Carl Tham
De ledande europeiska politikerna har nu tvingats inse att eurokrisen har sin grund i projektets konstruktion.
Huvudmotivet är mindre omsorg om dessa länders befolkningar än omsorg om de egna bankerna och euron som ett politiskt projekt.
Det kallas för ”en fiskal union” är i praktiken en sorts ekonomisk diktatur
utövad av tjänstemän och experter i Bryssel under i praktiken tyskt överinseende.
Carl Tham, DN Debatt 16 juli 2012
Man svepte in projektet i den sedvanliga berusande EU-retoriken.
Här gällde det Historia, Freden, och Europas öde! Man övertygade sig själv att projektet skulle smälta samman Europas folk
och att ekonomierna skulle bli alltmer lika
Att nu med valutaunionen som torped söka baxa in de europeiska folken med deras skilda politiska traditioner och språk i en federation,
innebär en enorm demokratiförlust och likaså ofelbart växande konflikter mellan centrum och periferi.
Federationen skulle inte hinna med att bildas förrän kraven på utträde börjar göra sig gällande.
I denna union blir polis- och övervakningsstyrkor en säker tillväxtbransch. Än så länge har EU ingen polisstyrka, men vem vet?
Tilltron till demokratin vacklar, inte utan skäl. De förslag som nu presenterats kommer, om de genomförs fullt ut, att innebära en fortsatt nedmontering av den europeiska demokratin.
Valutan är viktigare är folkstyret. De europeiska folken är i full färd med att låta sig omyndigförklaras, skriver Hans Magnus Enzensberger i en nyutkommen melankolisk bok.
Det är en europeisk tragedi.
Berlinambassadör säger nej till euron
Den förre socialdemokratiske ministern Carl Tham, i dag ambassadör i Berlin, har en artikel på Dagens Nyheters debattsida.
Han varnar där för följderna av ett svenskt EMU-medlemskap. Carl Tham menar att EMU är ett hot mot demokratin.
Ekot 25 juni 2003
Du är ambassadör i Berlin och skriver en artikel i en fråga som går stick i stäv med den svenska regeringens hållning i frågan. Hur ser du på det?
– Vi har ju en diskussion inför folkomröstningen och den ska ju alla delta i. Det gäller också alla statstjänstemän som har åsikter i frågan. Om man ska vara riktigt petig så måste man påpeka att svenska regeringen i och för sig inte har någon riktig ståndpunkt i denna fråga utan det är ju den ståndpunkten som folkomröstningen ska avgöra.
– Däremot har ju socialdemokratin och de ledande socialdemokraterna en mycket bestämd ståndpunkt, men något formellt regeringsbeslut finns ju självklart inte ännu eftersom det är det som folkomröstningen ska avgöra och det är den diskussionen som nu pågår, säger han. I januari i år undertecknade Carl Tham ett upprop om köpbojkott mot varor från de områden som Israel ockuperar. Detta var inget den svenska regeringen stödde vilket fick många att höja på ögonbrynen att en ambassadör, satt att företräda den svenska regeringen, offentligt förespråkade en annan politik än sin arbetsgivare. Carl Tham tycker att hans hållning i EMU-frågan är en helt annan sak. – Nu är det en folkomröstning och då menar jag att det är viktigt, och det borde väl alla tycka, att man har en bred diskussion i frågan där olika åsikter kommer till tals. Det kan inte vara så att statstjänstemän inte ska kunna yttra sig. Det är självklart att de kan det och jag ser inte alls att det är något som helst problem. Det viktiga i sakfrågan för min del handlar om demokratin, säger Carl Tham.
Osäkerhet om de ekonomiska följderna, små
fördelar och uppenbara risker, men med all säkerhet nya och eviga
begränsningar av folkstyret.
Ungefär så kan summeringen
göras. Det talar starkt emot ett svenskt inträde.>
Carl Tham, DN Debatt 25/6 2003
Moderaterna och Socialdemokraterna har i åratal gjort sitt yttersta för att förhindra att EU-frågor politiseras och diskuteras i de allmänna valen.
Det gäller särskilt de verkligt skarpa EU-frågorna, det vill säga hur stor makt EU skall ha och vilken balans som skall gälla mellan marknad, juridik och politik.
Om sådana frågor kommer upp på bordet kan väljarna reagera på ett olämpligt sätt, befarar man.
