Sven Rydenfelt
Sven Rydenfelt har av Bildt-regeringen givits
professors namn
Per-Olof Edin har av
Persson-regeringen (s) givits professors namn
Sven Rydenfelt har vänligen
åtagit sig att vara Hedersordförande för
Föreningen Medborgare mot
EMU
Sven Rydenfelt har gått bort men hans minne och hans böcker lever kvar.
Margit Gennser 17/2 2005
Sven Rydenfelt 1911-2005
Fritänkaren, liberalen och humanisten Sven Rydenfelt har gått bort.
Rydenfeltföreläsningarna brukade avslutas med middag, och när kaffet framåt nattkröken var urdrucket satte sig Sven på cykeln och trampade hem till Kastanjegatan. Nu har han åkt genom Lund för sista gången. Vi saknar honom, men minnena är ljusa.
P J Anders Linder SvD 16/2 2005
EU - verkligheten bakom retoriken
Sven Rydenfelt
Hedersordförande i Medborgare Mot EMU
FöretagarFörbundets tidning Fria Företagare
Nr
1, 7 mars 2003
Ljuset från Lund - Sven Rydenfelt
Svensk Linje nr 2/2002
Joakim Nilsson
"Ett system oförenligt med ekonomisk frihet"
Sven Rydenfelt på SvD Brännpunkt 1992-04-27
Myter och drömmar bakom EU och EMU
Sven Rydenfelt, Nyliberalen nr 1/1999
Sven Rydenfelt 1911-2005
Fritänkaren, liberalen och humanisten Sven Rydenfelt har gått bort.
Rydenfeltföreläsningarna brukade avslutas med middag, och när kaffet framåt nattkröken var urdrucket satte sig Sven på cykeln och trampade hem till Kastanjegatan. Nu har han åkt genom Lund för sista gången. Vi saknar honom, men minnena är ljusa.
P J Anders Linder SvD 16/2 2005
Fritänkeriet var inte gratis. Sven hade det kärvt vid universitetet, och professuren kom långt efter att han lämnat sin aktiva tjänst. Men han röjde aldrig någon bitterhet, och jag kommer att minnas honom som en evigt optimistisk och vänlig gestalt. När han i hög ålder fick uppleva att hans frihetstankar kom i takt med tiden, var han förstås glad men också ödmjuk. I med- och motgång lika.
In the early 90s he was appointed Honorary Professor by the centre-right government. But Sven, always the individualist, returned the favour by rejecting two of the government’s central goals – the fixed exchange rate and the EU membership
His colleagues thought he was bizarre.
Johan Norberg 15/2 2005
For decades he fought a lonely and uphill battle against the welfare state, Keynesianism and the planned economy. But he believed in individual liberty in all areas, and exposed the secret police’s illegal activities, argued against the war on drugs and fought against the radio- and television monopoly. In 1956 he predicted that the Soviet empire would collapse without a war, since the planned economy stopped innovation and creativity. His colleagues thought he was bizarre.
He always created controversy, but he was always kind and humble.
I really miss the old man. But I remember him with nothing but joy. He lived a very long life. And it was a happy life, and a heroic life – again and again overcoming sickness and intellectual loneliness.
EU - verkligheten bakom retoriken
Sven
Rydenfelt
Hedersordförande i Medborgare Mot EMU
FöretagarFörbundets tidning Fria Företagare
Nr 1, 7 mars
2003
När EU 1951 bildades - under namnet Kol- och stålunionen - var det dominerande målet politiskt. Efter två världskrig skulle unionen så svetsa samman de ingående staterna att riskerna för ytterligare krig dem emellan skulle elimineras. En grundtanke som fortfarande ständigt framhålles. Senast i en artikel (SvD 11/1) med utrikesminister Anna Lind som en av författarna. De skriver: "Europasamarbetet har varit framgångsrikt. Det har försonat forna ärkefienden som Tyskland och Frankrike ... För första gången på många hundra år tycks freden i Europa vara säkrad."
