Carl A HamiltonLiberalismens öppna tankevärld hade förvandlats till den vetenskapliga liberalismen. På det ena området efter det andra har politikerna satsat på det extrema: från den ekonomiska politiken, till välfärden, försvaret och regleringen av invandringen. Samtliga områden har präglats av radikala omläggningar som slutat i misslyckanden och gjort att de styrande tappat kontrollen över händelseutvecklingen. Det är möjligt att
den västerländska civilisationen nådde sin höjdpunkt 1965,
någonstans mellan "Hylands hörna" och studentupproret 1968.
Hamilton och jag är jämgamla, vi gjorde lumpen tillsammans. Och jag kan känna igen mig i den förlorade barndomsvärld han skildrar. En värld där man smög till pappas bokhylla och smygläste Henry Miller i stället för att se analsex på Canal plus. Där det fanns lärare som inte låtsades vara ens kompis men såg det som sin plikt att banka lite bildning i ens huvud. Där man spelade fotboll spontant på ängen utan att vara med i S:t Erikscupen. Där de vuxna var ansvarsfulla medborgare och inte förvuxna tonåringar med tatueringar och bröstimplantat. Personlig kommentar av Rolf Englund:
Förra gången vi skulle in i det europeiska
valutasamarbetet slutade det med 500 procents ränta, ett utbombat
banksystem, 15 procents arbetslöshet och ett samlat budgetunderskott som
var ungefär lika stort som alla gemensamma pensionspengar vi hade sparat
ihop sen 50-talet. Förra gången vi skulle in i det europeiska valutasamarbetet var det två personer som fattade beslutet. Allan Larsson och Bengt Dennis. Dennis tycker numera att flytande valuta och egen riksbank är bäst för Sverige. Larsson ligger lågt. Förra gången vi skulle in i det europeiska valutasamarbetet slutade det med 500 procents ränta, ett utbombat banksystem, 15 procents arbetslöshet och ett samlat budgetunderskott som var ungefär lika stort som alla gemensamma pensionspengar vi hade sparat ihop sen 50-talet. Detta vackra månlandskap döptes av de ansvariga politikerna till - Den enda vägen. Förra gången vi skulle in i det europeiska valutasamarbetet var det svenska kostnadsläget för högt för det europeiska valutasamarbetet. Något saknades. Det fordrades (uttalas med tungrots-r, forrrdrrras) tukt. Tukt och stålbad. Och det tuktades. Och det stålbadades. Men tyvärr, inte tillräckligt. En del exportföretag överlevde. Några banker klarade sig utan statliga miljarder. Man kan säga så här: euron ger som alla vet Fred
och Frihet. Därtill ger den ökad Handel. Detta är vetenskapligt
bevisat av Assar Lindbeck och de 40 räknenissarna. Förra gången vi var med i det europeiska valutasamarbetet minskade handeln med 45 miljarder kronor på två år. Det vore felaktigt och ansvarlöst av mig att förtiga att det även denna gång (liksom -91 och -92) finns en lösning. Tukt. Fred, Frihet och Tukt. Vi har en historisk chans att ta ett bagatellartat problem, förvandla det till ett stort problem och sedan lösa detta problem. Förra gången vi skulle gå med i det europeiska valutasamarbetet var det två personer som fattade beslutet. Den här gången är det sju miljoner sjuttiosjutusentvåhundranittiotvå. Du är en av dem. Lägg en filt över Bildt "EMU är ett särintresse
för eliten" En svensk tiger när demokratin hotas
(grundlagen) Den
offentliga makten tog business class till Bryssel Vad professorn /Calmfors/ borde säga i
EMU-debatten En svensk tiger när demokratin hotas
Under onsdagen läser jag grundlagsförslaget på nytt. I vintras höll riksdagens konstitutionsutskott sin offentliga hearing. Tveksamheten i lokalen gick inte att ta miste på. Flera riksdagsmän sa att de insåg behovet av en förändring men var ändå oroade över oklarheter i förslaget. Beslutsrätt skulle kunna överföras till EU utan att fråga folket. Ordföranden, moderaten Per Unckel, ställde frågor till juristerna. Om man inte vill överlämna svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta till EU, sa Unckel, skall man inte säga det klart? Tveksamheterna måste ha dunstat bort som dagg. Riksdagen skall i fortsättningen kunna överlåta alla beslutsområden till EU. Undantaget är ”principerna för statsskicket”. Men vilka är ”principerna”? Statsskickets grunder framgår av regeringsformens första kapitel. Det är parlamentarismen, den kommunala självstyrelsen och annat. Yttrande- och tryckfrihet ingår inte, inte heller meddelarskydd och offentlighetsprincip. Men