-
Nytt -
Index A till Ö -
EMU-skeptiker -
Statsvetare - Medborgare mot
EMU
|
|
Borås TidningEMU-motståndarna har en betryggande ledning i opinionen
och kan lugnt ta semester i likhet med övriga Sverige. Ja-sidans utsikter
att vända den negativa trenden har knappast ökat sedan vårens
gamla fondspöke ånyo släppts in på scenen. Ett av problemen med jasidan har varit att stora delar av den
varit så snabb att försöka För snart tre år sedan skrev jag min
första krönika Politisk kalkyl för EMU-inträde Väl behövda EMU- kritiker
Slutenhet skadar EU-idén (Marta
Andreasen) Europasuccé med avigsida
EU-skatt bygger enhetsstaten LENNART SACRÉDEUS: Kd:s argument
för kronan håller än Irisk skugga över Göteborg Framtidsfråga på
sparlåga Illa rustad borgerlighet Borås Tidning, JOHAN ANDERSSON SUNDEEN,
EMU-motståndarna har en betryggande
ledning i opinionen och kan lugnt ta semester i likhet med övriga Sverige.
EMU-motståndarna har en betryggande ledning i opinionen och kan lugnt ta semester i likhet med övriga Sverige. Ja-sidans utsikter att vända den negativa trenden har knappast ökat sedan vårens gamla fondspöke ånyo släppts in på scenen. LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin är förstås inte sen att gripa tillfället och pratar glatt om de finanspolitiska stabiliseringsinstrument hon anser nödvändiga om Sverige skall överge kronan. LO måste känna "trygghet när det gäller jobb och välfärd i EMU", menar hon. Nej-sägarna skrattar säkerligen nöjt i hängmattan. Wanja Lundby-Wedins hela resonemang bygger ju på att EMU är ett riskabelt äventyr, som man måste försäkra sig mot med både hängslen och livrem. Den naturliga frågan är naturligtvis varför Sverige då överhuvudtaget skall ansluta sig till detta suspekta projekt. Framförallt väcker det hela tveksamhet hos borgerliga sympatisörer. Om euron sammankopplas med övertaxering av medborgarnas inkomster, öronmärkta för dubiösa konjunkturpolitiska experiment, är det inte konstigt om åtskilliga skräms iväg till nej-lägret. Dammiga korporativa 70-talsidéer om partssammansatta organ, där olika intresseorganisationer skall vara med och diktera den ekonomiska politiken, är inte heller någon kioskvältare. Ett av problemen med jasidan har varit att
stora delar av den varit så snabb att försöka Om det vore folkomröstning i dag skulle 44 procent rösta nej till euron och 33 procent rösta ja, enligt den undersökning som Statistiska Centralbyrån, SCB, presenterade i går. Andra undersökningar har också visat på övervikt för nejsidan men SCB:s siffror har större tyngd eftersom fler personer har tillfrågats. När SCB ställde samma fråga för ett halvår sedan var jasidan störst. Nu är det framförallt kvinnornas nej som ger utslag. Bland kvinnorna är 47 procent mot och 27 procent för euron. Fler kvinnor än män har också fastnat för alternativet "vet ej". Kanske skulle det ligga nära till hands för jasidan att tolka SCB:s besked som att nu är det dags att särskilt satsa på kvinnorna. Vilka fördelar kan kvinnor ha av ett EMU-medlemskap? Finns det förändringar som särskilt skulle gynna just kvinnor? Det är förmodligen fel tänkt. Ett av problemen med jasidan har varit att stora delar av den varit så snabb att försöka vara varje grupp till lags och lova den en egen fördel. Småföretagare skall vara för euron för att handeln underlättas, ungdomar för att de slipper växla när de reser, storföretagen för att slippa valutarisker, villaägare för att räntan sänks, kommunalanställda för att de kan få högre lön och så vidare. Det är mycket möjligt att alla dessa saker kommer att inträffa. Men om varje grupp ska lockas med ett eget argument tappar debatten något viktigt. Då skyms helheten av delarna. Då får vi en debatt som inte har plats för det som EMU och euron handlar om i grunden, nämligen om Sveriges förhållande till Europa. EMU finns. Det Sverige ska