Carl Tham DN 2009-05-29
Närmast genom en olyckshändelse lyckades man inte förhindra en folkomröstning i EMU-frågan. Men efter den läxan har EU-partierna med betydande och skickligt fotarbete hållit väljarna på avstånd från de centrala besluten.
Som tyst överenskommelse gällde att ingen folkomröstning skulle hållas om Lissabonfördraget, som bland annat handlar om maktbalansen mellan nationellt folkstyre och EU. Socialdemokratin och Moderaterna teg under alla de år då den nya EU-författningen och sedan fördraget fick sin utformning.
Moderaternas och Socialdemokraternas huvudstrategi. Man undvek sorgfälligt att tala om saken i 2006 års valrörelse, alltså det sista tillfället för de svenska väljarna att påverka riksdagens ställningstagande.
Riksdagen kunde därför sent i höstas, utan politiskt larm, godta det nya fördraget. En stor majoritet i riksdagen har alltså utan att diskutera frågan med väljarna godtagit ett fördrag som försvagar grundlagen och folkstyret.
Rolf Englund om det man inte talar om:
Konstgjord konflikt mellan s & m döljer den stora frågan
"EU går tydligt mot en federation. Men detta bör sägas rent ut och inte genomföras i smyg. Man skall inte låtsas som om den stora frågan för väljarna är om de skall rösta på den moderata listan eller den socialdemokratiska.
Det skriver Rolf Englund, ekonom och legendarisk EU-kritiker."
Newsmill, 2009-05-25
EU:s makt växer på demokratins bekostnad
Tydligare än så kan de europeiska regeringarna inte gärna demonstrera sitt förakt eller sin rädsla för folkstyret. De svenska socialdemokraterna och den borgerliga alliansen har utan protester medverkat i denna skandalösa hantering.
Carl Tham, LO-Tidningen 2007-08-09
En sådan realitet är att EU:s vidgade makt ofrånkomligen innebär en försvagning av folkstyret, av den parlamentariska demokratin. Riksdagen eller regeringen kan inte annat än marginellt besluta om inskränkningar i den fria rörligheten för kapital, varor, tjänster och arbete. Här gäller EU-fördragen som en sorts grundlag som är praktiskt taget omöjlig att ändra.
Men inte nog med det: just genom dessa friheters grundläggande betydelse för EU ifrågasätts nationella institutioner eller stödformer som har sociala eller kulturella syften, som till exempel den svenska alkohol- eller kulturpolitiken.
Vidare reglerar EU allt fler förhållanden genom lagstiftning (direktiv) där riksdagens enda uppgift är att omsätta dessa lagar i den svenska lagstiftningen. Man kan visserligen säga att Sverige och den svenska regeringen teoretiskt kan påverka utformningen av EU-direktiven och det sker ju också ibland. Här finns alltså en viss förbindelse mellan det svenska folkstyret och EU-beslut. Men förbindelsen är ju mycket svag, genom Sveriges litenhet och blygsamma makt inom EU, men också genom den komplicerade beslutsstrukturen och genom att riksdagens kontrollmakt och initiativmakt är så begränsad.
Frågan är: hur långt är man beredd att gå i försvagningen av folkstyret? Den frågan är högaktuell genom den nya fördragstexten. Den förhandlades som bekant fram under stort hemlighetsmakeri och fördragets nya konstruktion är avsedd att föra medborgarna i EU bakom ljuset: fördraget är i alla väsentliga avseenden det samma som förkastades i Holland och Frankrike men man låtsas att det är något annat och mindre långtgående. Mycket tydligare än så kan de europeiska regeringarna inte gärna demonstrera sitt förakt eller sin rädsla för folkstyret. De svenska socialdemokraterna och den borgerliga alliansen har utan protester medverkat i denna skandalösa hantering.
Carl Tham talar: Tyskland - ett land i
kris?
ABF-huset, Fabian-salen, måndag 10 november 2003, kl.
18.00, Sveavägen 41
Osäkerhet om de ekonomiska följderna, små
fördelar och uppenbara risker, men med all säkerhet nya och eviga
begränsningar av folkstyret. Ungefär så kan summeringen
göras. Det talar starkt emot ett svenskt inträde.
