetarna i Hälleforsnäs, som de som ställts av placerarna i New York. Varför? Jo, därför att de delar i stor utsträckning samma information.

Det är en oerhörd demokratisering som har skett. Detta att man förr kunde beskriva en människa som lite bakom för att han bodde på landet, eller inte läste rätt sorts tidningar, eller hade tillgång till rätt sorts kontakter. Den tiden är förbi. Alla har nu, ungefär samtidigt, tillgång till samma information, och vi har det till en mycket låg kostnad. Detta har i grunden förändrat det politiska samtalet. Det har tror jag i grunden demokratiserat samhället. Hur det sedan kommer att utnyttjas i framtiden, det vet jag inte. Men det är värt att reflektera över, i en tid där man ofta beskriver så mycket av det som händer som risk och som något som bara för med sig elände.

Det är tänkvärt: Samma information i Hälleforsnäs som på Wall Street, samma frågor, samma diskussion. Inte på något sätt sämre formulerade eller mindre fräna. Ingen skillnad mellan periferi och centrum. Något nytt har växt fram.

För ett land som alltid strävat mot internationalism och människors frigörelse är dessa krafterna ingenting att frukta.

Tvärtom: Rättvisan vidgas till att bli global. Visionen om ett bättre samhälle vidgas till att omfatta hela Europa.

Framtiden för Malmö, Mariestad och Malung kan utformas av kommuninnevånarna själva - inte nödvändigtvis av beslut fattade i Stockholm.

I dag kan vi se att Sverige spelar en viktig roll. Sverige spelar roll liksom de övriga nordiska länderna gör det.

Tillsammans ger de nordiska EU-länderna samarbetet viktiga bidrag. Vi har en gemensam syn i mycket och vi lyfter in nya frågor på dagordningen. Det gäller kampen mot arbetslösheten och arbetet för en bättre miljö. Här kan vi samverka för att driva samarbetet på europanivå. Kom ihåg att när vi tog Amsterdamfördraget, så beskrevs det allmänt i Europa att nu var det en nordisk dagordning introducerad i EU. Det gjorde skillnad att den europeiska unionen fick medlemmar från Norden. En ny dagordning som fördes in vi kunde påverka.

Ta Lissabontoppmötet som vi hade för några månader sedan: Där fokuserade vi på den här typen av frågeställningar. Det som för en fem-sex-sju år sedan beskrevs som en hopplös samhällsmodel den nordiska det är nu något som man tittar nyfiket på även från konservativt styrda länder, exempelvis Spanien. Nu ska vi jämföra oss i den del som handlar om hur vi bygger ut barnomsorg, till exempel. Om jag hade sagt för tio år sedan att EU skulle ta ett enigt beslut om att vi skulle sätta upp målet att bygga ut barnomsorgen - vi skulle jämföra oss med varandra för att se vem som lyckas bäst, därför att vi tror att det är en möjlighet att bidra till ett ökat arbetskraftsutbud, vilket behövs för att möta ett Europa med en allt mer åldrande befolkning ingen hade trott det för tio år sedan. De nordiska länderna påverkar och sätter dagordningen. Det gäller synen på välfärden. Den generella välfärden är en oslagbar modell för att skapa en jämlik fördelning av människors livsvillkor och livschanser. I Norden har vi länge levt med insikten om att jämlikhet och utveckling hör i hop - att utveckling är jämlikhetens förutsättning och jämlikhet utvecklingens drivkraft. I dag delas den av allt fler. Det gäller också öppenhet och offentlighet och det gäller det jämfört med många andra europeiska länder - korta avståndet mellan väljare och valda. Visst kan vi bidra. Visst har vi fört in nya frågor och synsätt. Vi bidrar med nya dimensioner också på andra sätt. Med Sveriges och Finlands medlemskap fick EU en ny geografi och nya grannskapsrelationer.

EU fick 14 miljoner nya medborgare, och 790 000 km2 större territorium. Unionens folkmängd/km2 sjönk, och den genomsnittliga BNP/capita ökade.

Nya naturområden lades till: stora skogar, svensk fjällvärld, finska sjöar, skärgårdslandskap - med nya annorlunda klimatförhållanden.