rösta om i september handlar inte om huruvida den monetära unionen ska avskaffas eller ej. Det handlar om vår relation till den del av den europeiska integrationen som omfattar gemensam valuta och gemensam penningpolitik. Tycker vi att vi fått nog av EU och av samarbete med andra europeiska länder? Eller vill vi fortsätta och vara med och bygga nära relationer till övriga EU-medlemmar? Bilden av EU präglas mycket av det som inte fungerar. En väldig byråkrati, en penningslukande jordbrukspolitik, en oöverskådlig bidragsdjungel och skandaler med högavlönade tjänstemän som fjärmar sig från folket. Men även om det finns stora skavanker i EU-bygget är det inte skäl nog för att glömma grundtanken. EU är ett fredsprojekt, en union av länder i Europa som samverkar och bygger broar till varandra. Just nu blåser det nej-vind i opinionen. Enligt SCB
skulle 44 procent av svenskarna rösta mot EMU, medan bara 33 procent
skulle rösta ja. Det finns sannolikt flera förklaringar. En viktig
sådan är emellertid den torftighet varmed delar av ja-sidan hittills
valt att föra kampanjen. För snart tre år sedan skrev jag min
första krönika Jag har svårt att föreställa mig att det finns många jobb som skulle vara mer stimulerande och på samma sätt ge möjlighet att dagligen förvärva nya kunskaper. Det finns emellertid andra saker som väntar på att bli skrivna. Varje sommar kryper sig längtan efter att författa självbiografiska noveller på när jag går längs med vattenkanten på Borrby strand i det himmelskt sköna Österlen. Med samma sand mellan tårna som under barndomen, smyger sig frågan på - frågan om tiden och vad den gör med oss. Avstånd som i barnets öga var oändliga har krympt till en rask promenad, det lika oändliga sommarlovet har förvandlats till en hastigt övergående fyra veckors semester. På något sätt bör väl en slutkrönika som denna innehålla en summering eller en tillbakablick. Kanske borde man skriva något om förändringar i det politiska klimatet. Men det mesta är sig likt: Socialdemokratin regerar, mer eller mindre maktfullkomligt, oppositionen är blekare än ett klorinblekt lakan och den politiska korrektheten ligger som en våt filt över landets offentliga samtal. Det är trångt i åsiktsrummet, utrymmet för - och toleransen inför - avvikande opinionsyttringar lämnar mycket i övrigt att önska. Genom förlusten av bland annat en tongivande s-röst som Arbetet och av konservativa Nordvästra Skånes Tidningar har mångfalden blivit mindre. Och när så gott som alla tongivande tidningar förordar ett svenskt EMU-medlemskap blir opinionsjournalistikens bidrag till allsidighet i offentligheten begränsat. Lars Nord ser i sin avhandling Vår tids ledare tre scenarier för ledarsidorna efter partistyrningens ändade epok: Idéstyrd, nyhetsstyrd och marknadsstyrd press. Mot idealet om en i publicistiska och ideologiska värderingar fast förankrad åsiktsjournalistik står hotet av en verklighet där de ekonomiska intressena dominerar helt och en framtid där opinionsbildningens egenart försvinner i en allmän nyhetsjournalistik. Svårare för ja-sidan
En gång drev han upp räntan till 500 procent för att försvara den ecu-bundna kronan, nu säger han nej till svenskt medlemskap i EMU. Det handlar om Bengt Dennis, före detta riksbankschef, som idag frågas ut i radioekots lördagsintervju. Dennis grundar sitt motstånd på försiktighetsprincipen. Varför överge dagens fungerande ordning med en flytande valuta, självständig riksbank och ett fungerande inflationsmål för ett högriskprojekt? Fram växer ett annat EMU-motstånd än Per Garthons och Gudrun Schymans. Inte bara Bengt Dennis utan också en rad företagsledare och marknadsekonomiska opinionsbildare har på senare tid tillkännagivit sig som motståndare till deltagande i valutaunionen. När organisationen Medborgare mot EMU, som vill kanalisera det borgerliga