|
|
Medborgare för folkomröstning -
Folkomröstning.nu |
Olof PeterssonDEBATTEN OM EUROPAS FRAMTID (SNS) Det finns inga bärande argument för att också svenskarna ska folkomrösta om det nya EU-fördraget, eftersom det inte kräver några grundlagsändringar. Efter euron - nu gäller det grundlagen - Antingen ändrar man den svenska grundlagen eller så går man inte med på det här fördraget, säger statsvetarprofessor Sverker Gustavsson. - Vad jag sett finns inga skäl för grundlagsändring, säger statsvetarprofessorn Olof Petersson. "Perssons flygresor är
maktmissbruk" "Svensk tystnad främjar
högerpopulism" “Persson velar om EU:s
framtid” Sluta ducka om EU, Göran
Persson "Perssons flygresor är
maktmissbruk" Den politiska granskningen sköts av riksdagen, där konstitutionsutskottet spelar en nyckelroll. Att det är sommar spelar ingen roll. Den nuvarande riksdagens mandat gäller fram till oktober, då den nyvalda riksdagen träder i funktion. Numera kan man när som helst avbryta uppehållet i kammarens arbete. Om minst 115 riksdagsledamöter så kräver ska riksdagen sammankallas. Ett sådant beslut kan också fattas av talmannen själv. Konstitutionsutskottet kan också sammankallas när som helst. Beslutet att sammankalla konstitutionsutskottet fattas av ordföranden, som av tradition besätts av en företrädare för oppositionen. En tiondel av riksdagens ledamöter, det vill säga 35 ledamöter, kan väcka yrkande om misstroendeförklaring. Kommentar RE: Men Olof Petersson skrev, mig veterligt, ingenting när talman Birgitta Dahl förvägrade ett antal riksdagsledamöter att få 15 dagar på sig att få ihop namn för att få till stånd en folkomröstning om den i vårriksdagens sista skälvande minut beslutade grundlagsändringen som gör det lättare att överföra makt från riksdagen till Bryssel. En rätt som de har enligt regeringsformen. För mera härom klicka här Men vad är en grundlagsändring jämfört med statsministerns flygresor... Olof Petersson var en gång en aktad vetenskapsman. "Svensk tystnad främjar
högerpopulism" Europas politiska karta håller på att ritas om. Le Pens framgång i det franska presidentvalet är inget isolerat fenomen. Närbesläktade partier har fått en stark ställning i flera av Europas gamla demokratier. Österrike och Italien styrs redan av regeringar med högerpopulistiska partier. Till listan kan man lägga länder där högern gått starkt fram i lokala och regionala val. Populisten Ronald Schill nådde 19 procent i Hamburg och främlingsfientliga Vlaams Blok tog 33 procent i Antwerpen. Pia Kjærsgaard, Paulo Portas, Carl I Hagen, Jörg Haider, Umberto Bossi, Ronald Schill och Filip Dewinter kan också räkna sällskap med högerpopulistiska ledare i Öst- och Centraleuropa. De mest framträdande exemplen är Vladimir Meciar i Slovakien, Andrzej Lepper i Polen och Corneliu Vadim Tudor i Rumänien. Fenomenet är ingalunda nytt. Redan protestvalen i Danmark och Norge 1973 signalerade att det gamla partisystemet var i gungning. Sociologerna Björn Fryk-lund och Tomas Peterson analyserade fenomenet i en bok om populism och missnöjespartier i Norden. Snart fick de tillfälle att också analysera svenskt material, framför allt genom skånepartiet och invandrarmotståndets Sjöbo, sedermera också ny demokrati. I fransk politik har Nationella fronten och partiets ledare Jean-Marie Le Pen varit ständigt närvarande sedan tjugo år tillbaka. Däremot är det inte alltid som hans stöd bland väljarna har översatts i lika stort parlamentariskt inflytande. Det beror på det franska valsystemet, som favoriserar stora partier. Däremot kan ett parti av Nationella frontens storlek spela en indirekt roll. Sannolikt kommer Nationella frontens kandidater i det förestående parlamentsvalet att gå vidare till den andra och avgörande valomgången i många av landets valkretsar. Även om deras egna chanser att vinna är små kan de komma att avgöra valet mellan den borgerliga och den socialistiska kandidaten. Mot denna bakgrund är det förvånande att Anders Björck nyligen pläderat för att Sverige borde över gå till ett valsystem av just fransk modell (DN Debatt 16/5). Det kan möjligen bero på att han missförstått hur det fungerar. Han skriver att det är de två största partierna som går vidare till den andra valomgången. I själva verket är det alla