|
|
Medborgare för folkomröstning -
Folkomröstning.nu |
|
|
Medborgare för folkomröstning -
Folkomröstning.nu |
Per AhlmarkVarför står Europa passivt inför den kamp som nu pågår i Irak? Vi är många som i dag ser med oro på delar av
den europeiska integration, vars idéer vi en gång var de
första att bejaka. Ingen i panelen reagerade på att Tony Blair placerades i
samma kategori av ledare som Saddam Hussein och Benito Mussolini, och
Göran Hägg förblir säkert en respekterad deltagare i svensk
offentlig debatt. Sådant är det svenska värderingsklimatet.
"EU kommer aldrig att förlåta amerikanerna att de
räddade européerna tre gånger EU tycks glömma Europas historia Jag känner själv numera
något som liknar främlingskap inför tanken på Europas
förenta stater Jag tillhör en liberal generation som växte upp med drömmen om Europas förenta stater. Vår första kampanj gällde motståndet mot "Metalltalet" 1961. Det var namnet på Tage Erlanders beryktade anförande (delvis skrivet av Olof Palme), som sade nej till svenskt medlemskap i EEC, vilket senare blev EU. Jag minns ett antal drabbningar med Ingvar Carlsson, som då var ordförande för de unga socialdemokraterna. Hos honom fanns föga förståelse för EEC som fredsprojekt. SSU-arna såg inte miraklet: Västeuropas stater stärktes i samverkan i stället för att förgöra varandra i krig. Denna politiska frontlinje i Sverige varade i trettio år. Därefter förordade statsminister Carlsson ett medlemskap i den gemenskap som nu samarbetar på långt fler plan än det EEC som han tidigare fördömde. Men inte bara Carlsson har ändrat sig. På omvänt sätt känner jag själv numera något som liknar främlingskap inför tanken på Europas förenta stater. Trots lyckan över att de som varit förslavade av kommunismen nu ingår i unionen är glädjen över EU:s utveckling långt mer dämpad än förr. Likriktningen utan hänsyn till vad besluten leder till i enskilda länder är ibland slående. Inom tio år har Sverige troligen drabbats av en väldig hälsokatastrof när floder av sprit, vin och öl till extremt låga priser rinner in i landet. Alkoholpolitikens sammanbrott hos oss avslöjar hur veka politikerna i ett medelstort land kan vara när de ställs inför Bryssels hårda förhandlare. Efter Sovjets sammanbrott har vi sett hur Västeuropas politiker tappat sitt intresse för folkmord och tyranni utanför EU-området. Det var inte Europas ledare som satte stopp för slakten i Bosnien; det var USA som hejdade serbernas massakrer. EU hindrade inte det folkmord som väntade i Kosovo. Amerika ledde den diplomati och det krig som befriade Balkan. I det nya seklet har både stora och små nationer i Västeuropa saboterat USA:s insatser för att demokratisera delar av Mellersta Östern. Om EU fått bestämma Irakpolitiken hade Saddam suttit kvar i sina hundra palats och fortsatt att i sina tusen tortyrkamrar pina sönder kurder och shiamuslimer. Och om EU får avgöra hållningen till Iran kan vi utgå från att mullorna i Teheran snart leder en stat med kärnvapen. Antiamerikanismen i stora delar av EU-området har blivit en storm av fördomar mot det land som räddade Europa från först nazismen och därefter kommunismen. Och Brysselbyråkratins motvilja mot Israel, som nu i fyra år plågats av självmordsbombare och andra terrorister, är en skam för den världsdel där antisemitismen i vår tid utlöste historiens mest ondskefulla folkmord. Tanken på en gemensam utrikespolitik, dikterad av Chirac-Schröder- Berlusconi-Zapatero, är ett skämt eller en kränkning. Många av oss, som redan innan vi fick rösträtt inledde kampen för svensk EU-anslutning, har särskild anledning att bli vemodiga när vi tänker på Europas nuvarande ledning och utveckling. Vi är många som i dag ser
med oro på delar av den europeiska integration, vars idéer vi en