motståndet, presenterade sin verksamhet i veckan kunde de räkna in gamle Timbro-ideologen Sture Eskilsson i sin skara. Denne stod en gång i spetsen för företagarnas kamp mot vänstern, men skall nu alltså ta strid mot det officiella näringslivets EMU-linje. Det är förvisso knappast personer som Dennis och Eskilsson som ligger bakom den svängning i EMU-opinionen som Sifo i en aktuell mätning anser sig kunna konstatera. Om valmanskåren skiftat från ja till nej beror det nog mera på Jan O Karlsson-affären. Biståndsministerns guldkantade villkor har satt de mer populistiska anti-EU-känslorna i gungning. Men på sikt kan Dennis, Eskilsson och deras likar bli svåra att tas med för ja-sidan. De visar att företagandet och den ekonomiska expertisen ingalunda står eniga bakom EMU. Faktum är att det idag inte är alldeles lätt att uppbåda helhjärtat entusiastiska fackekonomer, andra än sådana som gått in i partipolitiken. Att ett annat motstånd än det rödgröna mobiliseras är glädjande inte minst ur demokratisk synvinkel. Hemlösa borgerliga kritiker får förebilder att ty sig till, och enkla schabloner av hur anhängare respektive motståndare ser ut låter sig inte så lätt spridas. Bengt Dennis - Sture Eskilsson
Politisk kalkyl för EMU-inträde
Socialdemokratins besked i går innehöll också tillkännagivandet av att en grupp med företrädare för LO och partiet skall utreda olika stabiliseringspolitiska instrument, till exempel buffertfonder. Detta för att hitta vägar att inom EMU:s ram kompensera förlusten av korrigeringsinstrument som en nationell valuta och ränta. Kruxet är bara att saken redan har studerats. Bland annat i en omfattande offentlig utredning, vilken enligt samfälld expertis misslyckades med att hitta tillfredsställande svar på de stabiliseringspolitiska utmaningarna. Den socialdemokratiska partistyrelsens klartecken handlar inte om att de ekonomiska problemen med ett svenskt EMU-medlemskap är avförda från agendan. I stället handlar det om att ja-opinionen nu är så pass stabil att Göran Persson känner sig säker på att få det folkomröstningsresultat han vill ha. Stabiliseringspolitik i
valutaunionen (SOU 2002:16) Väl behövda EMU- kritiker I Statistiska centralbyråns senaste undersökning av den svenska EMU-opinionen (juni 2002) uppgav 31 procent att de säger nej till ett svenskt medlemskap och 23 procent att de är osäkra. Jämfört med den föregående mätningen (november 2001) har avståndet mellan ja - i dag 46 procent - och nej ökat kraftigt. Ändå är det lätt att konstatera att motståndarna och de som är tveksamma inte tillnärmelsevis är representerade i det offentliga samtalet i förhållande till sin andel av befolkningen. Bland tidningarnas ledarsidor dominerar ja-linjen fullständigt. Alla i huvudstaden utgivna blad, från vänster till höger, är för ett svenskt medlemskap. I den så kallade är landsortspressen ger några avisor - däribland Borås Tidning - uttryck för en skeptiskt avvaktande hållning. Rena nej-organ finns i dag bara i s- och c-pressen. Bland Sveriges 20 största tidningar säger blott en (Norrländska socialdemokraten) uttalat nej till ett svenskt medlemskap. Denna skevhet i opinionsbildningen är ett betydande demokratiskt dilemma, inte minst med tanke på att medlemskapsfrågan skall avgöras i en folkomröstning. Debatten blir ensidig och medborgarnas möjlighet att skaffa sig allsidig information försvåras. Ett särskilt problem är att många borgerliga EMU-skeptiska väljare saknar naturliga företrädare i frågan. Dessa medborgare har svårt att identifiera sig med den nej-argumentation som kommer från miljö- och vänsterpartiets sida. Säkert kommer det också från propagandistiskt ja-håll göras gällande att det bor en Per Garthon i varje nej-sägares hjärta. Att det finns respektabla politiska och ekonomiska skäl till ett nej kommer att förträngas. I veckan tillkännagav emellertid ett