|
Hägglund kliar sitt partis EU-motståndare bakom öronen,
men devalverar samtidigt sig själv som politiker.
Den europeiska skuldkrisen beror på vanskött nationell ekonomisk politik, inte på euron.
Sverige med en omvittnat välskött ekonomi skulle knappast ha några problem med euron, däremot fördelar.
Göteborgs-Posten 26 januari 2013
I ett tal till partivännerna sade Göran Hägglund att han utesluter ett svenskt medlemskap i EMU för överskådlig framtid.
– Vi kan konstatera att fundamentala villkor för den gemensamma valutan, inte har visat sig så hållbara som förutsetts.
– Jag önskar att utvecklingen hade varit en annan, men för min del kan
slutsatsen om ett svenskt deltagande i euron inte bli en annan än att den är bortom all meningsfull diskussion för överskådlig framtid, sa kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund.
Ekot 25 januari 2013
Vad var det vi sa! Eurons motståndare firar nu julafton med Grekland, Sydeuropa och Irland som exempel på hur illa det går när nationella valutor slås samman.
I någon mån har kritikerna fått rätt. Irlands ekonomiska kris beror delvis på att landet utnyttjade låga euroräntor mitt i en glödhet högkonjunktur
Nu stärks och fördjupas eurosamarbetet. Därmed blir det också allt mera orimligt att Sverige står utanför.
Göteborgs-Posten 21/2 2010
En gemensam valuta gynnar handeln. Genom att stå utanför euron beräknas Sverige förlora cirka 200 miljarder kronor i utebliven utrikeshandel varje år.
Risken för ett nej i den brittiska
folkomröstningen är stor.
Och ett nej skulle det antagligen bli
även i Sverige.
Vi uppdrar åt betrodda medborgare att
sätta sig in i komplexa frågor och besluta på våra
vägnar.
Göteborgs-Posten 21/4 2004
Därför vill vänsterpartiet, miljöpartiet, junilistan och andra EU-negativa partier och rörelser ha en folkomröstning om den nya grundlagen. Motivet sägs vara demokratiskt, men syftet är att riva ner så mycket som möjligt av unionsbygget. Men är inte folkomröstning den mest demokratiska beslutsformen? Nej, absolut inte.
De flesta politiska frågor är komplicerade, går inte att besvara med ett enkelt ja eller nej och befinner sig i ständig förändring. Det är därför vi har representativ demokrati. Vi uppdrar åt betrodda medborgare att sätta sig in i komplexa frågor och besluta på våra vägnar. I varje val tar vi sedan ställning till om vi är nöjda eller inte med besluten.
En demokratiskt meningsfull folkomröstning om EU:s nya grundlag förutsätter att medborgarna studerar och jämför gamla och nya fördragstexter och tar ställning till vilken de föredrar.
Skall EU övervinna sitt demokratiska
underskott krävs radikalare grepp. Det är dags att på allvar
diskutera även en utpräglat federal lösning där beslut
fattas i ett tvåkammarparlament
I Sverige kräver
EU-motståndarna folkomröstning. Hittills har Persson sagt nej. Det
bör han fortsätta med.
Göteborgs-Posten, ledare 27/3 2004
Det är svårt att se hur EU i längden skall kunna klara sig utan gemensamma polisstyrkor.
Med nuvarande röstregler har Frankrike exakt samma tyngd som betydligt folkrikare Tyskland. Med de nya reglerna drar Tyskland ifrån. Frågan är om Frankrike och president Chirac förmår svälja så beska droppar. Europeisk demokrati är en sak. Frankrikes ära och makt kanske en annan. Förhoppningsvis visar Frankrike mognad. Då kan EU ta några steg i rätt riktning.
Men skall EU övervinna sitt demokratiska underskott krävs radikalare grepp. Det är dags att på allvar diskutera även en utpräglat federal lösning där beslut fattas i ett tvåkammarparlament. I första kammaren har varje land en röst. I andra kammaren har varje land delegater efter folkmängd. Beslut förutsätter enkel majoritet i båda kamrarna.
Förhoppningsvis enas EU:s medlemsstater om en ny författning i juni. Sedan återstår att få respektive lands parlament att säga ja. I Sverige kräver EU-motståndarna folkomröstning. Hittills har Persson sagt nej. Det bör han fortsätta med.
En dylik folkomröstning skulle knappast innebära att medborgarna sätter sig ner och jämför författningstexter. EU-motståndarna vill hälla grus i EU-maskineriet. Den leken finns det ingen anledning att delta i.
Just nu blåser det nej-vind i
opinionen. Enligt SCB skulle 44 procent av svenskarna rösta mot EMU, medan
bara 33 procent skulle rösta ja. Det finns sannolikt flera
förklaringar. En viktig sådan är emellertid den torftighet
varmed delar av ja-sidan hittills valt att föra kampanjen.
