EMU Göran Rosenberg

Den uttalade avsikten bakom införandet av en gemensam EU-valuta var att tvinga fram en tätare samordning av statsfinanserna i medlemsländerna och på sikt en samordnad finans- och skattepolitik.
De flesta insåg att det bara var en tidsfråga innan olikheterna mellan euromedlemmarnas ekonomier skulle kräva en sådan. Den makt över statsfinanserna som euroländerna inte självmant kunde förmå sig till att lägga i gemensamma EU-händer skulle försvaret av den gemensamma valutan så småningom tvinga dem att förlägga just där.
Euron var ett luftslott byggt på förhoppningen att marken skulle närma sig.
Göran Rosenberg, DN 2011-02-04

En följd av de statsfinansiella sammanbrotten i Grekland och Irland kan bli att marken faktiskt gör det och att Greklands och Irlands statsfinanser länkas samman med Tysklands statsfinanser så att förtroendet för euron kommer att vila på förtroendet för EU:s statsfinanser som helhet. I den mån detta fortfarande betraktas som en utopisk idé förblir euron ett utopiskt projekt.

Av idén om ett politiskt och ekonomiskt alltmer sammansvetsat Europa har blivit
idén om ett alltmer utvidgat Europa, vilket inte nödvändigtvis är samma idé
även om båda idéerna för närvarande samsas under namnet EU
Göran Rosenberg, kolumn DN 24 augusti 2010

Den idé om Europa som format dagens EU föddes i ruinerna av andra världskriget och växte sig stark i skuggan av kalla kriget. Det var en grandios idé om Europa, på gränsen till det utopiska, och var i sista hand idén om att små folk med konstiga språk hade allt att vinna på
att förena sig med varandra i stället för att bekriga varandra.

I dag har idén om Europa manifesterats i en övernationell ordning som politiskt och ekonomiskt binder samman européerna i ett ömsesidigt beroende utan motstycke i historien.

I dag bärs idén om Europa främst upp av de övernationella institutioner den redan hunnit frambringa; rådet, kommissionen, domstolen, parlamentet, centralbanken, och sedan något år också en ”president” och en ”utrikesminister”, båda lika maktlösa som färglösa.

Den europeiska idéns historiska utmaning är att av små folk med konstiga språk skapa en fungerande politisk gemenskap.

Var är utgången ur EMU?
Jag har länge varit en varm tillskyndare av euron, eller närmare bestämt av projektet att med en gemensam europeisk valuta tvinga fram en mer hållfast politisk union
Göran Rosenberg, kolumn DN 23/7 2010

Jag vill genast tillstå att jag länge varit en varm tillskyndare av euron, eller närmare bestämt av projektet att med en gemensam europeisk valuta tvinga fram en mer hållfast politisk union mellan EU:s medlemsnationer.

Jag använder medvetet ordet tvinga eftersom ett visst tvång var den ofrånkomliga men oftast outtalade kärnan i europrojektet.

En gemensam europeisk valuta kräver en någotsånär gemensam europeisk finanspolitik, dvs en långtgående samordning av euroländernas offentliga finanser.
Det milda tvång som därvid etablerades, den så kallade stabilitetspakten (med straffgränser för budgetunderskotten), visade sig dock bygga på önsketänkande och självbedrägeri, vilket vi idag ser de stenhårt tvingande konsekvenserna av.

Filosofen Karl Popper myntade en gång uttrycket ”stegvis social ingenjörskonst”, piecemeal social engineering, med vilket han menade det slags projekt som människan stegvis kan överblicka, hantera följderna av, och till nöds backa från.

Detta till skillnad från något han kallade utopisk social ingenjörskonst och som han starkt varnade för.

Vad slags ingenjörskonst som euron till sist visar sig vara produkten av ligger förhoppningsvis fortfarande i de europeiska nationernas händer. Vad de gemensamt har byggt upp bör de rimligen också gemensamt kunna reparera och restaurera.
Var finns utgången? är annars en bra fråga som helst bör ställas innan man går in.

