Ur artikel av Stig-Björn Ljunggren i Finanstidningen 2000-09-08

När jag är ute och pratar i olika församlingar brukar jag fråga publiken vilka riksdagspolitiker de känner till som har hög svansföring och går efter egen klocka. Det första namnet som brukar nämnas är Björn von der Esch.

När jag frågar honom själv om "framgångsreceptet" menar han att det egentligen är enkelt. Först och främst måste man tro på något, sedan hålla fast vid det. Är det bara en tillräckligt stor och systemavgörande fråga så går det mer eller mindre av sig själv. Då får man respekt. Björn tror också att det hjälper att vara lite äldre. Att ha erfarenhet.

Det andra namnet är Margit Gennser. Hon beskriver sig själv som en person med en bred politisk bakgrund, hon har alltid varit obunden, saknar "rätt uppfostran". Hon har orkat vara motsträvig men också vågat resonera med motståndare. Eftersom hon strävat efter att vara hyggligt påläst har hon också blivit lite av en uppslagsbok för journalister och andra. Sådant ger långsiktigt resultat. Men det räcker inte att sträva efter publicitet för sig själv utan även för de idéer man tror på. Det tar tid. Margit själv påpekar att mognad och obundenhet bidrar till en egen politisk position.

En tredje person som nämns är Kent Härstedt. Kent är Sveriges mest personvalde, använder själv begreppet ansvarighet, att ställa sig själv till svars. Det gäller att ha en återkoppling till vad folk förväntar sig. Kent använder Internet mycket, som med en ständigt uppdaterad hemsida. Han försöker visa väljarna hur den tid han fått förtroende att förvalta används. Men det gäller också att "gå ut till folket", göra hembesök, vara lyhörd, sitta en gång i veckan på ett café hemmavid.

En fjärde person som en del brukar nämna är Bengt Silfverstrand. Han ger ut ett eget nyhetsbrev, och respekteras även av många som totalt avvisar hans åsikter som en person med egen agenda. Han är, förutom möjligtvis moderaternas Sten Andersson, riksdagens minst politiskt korrekte. Han har hög fart, är ute mycket, driver bestämda åsikter även om det leder till konfrontation, men anses samtidigt lojal med partiet.

Det femte namnet som brukar komma upp är Siw Persson. Hon är folkpartisten som på ett mycket enkelt - men samtidigt farligt sätt - skaffat sig ett namn som en prominent folkrepresentant. Hennes kritiska hållning till de kriminella motorcykelgängen är en konkret politisk fråga. Det gäller således att vara stridsvillig för att bli folklig. Ett gott stycke civilkurage och mod.

Här finns ett märkligt geopolitiskt sammanträffande. Flera kommer från en ockuperad provins som har ett behov av självständiga representanter. Därmed faller också det sista namnet på den politiska personlighetslistan på plats, nämligen Bengt-Ola Ryttar, från Gagnef i Dalarna. Av historisk hävd är det lätt placera in honom som en självständig och egensinnig dalkarl, rättfram och genuin.

Kravspecifikationen på bättre politiska representanter är därmed klar: Tro på något, håll fast vid detta, var rättfram och genuin, visa civilkurage och mod, vara hård och mjuk, manlig och kvinnlig, retorisk, karismatisk, ställa dig själv till svars, skapa kontaktytor med väljarna, våga resonera, var påläst, driv bestämda åsikter, var politiskt inkorrekt men lojal med partiet, framhäv idéerna och inte personen. Var gärna lite mogen och äldre. Välj en uppstudsig provins som bas.

Så enkelt är det.

Början på sidan