partier som fått minst 12,5 procent av rösterna som går vidare. Det händer ofta att det är tre, och emellanåt ännu fler, partier som gör upp om vem som ska få det mandat som står på spel. Så oavsett hur många mandat Le Pens parti slutligen får i det stundande parlamentsvalet har det redan fått både direkt och indirekt betydelse för europeisk politik. Med det senaste årets valframgångar har de högerpopulistiska partierna etablerat sig som en egen familj, vid sidan om välbekanta partigrupperingar såsom socialdemokrater, liberaler, kristdemokrater, moderater och gröna. Att föra samman Le Pen, Kjærsgaard och Haider i en och samma grupp är dock en förenkling, eftersom det finns betydande skillnader dem emellan. Den franske statsvetaren Guy Hermet har kartlagt de olika varianterna i en bok ("Les populismes dans le monde"). Här finns bland annat skatteprotesternas populism från sjuttiotalets Norden, den främlingsfientliga nationalpopulismen i Frankrike, Österrike, Schweiz och Nederländerna, den regionala separatismens populism i Flandern och Norditalien samt Berlusconis mediepopulism. Det vore dock närsynt att låta analysen stanna vid de uppenbara skillnaderna mellan exempelvis Pim Fortuyn och Pia Kjærsgaard. Det finns också viktiga för-enande drag. Man kan därför fråga om det finns en gemensam förklaring till högerpopulismens framväxt. Den norske historikern Trond Nordby menar att populismen hänger samman med industrisamhällets omvandling till ett postindustriellt samhälle, där olika former av social tillhörighet lösts upp. Många andra forskare är inne på samma spår. Ett viktigt bidrag till denna internationella forskning har nyligen lämnats av Jens Rydgren, sociolog vid Stockholms universitet. Hans avhandling om Nationella fronten i Frankrike visar att högerpopulistiska partier kan utnyttja tre nischer på väljararenan. De förenar etnisk nationalism och främlingsrädsla med en populistisk kritik av det politiska etablissemanget. Detta är kärnan i den högerpopulistiska vågen. Dessa partier är visserligen inte öppet antidemokratiska. Tvärtom säger de sig eftersträva den "sanna" demokratin och ge makten till "folket", och kritiserar dagens "falska" demokrati med sin "korrumperade" politikerklass. Men de är motståndare till det öppna samhället och den representativa demokratin. Populismen i dagens europeiska tappning bygger på en antipolitisk inställning. Politik handlar om att lösa komplicerade samhällsproblem, att hantera värdekonflikter och att ställas inför dilemman och avvägningsproblem. Men populismen förenklar problemen intill karikatyrens gräns och har därför en fördel i det ytliga mediesamhället. De högerpopulistiska partierna frestar med enkla svar: stoppa invandringen och släng ut politikerna, så löser det sig. Dessa paroller har uppenbarligen en resonansbotten inom delar av den europeiska väljarkåren. Stödet är särskilt stort bland det postindustriella samhällets förlorare. Bakom rösten på Le Pen, Hagen och Haider ligger många gånger en känsla av maktförlust. Den enskilda individen känner inte längre att han eller hon kan påverka samhällsutvecklingen. Protesten riktas mot "dom där uppe", den diffusa och undflyende makten. Det är ingen tillfällighet att högerpopulismens framgångar kommer under de år när EU genomgår sin största omvandling hittills. Samtidigt som den europeiska integrationen fördjupas och utsträcks till att fler samhällsområden står unionen inför en utvidgning med snart ett dussintal nya medlemsstater. Nationella fronten är numera programmatiskt mot EU. Den europeiska integrationen anses undergräva Frankrikes identitet och nationella suveränitet. Le Pen är inte endast anti-Maastricht och anti-Schengen, utan kräver också att Frankrike lämnar EU. Målet är nationell kontroll över bland annat valuta, försvar och invandringspolitik. Också Dansk folkeparti är motståndare till EU. Ett argument är att EU vidgar avståndet mellan befolkningen och beslutsfattarna. Partiet är också emot varje inskränkning av Danmarks nationella suveränitet. Varje millimeter skall försvaras, skriver Pia Kjærsgaard i ett veckobrev. Den nederländska högerpopulismen är mer nyanserad. EU är ett fantastiskt projekt som har bidragit till fred och välstånd, heter det i Pim Fortuyn-listans