antal företagare och borgerliga politiker att de bildar gruppen "Medborgare mot EMU". Den som följt EMU-diskussionen lite närmare ser att initiativet kommer från personer som nu valt att grupperar sig på ett nytt sätt. Bland undertecknarna av DN-debattartikeln finns således ett flertal namn som i åratal varit ledande offentliga företrädare för det borgerliga EMU-motståndet. Hit hör Margit Genser (m), Björn von der Esch (kd) och direktören Rune Andersson. Kan den nya samlande parollen fungera som en mer effektiv plattform än hittillsvarande uttrycksformer så är dock gruppens tillkomst värd att applådera. Glädjande nog har flera ja-tidningar (bland annat Expressen och Dagens Industri) välkomnat "Medborgare mot EMU", för debattens skull. I artikeln framförs dessutom flera sakargument (bland annat om Sveriges goda erfarenheter av en flytande växelkurs och om väntade stabiliseringspolitiska problem innanför EMU) som är värda att lyssna till. DN-debattartiklar ger förvisso ofta stort eko i medierna i övrigt, men snart nog tystnar ljudet. Skall debatten varaktigt berikas behövs det mer än enstaka mediala nedslag. När Danmark hade sin folkomröstning tog ja-tidskriften Mandag Morgon det beundransvärda steget att i varje utgåva ställa utrymme till förfogande för kritiker. Under vinjetten "Det välavvägda nejet" fick genomtänkta motståndare en arena att verka på. Det vore ett initiativ värt en uppföljare på svensk botten. Slutenhet skadar EU-idén (Marta
Andreasen) En ny påminnelse om slutenheten inom EU har lämnats i och med att ännu en kritisk tjänsteman har förflyttats. Denna gång är det chefen för budgetavdelningen, spanjorskan Marta Andreasen, som fått lämna sitt jobb sedan hon varnat för så svåra brister i EU:s rutiner att de inbjuder till bedrägeri. Förflyttningen av Andreasen motiveras med att hon skrivit direkt till kommissionsordföranden Romano Prodi och därmed förbigått budgetkommissionären. Emellertid börjar här synas ett mönster, där EU-kommissionen tycks hitta ett eller annat formellt skäl att förpassa kritiska tjänstemän ur deras respektive positioner. Det tydligaste exemplet på detta gavs när EU-revisorn Paul van Buitenen hamnade i kylan. Holländaren van Buitenen hade gjort precis det som Andreasen nu kritiseras för att inte ha gjort, nämligen larmat sin närmast överordnade. I fallet Paul van Buitenen gick det så till att han klättrade hela "tjänstevägen", ända upp till kommissionen, med sina misstankar, men utan att få annan reaktion än att bli avstängd från revisorstjänsten och få lönen halverad. Först då gick han till media med sin historia, vilken ledde till att den förra kommissionen så småningom tvingades bort. Den som därefter tillträdde skulle, hette det, bland annat verka för större öppenhet. Att "större" är ett relativt begrepp har emellertid framgått. I teorin har detta visats genom att regelverket "för ökad insyn" som Prodis kommission presterat är så snårigt och fullt av undantag att det medger myndigheternas fullständiga godtycke. Bland dem som betraktar saken så är EU- ombudsmannen Jacob Söderman. Den slutna förvaltningskulturen utgör grogrund för såväl misstankar om fusk som verkligt sådant. De signaler kommissionen sänder ut via exempel som van Buitenen, och nu senast Andreasen, är att det är farligt att framföra kritik. Detta är vad EU-medborgarna kan se och använda som utgångspunkt vid betraktandet av en organisation som egentligen är till för att ena Europas folk. Risken är nu uppenbar att effekten blir den rakt motsatta. Avståndet ökar, inte bara till en byråkrati som vill vara sig själv nog, utan även länderna emellan. Exemplet med den danske generaldirektören för EU:s fiskeridirektorat, som fick 24 timmar på sig att lämna jobbet sedan han lagt fram ett radikalt förslag, väcker misstankar om att ordförandelandet Spanien utövat påtryckningar. Den