Det började med en kol- och stålunion, utvecklades till en inre marknad och slutade med en gemensam valuta.
Jag skriver slutade, därför att den allt starkare politiska gemenskap som var den oskrivna förutsättningen för såväl den inre marknaden som den gemensamma valutan, ungefär just då började visa sig ouppnåelig.
Eller snarare, i samma ögonblick som den oskrivna förutsättningen sattes på pränt i ett skriftligt fördrag, Maastrichtfördraget, började hela projektet att svikta.
Göran Rosenberg DN 6/7 2007

- Det blir inga Europas förenta stater, det kan jag lova! utbrast Lena Hjelm-Wallén.
Då ska man inte lura någon - varken de federalister som vill ha det eller de som är motståndare
Läs mer här.

Lena Hjelm-Wallén, Sveriges representant vid konventet erkände nyligen att "EMU är ju delvis ett enormt experiment. För dem som vill ha Europas förenta stater är det enkelt. Men det vill inte jag."
- Det blir inga Europas förenta stater, det kan jag lova! utbrast Lena Hjelm-Wallén på en presskonferens i höstas.
Hennes löfte är säkert uppriktigt, men ändå betydeselöst. Det spelar nog ingen roll vad Lena Hjelm-Wallén tycker eller lovar. Kanske det inom EU till och med är så att det inte är Göran Persson som bestämmer, en smygande insikt som på sistone synes ha drabbat honom själv.
State of The Union, Rolf Englund Internet 20/1 2003

Under sina år som partiledare, statsminister och EU-sändebud lyckades Carl Bildt bygga upp ett politiskt kapital.
Vad han sedan gjorde i näringslivet var att sälja sitt anseende till högstbjudande.
Göran Rosenberg DN Kultur 28/2 2007

Sammanbrottet i den europeiska unionsprocessen (något mindre är det tyvärr inte tal om)
har om inte annat visat inför världen hur lätt det är att mobilisera nationella opinioner mot övernationella institutioner.
Göran Rosenberg kolumn DN 17/6 2005

Om inte ens EU:s små nationer förmår överskrida nationens politiska horisont, varför skulle då betydligt större nationer som USA eller Kina vilja göra det? Om inte EU:s nationer förmår hantera den ekonomiska europeiseringens konflikter, hur ska då världens nationer hantera den ekonomiska globaliseringens?

Utan legitima och effektiva globala institutioner riskerar den ekonomiska globaliseringen att brytas ner av ohanterliga politiska och sociala konflikter. Man behöver inte acceptera den brittiske historikern Niall Fergusons parallell mellan tiden före första världskriget och vår egen (”Sinking Globalization”, Foreign Affairs, March/April 2005), och därmed hans farhågor för att globaliseringens tid kan vara utmätt, för att inse att globala kommunikationer och global handel inte räcker för att hantera globala konflikter. Att samma teknologiska och ekonomiska förutsättningar kan ge upphov till en helt annan global utveckling än den nuvarande.

Den nordiska välfärdsstaten förutsätter en kulturell samhörighet som inte längre existerar
- och som inte längre kan återupprättas.
Göran Rosenberg, kolumn DN 20/1 2004

Nu hör till saken att den ökade mångfaldens konflikter inte bara beror på inflödet av nya "främlingar" utan i minst lika hög grad på upplösningen av gamla kulturella band mellan grupper och regioner och individer i en alltmer globaliserad ekonomi där nya förbindelser och nya samhörigheter etableras och upplöses över alltmer flytande gränser.

EMU-omröstningens tydliga sprickbildningar mellan en ny klass av platsbefriade och de fortsatt platsberoende, mellan den rännande klassen och den brännande klassen, blottade ett annat och djupare samhörighetsproblem än det som kan skyllas på invandringen.