partiprogram. Kritiken riktas mot EU:s utvidgning, men framför allt mot byråkratin i Bryssel och den bristande demokratin inom EU. Här har högerpopulismen hittat EU:s svaga punkt. Medlemsstaterna har överlämnat en stor del av den politiska makten till EU. Men frågan är hur medborgarna skall kunna delta i de europeiska beslutsprocesserna och hur man skall kunna utkräva ansvar av dem som innehar makten inom EU. Högerpopulismen kan delvis förklaras med demokratiunderskottet i EU. Reformeringen av EU:s institutioner och beslutsprocesser har därför blivit akut. Mot denna bakgrund ger den svenska regeringens inställning anledning till förundran. Å ena sidan har regeringen, tillsammans med övriga medlemsstater, skrivit under ett dokument som talar klarspråk. "Medborgarna anser att allt i alltför stor utsträckning avhandlas ovanför deras huvuden och de vill ha en bättre demokratisk kontroll", heter det i förklaringen från toppmötet i Laeken i december. Detta är bakgrunden till det pågående konventet om Europas framtid. Å andra sidan verkar regeringen nöjd med hur EU fungerar i dag. I sin skrivelse till riksdagen säger regeringen att den nuvarande strukturen har fungerat väl. Göran Perssons statssekreterare Lars Danielsson argumenterade nyligen mot att det över taget hålls en framtidsdebatt (Europa-Posten 4/2002). Det är en stor brist att Europas framtid inte har en mer framskjuten plats i svensk debatt. Från regeringen och dess kommittéer är uppenbarligen inte mycket att vänta. Andra måste därför ta initiativ. Som ett bidrag till denna debatt ger SNS Förlag i dagarna ut en pocketbok, "Från Fischer till Giscard: 24 röster om Europas framtid". Här återges det uppmärksammade tal som den tyske utrikesministern Joschka Fischer höll i maj 2000 samt de viktigaste debattinläggen som därefter följde. Man kan följa hur diskussionen gått från Fischers utspel fram till och med det tal som Valéry Giscard dEstaing höll i samband med öppnandet av konventet om EU:s framtid i februari 2002. Demokratins överlägsenhet, brukar det sägas, är att vara ett styrelsesystem som ständigt kan reformera och förnya sig själv. Demokratin blir aldrig färdigbyggd, utan varje samhälle och varje generation måste ta ställning till hur folkstyrelsen ska vara organiserad. Demokratins största problem i dag är att finna fungerande former för folkstyrelse i internationell skala. EU är ett stort pågående demokratiexperiment. Just nu finns det särskild anledning att diskutera de europeiska framtidsfrågorna. Det europeiska framtidskonventet konkretiserar de alternativ som finns för unionens framtid. En kritisk och öppen debatt om demokratins brister, inte minst i europeiskt perspektiv, vore ett av de mest effektiva sätten att bemöta högerpopulismen. Den svenska tystnaden är därför olycksbådande. Mer om konventet -
Mer om Danmark “Persson velar om EU:s
framtid” Det är visserligen ett faktum att “Sverige i hög grad står utanför den debatt som pågår på den europeiska kontinenten”, konstaterar statsvetarna Jonas Tallberg och Ole Elgström i boken “När Europa kom till Sverige” (SNS Förlag). “Den bestående svenska tystnaden under ordförandeperioden är ändå förvånande.” Sverige var tyst “i den debatt som engagerar övriga Europa och som blir avgörande för maktfördelning och demokrati i framtidens EU”. Diverse tolkningar har framförts varför en annars så talför regering blygt slog ner ögonen inför de stora frågorna om Europas framtid. Vi fick inte: belgarna ville ta hand om framtidsfrågorna under det ordförandeskap som följde efter vårt. Persson är nöjd med hur EU funkar i dag, som en trivsam klubb för regeringschefer. Framtidsfrågorna handlar mycket om institutioner och konstitutioner, sådant gillar vi inte i det här landet, låt oss gå direkt på sakfrågorna. Framtidens historiker får söka utröna vilka bevekelsegrunder som legat bakom regeringens statsmannakonster. Faktum kvarstår att regeringen låg lågt i ett ögonblick när vi hade extra stora möjligheter att påverka den europeiska debatten. Frågan är vad som hänt med regeringens Europapolitik under det år som snart förflutit. Förväntningarna byggdes upp inför det stora linjetal som Göran Persson höll i Berlin i höstas. Och visst hade detta anförande en del nya tankar när det gäller EU:s institutioner och arbetsmetoder. Förslagen gick främst ut på att stärka och effektivisera ministerrådet, det vill säga regeringarnas samarbetsorgan. Däremot berörde Persson knappast de andra EU-institutionerna, såsom EU-parlamentet och kommissionen. Sluta ducka om EU, Göran