franske presidenten råkade en gång säga att hans nation behövde en kommissionär som kunde hävda Frankrikes intressen. Detta var tvärt emot det högtidliga löfte kommissionärerna ger om att lägga det nationella åt sidan. I fallet med fisket lär en spansk minister ha skrutit om att han gett "sin" kommissionär "order" att motsätta sig dansken Smidts förslag om fångstkvoter. Allt detta, och inte minst snårigheten och slutenheten inom organisationen, leder till att misstron mot EU och mellan länder ökar - när den i stället skulle behöva minska! Det förefaller dock inte som om EU-ledningen kan eller vill förstå dessa mänskliga mekanismer. Prodis kommission har därvid varit en besvikelse. Denna besvikelse tilltar för varje rapport om dålig behandling av interna kritiker. Europasuccé med avigsida
Med gatufest i Dublin, till en symfoniorkesters toner i Rom samt med en lasershow i Bryssel firades introduktionen av euron som pappers-peng under nyårshelgen. Centerledaren Maud Olofsson har likväl helt rätt i att om ekonomiska bedömningar skall gälla, så är vi inte mogna för en folkomröstning redan i höst, vilket statsministern öppnat för. För att få mer kunskap om de stabiliseringspolitiska effekterna i olika konjunkturlägen kvarstår behovet av tid. För socialdemokratins del har den avvaktande hållningen dock alltid varit frågan om en (parti)politisk bedömning, varför tiden för ett referendum inte kommer att avgöras av sakliga skäl. EU-skatt bygger enhetsstaten När väl statsminister Göran Persson hållit sitt slutanförande i Europaparlamentet i Strasbourg den 3 juli verkade svenska medier och kanske också folkvalda att packa ihop. Det intressanta var över, läs det svenska ordförandeskapet, sommaren stod för dörren. Dagen efter Göran Persson åkt hem uttalade den nye EU-ordföranden, Belgiens liberale premiärminister Guy Verhoefstadt, inför ett entusiastiskt Europaparlament att frågan om en EU-skatt nu måste diskuteras. Ytterligare en dag senare röstade samma parlament igenom det så kallade Haugbetänkandet med begäran om att ge Europeiska unionen egen skatterätt, utan rösträkning i slutvoteringen i och med att alla stora partigrupper ställde sig bakom. Om EU erhåller vad som i betänkandet kallas "ekonomiskt oberoende" leder det också till ett politiskt oberoende av medlemsstaterna och deras regeringar. I paragraf 5 framförs kravet: i framtiden bör Europeiska unionen i allt högre grad "minska sitt beroende av överföringar från medlemsstaterna". Vidare efterlyses det att "på lång sikt bör systemet för de egna medlen ändras för att uppnå ekonomiskt oberoende". Europaparlamentet anser att syftet med reformen bör vara att "ge EU en egen inkomstkälla" som räcker för dess behov". Yrkandet i plenum, från de brittiska konservativa, att ta bort paragrafen fick tummen ned av parlamentets majoritet med röstsiffrorna 313-185 och 5 nedlagda. I paragraf 11 uttalar Europaparlamentet sitt stöd för ansträngningarna att "eventuellt införa en EU-skatt som en direkt inkomst, som inte leder till ökade kostnader för skattebetalarna och som kunde förstärka bandet mellan unionen och dess medborgare". Texten antogs med 340 mot 156 med 10 som avstod. Svenska beslutsfattare, näringsliv, fackföreningar, medborgare och inte minst medier kan inte längre ducka för denna fråga som om den inte fanns. Svenskt näringslivs betoning av subsidiaritetsprincipen har knappast väglett parlamentets flertal. Uppenbart är att EU i dag har en ordförande och en klar majoritet i parlamentet som önskar ett införande av en EU-skatt. Därmed skulle man definitivt lämna det mellanstatliga samarbetet bakom sig. I stället byggs den europeiska enhetsstaten, utrustad med de ekonomiska muskler och den ekonomiska självständighet Europaprojektet, tills nu, saknat. I mina ögon är det brist på måttfullhet och moderation som Belgien och