News Home
|
ECB är varken systemets gemensamma centralbank eller ens en sann centralbank.
Den har därför varken förmågan att utjämna inflationsskillnader inom EMU
eller att verka som ”lender of last resort”.
Det visas att man i Sverige helt felbedömde den Europeiska
centralbankens (ECB) roll inom Eurosystemet.
ECB är varken systemets gemensamma centralbank eller ens en sann centralbank.
Den har därför varken förmågan att utjämna inflationsskillnader inom EMU, som Lindahl ansåg
vara den centrala uppgiften för huvudcentralbanken, eller att verka som ”lender of last resort”.
Denna viktiga institution saknas helt inom Eurosystemet
Otto Steiger, Ekonomisk Debatt nr 2/2007
Det hör till märkvärdigheterna i den teoretiska debatten om valuta- unioner att frågan om hur centralbankssystemet ska organiseras för att genomföra en gemensam penningpolitik aldrig tagits upp till diskussion. Även om i den mest betydande av dessa debatter, den av Robert Mun- dell (1961) initierade teorin om de ”optimala” valutaområdena (OCA), asymmetriska konjunkturella störningar inom unionen bildade en av huvudpunkterna, blev debattörerna aldrig medvetna om att dessa innebär en utmaning för unionens penningpolitik. Störningarna leder nämligen med stor sannolikhet till differenser i de olika ländernas inflationstakter och därmed till differenser i deras reala räntor. I sin tur betyder detta en omfördelning av välfärden inom unionen med risk att hämma dess ekonomiska tillväxt. Men ett sådant hot förnekades i OCA-debatten (De Grauwe 1992, s 54).
Det märkvärdiga med debatten i Sverige i samband med folkomröstningen om landets inträde i EMU blev att nästan alla experter tycktes utgå från att Eurosystemet överensstämmer med Ciampis förslag trots att hans idéer knappast torde ha varit kända: ECB, så resonerade man, är Eurosystemets gemensamma centralbank och EMUs tolv nationella centralbanker ECBs filialer. Tydligast fördes denna uppfattning fram av Lars Jonung (Jonung 2002b, s 418–419 och 2003, s 5–8; Fregert och Jonung 2003, s 467– 492), forskningsrådgivare i makroekonomi vid EU-kommissionen i Bryssel. Han ser ECBs existens som gemensam centralbank som garanti för att EMU inte går samma öde tillmötes som SMU. Förre riksbankschefen Lars Wohlin (Östersunds-Posten 2002b, s 418–419 och 2003) går i sin fruktan för ECBs makt t o m så långt som att påstå att om Sverige går med i EMU, så kommer Riksbankens inflytande i Eurosystemet att bli lika litet som bankens lokalkontor i Sverige. Tyvärr innehåller Riksbankens (Sveriges Riksbank 2003) bidrag till debatten ingenting som bekräftar eller avvisar dessa uppfattningar.
Det finns emellertid en annan, mycket allvarligare akilleshäl: avsaknaden av LOLR i Eurosystemet som riskerar ”underminera EMUs existens” (Bordo och Jonung 2003, s 43; se ägen Jonung 2002b, s 411).
Det är mer än bisarrt att denna funktion - som är själva grunden för en centralbank eftersom endast den, till skillnad från med varandra konkurrerande privata sedelbanker, kan låna ut pengar för att förhindra en bankkris - inte har nämnts med ett enda ord av de ansvariga för Eurosystemets konstruktion.
Redan 1998 uppmärksammade Internationella valutafonden (IMF) att ECB inte kunde ta på sig denna uppgift (Heinsohn och Steiger 2007) efter- som den helt riktigt bedömdes vara en alldeles för ”smal” centralbank - med ett kapital på endast 4,1 miljarder euro. År 2000 försökte därför Bun- desbank att åta sig rollen som LOLR. Man föreslog att omdana den tyska institutionen för lån vid bankkriser, den av Bundesbank och de tyska affärs- bankerna gemensamt ägda s k Likobanken till en EMU-institution genom att öka kapitalet från 1,35 till 15 miljarder euro. Hade planen lyckats, skulle Bundesbank inom Eurosystemet ha intagit samma ställning som Federal Reserve Bank of New York inom FED. Planen förverkligades emellertid inte. De tyska affärsbankerna ville inte riskera sina pengar för att stödja icke-tyska konkurrenter i en framtida bankkris.
Den svenska riksbanken har nämligen blivit en något stympad ”lender of last resort”. Den kan kanske inte längre i tillräcklig kvantitet tillhandahålla de nationella betalningsmedlen?
Ur Margit Gennser: EMU - en kritisk analys, Fischer & Co 1997
Paul de Grauwe, professor of economics at the University of Leuven in Belgium and an adviser to Mr Barroso, fears that a lack of political integration is undermining the single currency project.
BBC 14/5 2006