Göteborgs-Posten 18/6 2003
EMU-valet framställs som ett val i första hand för den egna plånboken. Svenskarna över- öses för närvarande med besked och rapporter om hur mycket räntorna skall sjunka, investeringarna öka och sysselsättningen stimuleras om bara Sverige blir medlem i EMU. Ja-kampanjen har börjat vädja till människors allra sämsta sidor. Huvudfrågan tycks vara om man själv tjänar eller inte tjänar på ett EMU-medlemskap.
EMU-frågan kan inte få reduceras till att främst handla om huruvida hyran de närmaste åren blir några tior billigare eller inte. Ja-sidan måste höja sig upp från dessa futtiga argument och börja driva en principiell och visionär kampanj.
EMU handlar om mer än plånboksfrågor i det korta perspektivet. Den handlar om hur vi vill se Europas framtid och vilken roll en gemensam valuta har för att kunna svetsa samman Europas olika länder. Den handlar om Sveriges roll i detta nya framväxande Europa och våra möjligheter som nation att helt och fullt vara med och påverka Men när hörde senast någon Göran Persson diskutera EMU-frågan i detta perspektiv? Den svenske statsministern är dessvärre den värste av alla just nu när det gäller att strö allehanda löften omkring sig - senast var det visst 100 000 jobb som skulle skapas.
Samtidigt är hans trovärdighet som löftesgivare starkt reducerad av alla svikna vallöften från förra året.
Inte bara socialdemokraterna har här haft problem. På den borgerliga sidan har till exempel moderaterna hittills saknat en tongivande talesman. Bo Lundgren har som avgående partiledare inte någon större kvarvarande auktoritet och Fredrik Reinfeldt vill inte stöta sig med olika grupperingar inom partiet. Att Carl Bildt nu går in i EMU-debatten är efterlängtat. Inom folkpartiet stretar Lars Leijonborg på hedervärt. Men visst kommer Marit Paulsen att behövas, med sitt folkliga tilltal, men ändå tydliga ideologiska budskap.
---
”Jag har aldrig trott på Lenin”
Marit Paulsen i TCO-Tidningen nr 2/1990
Omprövningens tid! Det
är med stor osäkerhet jag försöker beskriva ett slags
förvirring, rent av en smula hjälplöshet inför det som
händer i Östeuropa. Vart tog alla drömmar vägen? Vart
är alla de ORD jag har använt? Var är de begrepp jag tänkt
i? Snacka om nyspråk - när just jag själv på något
sätt fått mina egna invärtes ord omgjorda till nyspråk,
och jag kan väl inte precis vara ensam?
Nästan förvirrad
försöker jag minnas hur orden och tankarna gick under 68-72 års
heta debatter, och alla orden vi begagnade, oavsett om vi var R:are eller
“moderater” (inte heller det mitt fel att även det ordet
gått sin väg, och blivit högern). Men alla orden fanns och
kunde brukas, visst har de sedan dess vridit sig lite, suddats lite, klätt
sig i nya kläder, men ändock varit verktyg, nu är de bara inte
längre.
Säg socialism? Törs du verkligen? För att inte
tala om kommunism. Vad f:n säger du?? Ja, vad säger du?
Läs hela denna,
för en folkpartist något ovanliga, artikel, här
Tio skäl varför ja-kampanjen fallerar
Med 105
dagar kvar till folkomröstningen om euron sprider sig desperationen i
ja-lägret.
Vad gör vi för fel? Varför sjunker
stödet i opinionsmätningarna?
Hur kan det komma sig att gamla
EU-vänner nu säger nej?
Peter
Wolodarski, signerat, DNs ledarsida 2/6 2003
Ledarredaktionen, Göteborgsposten 28/5 2003:
-
Björn von der Esch blandar friskt påståenden, förmenta
hot och felaktigheter. Till exempel att ett ja är oåterkalleligt
medan ett nej ger oss möjlighet att ändra oss. För detta har han
inget som helst stöd.
Klicka
här
Sverige behöver inte öka
beskattningen när vi övergår till euron.
Men av någon
obegriplig anledning ger socialdemokraterna och folkpartiet mer eller mindre
oavsiktligt det intrycket.
Anders Wettergren, krönika, GP 27/3
2003
Det behövs en höjning av överskottet i de offentliga finanserna för att klara konjunktursvängningar, förklarade Göran Persson i onsdags. Samma uppfattning framförde samma dag statsrådet Gunnar Lund och den folkpartistiske riksdagsmannen och ekonomiprofessorn Carl B Hamilton vid ett seminarium arrangerat av Liberal Press och Vänsterpressföreningen.
I dag ska staten, kommunerna och pensionssystemet över en konjunkturcykel ha ett årligt överskott motsvarande 2 procent av BNP. Det är mycket pengar - omkring 35 miljarder kronor. Regeringen och folkpartiet vill höja ambitionsnivån till 2,5 procent. I praktiken är detta en skattehöjning.