Carl Tham, DN Debatt 25/6 2003
"S-toppen mörkar om EU-demokratin"
Persson vet att
argumentet om EMU som demokratisk kraft mot kapitalet är
vilseledande
Stefan Carlén, Sverker Gustavsson, Olle Svenning och
Carl Tham
DN Debatt 2000-01-31
Ett enat Europa som har svårt med sina
gränser
Carl Tham Brännpunkt SvD
2000-01-04
Om boken "Krona eller Euro" av Torsten Sverenius
Carl Tham i LO-Tidningen, 23 mars 2001/nr 11
Osäkerhet om de ekonomiska
följderna, små fördelar och uppenbara risker, men med all
säkerhet nya och eviga begränsningar av folkstyret. Ungefär
så kan summeringen göras. Det talar starkt emot ett svenskt
inträde.
Carl Tham, DN Debatt 25/6 2003
Det europeiska samarbetet är historiskt en enastående framgång men följderna för demokratin är bekymmersamma. Samarbetet innebär att beslut och viss lagstiftning överlämnas från nationalstaterna till den europeiska nivån. Ofrånkomligen innebär det att folkstyrets makt försvagas. Det kan upplevas särskilt påtagligt i ett litet land som Sverige med en stark demokratisk tradition men vars inflytande i EU naturligen är begränsat. Man kan se försvagningen av folkstyret som ett pris som vi är beredda att betala för att uppnå andra fördelar. Självfallet måste det alltid ske en avvägning. Vi bör inte acceptera en försvagning av folkstyret om inte fördelarna är uppenbara och betydande.
Penningpolitiken kommer med svenskt medlemskap att utövas av Centralbanken i Frankfurt, inte i Sverige, och riktlinjerna för bankens politik är givna i princip för all framtid och kan inte påverkas. Det är 1980-talets centralbankspolitik, avsedd att bota 70-talets inflation, som genom Maastrichtfördraget skrevs in som orubbliga satser för 2000-talets politik.
Fördraget är ett brott med den demokratiska reformismen som innebär att man omprövar politiken i ljuset av vunna erfarenheter och ny kunskap.
EMU innebär inte, som ibland påstås, att globaliseringens krafter dompteras. Valutaunionen är tvärtom ett sätt att stärka dessa krafter i de ekonomiska och politiska systemen. Marknadskrafterna skall förstärkas, inte försvagas; det är själva poängen. En grundläggande tanke är att den gemensamma valutan, stabilitetspakten och bankdirektörerna i Centralbanken skall skapa den ekonomiska samhällsdisciplinen. Många menar att detta kommer att leda till en hälsosam begränsning av välfärdspolitiken, flexibilisering av arbetsmarknaden och begränsning av den kollektiva makt som står i vägen för marknaden, till exempel facket. Systemet har sin egen styrkraft och det är just det som en del anser så bra. Politik och demokrati skall så långt möjligt begränsas inom ekonomins område. Järnhårda orubbliga omständigheter gör debatt överflödig eller olämplig. Folkstyre är besvärligt och kan ge fel resultat.
Valutaunionen innebär därmed ett nytt steg in i en samhällsordning där väljarna kan välja men ändå inte påverka.
Andra faktorer verkar i samma riktning och förstärker medborgarnas misstro mot partier, politiker och val. Tillsammans kan det få allvarliga politiska följder och förstärka den rasistiska och nationalistiska populism som finns som en stark underton i dagens europeiska miljö.
En del europeiska politiker menar att man kan möta bristen på demokrati genom att omvandla EU till en federal politisk union. Det är, menar man inte utan rätt, den logiska följden av valutaunionen. Det gemensamma myntet banar väg för den europeiska federationen och en europeisk beskattning som ger unionen resurser att utjämna de skiftande ekonomiska förutsättningarna inom valutaområdet. Det skulle alltså göra det möjligt för en demokratiskt ansvarig regering på europeisk nivå att styra de marknadskrafter som EMU skall främja.
Det är en storslagen och på sitt sätt lockande tanke men den ter sig ändå omöjlig att realisera.
Hur skall en federation som omfattar dryga 450 miljoner människor, ett 30-tal nationer och ännu flera språk kunna bli ett levande folkstyre? Det finns inte något europeiskt folk, inget gemensamt språk som är förutsättning för en politisk offentlighet och ingen naturlig politisk samhörighet av det slag som krävs för gemensamma skatter och omfördelning.
