-
Nytt - Index A till Ö
- EMU-skeptiker - Statsvetare| -
Nytt - Index A till Ö
- EMU-skeptiker - Statsvetare |
Daniel Tarschysprofessor i statsvetenskap vid Stockholms universitet Halva EU kan bantas bort "Sverige klarar inte av EU-tempot"
Vi schweizare stiger upp tidigt, men vi vaknar sent, säger de gärna i Zürich och Genève. Stämmer det omdömet också om svenskarna? Sju år efter inträdet i EU finns det många oroande tecken på att vi inte riktigt klarar av det tuffa tempot i det europeiska samarbetet. Mycket går där med en rasande fart. Allt fler europeiska regler och riktlinjer dimper ner som överraskningar för de närmast berörda i Sverige. Vår egen politiska process har många starka sidor. Den är saklig och grundlig. Problemen ska utredas i botten, förslagen ska vridas och vändas på. Innan beslut fattas ska alla berörda ha fått komma till tals. Öppenhet är en dygd, liksom samtal och samförstånd. Det goda samhället ska byggas med resonemang och eftertanke. En del av dessa principer tillämpas också på europeisk nivå, men inte riktigt på vårt sätt. Att nå fram till gemensamma beslut med 350 miljoner inblandade är nu en gång mer komplicerat än att få knappt 9 miljoner med på noterna. Trycket blir starkare, farten uppskruvad, det politiska fältet svåröverskådligt. Vem bestämmer vad, när och hur? Hur ser allianserna ut? Mycket verkar höljt i dimma. I denna politiska miljö räcker det inte med att följa invanda reaktionsmönster, som har fungerat hyggligt på hemmaplan. Att vänta och se och att ständigt efterlysa mer underlag är inget framgångsrikt recept. Medan vi försjunker i eftertanke är andra i farten och fattar de bindande besluten. Det konvent som begrundar demokratin inom EU har en viktig uppgift, men det finns en annan utmaning som vi faktiskt kan ta itu med alldeles själva: att kritiskt granska och förbättra vår egen svenska hantering av EU-frågor. Den är tyvärr mycket bristfällig. Undra på att vi ständigt blir tagna på sängen när det inte finns någon överblick över vad som är på gång inom EU! Inom kommissionen och rådet finns hundratals kommittéer, som förbereder EU:s ställningstaganden och deltar i arbetet med att verkställa fattade beslut. Vilka är alla dessa kommittéer? Enbart en spårhund lär hitta den förteckning som finns väl dold i EU-trycket. Vilka mandat har de? Ingen samlad redovisning föreligger. Vilka svenskar sitter med i kommittéerna? Regeringen kanske vet, men ingen annan. Vilka nya regler och riktlinjer håller på att utarbetas? Överblick saknas. När kommissionen väl har föreslagit ett direktiv eller ett rambeslut ska de nationella parlamenten ha minst sex veckor på sig för att reagera. På den tiden hinner den svenska riksdagen knappast vakna. EU-parlamentet är mera på bettet, men dess överväganden speglas nästan aldrig i svenska medier. Visst får riksdagen vara med på ett hörn när nya regler ska antas. Inför rådets möten presenterar statsråden de svenska ståndpunkterna för EU-nämnden och lyssnar på oppositionens synpunkter. Men den dialogen har flera brister. För det första kommer prövningen ofta för sent. När bara några veckor återstår till behandlingen i rådet är positionerna för det mesta redan låsta. För det andra saknas information från andra parlament. När ett förslag diskuteras samtidigt i femton huvudstäder vore det ju bra att veta vad andra folkvalda har för frågor och invändningar. Men härom vet den svenska riksdagen mycket lite. Från den europeiska debatten kommer bara spridda ekon till Sverige. För det tredje arbetar EU-nämnden bakom lyckta dörrar. I Sverige klagar vi ofta på att rådet diskuterar i enrum, så att vi inte vet hur de olika länderna argumenterar. Men EU-nämnden sammanträder också i sitt slutna rum, och när protokollet till sist publiceras har rådsmötet vanligen redan hållits. Kall