Nya relationer uppstod: Ryssland blev EU-granne. Samhällsomvandlingen i de forna Sovjetrepublikerna runt Östersjön blev närområdesfrågor i EU.

Vi är mitt uppe i en av de viktigaste processerna vår generation kommer att hantera. Jag tänker förstås på utvidgningen av EU. Vi är i färd med att slutföra det historiska skeende som äntligen sätter stopp för uppdelningen av Europa i öst och väst, att ta vara på möjligheterna i vår region - Östersjöregionen, och att skapa fred i Europa.

Det är en dröm vi närt länge. Nu har vi den chansen i utvidgningen.

Med utvidgningen växer EU österut och norrut. De nordliga frågorna får ännu mer tyngd.

I ett skede då kontakterna mellan EU och Ryssland behöver vara täta har vi, som alltid har levt som Rysslands/Sovjetunionens grannar, erfarenheter och relationer som man inte har i södra Europa. Det är också något vi kan bidra med. Vi agerar i dag som brobyggare till Ryssland när det gäller miljö, energi, bistånd, migration, ekonomi, transporter, industri etc. Jag var i Ryssland för femte gången som statsminister för någon vecka sedan. Jag mötte de politiska ledarna för öppna samtal en dialog. De tycker inte som vi, kanske inte heller tänker som vi men de är öppna för en dialog. Och vi kan spela en roll.

På vägen hem passerade jag S:t Petersburg. Jag är övertygad om att när vi ser på Europa ur ett nordligt perspektiv så kommer S:t Petersburgs ställning successivt att bli en allt viktigare faktor att ta in i vår bedömning. Vi pratar mycket i dag om utvecklingen i Malmö och relationerna över till Köpenhamn. Malmö ska kopplas ihop med Helsingborg och vidare upp mot Halmstad, Göteborg, Uddevalla och upp till Oslo. Då har vi en europeisk region på västkusten. Det är ingen dålig vision. Det finns en annan som är lika intressant, och som vi också borde tala om: Det är linjen Stockholm Helsingfors S:t Petersburg. S:t Petersburg med sin oblast, sin region, har ju ett befolkningsunderlag som är nästan lika stort som Sveriges. En stad vars skönhet inte står Paris, Wien eller andra stora europeiska städer efter. Nu ser vi hur de håller på att resa sig, hur de rustar. När man åker uppför Nevskij Prospekt, och tittar in på sidogatorna, med palats och vackra hus, kyrkor och katedraler, så förstår man att den rikedom som en gång byggde staden en gång åter kommer att kunna lösgöras.

I ett läge när vi har en säkerhetspolitiskt god situation, när det råder fred och avspänning, så kommer vi från svensk sida att ägna allt mer tid och uppmärksamhet åt detta: Vi kommer att vara i, och besöka, S.t Petersburg - precis som svenskar var i S:t Petersburg vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Vi kommer att göra affärer, skapa politiska allianser och vi kommer att skapa personliga relationer. Allt under den förutsättningen att det spirande ryska, demokratiska samhällsbygge som vi nu ser tar fart, konsolideras och successivt inlemmas i ett europeiskt samarbete. Där det uppstår goda relationer mellan Ryssland och de baltiska staterna, mellan Ryssland och Polen, Ryssland och Tyskland, Ryssland och Sverige ja, mellan Ryssland och EU. Ska vi göra någonting från Finlands och Sveriges sida, så är det naturligtvis att se till att relationen Ryssland - EU utvecklas, och att den utvecklas på ett sådant sätt att det stödjer den demokratiska utvecklingen, stödjer de demokratiska krafterna, och att man därigenom stärker den säkerhetspolitiska situationen i norra Europa. Då har vi något oerhört intressant framför oss. Där tror jag egentligen det bara är fantasin som sätter gränser. Stockholm Helsingfors S:t Petersburg. Men då skall vi knäcka den organiserade brottsligheten, då skall vi bekämpa knarket, då skall vi bygga personliga relationer med ryska ledare och ryska politiker kort sagt: De skall bli en del av vårt europeiska samarbete, gärna genom ett nordeuropeiska första steg i en eller annan form. Det finska initiativet med den s.k. nordliga dimensionen är ett sätt att skapa en konsistent och sammanhållen politik för detta. Det är ett bra initiativ som vi från svensk sida kommer att ägna uppmärksamhet åt under vårt ordförandeskap, särskilt inom tre områden: Miljö och kärnsäkerhet Brottsbekämpning Kaliningrads situation