Det finns vissa ekonomiska fördelar med ett svenskt medlemskap i valutaunionen men de senaste årens debatt och analyser visar att de i varje fall inte är betydande. Det finns också ekonomiska risker och det är skälet till att man nu diskuterar ett nytt överskottsmål så att Sverige skall kunna klara den gemensamma valutans eventuella chockverkan mot svensk sysselsättning.
Osäkerhet om de ekonomiska följderna, små fördelar och uppenbara risker, men med all säkerhet nya och eviga begränsningar av folkstyret. Ungefär så kan summeringen göras. Det talar starkt emot ett svenskt inträde.
Den brittiska misstron mot valutaunionen handlar i grunden inte främst om de ekonomiska följderna. Bakom finns en stark oro för att valutaunionen skall försvaga den parlamentariska demokratin. Det är en oro som ibland tar sig oacceptabla och orimliga nationalistiska uttryck men som likväl är fullt förståelig och i grunden sympatisk.
Det är alldeles uppenbart att Europeiska unionen fungerar utan att alla länder deltar i valutasamarbetet och likaså att Sverige väl kan hävda sina intressen i EU utan att därför vara medlem i valutaunionen.
Full text och utskriftsvänlig version hos DN
Myntunion utan fiskal union äventyrar demokratin
Sverker Gustavsson
Ekonomisk Debatt 2003, nr 4
Europa och folken - EU:s demokratiska underskott och den
europeiska identiteten
Ambassadör Ingmar
Karlsson
Centerns Maud Olofsson ställde den centrala
frågan:
– Vad är det för instrument ni har om Sverige
hamnar i kris och vi inte kan använda räntan?
På den
frågan blev ja-partierna svaret skyldig.
Aftonbladet, ledare 5/6 2003
Om boken "Krona eller Euro" av
Torsten Sverenius
Carl
Tham i LO-Tidningen, 23 mars 2001/nr 11
Det råder en bedövande tystnad kring EMU. Efter den socialdemokratiska partikongressens beslut har de massivt EMU-vänliga medierna nästan upphört att agitera. Från den socialdemokratiska partiledningen hörs inte ett knäpp.
Man anar en strategi: vänta och se om inte opinionen svänger, i avsaknad på debatt och under intryck att gemensamma europeiska myntet blir verklighet 2002. Och då klippa till med folkomröstningen, föregången av massiv så kallad information. Information, inte folkbildning, efter välbekant mönster, säger statsvetaren Sverker Gustavsson: “när det är information då vet ledningen redan hur det ligger till och sedan är problemet att få ut denna sanning; I folkbildning betraktar vi varandra på samma nivå…det är en sak vi får resonera om och vi vet inte var det slutar.”
Sverker Gustavsson är en av 12 EMU- debattörer och experter som intervjuats av journalisten Torsten Sverenius i en synpunktsrik och allsidig bok Krona eller Euro (Fischer). Det är en upplysande läsning och en som också väl lämpar sig som underlag just för folkbildning.
Urvalet illustrerar att frontlinjerna i EMU-frågan inte går efter sedvanliga mönster. Det gäller också ekonomerna. Birgitta Swedenborg på SNS, en starkt ny-liberal ekonom argumenterar emot ett svenskt medlemskap för att hon anar att en genomsnittlig europeisk räntenivå kan upplösa dagens monetära disciplin genom vår egen riksbank och den flytande kronkursen.
Men detta är för LO-ekonomen och vänstermannen Sandro Scocco snarast ett skäl för: den europeiska räntenivån anpassas inte efter ett litet land som Sverige och vi kan då i hägnet av detta föra en mer sysselsättningsfrämjande politik utan att vi bestraffas med en högre ränta. Hur realistiskt är det? Är det inte sannolikt att både ministerråd och EU-kommission kommer att utöva ett starkt tryck på Sverige att rätta in sig efter de heliga mallarna? Det är vad som nu sker i fallet Irland men jag misstänker att effekten skulle bli hårdare i Sverige där de ledande politiska opinionsbildarna har svårt att ta en konflikt med EU.
Stefan Carlén – motståndare – underkänner argumentet helt: Sverige kan inte leva med högre inflation än andra EMU-länder. Det är säkert sant men man kan ändå inte helt avvisa tesen att medlemskapet kan ge en något större finanspolitiskt svängrum – frågan är vad det är värt.
Andra ekonomer med skilda politiska förtecken ser just faran med medlemskapet att vi avhänder oss räntepolitiken och den fria kronkursen som en buffert mot kriser. Systemet har fungerat bra medan vi har dåliga erfarenheter av låsta kurser.
