-
Nytt -
Index A till Ö -
EMU-skeptiker -
Statsvetare - Medborgare mot
EMU
|
|
Dan AnderssonLO - LO-ekonomerna hemsida hos LO - Sandro Scocco
- Det beror på Göran Persson, säger exempelvis
LO:s chefsekonom Dan Andersson som försäkrar att han ännu inte
bestämt sig för hur han ska rösta. LO:s chefekonom Dan Andersson anklagar statsminister Göran
Persson för att vara respektlös i EMU-debatten och inte ta
LO-medlemmars oro för jobben på allvar. Rörlig växelkurs, stabila statsfinanser som kan
anpassa efterfrågan Mitt argument gäller bara om LO:s krav på omfattande
buffertar och buffertfond genomförs. Men om nu inte arbetarrörelsen
kan ge buffertar till löntagarna så har de skäl att rösta
nej nu och avvakta. "Vad skall Riksbanken göra mellan nio och fem när
Sverige har gått med i EMU?" EMU-inträde 2005 kräver snabbt agerande Oväntat stöd för Riksbankens linje kom i
går från LO-ekonomen Dan Andersson. EMU i medvind och
motvind
LOs chefsekonoms särskilda yttrande till Olika
inflationstakter inom EMU LO:s chefekonom Dan Andersson
anklagar statsminister Göran Persson för att vara Det som fått Dan Andersson att tända till, är ett uttalande
av statsminister Göran Persson i Ekot på onsdagen: Så sade Göran Persson i Ekot på onsdagsmorgonen.
LO:s chefsekonom Dan Andersson reagerar starkt på det här
uttalandet: När man hör statsministern säga att det inte finns några argument mot EMU, då tycker jag att han ringaktar det arbete som många av oss lagt ner. Inte minst de LO-medlemmar som är oroliga för EMU. Att de faktiskt är oroliga för sina jobb. Argumentet att de kommunalanställda skulle kunna få
högre löner om Sverige går med i EMU ger han inte mycket
för: Tycker du att nivån är för låg?
Se även Karin Pilsäter om Ja-sidans alternativ Mer om LO och EMU - Full text - Början på sidan "Vad skall Riksbanken göra mellan nio
och fem när Sverige har gått med i EMU?" Vad skall Riksbanken göra mellan nio och fem när Sverige har gått med i EMU? Den nye riksbankschefen Lars Heikensten vill att Sverige skall fortsätta med ett eget inflationsmål i EMU, fastän vi då också får Europeiska centralbankens mål. Riksbanken vill fortsätta att bestämma över inflationen i Sverige och till exempel få använda höjd och sänkt moms som instrument för att påverka den. Lite språkligt tillkrånglat sägs detta i Riksbankens remissvar på regeringens utredning om stabiliseringspolitik i valutaunionen. Först frågan om att avhända riksdagen makt över skattesatser och dylika verktyg vid ett EMU-inträde. Att delegera finanspolitiska instrument från riksdagen till en myndighet framställs oftast som en fråga om effektivitet, för att bäst stabilisera svensk ekonomi. Men diskussionen handlar egentligen om något betydligt större och mer fundamentalt i vårt samhälle, nämligen om en utbredd misstro mot de folkvalda politikernas förmåga att fatta kloka ekonomisk-politiska beslut. Den handlar också om vår tilltro till den parlamentariska demokratins förmåga. För oss är förslaget om att Riksbanken ska få ändra skattesatser (till exempel momsen) i EMU ett uttryck för en sådan misstro. Den andra frågan gäller Lars Heikenstens förslag att Sverige skall fortsätta med ett eget inflationsmål och att Riksbanken ska hantera det, även när vi är inordnade under ECB:s mål.Med ett sådant inflationsmål skulle regeringen påverka dels fördelningen av inkomsterna i ekonomin mellan arbete och kapital, dels i vissa lägen också lönerelationerna mellan olika grupper på arbetsmarknaden. Dessa två fördelningar bör enligt vår mening bestämmas av arbetsmarknadens parter i fria förhandlingar. Statsmakterna bör inte styra dem i en marknadsekonomi med fri förhandlingsrätt. En sådan ordning är sannolikt helt omöjlig för arbetarnas och tjänstemännens fackliga organisationer, men också för arbetsgivarna. För det tredje måste man fråga sig hur bra Riksbanken lyckats med sin uppgift i svensk ekonomi hittills. För Riksbanken höjs nu till skyarna både av dem som vill och inte vill gå med i EMU. Bland annat citeras LO-ekonomers uttalanden om att "Riksbanken är löntagarnas bästa vän" i debatten - vi som tidigare var Riksbankens vassaste kritiker! Är då Riksbanken värd berömmet? Riksbanken har i tre fyra år klarat av att hålla inflationen kring 2 procent. Det är således bara under några få år som den nya självständiga