Frågan hur vi går från ett välfärdssamhälle byggt på stark kulturell samhörighet till ett välfärdssamhälle byggt på kulturell och individuell mångfald är en fråga som vi därför snarast bör söka ett svar på. Annars går vi mot en mångfald utan samhälle och en stat utan välfärd.

Det var inte demokratin som segrade i folkomröstningen den 14 september,
i synnerhet inte den representativa demokratin vars grundläggande institutioner (partier, riksdag, regering) var de som besegrades.
Det som segrade var frikopplingen av makt från ansvar.
Göran Rosenberg, kolumn DN 11/10 2003

Vad jag tycker är fel är när inget politiskt mål anses vara värt att sätta
makten på spel för eller avgå på eller, ja faktiskt, riskera partiets enighet på.
Göran Persson har tänkt sig att lugnt sitta kvar och regera vidare som om inget har hänt (med stöd av två EU-fientliga partier) i den händelse folkomröstningen skulle gå hans övertygelse emot
Göran Rosenberg DN 8/8 2003

Det är ett minst sagt förvånande drama som nu utspelar sig inför den svenska folkomröstningen om euron den 14 september. Fyra ministrar i den socialdemokratiska regeringen, däribland vice statsministern och näringsministern, driver en aktiv folkomröstningskampanj mot sin egen regeringschef, sin egen regering, ja faktiskt också mot sitt eget partis officiella ställningstagande i eurofrågan.

Vi talar här inte om en liten skitfråga där det inte spelar så stor roll vad regeringens ministrar tycker och tänker. Vi talar om en fråga som, med Göran Perssons ord i riksdagen den 28 maj, "kommer att avgöra mina barns och barnbarns framtid".

Det politiskt rimliga hade naturligtvis varit att ministrar med en så avvikande syn från sin egen regering på vad som är bra för våra barn och barnbarn omedelbart ombads lämna regeringen eller lämnade den frivilligt. Det hade åtminstone varit den givna konsekvensen av en så öppen och djup regeringsspricka i vilket annat land som helt.

Anledningen till att det inte är en given konsekvens i Sverige är naturligtvis att partiet då skulle spricka. Det är naturligtvis också anledningen till att regeringspartiets ungdomsförbund, SSU, på sin kongress kom fram till det likaledes förvånande ställningstagandet att inte ta ställning i folkomröstningskampanjen, att varken kämpa för ett ja eller för ett nej, att ställa sig vid sidan av och titta på.

Jag har förståelse för betydelsen av politisk makt och jag tycker inte det är fel att så långt möjligt slå vakt om enigheten och styrkan i ett parti som i sextio av sjuttio år har lyckats inneha den politiska makten. Vad jag inte har förståelse för är den politiska makten som självändamål. Vad jag tycker är fel är när inget politiskt mål anses vara värt att sätta makten på spel för eller avgå på eller, ja faktiskt, riskera partiets enighet på.

Om ett ungdomsförbund avsäger sig möjligheten att agera i en fråga som kan avgöra framtiden för våra barn och barnbarn, vad ska man då med ett ungdomsförbund till? Eller med en politisk organisation över huvud taget? Och vilken auktoritet har en regering vars medlemmar så uppenbart tycker att det är viktigare att sitta kvar vid makten än att ta de personliga konsekvenserna av sin politiska övertygelse i en fråga av avgörande betydelse för våra barn och barnbarn?

Ja, vars chef såvitt jag förstår har tänkt sig att lugnt sitta kvar och regera vidare som om inget har hänt (med stöd av två EU-fientliga partier) i den händelse folkomröstningen skulle gå hans övertygelse emot?

Ett nej till euron är ett ja till en annan framtidsstrategi för Sverige, till en annan politik, rimligen också till en annan regering. Om detta borde resten av folkomröstningskampanjen handla.

Varför ja till euron?
Att jag är för euron beror på att jag är för en federation.