De är tydligen omedvetna om att detta EU:s främsta mål i dag är överspolat. Den amerikanske freds- och konfliktforskaren Rudolph J Rummel (utförligt behandlad av Per Ahlmark i boken "Det öppna såret", Timbro 1997) har visat att demokratiskt styrda stater aldrig gått i krig mot varandra. Och antalet sådana stater växer år för år och omfattar i dag 40 procent av världens befolkning. Kristendomen har under tvåtusen år tyvärr misslyckats med uppgiften att skapa fred i världen. En uppgift som demokratin sedan hundra år tillbaka är på god väg att förverkliga. Detta är det utan jämförelse mest hoppfulla som hänt i världshistorien.
Skapa trygghet
Ofta hävdas att en gemensam valuta inom EU skulle skapa en trygghet och stabilitet som helt skulle saknas med en nationell valuta i ett litet land som Sverige. En uppfattning som delas av ovannämnda författare. De skriver: "Samtidigt riskerar vi alltjämt att utsättas för förödande valutaspekulationer i krislägen." Tyvärr ett helt felaktigt påstående. Sådana attacker riktar sig nämligen uteslutande mot länder med fasta och grovt felaktiga kurser och aldrig mot länder - som Sverige i dag - med fria och därför realistiska kurser.
En stor utrikeshandel har för ett lands välstånd ytterst gynnsamma verkningar. Och ingenting bäddar mer effektivt för en stor handel än en nationell valuta med en fri kurs som smidigt anpassar sig till och speglar ändringar i det egna landets ekonomi. En till följd av fast kurs övervärderad valuta - som kronan före november 1992 - innebär en straffbeskattning av exporten och en subventionering av importen, en vanvettig politik.
Att kronan tack vare 1992 års reform fick en realistisk kurs, innebar att nämnda exporthinder eliminerades, med en kraftig exportökning som resultat. Men det betydde inte - som från olika håll antytts - att vi därmed skaffade oss otillbörliga fördelar, ett "konstlat drivhusklimat" för vår export.
I ett EU med gemensam valuta kommer ofrånkomligen de olika staternas ekonomiska och finansiella politik att spreta åt olika håll och ge olika resultat. Somliga stater kommer att få inflation med stigande priser, bromsad export och arbetslöshet som resultat. Medan i andra stater situationen kan bli den motsatta. Skillnader som bäddar för uppslitande intressemotsättningar och konflikter.
Det hävdas vanligen att ett EU med gemensam valuta skulle kraftigt stimulera tillväxt och sysselsättning. Ingenting i den hittillsvarande utvecklingen styrker detta påstående. Tillväxten inom EU har varit svag och arbetslösheten i de tolv EMU-länderna var i december 2002 8,5 procent att jämföra med Sveriges 5,0 - siffrorna enligt EUs Eurostat.
"Fyra friheterna"
EU lovar bland annat att förverkliga de "fyra friheterna". Detta mål har - helt oberoende av EU - i stor utsträckning efter 1945 nåtts i världen genom nationella avregleringar av gränshindren. De globala mellanstatliga strömmarna av turister, arbetskraft, kapital, varor och tjänster har ökat enormt. EUs jordbruks- och regionalpolitik innebär att bönderna inom unionen får en tredjedel av sina inkomster i form av EU-bidrag.
Dessa enorma subventioner stimulerar produktionen och resulterar i väldiga överskott som dels eldas upp eller på annat sätt förstörs, dels dumpas på världsmarknaden och där pressar ner livsmedelspriserna till mycket låga nivåer, en politik som på ett upprörande sätt drabbar u-ländernas fattiga bönder. Med hederliga världsmarknadspriser skulle de ha kunnat producera betydande exportöverskott, något som skulle gjort det möjligt för dessa länder att av egen kraft lyfta sig upp ur sin fattigdom. Mycket talar för att värdet av de skador denna EU-politik tillfogat u-länderna överstiger värdet av EU-ländernas u-hjälp.
Unionen satsar halva sin budget på jordbrukssubventioner med synnerligen olyckliga konsekvenser. Och samtidigt som den vill motverka rökningen genom förbud mot chokladcigarretter och lakritspipor, uppmuntrar den tobaksodlingens bönder med 20 miljarder om året. Och samtidigt som den vill hindra utfiskningen, stimulerar den trålfiskarnas dammsugning av haven med 10 miljarder om året.