banken har bidragit till ekonomisk stabilitet och gjort en mycket låg inflationstakt trovärdig. Det har gjort att parterna på arbetsmarknaden vågat sluta löneavtal på en rimligt låg nivå och att sysselsättningen lättare ökat i Sverige. Därmed är det numera möjligt att tala om Riksbanken som löntagarnas vän. Men i hyllningen av Riksbanken förträngs att den är högeligen medansvarig till det senaste decenniets ekonomiska problem. Åren direkt efter 1994, i samband med socialdemokraternas mycket tuffa sparpaket, bidrog Riksbanken faktiskt till den ekonomiska nedgången genom en alltför stram penningpolitik fastän det fanns utrymme för en lägre ränta. Det gjorde att tiotusentals personer under dessa år var arbetslösa i onödan. Få initierade ekonomer godkänner nu i efterhand Riksbankens politik under dessa år. Den var helt enkelt skandalös. En viktig men bortglömd kritik bör riktas mot Riksbankens agerande under 1980-talet då den medverkade till avregleringen av kreditmarknaden. Regering och riksdag fattade lagbesluten men Riksbanken deltog i att hantera avregleringen, vilket som väl bekant gick mycket illa. Avregleringen bidrog både till real och finansiell instabilitet, den skapade en kreditdriven överkonsumtion, fastighetsbubbla och överhettning. Med bankkris och massarbetslöshet som resultat av 1980-talet är betyget för Riksbankens insatser under perioden 1985-1990 icke godkänt. Kontentan är att Riksbankens nu mycket goda renommé egentligen bara bygger på de senaste årens goda ekonomiska utveckling. Men är de senaste tre fyra årens goda makroekonomiska resultat skäl tillräckligt för att slå vakt om Riksbanken och inte gå med i EMU? Nej, det vore perspektivlöst. Denna korta period ger varken tillräcklig saklig grund för att stå utanför EMU med argumentet att Riksbanken är förträfflig eller för att ge Riksbanken en ny maktposition i svensk ekonomi om Sverige går med i EMU. Om Sverige går med i EMU kan inte ansvaret för en stabil kostnadsutveckling vila på Riksbanken. Men Riksbanken behöver inte vara sysslolös - den skall vara en tydlig del av ECB-systemet. Vi får inte glömma att riksbankschefen då inte företräder Sveriges nationella intressen av att stabilisera jobb och produktion här, utan är en del av ECB. Om Sverige går med i EMU måste vi acceptera att Riksbanken huvudsakligen blir ett lokalkontor till ECB och att det då är ECB som sätter målet för den gemensamma prisutvecklingen. Det går inte att både äta kakan och ha den kvar, det vill säga gå med i EMU och behålla en självständigt operativ riksbank. När väl makten över penningpolitiken centraliseras till Frankfurt och ECB försvinner snabbt auran kring Riksbanken. Riksbanken är då inte ens en naken kejsare i svensk ekonomisk politik. Frågan är hur vi i valutaunionen bäst kan få till stånd en rättvis och effektiv stabilisering av jobb och produktion i Sverige i ett samspel mellan ECB:s penningpolitik, svensk finanspolitik och arbetsmarknadens parter. EMU-inträde 2005 kräver snabbt
agerande Sverige skulle kunna gå med i EMU år 2005, men det kräver att finansdepartementet snabbt tar fram promemorior och lägger en proposition om hur Sverige ska klara stabiliseringspolitiken som euromedlem. Det sa LO:s chefekonom Dan Andersson till journalister på tisdagen. LO kommer i oktober att lämna sitt remissvar på den EMU-utredning som presenterades i våras. Nästa steg blir att lämna ett svar på en kommande proposition om hur Sverige ska klara sysselsättning och stabiliseringspolitik i EMU. Dan Andersson upprepade att han ser positiva delar i EMU-utredningen som ett höjt överskottsmål och en ny form av budgetmarginal i statsbudgeten. En av de stora knäckfrågorna i utarbetandet av remissvaret är samtidigt synen på hur lönebildningen klarar ett EMU-inträde. "Lönebildningen är alltid klar för EMU, frågan är bara vid vilken sysselsättningsnivå", sa han, med referens till statsminister Göran Perssons uttalande att den svenska lönebildningen nu kan anses vara redo för EMU-inträde. Dan Andersson sa också att han personligen inte har en aning om hur en folkomröstning om EMU kommer att gå, men påpekade att erfarenheterna från omröstningarna i bland annat Irland och Danmark visar på att det blir jämnt. "Man kan inte lita på opinionsmätningarna innan frågan har debatterats ordentligt och jag tror att vi kan att få ett fiftyfifty-läge. Det kan gå hursomhelst", sa Dan Andersson. Arbetarna riskerar bli