gång var de första att bejaka. Kanske är Polen just nu Europas mest omskrivna nation - snart också den mest uppvaktade. Vid samtal i Warszawa slås jag hela tiden av landets dubbla dagordning. Polen har sju grannländer i norra Europa och blir nu medlem av EU. Dess ledarställning bland de före detta kommuniststaterna är påtaglig men inte utsagd. Varannan ny EU-medborgare från de tio östnationerna är en polack. För Hitler och Stalin var Polen ett stort stycke mark att behärska med våld, medan dess befolkning skulle betvingas, förnedras och decimeras. Lärdomen av de katastrofer som nazister och kommunister utlöste har blivit den första punkten på polackernas dagordning: skydda freden och det egna landet mot att hotas av Ryssland i öster och Tyskland i väster. Dem andra punkten på agendan har sitt eget mantra: "Det enda land som aldrig svikit Polen är Förenta staterna." Det var Amerikas inträde i andra världskriget som återskapade demokratin i halva Europa - men Polen erövrades av Sovjet och skändades i ytterligare 45 år. Under kalla kriget var det USA:s och Natos styrka samt deras antikommunism som höll hoppet uppe bland polacker. Landets eget motstånd ledde på 80-talet till Solidaritet, urgröpningen av enpartistaten och till slut upplösningen av Sovjetimperiet. Men snabbt kan dilemmat för Polen bli akut. "Polen måste inte alls välja mellan Europa och Amerika, vi är vänner och allierade till båda." Så lät det i retoriken kring president Bushs besök i Krakow nu i maj. Samma tanke upprepas, utvecklas, kompliceras och nyanseras i dag i ständiga samtal i ministerier, medier, tankesmedjor och privata möten i Warszawa. Det dramatiska i sådana meningsutbyten är att de flesta ändå anar att teorin om att Polen inte behöver välja (mellan EU och USA) snart kan visa sig falsk. Just denna vår har ju Polen och andra europeiska östländer tvingats ta ställning i en svår konflikt mellan Frankrike-Tyskland och Amerika-England. Den polska regeringen valde att stödja befrielsen av Irak och blev genast åthutad och öppet kränkt av Jacques Chirac. Vad händer nästa gång som en fransk president i samverkan med en tysk förbundskansler hotar Polen både verbalt och med ekonomiska påtryckningar?
I senaste numret av tidskriften The New Republic har dess förre huvudredaktör Andrew Sullivan besvarat den frågan i ett övergripande perspektiv. Han påpekar att EU-kommissionens ordförande Romano Prodi i april läxade upp Polen med orden "inget medlemsland kan anförtro sin ekonomi till Europa och sin säkerhet till Amerika". Vad den lindrigt begåvade Prodi säger vore inte viktigt om Frankrike och Tyskland hade en helt annan åsikt. Men sen årtionden tillbaka har det varit uppenbart att Paris betraktar det europeiska projektet som ett försök att skapa en motvikt till USA. Och med Schröder som kansler ser vi en radikal förändring i tysk politik. Efter Sovjets försvinnande och EU:s alltmer långtgående integration tror tyskarna att de inte längre behöver USA för sin säkerhet. Sullivan går ännu längre. Han menar att Frankrike-Tysklands gemensamma ambition att skapa och dominera Europas Förenta Stater kommer att driva England bort från maktens centrum. Ekonomiska processer och stora subventioner kommer också att göra främst Polen och Ungern så beroende av EU att Östeuropas samverkan med USA blir lidande. Italien-Spanien kommer inte att kunna effektivt motstå beslutsamma ledare i Paris och Berlin; Benelux-länderna har redan anslutit sig. Sullivans slutsats är att Förenta staterna nu systematiskt måste bevara och bygga ut relationerna med Storbritannien och Östeuropa för att hejda den antiamerikanism som växer sig stark i EU:s centrum. Vi har redan sett hur cyniskt fransmän och tyskar i åratal agerade inför Saddam Husseins regim och massmord. Vi anar att EU frestas - vid första kris för Mahmoud Abbas - att åter legitimera Arafats blodsvälde bland palestinierna. Och vad blir Europas svar när USA snart försöker hejda kärnvapenhoten från Iran och Nordkorea? Orkar Polen stå emot en fransk president, som med förtjusning saboterar amerikanska förslag? Eller säga nej till en tysk förbundskansler, som tror sig vinna röster på att mästra det Amerika som först räddade hans land från nazisterna och sen skyddade det från kommunisterna? Vi är många som i dag ser med oro på delar av den europeiska integration, vars idéer vi en gång var de första att bejaka. Full text och utskriftsvänligt format hos DN Mer om USA, EU och anti-amerikanism, en sida tillägnad Mats Johansson "EU kommer aldrig att förlåta