Illa styrt
EU borde ha kunnat använda sina enorma resurser för vettiga ändamål. Men tyvärr har unionen visat sig totalt oförmögen att motstå påtryckningar från unionsländernas regeringar i deras egenskap av företrädare för alla bidragsmottagare - plus 8 000 företrädare för olika lobbygrupper i Bryssel och satsar därför större delen av sina resurser på uppgifter som gör mer skada än nytta. Något som vittnar om hur svagt och illa styrt EU är.
Detta är praktiken. För att tro på retoriken måste man vara stark i sin tro. Mycket stark. Många menar att EU liksom Nationernas Förbund (1919 - 1946) - är en vacker dröm som kommer att sluta i ett fiasko. Frågan är om inte sanningen är värre än så. EU är redan ett fiasko.
Ljuset från Lund - Sven Rydenfelt
Svensk Linje nr 2/2002
Joakim Nilsson
Långt ifrån alla akademiker vågar stå upp för sina idéer när det blåser kallt. Många väljer att huka sig i debatten och undvika att ta konflikt med sin omvärld. Den sortens akademiker glöms ofta bort rätt fort. Sedan finns det tänkare som har vågat vara obekväma. De som vågar stå fast vid sin övertygelse även när de blir behandlade som paria av sin samtid. Det är ofta den sortens akademiker som gör en skillnad och som därför har ett arv att föra vidare till nästa generation.
Professorn och nationalekonomen Sven Rydenfelt tillhör den sistnämnda kategorin. Mer än någon annan tog han strid för klassiska liberala uppfattningar om fria marknader och kapitalism när alla andra förespråkade regleringar och socialism.
Så långt ur artikeln i Svensk Linje.
Kommentar RE: Men käre Joakim Nilsson, hur kan Du skriva en artikel på detta tema och inte nämna att Sven Rydenfelt är EMU-motståndare - till och med hedersordförande för Medborgare mot EMU.
Inte heller tog Joakim upp att Rydenfelt var en av de hårdaste kritikerna av Bildt- ,Wibble- Lundgren-regeringens försvar av kronkursen.
Myter och drömmar bakom EU och EMU
Sven Rydenfelt, Nyliberalen nr 1/1999
Det har nästan blivit en helig tes inom det moderata ledarskapet att EMU är den enda vägen till välstånd och marknadsekonomi. Men Sven Rydenfelt visar här att EMU snarare är ett planhushållningsprojekt som oundvikligen kommer att leda till ekonomisk kris.
"Euron kommer att bli ett betydelse fullt bidrag till att skapa hållbar till växt, låg inflation och hög sysselsättning."
I ett förslag till ett gemensamt manifest som ska antas av europeiska socialistpartiet, ESP - med Sveriges s-parti som en av medlemmarna - vid kongressen i Milano den 1 mars, har de svenska socialdemokraterna accepterat ovanstående skrivning. Ett hurtfriskt påstående helt byggt på önsketänkande.
Arbetslösheten i EU Massarbetslösheten, vår i särklass värsta sociala plåga, har våra s-regeringar sedan 1994 inte lyckats bota. Det är begripligt om de desperat griper efter halmstrå, tron att hjälpen ska komma från EU. Ett hopp mot allt förnuft. Eftersom EU-länderna plågats av massarbetslöshet betydligt längre än Sverige. Men helt misslyckats i sin kamp mot densamma. Varför?
Därför att EU liksom Sverige är genomsyrat av företagarfientligt socialistiskt tankegods med en förgiftad företagarmiljö som resultat. Ett tänkande som tar sig uttryck i skatteutsugning och ett otal lagar och regleringar som likt tvångströjor inskränker företagarnas rörelsefrihet och möjligheter att verka. Arbetslöshet är ett symtom på dålig företagarmiljö. Och massarbetslöshet ett symtom på en direkt usel sådan.
Näringslivet och EMU
De elva
EU-länderna har från och med 1999 en gemensam valuta, euron, en
reform som allmänt - inte minst av våra företagsledare -
hälsats som ett viktigt steg på vägen mot ett integrerat
Europa.