Om vi drabbas av en allvarlig konjunkturnedgång i Sverige medan övriga länder påverkas mindre kan vi som EMU-medlemmar inte använda oss av räntejusteringar. Då återstår finanspolitiken - till exempel justeringar i statens utgifter. Höjs överskottsmålet i de offentliga finanserna skulle handlingsutrymmet bli större. Det är tanken bakom överskottsmålet och buffertfonderna.
Vid seminariet underströk Gunnar Lund att ekonomierna i Europa närmar sig varandra. Den ekonomiska utvecklingen i Sverige följer allt närmare utvecklingen i hela EU.
En följd av detta är att riskerna för att med en separat svensk lågkonjunktur hamna ur fas med EU därför blir allt mindre. Vi kan förlita oss till den europeiska centralbankens räntejusteringar.
Detta innebär därför att argumentet för att bygga upp en svensk buffert försvagas.
Både folkpartiet och socialdemokraterna anser med rätta att ett fullvärdigt medlemskap i EMU är bra för svensk ekonomi. Har man den uppfattningen måste det vara helt fel att argumentera för ett större överskott och därmed för högre skatt när man förespråkar ett svenskt medlemskap.
Vem lockas rösta ja om följden blir en skattehöjning?
Ställer vi oss vid sidan förlorar vi inte bara inflytande. Vi får också en osäkrare och känsligare ekonomi. Det är ju om vi säger nej i september som vi kommer att behöva stärka de offentliga finanserna. I den situationen behöver vi både hängslen och livrem - inte när vi är fullt ut med i EMU.
|
Går vi inte med i EMU så tror jag
att vi får höja överskottsmålet ytterligare.
Därför att då får vi in en osäkerhet i ekonomin, som
vi annars slipper, sa Göran Persson. Men Göran Persson har fel,
hävdar nu nationalekonomen Lars Calmfors. |
Vådan av att tiga
GP-ledare 2000-06-04
Fjärran är statsministerns övertygande EMU-tal. Fjärran är ja-sidans övertag i debatten. Och fjärran är även ett svenskt ja till EMU. Bara 33 procent av befolkningen skulle rösta för ett EMU-medlemskap, medan hela 49 procent skulle rösta nej, visar GP/Sifos EMU-barometer som redovisas i dag.
Resultatet kan tyckas märkligt. Så sent som i december hade ja-sidan ett tydligt övertag i opinionsmätningarna om EMU - och då hade varken s kongress eller kd:s riksting uttalat sig för EMU. Men så har heller inte socialdemokraternas ja fört debatten vidare.
Medan EMU-motståndarna sett till att höras och spetsa till sin organisation inför den kommande folkomröstningen förefaller socialdemokraterna ha sopat sitt kongressbeslut under mattan. I vad som enligt Göran Persson är vår generations viktigaste fråga hörs i stort sett ingenting från den socialdemokratiska partiledningen. Tystnaden måste givetvis vara resultat av en medveten linje.
Oviljan att ta tag i frågan riskerar dock, exempelvis av den senaste opinionsmätningen att döma, att få trista konsekvenser. Att låta EMU-motståndarna ta initiativet ger dem ett övertag. Detta borde för övrigt oroa även de borgerliga partierna. Även om centern fortfarande brottas med frågan om ja eller nej kunde de övriga tre vara betydligt mer drivande.
En annan förklaring till väljarnas ljumma intresse för EMU kan sökas i de svenska ekonomiska framgångarna. Den svenska långräntan gjorde förra månaden en dykning ned under den tyska, under hela nittiotalet var det ständigt motsatsen som gällde. Vidare är tillväxten god och statsfinanserna i ordning. Det ger lätt en illusion av att Sverige står starkt på egen hand. Den kommande lågkonjunktur statsministern då och då talar om känns för många väljare mycket avlägsen.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att kraven för att få vara med i EMU bidragit till de svenska framgångarna.
Konvergenskraven fick politikerna, i alla Europas länder, att tydligare än förut fokusera på viktiga faktorer som inflationsnivå och budgetunderskott. I början på maj stod det också klart att Sverige skulle klara inträdesproven.
Det torde också vårt grannland Danmark göra. Där råder för närvarande dött lopp mellan ja- och nejsidan inför höstens folkomröstning, vars resultat lär påverka även Sverige.
Ett ja i Danmark kan få ja-sidans mod att växa och därmed få fart på debatten här hemma.
Att Göran Persson sedan vill skjuta upp beslutsfattandet till efter det svenska ordförandeskapet i EU, helst till efter nästa val, är en annan sak.
Undersökningar visar att mycket av motståndet mot EMU egentligen grundar sig på en skepsis mot EU. Statsministern må kallt räkna med att lite av den skepsisen ska försvinna när Sverige får ta över ordförandeklubban. Men det ursäktar inte hans avvaktade linje. Att vänta och se och samtidigt lämna spelplanen fri för EMU-motståndarna är en farlig taktik.