Kaliningrad denna ryska exklav i ett framtida EU, mellan Litauen och Polen. Ungefär en miljon människor på ett relativt begränsat landområde. Starkt förorenat - starkt förorenat. Där finns kärnavfall, där finns alla de miljögifter som vi har vant oss vid att förskräckas över i vår inhemska debatt sedan trettio år tillbaka. Där finns reningsverk som inte fungerar, där finns avloppsvatten som går rakt ut, som vi försöker hjälpa till att hantera. Där finns HIV, aids, där finns tbc där finns alla de sjukdomar som vi trodde var utrotade. Kaliningrad är en samling av problem, som kommer att ligga som en rysk exklav inne i den europeiska unionen. Det blir en oerhört viktig uppgift för den nordliga dimension inom EU att hantera detta så att det inte skapar spänningar och problem.

Vid EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 ska en uppföljningsrapport om den Nordliga Dimensionen läggas fram. Östersjön är inte längre ett skiljande hav. Östersjön har åter blivit ett naturligt nav för handel, relationer och samverkan i norra Europa.

Vi som lever i norra Europa vet vilken stor potential Östersjöregionen har. Handeln mellan länderna runt Östersjön ökar varje år. Resandet ökar. Personkontakterna blir fler och fler. Våra akademiska institutioner utvecklar sitt samarbete. Gemensamma utbildningslinjer, utbyte av studenter, lärare och forskare blir allt vanligare. Den nya informationsteknologin och nya metoder för distansundervisning underlättar samarbetet. Flera av våra länder ligger mycket långt framme på IT-området - i världsledande positioner. Vi har högt utvecklade ekonomier, stabila samhällen, välutbildad befolkning och rika naturresurser. Östersjöregionen har potentialen att bli en av världens snabbast växande regioner under detta decennium. Detta är inte bara en viktig utmaning för ett växande EU. Det ökar också kraven på det nordiska samarbetet. Det nordiska samarbetet behöver starka kopplingar till de nya EU-medlemmarna med vilka vi delar denna dynamiska och växande Östersjöregion.

Vad är det egentligen vi ser?

Jo vi ser ett Sverige, som allt oftare beskrivs som en nation som ligger i framkant. Våra vetenskapliga positioner, vår industris konkurrenskraft, de mål vi nu har nått i vårt samhällsbygge, alla sociala indikatorer, våra offentliga finanser, vår politiska ställning internationellt. Så kan man beskriva Sverige. Finland skulle kunna beskrivas på nästan samma sätt, Danmark likaså: Mogna välfärdsekonomier på väg in i en ny fas, med självförtroende. Men samtidigt med den lilla brist som mogenheten i ekonomin innebär: Vad vi kan hoppas på är att våra ekonomier växer med en tre-fyra procent per år. Men vi kommer att ha grannar som har potentialen att de kommande tjugo åren växa skulle jag gissa med i snitt sex-sju procent per år. De baltiska staterna, Polen, gamla Östtyskland, vi har S:t Petersburgsområdet. Då har vi den här fantastiska situationen, att vi i de mogna marknadsekonomierna dit vi också kan räkna Tyskland, naturligtvis vi är grannar med ett snitt av länder som alla har en stabil demokratisk plattform, alla har välutbildad arbetskraft, alla har relativt väl fungerande infrastruktur, och alla börjar från en mycket, mycket låg nivå i ekonomiskt utvecklingshänseende. Om man gifter ihop detta, så får de mogna ekonomierna tillgång till marknader med en enorm växtkraft. Och de nya ekonomierna får tillgång till marknader med enorm köpkraft. Då blir det en win-win-situation, ett läge där båda parter vinner. Det här är inte ett treårsperspektiv eller ett femårsperspektiv utan jag tror att vi har denna typ av win-win-situation framför oss i en tio-femton-tjugo år, innan det planar ut. (Och jag ser att norska radion sitter här, så då skall säga på en gång att jag tror att också Norge kommer att vara med om det här. Varför då? Jo jag tror att efter en utvidgning av EU till 25, kanske 30 stater, så är det naturligt också för Norge att komma med i gemenskapen när väl norska folket väl har bestämt sig för det.)