Europaparlamentet visar. Ett sådant agerande riskerar att förfuska ett i grunden vällovligt freds-, försonings- och gemenskapsprojekt mellan Europas folk. Det skulle överraska ifall medborgarna i Sverige eller övriga länder inom EU längtar efter ytterligare en skattenivå i form av en direkt EU-skatt på inkomsten. Vi svenska kristdemokrater gör det inte. Att en ny skattenivå långsiktigt alla försäkringar till trots skulle leda till ett höjt skattetryck visar all historisk erfarenhet. Det finns ingen anledning att tro att just en EU-skatt skulle få motsatt verkan. Den europeiska fredstanken fordrar ingen europeisk skatterätt. Den mår alldeles utmärkt en sådan pålaga förutan. Irisk skugga över Göteborg Under det att EU:s nya grundfördrag förhandlades fram i Nice, hette det att Danmarks viktigaste målsättning var att undvika en uppgörelse som tarvade en folkomröstning. Visa av händelserna i samband med Maastrichtavtalet, då folket sa nej, ville den danska regeringen inte ännu en gång skapa en situation som kunde orsaka en europeisk kris. I färskt minne fanns förstås också EMU-omröstningen, vilken på nytt demonstrerat den danska euroskepsisen. Ironin har velat att vårt broderland i söder så här långt är enda medlemsstat att ha ratificerat (slutgiltigt godkänt) Nicefördraget. Inte heller den andra klassiskt motsträviga staten - Storbritannien - är något problem efter veckans parlamentsval. Knappt hade det emellertid jublats över EU-vänlige Tony Blairs seger förrän chockvågor sändes ut över Europa. Dessa kom från oväntat håll. Med 54 mot 46 procent sa Irlands medborgare nej till Nice-fördraget. Precis som i de båda nämnda danska nej-omröstningarna förlorade ett närmast enigt etablissemang mot en brokig samling alternativrörelser. Det ligger ett värde i dessa påminnelser till maktens män och kvinnor om att folkligt stöd för överstatliga projekt inte kan tas för givet, och att nationalstaten fortsatt äger betydelse. Att irländarna manifesterar motstånd är ett dubbel memento för EU-centralister. Dels för att detta folk har haft en lång och lidelsefull kärleksaffär med Bryssel. Dels för att detta var första gången Irland folkomröstade utan ha ökat ekonomiskt stöd från EU i utsikt. Nu är landet så välutvecklat att det väntas bli nettobidragsgivare. Den kritiska frågan är givetvis om det tidigare stödet för maktöverföringen till EU-nivå bottnat mer i ekonomiska nyttokalkyler än principiell integrationsvilja. Valdeltagandet var rekordlågt och utgången bör därför tolkas med försiktighet. Resultatet anses dock bygga dels på specifikt irländska faktorer - såsom vaktslående kring en (upplevt) hotad neutralitet - dels mer generella europeiska tendenser. Hit hör motståndet mot de stora staternas växande makt, manifesterad i den skilda behandlingen av Österrike och Italien såväl som i Nicefördraget, hit hör också en något mera diffus känsla av att Bryssel bestämmer mer och mer. På Irland oroar man sig även över att europeiska harmoniserings- och centraliseringssträvanden ska gå ut över den framgångsrika ekonomin och samtidigt i vitala delar beskära landets självständighet. Så sent som i januari riktade EU-kommissionen skarp kritik mot Irland för genomförda skattesänkningar. Nicefördraget har sagts vara en förutsättning för att den europeiska familjen skall kunna växa, en målsättning som är EU-projektets viktigaste och vars försenande vore utomordentligt beklagligt. Dock har bland annat en aktuell opinionsundersökning i Irish Times visat att irländarna stödjer detta projekt. 