Det kan inte hjälpas om tankarna går till den eniga entusiasm med vilken regering och näringsliv 1992 slog vakt om vår fasta kronkurs. Och profeterade om katastrofala följder för näringslivet, om den fasta kursen skulle överges.
I försvaret av den svenska kronan - som det så vackert hette - satsade man massor av miljarder. Det man i realiteten försvarade var inte svenska kronan utan en felaktig och alltför hög kurs på kronan. Men trots alla satsningar tvingades man i november 1992 kapitulera och ersätta det statligt kontrollerade priset med fria priser på en fri valutamarknad.
Den tidigare alltför höga kursen på kronan innebar en straffbeskattning av vår export och en subventionering av vår import. Ett svårt hinder för vår utrikeshandel. I den från november 1992 fria valutamarknaden sjönk kronkursen snabbt med bortåt 20 procent.
Resultatet blev en otrolig rush i vår ut rikeshandel, en exportkonjunktur som sedan dess varit den enda riktiga ljuspunkten i krismörkret. För en ekonom ett väntat och naturligt resultat. Men för olycksprofeterna inom regering och näringsliv tydligen en total överraskning.
Direktorernas inkompetens
Inom
näringslivet är företagsledarna, inte minst direktörerna i
storföretagen, utomordentligt kompetenta på sitt specialområde
- mangement och företagsekonomi. Utan den kompetensen skulle de inte
suttit där de nu sitter.
Men det betyder inte att de har en liknande kompetens på andra områden. Våra exportföretag är helt beroende av hederliga och realistiska kurser på valutorna. Det är närmast ofattbart att deras ledare 1992 inte insåg detta.
Man kunde trott att företagsledarna skulle lärt sig något av sina felbedömning år 1992. Men så tycks inte vara fallet. I fortsättningen har de lika frejdigt slagits för EU-anslutning som de 1992 slogs för fasta kurser. Och lika oförfärat som då profeterat om svåra och för vårt näringsliv förödande olyckor, om vi inte skulle ha kommit med. Men 1995 kom vi med och i dag slåss de för en omgående svensk anslutning till EU:s valutaunion, EMU.
Naturligtvis är de utanför sitt kompetensområde ifråga om Europapolitiken inte mer trovärdiga l999 än de 1992 var ifråga om valutapolitiken. Inte mer trovärdiga än den svenska ärkebiskop som - utanför sitt kompetensområde - uttalade sig för en svensk EU-anslutning.
Valutaunionens föregångare
EU:s valutaunion från 1999 har många föregångare. Den
gemensamma grunden för alla har varit de fasta kursernas lockelse, en
"trygghet" utan växlingskostnader och utan - inbillade man sig -
valutarisker.
Guldmyntfoten från 1865 - Sverige medlem från 1873 - upplöstes under första världskriget, återupprättades efter kriget och kollapsade definitivt 1931. Valutaunionen mellan Sverige, Norge och Danmark existerade mellan 1873 och 1924. Och Bretton Woodssystemet mellan 1944 och 1973.
Om alla gäller att de synes ha skapat fler problem och nationella konflikter än de eliminerat. Forskare - bland dem svensken Lars Jonung - som närmare studerat tidigare unioner, tenderar att se med viss skepsis på EMU-projektet.
Haltande argument
Systemets
försvarare brukar hävda att da gens valutaunion mellan elva
EU-länder med 290 miljoner invånare inte är märkligare
än unionen mellan USA:s delstater med 270 miljoner.
Jämförelsen är haltande. När Amerikas förenta stater på 1860-talet fick sin ge mensamma valuta, dollarn, var det fråga om ett land med gemensam historia, gemensamt språk och - trots inbördeskriget - en stark nationalkänsla.
För valutaunionen inom EU är situationen en helt annan. Varje stat har här sin egen historia, sitt eget språk och sin egen nationalkänsla. Och om det är något vi av historien lärt oss är det att etniska identiteter grundar sig på emotionellt utomordentligt starka nationella bindningar. Många etniskt skilda områden inom nuvarande stater kräver ökad frihet som delstater eller som fria nationer - Baskien, Katalonien, Kosovo, Skottland, Quebec.