regeringen menar att allt detta finns med i lagen. Det är bara det att det inte står där. – Det är bara ett symboluttalande, säger en jurist på konstitutionsutskottet med hänvisning till den nya grundlagen. Ett förtydligande avsett att vara lugnande. Enligt de lagkunniga bestämmer riksdagen själv vad som eventuellt är principerna för statsskicket och då får EU hålla fingrarna borta. Men ur propositionen framgår att vid kollision avgörs frågan av EU-domstolen. På söndag går vi till val för att välja – vadå? En lagstiftande församling, eller en diskussionsklubb. Jag läser igenom det vilande grundlagsförslaget ännu en gång. I bakgrunden tv:n. Elfte september. Demokratin under attack. En svensk tiger Den offentliga makten tog business class
till Bryssel En stund senare var den leijonborgska beslutsamheten som bortblåst. Nu gällde det en gömd fråga. I radions telefonväkteri ville en lyssnare veta hur folkpartiet hade kunnat stödja det vilande förslaget till ändrad grundlag. - Vi var förpliktigade gentemot Unionen, svarade folkpartiledaren, och tillade: - Om vi ville. Förpliktigade. Om vi ville. Med de orden demonstrerade den nye Leijonborg ungefär samma tydlighet som den nya grundlagen. Innan riksdagen tog semester fattade kammaren i all stillhet beslut om att ändra Sveriges grundlag så att riksdagen - om den vill - kan göra sig själv maktlös. Ingen stor sak, kan tyckas. Men dock en sak. Den nya grundlagen innebär två nyheter. Regeringen kan i fortsättningen göra överenskommelser inom ramen för EU utan att riksdagen behöver godkänna slutförslaget. Vidare kan riksdagen med tre fjärdedels röstmajoritet överföra beslutanderätt till EU över hela det politiska fältet. Borträknat "principerna för statsskicket". Den nya grundlagen träder i kraft om och efter det att den nyvalda riksdagen bekräftar lagförslaget. När statsministern fick möjlighet att i tv kommentera grundlagsförslaget, var han inte orolig över att politisk makt skulle försvinna ur landet. Det finns en stoppkloss, sa Persson. Vi kan alltid säga nej. Men ibland är ett nej inte ett nej. Dagens grundlagsskydd för vad som kan överföras från riksdagen är ett stöd för politiker som vill skapa tid för rådrum, som vill vänta och se, som vill höra folket i ett val eller som överhuvudtaget befinner sig under press från omvärlden. Den trögheten har historiskt tjänat oss väl. Men det statsministern glömde att berätta var viktigare. När väl riksdagen lämnat ifrån sig beslutsrätt inom ett område, kan det inte återkallas. Då är ett nej bara ett rop på hjälp. Anhängarna av grundlagsändringen menar att
förändringarna inte är särskilt märkvärdiga.
Varför då så ovilliga att diskutera dem? Regeringsformen inleds med orden: All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Cyniker brukar ställa följdfrågan: Men vart tog makten vägen sen? Nu vet vi svaret. Den försvann i business class till Bryssel. Vad professorn /Calmfors/ borde
säga i EMU-debatten Långt nere i magen på hans artikel kommer det till sist ändå ett litet blurp: "Nettovinsten med ett EMU-inträde är antagligen liten." Det är akademikern Calmfors som talar. Han vet att riskerna med EMU är stora och fördelarna små. Han skrev inte sin stora utredning i somnambult tillstånd. Akademikern behöver sin brasklapp. Politikern Calmfors däremot har ett starkt behov av att signalera till kollegor och uppdragsgivare att han fattar vad klockan är slagen. Tåget håller på att lämna stationen och han är inte den som tänker stå kvar på perrongen som en annan Tjalle Tvärvigg och tvista om påvens skägg, särskilt inte som alla ändå vet att vi skall vara med. Men rätt skall vara rätt. Det finns faktiskt ett starkt och riktigt argument för ett svenskt EMU-inträde som fått alldeles för litet utrymme i debatten. Calmfors kunde ha gjort sig till dess uttolkare och sagt ungefär så här: - Vi seriösa svenska nationalekonomer är obotliga kappvändare. Vi rör oss i flock. Vi vägrar att tänka självständigt. Så får vi också fel. Vi missade finanskrisen. Vi missade bankkrascherna. Vi stödde kronförsvaret. Vi gillade åtstramningen. I det här avseendet har vi faktiskt kommit betydligt längre än de politiker som vi älskar att skylla Sveriges alla problem på. Något av ett strukturfel, inte sant? Carl A Hamilton om Bank- och finanskrisen Jfr Rolf Englund i EU-krönika i Nya Wermlands-Tidningen 2001-11-26
|
