-
Nytt - Index A till Ö
- EMU-skeptiker - Statsvetare| -
Nytt - Index A till Ö
- EMU-skeptiker - Statsvetare |
Sandro Scocco Sandro Scocco blir
direktör på Arbetsmarknadsstyrelsen Ams). Europa styrs i dag av en stelbent normpolitik
LO-ekonomer underkänner
s-ledningens motiv för EMU-anslutning: Europa styrs i dag av en stelbent
normpolitik Europa styrs i dag av en stelbent normpolitik - men i dess ursprungsland USA har både politiker, centralbanken och de mest framstående ekonomerna skrotat den för länge sedan. Om stelbent normpolitik i Sverige hösten 1992 Det är dags att Europa gör upp med en förlegad nationalekonomisk teori - annars riskerar EU och EMU att aldrig bli den framgång som utlovats. Ett första steg skulle kunna vara att nästa år utse en efterträdare till Europeiska centralbankens (ECB) ordförande Wim Duisenberg som är villig till nödvändiga reformer. Normpolitikens huvudbudskap är att all konjunkturpolitik är näst intill verkningslös. Det viktiga är att upprätthålla ett antal normer (spelregler) såsom prisstabilitet och offentlig budgetbalans. Normpolitiken har sin teoretiska bas i monetarismen. Dess främsta förespråkare Milton Friedman och Robert Lucas slog igenom på 70- och 80-talet och kom att få stor betydelse för den ekonomisk-politiska diskussionen. I sin vulgärversion kom den också att kallas utbudsekonomi. Starkt förenklat går teorin ut på att konsumenter och löntagare alltid har perfekt information och rationella förväntningar. Om staten eller centralbanken försöker få bättre fart på ekonomin kommer det endast att leda till att inflationen stiger. Bakom idén ligger en neo-klassisk syn på arbetslöshet. Egentligen finns ingen arbetslöshet, i alla fall inte i den bemärkelsen att den skulle vara ofrivillig. Det handlar i stället om att den arbetslöse inte vill jobba för den lön som erbjuds. Det enda sättet att få dessa att ta ett jobb är att låta lönerna stiga, vilket i sin tur leder till att priserna stiger - inflation. I samma sekund som staten eller centralbanken aviserar att de skall försöka minska arbetslösheten genom att öka statens utgifter eller sänka räntan förstår konsumenter och löntagare att den förda politiken bara leder till inflation. De höjer därför direkt löner och priser för att skydda sina realinkomster. Alltså blir politiken verkningslös i det den försöker uppnå - lägre arbetslöshet - och resultatet blir bara att allt blev värre, samma arbetslöshet men högre inflation. Keynesianismens fokus på efterfrågan avfärdades och i stället betonades utbudet. Önskade staten och centralbanken att sänka arbetslösheten skulle de främst se till att människor var villiga att jobba till de löner som erbjöds. Enklast uppnåddes detta genom att sänka arbetslöshetsunderstöd och andra skyddsnät eller försvaga, helst ta bort, rätten att kollektivt förhandla om löner och andra lagar och regler som inskränkte den fria avtalsrätten. Lät staten bara marknaden sköta löner och priser skulle arbetslösheten försvinna. Monetaristernas bestående bidrag till den ekonomiska politiken är ett ökat fokus på arbetsmarknadens funktionssätt, men ses ekonomin endast genom dessa glasögon hamnar man väldigt fel. Hela EMU-projektet och EU:s tillväxt- och stabilitetspakt med dessa definitivt uppställda kriterier för inflation, budgetunderskott och statskuld är ett barn av den monetaristiska normpolitiken. ECB:s inflationsmål på 0-2 procent och fokus på penningmängd är det i synnerhet. Det är olyckligt eftersom dessa tankar är fel. Påståendet att prisstabilitet i form av mycket låg inflation leder till högsta möjliga tillväxt och sysselsättning ses i dag snarast som en självklarhet - så vanligt har påståendet blivit. Det blir dock inte mer sant för att det sägs ofta. Paul Krugman, en av världens mest framstående ekonomer, konstaterade att den låginflationspolitik som nu råder saknar empiriskt och teoretiskt stöd. Angående de självsäkra och högtidliga deklarationer som dess förespråkare med jämna mellanrum hänger sig åt noterar han att "...man skulle aldrig kunna gissa att det nästan inte finns ett enda skäl att tro att det faktiskt är sant". Självklart leder en inflation som är så hög att konsumenter och producenter förändrar sitt beteende, till exempel undviker att hålla kontanter för att de så snabbt förlorar i värde, till effektivitetsförluster. Men i västvärlden är vi långt ifrån dessa nivåer. Krugmans resonemang leder dock inte till att 10 procents inflation skulle vara bättre för ekonomin än 2 procent. Han påpekar dock att om världen ligger vid 10 procents inflation och vill pressa ner den till 2 procent kommer detta att kosta mycket i form av en lång period av hög arbetslöshet. Han beräknar att USA sänkning av inflationstakten från 10 procent till ungefär 4 procent kostade under tio år över en trillion dollar - till en mycket osäker vinst. Europa har genomgått en liknande inflationsutveckling, men till mycket högre kostnader och där vi ännu lider av sviterna i form av hög arbetslöshet. Det skulle därmed kunna hävdas att det kanske inte var så klokt att växla ned inflationen så häftigt under 80- och 90-talet som gjordes i både USA och Europa. Det är dock ingen idé att gråta över spilld mjölk, frågan blir därför - blir det bättre om vi höjer inflationen från 2 till 10 