Flexibilitet kontra låsningar
För allt levande är flexibilitet, förmågan att snabbt och
smidigt kunna anpassa sig till ändrade förhållanden, en
ovärderlig fördel. En fri valutamarknad är utpräglat
flexibel, och ändrade reella värden på olika valutor - t ex
på grund av olika inflationstakt - pareras fortlöpande genom
ändrade kurser. Denna förmåga till smidig anpassning
förklarar varför utrikeshandeln mellan länder med "flytande"
valutakurser - trots skillnader ifråga om ekonomisk politik, inflation
etc - kan fortgå obehindrat.
Den gemensamma valutan, euro, inom EU betyder "spikade" kurser mellan de elva EMU-länderna. För dem innebär det att flexibiliteten i den för utrikeshandeln dem emellan så betydelsefulla valutamarknaden ersätts av låsta kurser.
En ytterligare låsning sker inom den viktiga kreditmarknaden där de tidigare skilda räntorna inom EMU-länderna ersätts av en för alla gemensam enhetsränta.
Till följd av globaliseringen bestäms räntorna numera väsentligen av världsmarknaden, ett system som samtidigt innebär en betygssättning av den statliga ekonomiska politiken i varje enskilt land. Budgetbalans och "sunda" statsfinanser belönas med låga räntor. För EMU-staterna innebär lösningen att alla - trots skillnader ifråga om ekonomisk politik - får samma enhetsräntor.
I en fri kreditmarknad anpassas räntorna automatiskt till den statliga politiken så att de reella räntorna alltid blir 2 - 3 procent. Om en slösaktig statlig politik med underbalansering och upplåning ger prisstegringar/inflation om i snitt 10 procent, kommer räntan att ligga vid 12 - 13 procent. Något som bland annat betyder att den som spar på bank eller i obligationer inte behöver riskera att via negativa realräntor berövas en del av sitt sparande. Låsningen av räntorna inom EMU-staterna omöjliggör en sådan anpassning.
På såväl valuta- som kreditmarknaden innebär låsningen en form av statlig priskontroll. Valutakurserna är ju priserna på de olika valutorna, medan räntorna är priser på krediter - "kapitaldisposition". Vid det här laget har en dyrköpt erfaren het lärt oss att statligt kontrollerade priser på lite sikt ger upphov till snedvridningar med ofta förödande verkningar.
Och detta är just vad som kommer att ske inom EMU-staterna.
Asymmetriska chocker
Varje stat kommer
att på viktiga områden - som skatterna - föra sin egen
politik. Länder med låga skatter kommer att erbjuda en för
företagande gynnsammare miljö än länder med höga
skatter. Lågskattestaterna kommer att attrahera företag från
högskattestaterna. Givetvis med konsekvenser för
sysselsättningen i respektive länder.
Högskattestaterna kallar sådant för "skattedumping" och kräver "harmonisering" - lika skatter i samtliga länder. Men lågskattestaterna kommer att vara lika ovilliga att höja som högskattestaterna att sänka. Resultatet blir bittra konflikter.
Till detta kommer att skatteharmonisering inte eliminerar "dumping". Efter som företagarklimatet i ett land inte endast bestäms av skattenivån utan i lika hög grad av alla de statliga regleringar som begränsar företagarnas handlingsfrihet.
Den bittra sanningen är att ingenting i systemet hindrar att somliga stater inom EU kan ha full sysselsättning, medan andra har massarbetslöshet. En form av vad som kallats asymmetriska chocker. Den svenska s-regeringens heta förhoppningar om att medlemskapet i EU automatiskt kommer att lösa vårt arbetslöshetsproblem vilar på en illusion.
Inte heller finns det någonting i systemet som hindrar somliga stater att ha höga kostnader relativt omvärlden - bromsar exporten och gynnar importen - medan andra har låga kostnader - gynnar exporten och bromsar importen. I ett system med fria valutamarknader skulle sådana snedvridningar automatiskt ha eliminerats via ändrade valutakurser. Medan de i ett system med låsta kurser tenderar att bli bestående.
Naturligtvis kommer länder med svag export och stor import att kräva import- begränsningar gentemot länder utanför EU. Framför allt kommer facket att kräva skydd mot "social dumping" från u-länder med låga löner. De tullmurar runt EU som redan byggts upp, kommer att ytterligare höjas.