59 procent är positiva, medan nejsägarnas andel uppgår till 25 procent. Det är alltså snarare i maktdelningsfrågor än i motstånd mot utvidgningen som valutgångens orsaker skall sökas. Avsikt är dock en sak, konsekvenser en annan. Och även om EU:s ledarskap, med statsminister Göran Persson i spetsen, gjort allt vad de kunnat för att förringa betydelsen av det irländska nejet står det klart att östutvidgningen gått på en mina. Inför nästa vecko-sluts toppmöte i Göteborg, där just utökningen av EU-familjen är tänkt att stå i centrum, har Sverige fått ett första klassens problem i knät. Möjligheten att bevilja irländarna den sortens undantag som banade väg för ett danskt ja till Maastricht i en andra omröstning är ytterst begränsad. Nicefördraget är ett komplext resultat av mödosamma maktdiskussioner som svårligen låter sig modifieras för ett enskilt lands räkning. Vi som varit kritiska till sättet på vilket författningsfrågorna hanteras inom Unionen har fått vatten på kvarnen. I stället för en hållfast konstitutionell grund, med tydlig ansvarfördelning mellan Union och medlemsstater utifrån subsidiaritetsprincipens ideal, jäktas svåröverskådliga fördrag fram under veckoslutsammankomster. Tendensen brukar dessutom vara att överstatligheten stärks, om ock Nicefördraget tedde sig som en relativt acceptabel avvägning mellan olika intressen. Även om Unionen och det irländska ledarskapet sannolikt på ett eller annat sätt till slut lyckas få det nya euroskeptiska folket med på ratificieringsvagnen (tid finns fram till slutet av 2002) har utgången av torsdagens val negativ psykologisk betydelse för utvidgningen. Motståndet inom existerande medlemsstater kan stärkas, liksom den alltmera utbredda känslan bland ansökarländerna över att de bjuds med armbågen till det europeiska bordet. Att det irländska nejet kommer att kasta stora skuggor över Göteborgsmötet och den svenska slutspurten står klart. Därmed är det åter bevisat att ett ordförandeland inte ensamt rår över utgången av sitt halvårslånga ledarskap. Framtidsfråga på
sparlåga I torsdags ägde en politisk bemärkelsedag rum. Något firande var det inte tal om. Högtidlighållandet passerade över huvud taget tämligen obemärkt. Händelsen jag syftar på är tioårsdagen av den svenska kronans koppling till eurons föregångare, ecun. En av huvudaktörerna den där dagen 17 maj 1991 var dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis. Dagens Industri publicerade påpassligt en intervju med honom i torsdags. Rubriken - “Med flytande växelkurs är vi i den bästa av världar” - säger det mesta. Det har givetvis stort intresse att höra mannen som gav de tresiffriga räntorna ett ansikte framföra denna lovsång till en marknadsstyrd kronkurs. Och varför inte? Inflationen må i just dessa dagar visa oroande tendenser, men sett över tid har flytande växelkurs i kombination med en självständig riksbank borgat för både tillväxt och en prisutveckling under kontroll. Ecu-kopplingen blev ingen succé, den varade i blott 17 månader. Till priset av en fördjupad kris, företagsutslagning och accelererad arbetslöshet kämpade dock ett politiskt enigt Sverige intill det bittra slutet. Den gången lyste den livaktiga, öppna och mångsidiga debatten med sin frånvaro. Konformismens täcke låg tungt över landet. Det borde lära oss något. Men inte är situationen radikalt bättre nu när vi inom något eller några år står inför ett valutapolitiskt avgörande av mer genomgripande slag än kopplingen till ecun och försvaret av den fasta kronkursen. Frågan om svenskt deltagande i EMU har av självaste statsministern kallats vår tids viktigaste, ändå sägs och skrivs så lite. I en mening borde förutsättningarna för ett offentligt samtal vara goda i dessa dagar. Vi har bakom oss snart två och ett halvt år av erfarenheter av EMU:s tredje steg och Sveriges utanförskap. I en artikel i Dagens Industri i början av året konstaterade nationalekonomen Klas Eklund att diskussionen har blivit mindre svart-vit än för några år sedan. Själv hävdade han tidigare att pestflagg skulle hissas över Sverige om vi inte anslöt oss till valutaunionen. I januari konstaterar Eklund: “Sverige har gått väldigt mycket bättre