stötdämpare Lars Calmfors har nu också bytt fot och är för EMU. Han skriver på DN Debatt (23/11) att finanspolitiken behöver förstärkas och att det behövs någon form av buffertfonder. Men samtidigt avvisar han LO-ekonomernas idéer till fonder. Han föreslår också att experterna skall få större inflytande över finanspolitiken. Göran Johnsson, Metalls ordförande, sade nyligen i Dagens Industri dels att utan LO blir det inget medlemskap eller ens en folkomröstning, dels att arbetsmarknadens parter måste ha inflytande över så kallade buffertfonder för att LO:s kongress fastslog att lönebildningen måste visa sig tillräckligt stabil och att ett strukturråd med buffertfonder måste inrättas för att LO ska ställa sig positivt till en svensk EMU-anslutning. Likaså beslutades att LO inför en folkomröstning ska genomföra en bred informationssatsning för att belysa fördelar och nackdelar med medlemskap ur ett fackligt perspektiv. En ny LO-ekonomrapport - Klara, färdiga, gå! - har tagits fram som en del av debattunderlaget och för att bidra med konstruktiva förslag för att förbättra stabiliteten på arbetsmarknaden och i ekonomin. Boken Klara, färdiga, gå! Kan Sverige
förberedas för EMU? (011114) (pdf) Många frågor återstår att diskutera och besvara innan nästa steg kan tas: ja eller nej till ett medlemskap. Våra folkvalda måste kunna förklara hur sysselsättningen kan tryggas och hur långsiktigt mer robusta statsfinanser kan skapas för att välfärdssystemen skall klara den finansiella ansträngning som följer av en åldrande befolkning och ett eventuellt EMU-medlemskap. Det måste finnas system som medborgarna litar på. Det handlar om trygghet på arbetsmarknaden och förtroende för välfärdssystemet. De sociala trygghetssystemen behöver helt enkelt förstärkas i samband med ett eventuellt inträde i EMU. Att avskaffa den nationella valutan innebär minskad nationell suveränitet. Sverige är en avancerad välfärdsstat med långtgående sociala rättigheter. Det är naturligt att medborgarna frågar sig hur det blir med de egna rättigheterna, med det egna kontraktet med staten nu när staten i viktiga avseenden eventuellt avhänder sig sin suveränitet. Utan en självständig penningpolitik är finanspolitiken, det vill säga statens budget, det enda acceptabla verktyget. Om något decennium kommer statens budget att vara mycket ansträngd på grund av det växande antalet pensionärer. Därför finns det på längre sikt en konflikt mellan välfärdsambitionerna och möjligheten att använda statens budget för att stimulera ekonomin i svaga konjunkturer. För att medborgarna ska ställa sig positiva till EMU krävs att de känner sig trygga och kan lita på politikerna. Detta är särskilt viktigt eftersom riskerna inte är jämnt fördelade. Det är arbetare som kommer att bära de största riskerna vid en EMU-anslutning. Att kortutbildade, norrlänningar och arbetare är mer tveksamma beror inte på att de är illa informerade, snarare förhåller det sig tvärtom. Folk är inte dumma. Medborgarnas oro måste tas på allvar. Kanske kommer även svenskarna att känna sig osäkra på hur pensioner, arbetslöshetsförsäkring, vård och omsorg påverkas av EMU:s ekonomiska ramar. Det tar LO redan nu fasta på och söker lösningar på de problem som kan uppstå. För att i möjligaste mån säkra stabiliteten i sysselsättningen finns ett behov av buffertar, men framför allt nya krav på finanspolitiken. Vi vill tydligt deklarera att statens finanser som instrument är vida överlägset varje förslag till avtalsbaserade buffertfonder. Det (buffertfonder) är mer en försäkring för att våra generella trygghetssystem inte ska behöva ta smällen i dåliga tider, som Göran Johnsson säger i den nämnda intervjun. Vi har lagt en skiss på fonderingar som bör genomföras för att finansiera äldreomsorgen, stärka tryggheten vid arbetslöshet, möta kortvariga nedgångar i ekonomin (finansiella buffertfonder) och ändra arbetsorganisationen (hållbart arbetsliv, kompetensutveckling). Vi föreslår bland annat att 2-2,5 procent av arbetsgivaravgifterna används för att bygga upp trygghetssystem som gynnar frivillig omställning. Alltså en form av försäkringspremie för att bättre klara kraftiga svängningar i ekonomin och hotande framtida