Persson Den största faran med det svenska ordförandeskapet är att det har tagit slut. Här skulle man både inför omvärlden och den svenska allmänheten visa att Sverige äntligen är en fullvärdig medlem av EU. Till en och annans förvåning lyckades svenska företrädare spela en aktiv ledarroll, inte bara inom EU utan stundtals även i världspolitiken. Men efter de sex månadernas anspänning riskerar luften nu att gå ur svensk Europadebatt. Högvarvade statsråd, UD-tjänstemän och Europareportrar försvann på välförtjänta semestrar. Konsumtionen av broschyrer, webbsändningar och specialprogram verkar ha efterlämnat en bestående mättnadskänsla. Nej, inte ytterligare ett inlägg om EU ... MEN DEN EUROPEISKA debatten fortsätter och blir bara mer intensiv. I slutet av juli kom Romano Prodi med kommissionens vitbok om förbättrad styrning (European governance). Det mottogs med en gäspning av svenska medier, om de alls noterade nyheten. För lågvattenmärket stod Expressen, som i ett kort ledarstick föreslog att hela kommissionen i Bryssel borde packa ihop. Ändå är det ett viktigt dokument, som kan komma att påverka både europeisk och svensk politik. Än så länge rör det sig mest om allmänna idéer och riktlinjer. Men under den närmaste tiden ska tankarna preciseras och omsättas till praktiska reformer. Då gäller det att vara med. Svenska bidrag till den debatten har reella möjligheter att påverka. Under ordförandeskapet duckade regeringen för EU:s framtidsfrågor. Man ville ogärna ta upp sådana frågor för att inte trassla till diskussionen om utvidgningen. Fanns det en del skäl för detta då så finns de i varje fall inte kvar nu. Fortsatt svensk passivitet innebär i praktiken att vi överlåter åt andra att bestämma över vår framtid. Bakgrunden är allvarlig nog. Dagens femton medlemsländer har överlämnat stora delar av sin beslutsmakt till Europeiska unionen. EU:s beslutsformer är delvis föråldrade och har ännu inte anpassats till de krav som dagens medborgare ställer på insyn och delaktighet. EU håller också på att vidga sitt inflytande inom många områden. Fördragen är mycket elastiska, och allt fler frågor tas upp inom unionen. Där kompetens att utfärda bindande regler saknas utvecklar man i stället nya former för harmonisering eller mjuk normgivning, så kallad soft law. Samtidigt står EU inför en rejäl utvidgning. Efter de positiva signalerna från toppmötet i Göteborg är det inte uteslutet att unionen får ett tiotal nya medlemmar redan inom tre år. Även om Nicemötet i december nödtorftigt modifierade omröstningsreglerna återstår stora reformer. Budskapet i Prodis vitbok är kärvt. Det som hittills planerats räcker inte. Förändringar av EU:s egna institutioner och formella beslutsmetoder är nödvändiga, men inte tillräckliga. EU:s arbete måste ses i ett vidare perspektiv. Kontakterna med frivilliga organisationer, kommuner och regioner behöver förstärkas. Sättet att förbereda EU-beslut bör bli mer öppet. DEN UTGÅNGSPUNKTEN ÄR värd att ta på allvar. Vitboken understryker att man bör ställa samma krav på EU som på etablerade demokratier. Det är samma tankar som vi nyligen framfört i Demokrati utan utland, årets rapport från SNS Demokratiråd. När kommissionen talar om öppenhet och deltagande är det två viktiga delar av den medborgarstyrelse som är grundläggande för varje demokrati. Möjligheten att utkräva ansvar är en viktig del av rättsstatens krav på den offentliga sektorns organisation. Slutligen utgår rapporten från att den förda politiken måste vara enhetlig och effektiv. Prodi har redan fått en del bassning för att rapporten är alltför allmänt hållen. Den kritiken väger dock inte särskilt tungt. Om man vill inleda ett stort reformarbete måste man börja med att klargöra sin värdegrund och dra upp de stora riktlinjerna. Det kan knappast vara fel att anknyta till de demokratiska principer som varit vägledande för Europas stater och lokala självstyrelseorgan. De bör tilllämpas också inom EU. Problemet är ett annat. Vad som saknas