Vad skapar sedan det här i sin tur för politisk situation? Ja, vi vet ju alla att politik är beroende av ekonomi och tvärtom. I områden med stark ekonomisk utveckling så frodas också ett politiskt självförtroende. Om vi ser framför oss en europeisk union som kommer att bestå av 26-27 medlemsstater, och kanske tio av dem kommer från den delen av Europa som vi här talar om, då blir det ju en väldig tyngd för de nio-tio kring det sammanträdesbordet. Och lägger man sedan till att dessa länder tillsammans är på väg in i ett ömsesidigt ekonomiskt samarbete som inte är på något sätt formaliserat utan bara det naturliga grannar emellan så kan man se i ett tioårsperspektiv att vi i den nordliga delen av Europa kommer att få en ökad politisk vikt.

Det som de nordiska länderna nu utgör i det här sammanhanget det är ju en något av en kärna. Med en välfärdsmodell, en samhällsmodell som visat sig livskraftig och attraktiv. Kommer detta att spridas till länderna på den andra sidan Östersjön, och hur ser en sådan process ut? Ja det vet jag inte men så småningom kommer säkert den debatten. Vad jag säger är att vi har en historisk möjlighet, och därför blir för vår del utvidgningen av EU en uppgift som är viktigare än någon annan.

Utvidgningen kommer att vara förknippat med tusen olika problem. Det är egentligen omöjligt att genomföra den om man skall lyssna på alla som hittar problem. Men så är det ju jämnt, det vet vi ju. Det som är avgörande här är: Finns den politiska viljan i EU att ta in ytterligare tio-tolv medlemsstater? Finns insikten att detta är möjligheten att sätta stopp för uppdelningen i Europa i öst och väst? I så fall kommer det att ske. Och då tror jag att det kommer att ske ganska kvickt. Om man börjar att tveka, och säga att EU är egentligen något som är en klubb för Västeuropa, med några få nordliga utposter i fjällvärldens och de tusens sjöarnas länder om man börjar säga så, ja då blir det ingenting av.

Jag kommer just hem från Dresden, där jag hade, som en av EU:s trojkamedlemmar, glädjen att delta i tioårsfirandet av Tysklands återförening. De tal som hölls där, av Frankrikes president, och vid middagen av Tysklands förbundskansler, de var så politiskt förpliktande att jag aldrig kan tänka mig annat än att processen kommer att fortsätta att rulla med full kraft.

Vi har att tacka folken i Polen Solidaritet; folket i Tjeckoslovakien Charta 77; ungrarna som klippte upp taggtråden - vi har dem att tacka för att Tyskland är återförenat.

Och om det sägs vid en högtid där man firar den tyska återföreningen, då kan jag inte tänka mig annat än att när vi träffas nästa helg, i Biarritz, så diskuteras dessa frågor och samma sak sägs. Utvidgningen kommer att genomföras. Jag tror att det kommer att gå ganska fort. För oss kommer det att betyda en enorm förändring.

Jag är 51 år. Jag är ju inte så gammal, tycker jag. Men min barndom är ändå en tid då denna del av Europa inte fanns. Jag brukar berätta om skolkartan i Sävstaskolan i Vingåker, som hade Gotland och sedan Östersjön och sedan en grå kontur, där de baltiska staterna fanns Där fanns inga färger på kartan, där fanns inga floder och där fanns inga städer. Det var bara en grå kontur. Detta var under min uppväxt. Idag är det det område som växer snabbast vad gäller de svenska relationerna. Esterna är nummer fyra som svenska handelspartner per capita förstås, för det är inget stort land men ändock. För tio år sedan fanns de inte i vår handelsstatistik, nu är de nummer fyra.

Sverige är största utländska investerare i alla de tre baltiska staterna just nu, det kan ändras, men just nu. Det säger något om vad som håller på att växa fram. Och denna utvecklings politiska konsekvenser har vi all anledning att reflektera över, i ett perspektiv där vi vill bidra till en europeisk utveckling, och vi vill påverka den. (Och där behöver vi också Norge, vill jag understryka en gång till).