procent igen? Nej, troligtvis inte, men kanske till 3-4 procent. George A Akerlof, förra årets Nobelpristagare, har tillsammans med William T Dickens och George L Perry, analyserat vad som är en lämplig nivå på inflation. De konstaterar att givet att inflationen är något så när stabil och låg, runt dagens nivå, ägnar företag och löntagare inflationen ett begränsat intresse då det inte påverkar vinster och realinkomster på något avgörande sätt. Robert Shiller har också visat att löntagare, så länge de nominella löneökningarna är acceptabla, konsekvent underskattar inflationens effekt på realinkoms-ten, vilket stärker Akerlofs med fleras analys. Då löntagare inte accepterar lönesänkningar blir ett inflationsmål på under 2 procent ett stort hinder för relativlönejusteringar. Att förändra lönerelationer, till exempel mellan kvinnor i offentligsektor och män i privat, kan bara göras genom att de får olika mycket i löneökningar. I en extrem låginflationsekonomi blir de nominella lönepåslagen helt enkelt för små för att tillåta någon större skillnad. Mot bakgrund av ny forskning är det alltså rimligt att anta att en ekonomi med en inflationstakt på 0-2 procent - ECB:s mål - fungerar sämre än en med ett högre inflationsmål. I huvudsak beroende på en kombination av för svag efterfrågan i ekonomin och att det bromsar nödvändiga relativlöneförändringar. George Akerlof konstaterar också att EMU-länderna först på sista tiden börjat se en fallande arbetslöshet, men att denna utveckling kommer att brytas om ECB försöker nå det satta inflationsmålet. Med så låga nominella räntor som är förenliga med ECB:s inflationsmål tappar också penningpolitiken kraft som konjunkturstabilisator. Slutsatsen blir att det är möjligt att höja tillväxten och sysselsättningen genom att låta inflationsmålet stiga från till exempel 1,5 till 3 procent - utan några negativa effekter i övrigt för ekonomin. Både företags och löntagares fokus på inflation stiger dock i takt med att inflationen stiger. När inflationen är hög och fluktuerande som på 70- och 80-talen är det därför realistiskt att förvänta sig att konjunkturpolitiken blir mindre effektiv. En stelbent normpolitik leder också till att en värld får gälla för alla. Stabilitetspaktens fokus på magiska tal, till exempel maximalt 3 procent i underskott i offentlig sektor, riskerar nu att tvinga det största landet i Europa att bedriva en politik som förvärrar den nuvarande konjunkturnedgången. Tyskland prognostiseras att i år ha en tillväxt på 0,75 procent - en mycket låg tillväxttakt. ECB och den tyska regeringen skulle behöva möta detta med att stimulera efterfrågan. ECB styr dock på skakig teoretisk och empirisk grund mot en inflation på under 2 procent och vågar inte stimulera ekonomin mer än vad den redan gör. Den tyska regeringen å sin sida riskerar redan att spräcka den magiska gränsen för 3 procent i budgetunderskott. Den realistiska ambitionen för den tyska regeringen är att inte förvärra läget genom besparingar. Denna ambition ter sig dessutom mycket ambitiös med tanke på att EU-kommissionen nu vill varna Tyskland för ett för stort budgetunderskott. För ansökarländerna är situationen ännu hopplösare. De har goda förutsättningar för en kanske dubbelt så hög tillväxttakt som EU-länderna, men för det krävs stora investeringar av både samhället och den privata sektorn. Dessa länder borde därmed ha både underskott i bytesbalansen och i den offentliga sektorn samt en inflationstakt klart över ECB:s inflationsmål. Får inte offentlig sektor gå med underskott på grund av investering kommer den privata sektorn vara tvungen att göra dessa. Det betyder privata vägar, elnät, skolor, sjukhus, med mera. EU tvingar i praktiken ansökarländerna i nyliberal riktning. Det kommer givetvis att även begränsa tillväxten då det för vissa investeringar bara går att få samhällsekonomisk lönsamhet och inte företagsekonomisk. Dessutom är marknadspriset på vissa "varor", som till exempel vägar, inte förenligt med samhällsekonomisk effektivitet. Under rådande EU-regim blir det mycket svårt för ansökarländerna att komma i kapp övriga EU-länder. Skulle tigerekonomierna i Sydostasien varit tvungna att anpassa sig till en sådan ekonomisk politisk regim skulle de aldrig ha blivit "mirakelekonomier". Det finns europeiska röster som stöder en reformering av den stelbenta normpolitiken. Förra månaden skrev några från franska socialistpartiet tillsammans med Pascal Lamy (EU- kommissionär) och krävde att inflationsmålet omdefinierades till 1-3 procent. Min uppfattning är dock att ett inflationsmål utformat som den svenska skulle vara effektivare, det vill säga sikta på en given procent med en maximalt tillåten avvikelse, till exempel 3 procent med en tillåten avvikelse på 1 procent. För att EU och EMU skall bli den framgång som utlovats måste Sverige stödja dessa progressiva krafter i Europa och medverka till att en stelbent normpolitik slängs över bord. Först då kommer arbetslösheten att sjunka rejält i Europa och EU vara berett på att ta emot nya länder med helt andra tillväxtförutsättningar. Det är dags att den europeiska framtidsdebatten börjar handla mindre om dogmer och mer om sund ekonomisk politik. En första chans finns nu genom att påverka valet av nästa ordförande för ECB.
|