Sammanfattningsvis gäller att de snedvridningar på olika områden som låsningarna resulterar i och som ofrånkom ligen drabbar vissa stater mycket hårt, kommer att skapa en grogrund för bittra konflikter mellan olika EU-stater.
EU, fred och socialism
I det
föregående har i huvudsak valutaunionen inom EU behandlats.
Låt oss komplettera med en kritisk granskning av hela EU-projektet. Efter
två världskrig var det naturligt att främsta motivet bakom
skapandet av EU-gemenskapen - och dess föregångare från 1957
EEC -var viljan att främja freden mellan staterna i Europa. Ett motiv som
i dag är helt överspelat.
Samtliga stater inom EU är demokratier, och två demokratiska stater har aldrig gått i krig med varandra. Krig mellan de två tidigare ärkefienderna Frankrike och Tyskland är i dag lika otänkbart som krig mellan de två tidigare ärkefienderna Sverige och Danmark.
Det demokratiska system som i dag sakta men säkert häller på att erövra världen betyder långt mer för freden än politiskt skapade unioner.
Många anledningar till skepsis ifråga om EU-projektet kan utpekas. Hela systemet präglas av socialistiska tankegångar och social ingenjörskonst, och de ivrigaste pådrivarna har också varit socialister som Francois Mitterand och Jacques Delors.
Retorik och rivna murar
Förespråkarna talar om integration, harmonisering och gemenskap.
Samt om de fyra friheterna - rätten för människor, varor,
tjänster och kapital att fritt passera gränserna mellan EU-staterna.
Och flertalet anhängare är helt styrda av den flödande sociala
retoriken.
Naturligtvis vill också vi utifrån våra liberala utgångspunkter riva ner de murar och konstlade hinder som byggts upp för att hindra en fri kommunikation mellan länder och folk. Men vi vill nå detta mål genom avregleringar och inte genom att bygga upp gigantiska stadiga regleringssystem.
Efterkrigstiden började med en enorm entusiasm för centralstyrning s k planhushållning. Men när resultaten blev motsatsen till vad man drömt om, lade man från och med 1960-talet om kursen i riktning mot marknadshushållning. Först långsamt och tvekande men efterhand alltmer beslutsamt.
En följd av den ökade friheten blev en väldig ökning av resandeströmmen och turismen och en våldsam ökning av utrikeshandelns volym. Vilket innebär en enormt ökad arbetsfördelning mellan folken med väldiga vinster för kunskapsspridning och välstånd.
Av frukten känner man trädet
EU - som fram till 1993 hette EG - har vid det här laget existerat i ett
halvt sekel, och efter en sådan tidrymd bör de praktiska resultaten
säga något väsentligt om verkligheten bakom retorik och
fasader. Lät mig sluta med några glimtar.
Unionen har för närvarande en årlig budget om cirka 800 miljarder kronor. Varav 50 procent satsas på subventionering av bönderna - 4 procent av befolk ningen. Det minsta man kan säga om en sådan resursanvändning är att den är anmärkningsvärd.
En så omfattande subventionering av produktionen leder självklart till enorma överskott som i huvudsak dumpas på världsmarknaden och där pressar ner priserna till hälften av vad de på en fri mark nad utan regleringar skulle ha varit. En politik som drabbar u-länderna - med 80 - 90 procent av befolkningen bönder - mycket hårt.
De fattiga bönderna skulle ha kunnat producera betydande exportöverskott, om de fått sälja överskotten till fria mark nadspriser. Tyvärr gjorde de halverade dumpingpriserna en sådan produktion förlustbringande. Ett attentat mot dessa bönders möjligheter att av egen kraft lyfta sig ur fattigdomen. Ett attentat som drabbat u-länderna med förluster - minusposter som vägt tyngre än all u-hjälps plusposter.
Alla överskott kan dock inte dumpas på världsmarknaden, och varje år köper EU för enorma belopp upp och förstör hundratusentals ton frukt och grönsaker. Samtidigt söker EU minska överskotten genom att betala ut miljarder till bönder som sågar ner sina fruktträd eller lägger sina åkrar i träda.