Det finns naturligtvis områden där vi har olika synsätt mellan de nordiska länderna. Ett just nu aktuellt sådant som också rör det framtida EU är förstås den gemensamma valutan.

Danska folkomröstningen var omvälvande på många sätt. Det var bra med ett högt valdeltagande. Det har kommit bort i debatten, men detta var ett av de första valen, kanske det första valet på tio år i Norden, där valdeltagandet steg. Det är inte oviktigt. 87 procent är imponerande.

Det danska folket har tagit ställning till den gemensamma valutan, som första folk i EU. Nu sade danskarna nej och det var ett tydligt och odiskutabelt nej. Viktigt att säga att det danska folkets beslut är deras. Finland intog en helt annan ståndpunkt och gick med i valutasamarbetet tidigt. Vår folkomröstning ligger längre fram. I Sverige har vi valt att vänta med avgörandet till dess vi kan säga att: nu är ett deltagande i den gemensamma valutan det bästa för Sverige.

Det är det svenska folket som avgör. Vi har gott om tid. Den ska vi använda till fortsatt folkbildningsarbete och fortsatt öppen dialog om de fördelar och nackdelar som finns i EMU-projektet.

Varje diskussion om hur vi ska förbättra det europeiska samarbetet måste ta sin utgångspunkt i hur vi ska bättre ta tillvara medborgarnas intressen. Det blir inte mindre viktigt i ett större EU med fler medlemmar. Förtroendet för politiken sjunker i våra nationella demokratier. Än tydligare sjunker det för EU och dess institutioner.

Ska vi reformera arbetssättet i EU måste förändringarna leda till att beslutsfattandet blir öppnare och lättare att förstå, att ansvar ska kunna utkrävas på alla nivåer, att beslut inte ska tas "högre upp" i systemet än nödvändigt.

I Norden har vi utvecklat goda modeller för nordisk integration vår gemensamma arbetsmarknad, vår passunion är viktiga exempel. Det har vi lyckats göra utan att gå den nationella suveräniteten förnär och utan att införa överstatliga institutioner. Medlen har varit gemensamma värderingar och mål, och politisk vilja. Här finns viktiga erfarenheter som vi för vidare i det europeiska samarbetet och i debatten om EU:s framtid.

Det finns flera tänkbara sätt att stärka EU-samarbetet för framtiden. De utesluter inte varandra, utan är snarare kompletterande.

1. Institutionella vägen

Vi kan gå den institutionella vägen. Det är den väg som i huvudsak har utmärkt EU så här långt, dvs. överstatlighet i vissa frågor, mellanstatlighet i andra. Beslutsfattandet kännetecknas av ett försök till balans mellan de tre stora institutionerna: Kommissionen, Rådet och Parlamentet. Den här modellen är inte statisk. Också med denna modell krävs anpassning:

Tankar om utveckling av Parlamentets roll finns det många, och jag ska inte gå in på det. Kommissionen har med rätta kritiserats för missförhållanden. Men man bör komma ihåg att Kommissionens främsta roll är att värna alla medlemsländers intressen. Detta är särskilt viktigt för små och medelstora länder. EU får inte utvecklas till en organisation där stora länder tror sig kunna styra utan hänsyn till de övriga. Kommissionen har en viktig roll i detta.

Dock lider kommissionen av ett slags demokratiskt underskott. Den är varken en regering eller ett mellanstatligt sekretariat. Konstruktionen har varit och är värdefull, men på sikt tror jag vi mognar till en modell som bättre kopplar till de nationella demokratiska systemen.

Vi förespråkar därför att Rådet får en starkare roll. Det är där den bästa och närmaste kopplingen till medborgarna i medlemsländerna finns, eftersom det är där de nationella regeringarna är representerade. Rådets agerande bygger alltså ytterst på de politiska mandat som väljarna givit i de nationella valen.

I ett längre perspektiv kanske Rådssekretariatets och Kommissionens funktioner kan växa samman. Det skulle underlätta utkrävandet av ansvar.

Om EU:s grundlagar dessutom blev lättare och läsa och förstå, samarbetet med enskilda organisationer blev bättre och en rejäl öppenhetsreform genomfördes i institutionerna - då skulle EU kunna bli en bättre union för medborgarna.