Göran Rosenberg DN 4/12 2002

Det finns i dag två motstridiga skäl att vara emot Sveriges anslutning till euron och ett skäl att vara för. Jag tycker att skälet för är bättre än de motstridiga skälen emot, men börjar bli orolig över att de som fått till uppgift att sälja euron till de svenska väljarna inte tänker använda sig av det.

Av en tidig kampanjartikel från socialdemokraternas jasida (Anders Sundström m fl. i DN 24.11.02) framgår att de argument med vilket euron ska säljas i den kommande folkomröstningen är att den sänker räntorna och priserna, ökar konkurrenskraften och avskaffar växlingskrånglet. Men det enda argument som kan kopplas till euron är det sistnämnda. I övrigt kan det bli precis tvärtom. Med eller utan euron.

Av en motsvarande kampanjartikel från näringslivets jasida (Ulf Dinkelspiel i SvD 28.11.02) framgår att euron också kommer att säljas med argumentet att den stärker marknadsekonomin och påskyndar globaliseringen. Detta är förvisso en möjlig effekt av euron, men långt ifrån säker.

En nödvändig (men inte tillräcklig) förutsättning är att euron förblir en trovärdig valuta. Men eurons trovärdighet hänger på trovärdigheten hos EU som politisk-ekonomiskt system. Om inte EU:s institutioner får medborgarnas förtroende att hantera de överstatliga politisk-ekonomiska konsekvenserna av en överstatlig valuta, kommer institutionerna att försvagas och med dem valutan. Redan efter par år med euron tycks det uppenbart att de institutioner som har till uppgift att hantera sådana konsekvenser inom ramen för den så kallade tillväxt- och stabilitetspakten inte är effektiva eller legitima nog.

EU-kommissionens ordförande, Romani Prodi, har öppet betecknat tillämpningen av paktens regler som korkad och regeringarna i ett antal euroländer på väg att överskrida paktens automatiska straffgränser för budgetunderskottets storlek pressas nu hårt att sätta kravet på nationalstatlig legitimitet före behovet av legitimitet för det överstatliga system som är eurons politiska förutsättning. Följaktligen är systemet redan på väg att revideras, med mindre inslag av automatik och mer av politik, vilket oundvikligen kommer att leda till nya politiska konflikter om hur paktens regler ska tolkas och tillämpas, vilket kommer att göra behovet av demokratiskt legitima institutioner på den överstatliga EU-nivån allt mera uppenbart.

Det är här skälet för att säga ja till euron gömmer sig. Euron är det i särklass mest spektakulära, mest riskabla men samtidigt mest pedagogiska inslaget i den klassiska strategi för Europas fredliga enande som sedan bildandet av kol- och stålunionen 1951 gått ut på att spänna ekonomin före politiken.

En gemensam europeisk ekonomi skulle med tiden tvinga fram en gemensam europeisk politik, var den förenande tanken från Monnet till Kohl. Med euron förtydligas bara vad som redan kunde tyckas tydligt nog, nämligen att det redan existerande övernationella politisk-ekonomiska system som kallas EU, med dess vidöppna gränser för människor, varor och kapital, kräver en legitim övernationell politisk nivå.

Med euron kommer bristerna i det nuvarande systemet med dess demokratiskt oåtkomliga inslag av övernationellt verkande beslut utan övernationellt politiskt ansvar att bli politiskt allt mera besvärande och därmed omöjliga att ignorera. Med euron synliggörs kort sagt det växande behovet av en federal konstitution för EU.

Av en politisk ordning där en redan existerande överstatlighet med konsekvenser allt längre in på politikens hjärteområden, länkas till en demokratiskt ansvarig EU-nivå, vilket i sin tur förutsätter en demokratisk länk mellan nationalstatsnivån och EU-nivån och en konstitutionellt reglerad fördelning av demokratisk makt dem emellan, vilket i sin tur är vad som menas med en federation.