Tobaken är vår farligaste drog och tar enbart i vårt land en tribut om 9 000 liv om året - spriten 6 000 och moderna droger, knark, 250. Detta hindrar inte EU att göda sina 135.000 tobaksodlare med subventioner som svarar för hälften av deras inkomster. Det minsta man kan säga om EU:s jordbrukspolitik är att den är vanvettig. Och självklart säger den något väsentligt om de idéer som styr unionen.
Enligt min övertygelse kommer dess väg under kommande år att kantas av spänningar och snedvridningar. Och av konflikter mellan medlemsstaterna och med omvärlden. Till slut blir situationen ohållbar. Någon kommer att tröttna och lämna den läckande båten. Och därmed starta den plågsamma dödskampen och upplösningen.
Låt mig erinra om en annan prognos. För några decennier sedan skrev jag (i tidskriften Samtid och Framtid 5/1956):
"Somliga menar att endast ett tredje världskrig kan störta Sovjetväldet. En tröstlös tanke. Om vi blott ger oss till tåls, kommer det att rämna inifrån, och ur dess grus och aska kommer ett nytt och friare Ryssland att resa sig."
"Ett system oförenligt med ekonomisk
frihet"
Sven Rydenfelt på SvD Brännpunkt 1992-04-27
Frågan om en eventuell anslutning till EG har delat vårt land i minst tre läger två nej-grupper och en ja-grupp. Den stora och dominerande nej-gruppen fruktar att vår inordning i ett Europas förenta stater med gemensam valuta och tiotusentals gemensamma lagar skall slå sönder den svenska välfärdsstaten och vill därför slå vakt om den så kallade svenska modellen.
En mindre nej-grupp - till vilken jag räknar mig - säger nej, därför att dess medlemmar som liberaler avvisar tanken på en överstatlig centralstyrning med en byråkrati i kolossalformat, ett system helt oförenligt med allt vad ekonomisk frihet och marknadsekonomi heter.
Bakom den stora ja-gruppen står i främsta ledet det svenska näringslivet som fruktar att våra exportföretag ska bli mer eller mindre utestängd a från en marknad med över 300 miljoner köpstarka konsumenter.
Omvändelse till EG-tron har som en opinionsvåg rullat fram över vårt land, och ett tag såg det ut som om den krossat allt motstånd och tystat alla kritiker. Men ja-sägarna tog ut segern i förskott, och i dag har oppositionen mot en anslutning fått vind i seglen.
Självklart söker de troende omvända tvivlarna med hjälp av vackra ord. Man talar om integration, harmonisering och gemenskap. Men inga ord kan dölja det faktum att hela statskonstruktionen präglas av socialistiska tankegångar, och de ivrigaste pådrivarna är också socialister som president Francois Mitterrand och EG-kommissionens president Jacques Delors.
Man lockar med att EG ska garantera de så kallade fyra friheterna, rätten för människor, varor, tjänster och kapital att fritt passera gränserna. Och visst är det tacknämligt att EG ställer upp för dessa mål, friheter som liberalerna alltid kämpat för. EG vill med hjälp av en gigantisk regleringsapparat och centralstyrning tvinga fram dessa friheter.
Bakom ett sådant recept ligger socialistiska tankegångar som för en liberal ter sig naturvidriga och motbjudande. Liberalen vill på ett enklare och naturligare sätt nå de uppställda målen inte via regleringar utan via avregleringar.
Man vill riva alla konstlade murar och konstlade hinder som byggts upp mellan folken.
Utvecklingen under efterkrigstiden har här varit synnerligen tillfredsställande. Man började med stor entusiasm för centralstyrning, ett system som under det vackra namnet planhushållning ingående prövats även i de demokratiska staterna. Men när resultaten blev nedslående, lades kursen efterhand om i riktning mot marknadshushållning. Följden blev att människor, varor, tjänster och kapital allt friare kunde röra sig över gränserna. Ett resultat blev en väldig ökning av resandeströmmen, en annan en enorm ökning av utrikeshandelns volym, ökningar som via ökad arbetsfördelning mellan folken kraftigt bidrog till det stigande välståndet.