pizza, tycker då de flesta journalister. Surfar man runt på de andra europeiska parlamentens hemsidor upptäcker man snart att åtskilliga av dem bräcker den svenska riksdagen i hanteringen av EU-frågor, både i grenen grundlighet och i grenen offentlighet. Men bra är det ingenstans. Vad kan vi då göra för att förbättra bevakningen av EU-frågor i Sverige? Här några lämpliga initiativ: 1. Lagrådet borde få i uppdrag att granska förslag till ny EU-rätt. Som det nu är kommer prövningen in alldeles för sent, först när det är dags att bedöma svensk följdlagstiftning. Då är det så dags. 2. Den nya riksrevisionen bör ges ett så brett mandat att även EU-frågor kan analyseras. Sektoriella forsknings- och utvärderingsorgan har också stora möjligheter att bredda sina perspektiv och samverka med granskare i andra länder. Den offentliga kommittéväsendet bör i växande utsträckning användas för utredningar med ett vidare, europeiskt blickfält. 3. Ska vi ha en tillräcklig expertis i landet för att fullt ut kunna delta i det europeiska samarbetet behövs det också resurser för en hel del fristående forskning kring olika teman. Många reformer växer fram i vetenskapliga verkstäder och tankesmedjor. Här behövs långt mer av spejarkapacitet och strategiskt tänkande. Någon bättring kan skönjas, men än saknas bredd, tempo, volym och dynamik. 4. Massmediernas Europabevakning blir långsamt bättre, men här krävs mycket djärvare prioriteringar. Inte minst public service-företagen har ett stort ansvar för att mysterierna kring EU skingras. Vad händer då om vi inte tar itu med dessa problem? Risken är inte bara att vi misslyckas med att bilda oss kloka ståndpunkter och sedan hävda dem, utan också att främlingskapet inför EU förblir starkt. Vi befäster klyftan mellan folket och ett tunt skikt av någorlunda insatta. Även i det skiktet uppstår det slitningar. Nyligen antog riksdagen rambeslutet om europeisk arresteringsorder - en viktig systemförändring som ger stora befogenheter till åklagare runt om i Europa. Det förslaget var länge blockerat av tvekan i olika länder, men har nu genomdrivits med rekordfart sedan det efter den 11 september nylanserades under den missvisande etiketten "kamp mot terrorismen". Riksdagsdebatten blottade en klyfta som vi säkert inte har sett för sista gången. Från både höger och vänster yppades oro över okända konsekvenser. Vilka befogenheter har utländska åklagare? Vad innebär den nya ordningen för rättssäkerheten? Har det hela inte gått lite väl hastigt? Vadå hastigt, svarar då Thomas Bodström. Vi har ju hållit på i tre år med detta förslag. Sant, men det visste nog inte särskilt många utanför de europeiska justitiedepartementen. Beslutsunderlaget är magert. Riksdagen känner sig tagen på sängen, därtill översköljd av dokument som börjar på engelska och slutar på franska. Allmänheten har knappast kunnat uppfatta något annat än att det pågår en "kamp mot terrorismen". Medlemskapet i EU reser demokratifrågor som regeringen ännu inte har tagit riktigt på allvar - det framgår bland annat av vinterns demokratiproposition, där Britta Lejon hastar förbi problemet med några förströdda synpunkter. Birgitta Dahl har varit mer vaken, och en viss uppryckning av riksdagens arbete med EU-frågor tycks vara på gång. Men mycket återstår. Vi betalar 23 miljarder till EU och vävs in i ett allt tätare nät av gemensamma europeiska regler. I allt fler frågor är det också genom EU som vi bäst kan påverka globala skeenden och villkoren för vår egen säkerhet och välfärd. Vill vi då ha något att säga till om räcker det inte med en pliktskyldig närvaro vid olika sammanträden. Därutöver måste vi satsa avsevärt mer krut på ett brett deltagande, på många olika fronter. Grundlagen - Mer om konventet om EU:s framtid Politisk fars i
riksdagen om grundlagen och EU
|