underskott i de statliga finanserna. Lars Calmfors har besläktade tankar. Men han föreslår att i de avtalspensions- och trygghetssystem som parterna förhandlat fram skall avgifterna - och förmånerna gissar vi - variera med konjunkturen. Vi tycker att ett sådant system verkar riskabelt. Det är inte bara statlig inblandning i privata avtal på arbetsmarknaden, det vill säga inkomstpolitik. Därutöver gäller det försäkringsmässiga avgifter, som inte utan vidare kan användas för att stimulera konjunkturen. Finanspolitiken kan och bör vid ett medlemskap aktivt användas som nationellt instrument för att möta ekonomiska chocker. Jämfört med i dag skulle en gemensam centralbank i vissa situationer innebära mer svängrum för den nationella finanspolitiken. Det blir lättare att styra efterfrågan via till exempel transfereringar och offentlig konsumtion utan att penningpolitiken förtar tänkta effekter. En radikal förnyelse av finanspolitiken enligt följande linjer skulle behövas: Starkare automatiska stabilisatorer (mekanismer i systemet som jämnar ut konjunkturrörelser). Dessa är effektiva genom att de omedelbart reagerar utan politiska beslut Större grad av fondering för att säkerställa att den offentliga budgeten klarar av starka automatiska stabilisatorer. Det förutsätter än större överskott under riktigt goda tider. Budgettaken måste förändras så att de inte motverkar de automatiska stabilisatorerna. Nuvarande budgetramar passar borgerliga regeringar och utgår från att politisk opportunism bara träffar utbudssidan men inte inkomstsidan. En sänkning av skatterna skulle på lång sikt betydligt förvärra den kommande försörjningsbörda som en växande andel pensionärer innebär. Det är önskvärt att skilja investeringsbudgeten från driftsbudgeten för att öka förutsättningarna för högre investeringsutgifter under lågkonjunkturer. Ju starkare stabilisatorer, desto mindre svängningar och orosmoment i ekonomin och på arbetsmarknaden. Det är av yttersta vikt att de stärks inför ett medlemskap. LO:s kongress har sagt att det behövs ett strukturråd för att klara samverkan mellan regeringen och parterna. Detta förslag är omdiskuterat. Calmfors kommer nu med ett motförslag. Han vill att det inrättas ett organ som bara består av experter för att påverka utformningen av statens budgetpolitik. Men riksdagen har redan gjort Riksbanken till ett oberoende expertorgan. Calmfors menar att man inte kan lita på politikerna. Men även om demokratin är en skör planta, så finns det inget effektivare styrsystem. Det verkar som om Calmfors tror att ekonomiprofessorer är objektiva och fria från värderingar, när de deltar i samhällsdebatten eller kommer med råd till regeringen. Självfallet har också experter värderingar om hur statens budget bör avvägas. Just därför skall personer som fattar sådana beslut utvärderas i demokratiska processer och inte i byråkratiska. Det expertråd som Calmfors föreslår skulle i stället kunna upprättas som en expertgrupp knuten till strukturrådet. Mycket kan göras för att Sverige ska bli bättre rustat än i dag för att anslutas till EMU:s tredje etapp. Det vore oseriöst att bara blunda och invänta problemen för att sedan lösa dem bäst man kan då de uppstår. Bättre då att förebygga och täppa till de hål i tryggheten vi ser redan i dag. Arbetstagarna ska inte användas som stötdämpare i krislägen. Att förhindra det är politikens viktigaste uppgift vid ett medlemskap. Replik: Professor Lars
Calmfors efter eurostarten:
LO spår tre valsedlar i
EMU-omröstningen Det blir tre valsedlar i den kommande folkomröstningen om EMU: en nej och två ja. Socialdemokraterna kommer inte att kunna enas med moderaterna om ett gemensamt ja till svenskt medlemskap i den europeiska valutaunionen. Det spår LOs chefsekonom Dan Andersson. "Jag tror inte att socialdemokraterna och moderaterna har samma valsedel i folkomröstningen", sa Dan Andersson vid ett EMU-seminarium på onsdagen. Han spår i stället att socialdemokraterna går på LOs linje och säger ja - med vissa förbehåll. För det första måste staten bygga upp nya trygghetssystem, som ska fungera som "buffert" då vi inte längre kan använda den svenska kronan för att parera olika störningar. Dan Andersson vill att löntagarna ska avsätta upp emot 2,5 procent av lönesumman till olika buffertfonder, som staten