Denna viktiga ökning av utrikeshandeln har praktiskt taget helt uppnåtts som ett resultat av liberala reformer konstlade regleringshinder har avlägsnats. Och drivkraften har varit medvetandet om att ökad handel som en väg till ökat välstånd ligger i de olika ländernas eget intresse.
Att i dag mer än hälften av vår export - bland annat tack vare frihandelsavtal sedan 1970 - går till EG, innebär att en orimligt stor andel går till detta lilla reservat med 300 miljoner invånare. Och en orimligt liten andel till stora världen i övrigt med 5 000 miljoner.
Inte ens en anslutning torde nämnvärt kunna höja andelen av vår export till EG. Medan det finns nära nog obegränsade möjligheter att rätta till obalansen genom ökning av vår export till världen i övrigt.
Mot den bakgrunden framstår det som uppenbart att våra företagares skräck inför alternativet icke-anslutning i huvudsak beror på vilseledande information.
De många konstlade hinder som här bromsar handeln kan inom eller utanför Gatt successivt undanröjas. USA och Kanada visade här vägen genom sitt frihandelsavtal 1989.
Ett av de viktigaste hindren för utrikeshandeln har varit den statliga regleringen av handeln med utländska valutor, en form av kontroll som oftast frestat regeringarna att övervärdera den egna valutan. De för låga kurserna på de utländska valutorna har inneburit en straffbeskattning av exporten och en subventionering av importen, regleringar med minskad utrikeshandel som ofrånkomlig följd.
I vårt land upprepas ständigt tesen att våra statliga valutaregleringar avskaffades 1989. Påståendet är vilseledande. Själva grundbulten, den statliga priskontrollen i form av en fast kronkurs lämnades kvar. En regleringskvarleva utan några fördelar men med stora nackdelar. Bland annat tvingas riksbanken för att försvara vår konstlade kronkurs hålla en orimligt hög och investeringsbromsande räntenivå.
Alla våra valutabekymmer skulle försvinna, om vi släppte valutamarknaden fri. Som så många andra länder gjort. Och som till exempel USA gjorde 1971 och England 1979.
Drömmen om EG är drömmen om en centralstyrd kollektivistisk superstat i vilken i dig fria nationer ska integreras. Under det dryga tredjedels sekel EG existerat har man stiftat lagar i sådan takt, att man nu har 12 000 sidor lagtext, vilket betyder en detaljreglering av flertalet av livets områden.
Men visar inte erfarenheterna från Sovjet och Jugoslavien att de nationalistiska känslorna är alltför starka för att låta sig tämjas och kuvas på detta sätt? En fördel med ett liberalt system är att varje nation - lika unik som varje människa är unik - får behålla sin särprägel och sin självständighet.
Drömmen om EG är de rika ländernas dröm om en skyddad tillvaro i en fästning bakom murar som skyddar det egna näringslivet mot de fattiga ländernas lågpris- och låglönekonkurrens. EG:s jordbrukspolitik är här prototypen. En dröm om frihandel inåt och protektionism utåt.
Att moderata samlingspartiet ställt upp bakom kraven på anslutning förvånar, eftersom detta parti under senare decennier utvecklats till vårt mest marknadsinriktade och mest liberala parti.
Att en man som Carl Bildt tror på anslutning till EG som på en allena saliggörande frälsningslära är inte mindre förvånande. Avkristningen av vårt land har efterlämnat ett metafysiskt tomrum som fyllts med diverse religionssurrogat, och tron på EG tycks ha blivit ett sådant. Carl Bildts trosvisshet är så monumental, att han i sin iver att bli insläppt utan några som helst villkor eller reservationer är villig att acceptera EG i dess nuvarande form.
SVEN RYDENFELT
"Stålbadet i skuldfällan" Rolf Englund på DN Debatt 92-08-26
Ulla Reinius om Nils Lundgrens artikel på DN-Debatt
Sven Rydenfelt -
den första nyliberalen
www.marknadskraften.com
Professor Sven Rydenfelt är tveklöst den
man som betytt mest för liberalismens framfart i modern svensk tid. Under
det för liberalismen ogynnsamma klimatet i efterkrigstidens Sverige var
han i stort sett ensam ihärdig förespråkare för frihet och
liberalism.
Svensk Linje nr 5-6 2001