amerikanerna att de räddade euro-péerna tre gånger under
1900-talet: första världskriget, andra världskriget och kalla
kriget." Träffade författaren Amos Oz häromdan, vi pratade
om Europa. Oz sade: Men tacksamhet brukar inte vara riktkarl för länders utrikespolitik. Självbevarelsedriften är det däremot ofta. Och EU kan med stolthet visa hur man bygger ett nytt Europa, inom vars gränser krig blir alltmer osannolikt. Främsta förklaringen är dock inte EU men friheten. Ett dusssintal briljanta forskare har visat att det aldrig hänt i historien att en demokrati gått i krig mot en annan demokrati. De historiker, som trott sig hitta undantag från den regeln, har tvingats ge vika. Därför är det otänkbart med ännu en militär konfrontation mellan till exempel Tyskland och Frankrike (så länge båda länderna styrs demokratiskt) oavsett hur EU utvecklas. Intressantare är Balkankrigen på 90-talet, där ingen av staterna (utom Slovenien) byggde på frihet. EU skämde länge ut sig genom att säga nej till Natobombningar mot det serbiska artilleriet utanför Sarajevo. I kriget mot den internationella terrorismen har majoriteten av EU-ledarna knappast begripit ens det elementära. Den islamiska fundamentalismen i förening med skurkstaternas biologiska och nukleära vapen är en dödlig kombination, det största hotet mot demokrati och världsfred sen kommunismens fall. Europa är minst lika hotat av Saddam som USA. Men EU:s ledning har öst kritik mot Washington. Mest arroganta är Frankrike (som tidigare försett Irak med atomreaktor) och kommissionen i Bryssel. När Anna Lindh öppnar munnen gör hon det aldrig för att varna för Saddams vapen för massförstörelse. Däremot angriper hon varannan dag Israel utan att någonsin påminna om att ockupationen hade varit avskaffad, de flesta bosättningar nerlagda och den palestinska staten etablerad om inte Arafat sagt nej till fred i Camp David för snart två år sen. Hon är ett lysande exempel på EU-andan när den är som mest ansvarslös. BBC 2002-06-18:Iranian Deputy Foreign Minister
Mohammad Javad Zarif reportedly told the EU's Commissioner for External
Affairs, Chris Patten, that human rights rapporteurs might be invited to visit
Iran. Mer om freden - Mer om Anna Lindh
EU tycks glömma Europas historia
Klyftan i ansvarskänsla mellan Amerika och Europa är alltså dramatisk. Det var självklart för Roosevelt, Truman och Eisenhower att lägga ner ofantliga resurser på att stödja den europeiska säkerheten. Det tycks numera nästan lika frestande för Chiraq, Vedrine, Patten och Fischer att ösa kritiska formuleringar över den USA-politik, som ska skydda oss från Saddams kommande atom- och bakteriebomber. FÖR SVERIGE KAN EU bli en ny ursäkt för passivitet. I fyrtiofem år skyllde socialdemokratins politiker på neutraliteten när de i ord (och ibland handling) vägrade fördöma hot från och förtryck i Sovjet. I dag hör vi hur samma parti hänvisar till EU-beslut när man undviker att ta avstånd från tyranni, krigshets och hatpropaganda i delar av den muslimska världen. Medan Göran Persson visar tydlig förståelse för USA:s beslutsamhet lutar sig Anna Lindh gärna mot Hubert Vedrine (som förenar antiamerikanism med traditionell fransk cynism) och Chris Patten (som nyligen skämde ut sig med sanslösa angrepp mot Vita husets Irakpolitik). Det här är en systematisk arbetsfördelning mellan stats- och utrikesministrarna i Sverige för att hålla partiets olika falanger på gott humör. Men EU:s splittring får inte bli ett nytt, svenskt svepskäl att ställa sig utanför de avgörande konflikterna i vår tid. Om kemiska, biologiska och nukleära vapen sprids till de mest mordiska regimerna i världen råkar vi alla illa ut. Sverige i EU bör därför tillhöra dem som stärker och inte hånar den atlantiska samhörighet som förblir omistlig för friheten på jorden.
|