i vitboken är framför allt en insikt om att den kombinerade uppgiften att utveckla en europeisk gemensamhetskänsla och att ge unionen en starkare demokratisk förankring kräver stora investeringar i utbildning, kultur och kommunikation. Medborgarnas misstro är ännu betydande. Irlands nej till Nicefördraget och globaliseringsmotståndarnas protester vittnar om att det ännu finns en stor oförståelse inför EU-projektet. Kommissionens opinionsmätningar (den så kallade Eurobarometern) tyder på att invånarna i många medlemsländer snarast har blivit mer kallsinniga till EU. Att vi i första hand känner oss hemma i våra nationalstater är självfallet inte fel. SÅ BÖR DET förbli. Den nationella identiteten har vuxit fram under lång tid. Skolan, kulturen och medierna skapade gemensamma referensramar. Den europeiska gemenskap som behövs för att trygga freden och välfärden i vår del av världen måste byggas upp på ett liknande sätt. Återigen handlar det främst om utbildning och kultur, om föreningar och nätverk. Ska demokratin kunna fungera på europeisk nivå räcker det inte med representanter i fjärran institutioner. Då måste det finnas en plats också för medborgarna, en plats för samtal, möten, impulser och kontakter. Vitboken tar några steg i rätt riktning. En stor del av rapporten ägnas åt samspelet med andra politiska aktörer än regeringar och parlament. Man vill vidga kontakterna med folkrörelser och ideella organisationer. Kommissionen tänker sig också att kommuner och landsting ska få en viktigare roll i EU, både när det gäller att förbereda och att genomföra beslut. Här har en del redan skett. Under de senaste femton åren har regioner och kommuner fått ett ökat ansvar för att sätta i verket beslut om exempelvis strukturfonder och miljö. Men det har hittills handlat mer om lokal utveckling än om kontaktytorna med omvärlden. En acceptabel demokrati inom EU kräver ett fungerande offentligt rum, en utaecklad rapportering om vad som händer runt om i Europa, vidgade möjligheter till diskussioner och kontakter över språkgränserna. Grunden måste läggas redan i skolan. Kultur och massmedier kan också spela en viktig roll. Det är inte bara i Sverige som mediernas utlandsbevakning är ett sorgligt kapitel. Runt om i hela Europa speglas utvecklingen i EU alltför sparsamt och knapphändigt. I den strukturpolitik för demokrati som vi förordar i SNS-rapporten är ett stöd till bättre nyhetsförmedling och vidgad debatt över gränserna ett viktigt inslag. Flerspråkiga tv-kanaler finns redan och skulle kunna utvecklas vidare. Lokal, regional, nationell, europeisk eller global demokrati utgör inte konkurrerande alternativ utan kompletterar varandra. Folkstyrelsens idéer kan inte begränsas till en enda geografisk nivå. Som vi utvecklar i rapporten går utvecklingen i riktning mot flernivådemokrati, en kombination av demokratiska samfälligheter av olika storlek och funktionssätt. DEMOKRATINS VÄRDEGRUND ÄR densamma, men de praktiska arbetsmetoderna skiljer sig beroende på hur många människor som ingår i den demokratiska samfälligheten. En liten landsbygdskommun behöver inte en lika specialiserad och komplex organisation som en federal jättestat. En samlad demokratipolitik måste inriktas inte bara på att få till stånd en fungerande maktfördelning mellan de olika territoriella enheterna, utan också på att beakta de speciella förutsättningarna för global, europeisk, nationell, regional och lokal demokrati. Försöken att förnya och förstärka demokratin kan inte längre koncentreras till en enda territoriell nivå. Det är i detta perspektiv som Prodis vitbok blir ett intressant debattinlägg. Mot slutet vidgar rapporten perspektivet till den globala nivån. Hur Europa lyckas lösa sina styrningsproblem får konsekvenser för den politiska utvecklingen också i andra delar av världen. Man kan dra en parallell med miljöpolitikens idé om hållbar utveckling. En hållbar demokratipolitik förutsätter en global rättsordning och legitima former för multilaterala förhandlingar. Här har EU en viktig, i själva verket unik roll som pådrivare. Det är i första hand genom EU som vi i dag kan verka för en rad angelägna förändringar i det globala systemet. Men ska det lyckas måste vi också ta itu med svagheterna i EU:s egen demokrati.
|