ska administrera tillsammans med arbetsmarknadens parter. "EMU hinder för sänkta skatter" Det anser LO:s chefekonom Dan Andersson som presenterade en rapport om skattesänkningarnas konsekvenser i Visby på tisdagen. Om Sverige går med i EMU är statskassan den stora trygghetsreserven vid ekonomiska kriser, eftersom statlig penningpolitik då inte blir möjlig. Och det krävs enorma belopp, kanske 500 miljarder, för att inte sysselsättning, äldreomsorg och pensioner ska hotas, enligt Andersson. Han kan tänka sig ett överskottsmål på tre i stället för två procent. Dan Andersson föreslår att regeringen snarast utreder hur välfärden, äldreomsorg och pensioner kan garanteras om Sverige drabbas av ekonomisk kris. I EMU kan inte Sverige föra en självständig penningpolitik och då återstår endast finanspolitiken. LO:s rapport visar att det är ett betydligt kostsammare instrument. En injektion med sänkta arbetsgivaravgifter kan kosta 150 miljarder på två år. Pressmeddelande: 2001-07-10 Till stor del bestäms statsbudgetens över- eller underskott av andelen yrkesverk-samma. Under ytterligare några år kommer Sveriges befolkningen att till stor del bestå av personer i förvärvsarbetande ålder, för att sedan vända och leda till budgetunder-skott. Det nuvarande och kommande överskottet i statsbudgeten har emellertid fått bland annat moderaterna att kräva skattesänkningar. I sin rapport ”Tre synpunkter på skatte-sänknings-debatten” varnar dock LO-ekonomerna för denna typ av skattesänkar-opportunism. – Ska vi behålla vår välfärd i framtiden är det inte seriöst att nu kräva sänkta skatter. Vi vet att det snart kommer en tid då statens kostnader för samhällets äldre kommer att öka och för att finansiera detta måste vi spara, säger LO:s chefsekonom Dan Andersson. Ytterligare ett skäl till att LO-ekonomerna i nuläget motsätter sig skattesänkningar är att Sverige kan bli medlemmar i den monetära unionen EMU. Vid ett eventuellt EMU-medlemskap har Sverige inte längre möjlighet att föra en självständig penningpolitik. Därmed försvinner det viktigaste stabiliseringspolitiska instrument. Det mest realistiska instrumentet för att dämpa ekonomiska chocker blir då finanspolitiken. Detta instrument är inte lika effektivt som penningpolitiken och förutsätter betydande finansiella resurser. LO-ekonomerna menar att ett svenskt EMU-medlemskap förutsätter en strategi för att hantera nationella ekonomiska chocker. -– De finansiella resurser som krävs för att undvika kriser i ekonomin vid ett EMU-medlemskap måst byggas upp nu när vi har budgetöverskott. Moderaternas skatte-sänkningsförslag visar att de är beredda att avhända statsmakterna möjligheten att parera ekonomiska chocker vid ett EMU-medlemskap. En sådan politik lär inte locka till EMU-medlemskap, säger Dan Andersson. LO-ekonomerna menar också i sin rapport att det inte finns något fog för påståendet att den svenska skattekvoten är extremt hög i internationellt perspektiv. Om hänsyn tas till att Sverige - i motsats till de flesta andra länder - beskattar transfereringar, liksom att Sverige inte har något budgetunderskott (budgetunderskott är i praktiken uppskjuten skatt) så ingår Sverige i en grupp länder med ungefär samma skattekvot. Istället för en skattekvot på 52 procent, uppvisar Sverige en skattekvot på 45 procent. Det mest profilerade skattesänkarpartiet moderaternas har presenterat ett skatteförslag som främst gynnar höginkomsttagarna. Av skattesänkningar på 96,5 miljarder fördelas 52 miljarder till den femtedel av hushållen som har högst inkomster och endast 2 miljarder till den femtedel av hushållen som har lägst inkomster. Höginkomsttagarna vinner också mest procentuellt sett på skatteförslaget. Detta samtidigt som det finns en risk att moderaternas planerade nedskärningarna i offentlig verksamhet främst kommer att drabba låg- och medelinkomsttagare. Knyt
kronan till valutasamarbetet LO-ekonomerna Dan Andersson och P-O Edin har i två artiklar på DN Debatt (24/6 och 12/7) alla tankar på en mer självständig riksbank och en till det europeiska valutasamarbetet knuten krona. En avsiktsförklaring att knyta kronan till det europeiska valutasamarbetet och åtgäder för att öka riksbankens självständighet är nödvändiga inslag i en politikomläggning. Se även Per-Olof Edin (Dan Anderssons företrädare)
|