Det betyder inte att det ena kommer att leda till det andra. Det finns ingenting som garanterar att ens euron kommer att förmå EU:s nationalstater att avstå formell makt till en överstatlig politisk nivå, men utan en sådan nivå är det svårt att se hur euron ska kunna klara de överstatliga politiska påfrestningar som den undan för undan kommer att utsättas för.

En alleuropeisk valutas logiska fortsättning är en alleuropeisk politik. Men politik är inte logik. Politiskt kan euron visa sig vara en omöjlighet. Varför ändå för? Jo, därför att skälen emot är sämre.

Det ena skälet, "vänsterskälet", som är en variant på skälet emot medlemskap i EU över huvud taget, är att utanförskap stärker den nationella demokratin. Det gör det inte, såvida vi inte också vill ställa oss utanför den inre europeiska marknaden, vilket såvitt jag förstår ingen vill. Annars stärker det bara den nationella vanmakten.

Det andra och motstridiga skälet emot, "högerskälet", är att utanförskap ger mindre demokrati, eller i varje fall mindre politik, eftersom man i de kretsarna fruktar just de politiska konsekvenser av euron som jag hoppas på. Antingen därför att man tror att marknaden klarar sig bättre utan politik, eller därför att man inte tror på eurons politiska framtid. Det sistnämnda rör vid eurovalets kärna. De som tror på eurons politiska framtid röstar ja. De som inte gör det röstar nej. Så enkelt är det.

Och så svårt, eftersom ingen säkert vet om euron har en politisk framtid, eller vad slags framtid som i annat fall öppnar sig.

Mitt ja baseras på tron att den politiska ordning för Europa som en gemensam valuta kräver är att föredra framför den politiska ordning som ett nej till euron kan bidra till att göra möjlig. Det är i varje fall det skäl som jag skulle önska att jasidan övertygat förde fram.

Ja-sidan kampanjledare Kreab-chefen Peje Emilsson
En gemensam valuta löser naturligtvis inte alla Sveriges problem. Men...
de utopiska EMU-förespråkarnas visioner om ett Europa med gemensamt skattesystem, gemensam finanspolitik etc. En sådan politisk union vore skadlig för Europa

- Jag vill inte ha en federativ utveckling. Svenska folket har inte gått med i en federation.
EMU kan mycket väl komma att kräva en europeisk finanspolitik. En sådan är inte möjlig att utveckla,
om den ska vara kraftfull, utan att man också bygger upp europeiska, gemensamma politiska organ.
Då växer det federativa inslaget i EU fram. Den diskussionen är det centrala i EMU- sammanhanget.
Göran Persson

Lena Hjelm-Wallén är en sympatisk politiker. Hon har inte bestämt sig om EMU. Det är så svårt att veta vad som är rätt och fel, säger hon. Hon är biträdande statsminister. Hon har nyss varit utrikesminister. Hon skulle lika gärna fortfarande kunna vara lärare i Sala.
Mats Svegfors SvD 1998-12-31

- Jag brukar föreslå min federalistiska tyske kollega att Tyskland och Frankrike kan väl börja med att bilda en federation så kommer vi efter om det går bra. Men jag skrev inte det i boken, för jag ville inte låta populistisk.
Professor Jan Zielonka, Oxford University, 14/12 2006 ABF-huset, Stockholm

Demokratin, folkstyret, har hittills förutsatt ett demos, ett folk, en varm krets av medborgare som på något sätt känt sig höra samman, historiskt, språkligt, kulturellt, och som därmed varit redo att respektera den makt som utövats i dess namn.

Nationalstaten skapade ett sådant demos, EU kanske inte klarar det — hymnen, flaggan, parlamentet och euron till trots. I varje fall inte i den form unionen nu har. Med all säkerhet inte i den ännu lösare form som en fortsatt utvidgning lär framtvinga.
Göran Rosenberg i DN 1999-06-18

nejtillemu.com

Göran Rosenberg