2. Federalt EU

Ett federalt EU tror jag inte på. En europeisk federation, med president, regering och regelrätt konstitution skulle förvisso kunna underlätta utkrävandet av ansvar. Men priset skulle bli högt. Avståndet skulle öka än mer mellan väljare och valda.

3. Samarbetsmetoden/flexibel integration

Den tredje vägen är utvecklat samarbete i sakfrågor. Den ena metoden den s.k.samarbetsmetoden - har vi prövat framför allt genom sysselsättningskapitlet i Amsterdamfördraget. Vi sätter upp gemensamma mål, men medlemsländerna avgör själva hur målen ska nås. På sysselsättningsområdet utformar vi nu ett samarbete där medlemsländernas nationella politik jämförs inbördes och globalt. Sysselsättningstoppmötet i Stockholm i mars 2001 skall staka ut vägen för det fortsatta arbetet.

Samarbetsmetoden förenar det gemensamma bästa med bibehållet nationellt inflytande. Den bidrar till att undvika regleringar på EU-nivå där de inte behövs. Den kan mycket väl användas på fler områden.

De framsteg som gjordes i Lissabon med målet om full sysselsättning kan mycket väl följas av liknande framsteg med mål på det sociala området i Stockholm. På sikt skulle vi kunna ta itu med vården av våra äldre, diskriminering och främlingsfientlighet med samma metod.

En annan samarbetsform en väg till ytterligare fördjupning - som nu debatteras flitigt är s.k. flexibel integration. Bäst beskrivs det som "närmare samarbete" att några medlemsländer kan gå före och fördjupa samarbetet medan andra står utanför eller kommer med senare. Denna flexibilitet finns redan och den finns också reglerad i fördragen. Vad vi nu talar om är en strävan att utveckla detta ytterligare att bli ännu mer flexibla, speciellt när unionen fårmånga nya medlemmar.

Kanske ska en sådan modell inte användas så ofta, men jag ser inga skäl att vara emot den. Ett EU med många medlemmar får inte förlamas av att vissa länder hindrar andra att gå vidare. Då skulle motsättningarna växa. Det är däremot viktigt att det i så fall inte är en fast kärntrupp. Sådana fördjupade samarbeten måste stå öppet för alla EU:s medlemmar. Vi har också ett intresse av att se till att det sker inom EU:s ramar så att inte några "lättar" från EU och skapar en ny organisation.

Debatten om framtida reformer av det europeiska samarbetet kommer att fortsätta. Den kommer att föras parallellt med utvidgningsprocessen. Det finns ingen anledning att hasta. Det behövs även tid för nationell debatt och reflektion.

Det behövs tid för informella samråd mellan medlemsländerna och det behövs tid för att dra in de nya medlemsländerna i en reformprocess.

Vid årsskiftet tar det svenska ordförandeskapet vid. Vi står väl rustade att föra framtidsdebatten vidare. Vi kommer att ha ett stort ansvar för utvidgningsprocessen. Då känns arbetet med att ta fram en färdplan för framtida EU-reformer både naturlig och angelägen.

De nordiska länderna har visat att vi kan föra frågor som ligger våra länder varmt om hjärtat framåt i EU oavsett om de nordiska EU-länderna agerar gemensamt eller i andra konstellationer.

Vi har ett försprång på flera av de områden där de framtida utmaningarna för EU ligger. Vi har med den nordiska välfärdsmodellen och det höga kvinnliga arbetskraftsdeltagandet en god förberedelse för den demografiska utvecklingen, vi har kommit längst med jämställdheten mellan könen, vi leder utvecklingen mot en ekologiskt hållbar utveckling. Och vi har erfarenheter av samarbete mellan länderna runt Östersjön - en erfarenhet som kommer att bli omistlig när EU nu utvidgas norr- och österut. Detta kommer inte att minska våra möjligheter att föra fram frågor vi tycker är viktiga i framtiden.

Den nordiska värdegemenskapen är viktig att värna.

I globaliseringens tidevarv är det kanske viktigare än någonsin att känna att det finns en trygg hemmahamn. För oss är Norden en sådan. Här känner vi oss hemma. Här samlar vi kraft. Här funderar vi på hur vi vill forma vår gemensamma framtid i Europa.

Tack.

Början på sidan