Att jag är för euron beror på att jag är för en federation.
Göran Rosenberg
DN 4/12 2002
News Home
|
I samma ögonblick som den oskrivna förutsättningen sattes på pränt i ett skriftligt fördrag, Maastrichtfördraget, började hela projektet att svikta
Det började med en kol- och stålunion, utvecklades till en inre marknad och slutade med en gemensam valuta.
Jag skriver slutade, därför att den allt starkare politiska gemenskap som var den oskrivna förutsättningen för såväl den inre marknaden som den gemensamma valutan, ungefär just då började visa sig ouppnåelig.
Eller snarare, i samma ögonblick som den oskrivna förutsättningen sattes på pränt i ett skriftligt fördrag,
Maastrichtfördraget, började hela projektet att svikta.
Göran Rosenberg DN 6/7 2007
Det var i Maastricht som det beslutades att EU inte bara skulle vara en ekonomisk gemenskap utan också en politisk union, inte bara ha en gemensam valuta utan också en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inte bara grundas på mellanstatlighet utan också på överstatlighet.
Förutsättningarna för politisk gemenskap blev naturligtvis inte bättre av att EU inom loppet av tolv år utvidgades från tolv till tjugosju medlemsstater, många av dem utan vare sig vilja eller förmåga att leva upp till de politiska visionerna från Maastricht. Sveriges nej till euron, liksom Frankrikes och Nederländernas nej till EU-konstitutionen, kan i det perspektivet ses som en räcka varningsskyltar inför vägs ände.
För att uttrycka det mera rakt på sak: den förmåga till gemensamt politiskt beslutsfattande som den mycket långtgående ekonomiska gemenskapen i EU förutsätter och kräver, finns inte.
Av detta kan man dra två oförenliga slutsatser.
Detta verkar vara "reformfördragets" slutsats. Där vi förut öppet kunde läsa att unionens lag står över nationens, blir vi nu bara diskret "påminda" om att EU-domstolens utslag och tolkningar fortfarande gör det. Såsom EU-domstolen (tidigare EG-domstolen) nyligen förändrade Sveriges alkoholpolitik så kommer den fortsatt att kunna förändra varje nationell politik som bedöms snedvrida den fria konkurrensen på den inre marknaden. Starkare juridik ska kompensera för svagare politik.
Det är en slutsats som nedvärderar betydelsen av politisk legitimitet i det överstatliga beslutsfattandet. Och därmed risken för fortsatt växande politiska klyftor mellan regeringar och väljare, regeringar och EU, väljare och EU.
Den andra slutsatsen är att den ekonomiska gemenskapen i EU slutligen måste anpassas till den politiska. Att de långtgående krav på nationell anpassning som i längden förutsätter en stark politisk gemenskap, måste reduceras till krav som kan bäras av den gemenskap som finns, det vill säga till krav som politiskt kan legitimeras och genomdrivas i tjugosju vitt skilda och delvis djupt åtskilda nationalstater.
Kommentar av Rolf Englund:
Hear! Hear!