utanför EMU än vad jag trodde.” Till Dagens Industri säger Bengt Dennis att frågan om svenskt EMU-medlemskap i allt väsentligt är en politiskt fråga. Det finns med andra ord inga tvingande ekonomiska skäl för ett inträde. Utöver våra egna erfarenheter har vi Danmarks exempel att studera. Vårt grannland har aktivt valt att säga nej, inte bara som vi vänta, se och handla förberedande. Hur har utvecklingen blivit - hur har debatten gått - under de åtta månader som förflutit sedan det tydliga nejet i folkomröstningen? Om det får vi läsa och höra förvånansvärt lite. Om utanförskapets verklighet visat att apokalypsscenarierna var ogrundade, så har europrojektet samtidigt visat sig stå på stadigare ben än vad kritikerna befarat. Den psykologiskt viktiga kursen har efter en tids påtagliga problem rört sig uppåt. Frånvaron av störningar i EMU-området motsvarande fjolårets, liksom känslan av att frågan om svenskt deltagande tills vidare är politiskt död, bidrar givetvis i hög grad till tystnadens tillstånd. Jag kan säkert anklagas för en naiv tilltro till det medborgerliga meningsutbytets betydelse, men vill likväl påminna om att ett av skälen till Sveriges avvaktande hållning var att tid behövdes för folkbildning och utvecklande av goda argument. En studie från Temo tyder tvärtom på att kunskaperna bland allmänheten om EMU försämrats över tid. Ett litet boktips därför. Krona eller Euro? Experternas argument för och emot EMU heter en relativt nyutgiven men tyvärr föga uppmärksammad pocket från Fischer & Co. Ekonomijournalisten Torsten Sverenius för, i sökande intellektuell anda, samtal med motståndare, skeptiker och anhängare av ett svenskt medlemskap samt diskuterar EMU-projektet som sådant. Boken kan förhoppningsvis tjäna som vaccin mot stereotyper av hur ja-respektive nejsägare ser ut. Bara ett exempel, från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle finns två intervjuoffer representerade. Den ena, Hans T:son Söderström, har varit negativ till svenskt medlemskap men funnit att skälen för att gå med trots allt väger över. Den andre, Birgitta Swedenborg, levererar en utstuderad ekonomisk och politisk kritik av projektet. I Krona eller Euro? väger argumenten tyngre än åsikterna. Torsten Sverenius skriver i förordet åtskilliga beaktansvärda ord. Till dem hör följande meningar: “Det finns en genuin osäkerhet, som jag har mött hos väldigt många, som verkligen vill vrida och diskutera och som inte riktigt vet vad de tycker. Det tycker jag man skall ha respekt för.” I stället, fortsätter Sverenius, hävdar “ledarsidor typ Dagens Nyheter att det är så urbotat dumt att ha en annan uppfattning [än ja] i EMU-frågan - och det stör mig.” Fler presskommentarer till boken Illa rustad borgerlighet Det mest ”dramatiska” i mars månads sifomätning är en icke statistiskt säkerställd nedgång om 1,5 procentenheter för det regerande partiet. Uppsättningen Daléus, Leijonborg, Lundgren och Svensson väcker knappast någon entusiasm. Någon injektion att tala om har knappast heller Bo Lundgren utvecklats till. Hans partiledarskap har snarast varit påfallande anonymt. Några enstaka framgångar, såsom det socialpolitiska initiativet och kritiken av regeringens Rysslandspolitik, till trots har Lundgren inte lyckats slå igenom i media. Till den nuvarande partiordförandens största misstag får räknas att han aldrig skaffat sig en egen laguppsättning. I stället för att framstå som en förnyare vandrar han i skuggan av sin företrädare. Borås Tidning, JOHAN ANDERSSON
SUNDEEN, På
kristdemokraternas extra riksting i Karlstad gav Björn von der Esch i
går uttryck för sin glädje över att vara verksam i ett
parti där företrädare för olika EMU-uppfattningar brukar
bemöta varandra med respekt. EMU-duellen
LENNART SACRÉDEUS: Kd:s
argument för kronan håller än EMU-duellen
Ännu ett
EMU-positivt parti Pressklipp
|