Krister Andersson på Industriförbundet och andra ser däremot stora fördelar genom att företagen slipper sina växelkurskostnader och friare kan agera på den europeiska marknaden.
Vissa ekonomiska argument borde ändå kunna avföras från debatten, menar Sverenius i sin välskrivna inledning där de olika argumenten presenteras. Dit hör påståendet att vi genom medlemskapet inte längre behöver riskera spekulationschocker av det slag vi upplevt under 80- och 90-talet. Man kan höra till och med riksdagsmän säga detta. (RE: Han avser härvid bl a Göran Persson)
Men en liknande situation är omöjlig redan nu eftersom vi nu har en flytande kronkurs.
Intervjuerna och kommentarerna handlar mest om de ekonomiska för- och nackdelarna med medlemskap. Sannolikt är också att ja-sidan i en kommande folkomröstningskampanj kommer att hårt driva tesen att medlemskap är nödvändigt för jobben och välfärden. När hela det politiska och ekonomiska etablissemanget dundrar på lär det nog göra intryck även om de ekonomiska argumenten, som Sverenius bok visar, i sak går i olika riktningar.
"S-toppen mörkar om
EU-demokratin"
Persson vet att argumentet om EMU som demokratisk kraft mot
kapitalet är vilseledande
Stefan Carlén, Sverker Gustavsson,
Olle Svenning och Carl Tham
DN Debatt 2000-01-31
EMU har nu funnits ett drygt år. Det är självklart alldeles för kort tid för att man ska kunna bedöma hur nyordningen fungerar. Det enda vi kan se är att den svenska linjen "nej, vänta och se" inte medfört några ekonomiska problem för Sverige. Tvärtom har det gått bättre för Sverige än genomsnittet i EMU-området.
Kronan stärktes mot euron, vilket i nuvarande läge var
bra för svensk ekonomi. Tillväxten var högre,
sysselsättningen ökade mer och arbetslösheten sjönk
snabbare. De som siade om stora olyckor hade uppenbarligen inte rätt.
Ändå vill nu den socialdemokratiska partiledningen gå
ifrån vänta-och-se-linjen och föreslår att Sverige ska
bli medlem av valutaunionen, vid någon framtida lämplig tidpunkt.
För
partistyrelsens yttrande, klicka här
Ingenting har hänt som motiverar en ny hållning. Det har visserligen sagts i debatten att Sverige måste ha en klar ståndpunkt när Sverige om ett år ska vara ordförande i EU. Men vi vägrar att tro att den socialdemokratiska partiledningen tar ett beslut i en fråga som statsministern själv har sagt är en ödesfråga bara för att Sverige ska se prydligare ut under ett halvårs ordförandetid.
Vad är det då för nya insikter som har fått partiledningen att svänga? I utlåtandet heter det att EMU utgör "en demokratisk motvikt till växande globala marknadskrafter". Det är ett häpnadsväckande uttalande. Hur kan man kalla EMU-konstruktionen demokratisk när man mycket väl vet att den avsiktligt begränsar demokratins makt genom att föra bort penningpolitiken från folkstyret och lägga makten i händerna på oavsättliga bankdirektörer? Själva idén är ju att banken skall vara oåtkomlig för såväl unionsorganen som medlemsländernas regeringar och alla framtida försök att ändra spelreglerna.
Politikens makt, särskilt i de små länderna, kommer ytterligare att begränsas - inte genom "kapitalet" utan just genom EMU. Demokratin ska disciplineras, den ekonomiska politiken skyddas mot folket. Väljarna kommer än mer att ställas inför beslut där det hävdas att det inte finns några alternativ. Man ska kunna rösta men inte välja. Det är själva idén, själva konstruktionen, inget beklagligt sent upptäckt "demokratiskt underskott".
Men, kanske då partiledningen hävdar, allt detta må vara sant men EMU kan ändå stärka demokratin på kapitalets bekostnad; vi uppnår en "motvikt" till kapitalet genom en visserligen odemokratisk konstruktion. EMU tämjer det globala kapitalet, förhindrar spekulation. Vi ger upp demokratin på några centrala områden men belöningen blir större politisk rörelsefrihet gentemot kapitalet. Är det sannolikt? Nej, förhållandet är tyvärr det motsatta.
EMU är baserat på ett fördrag som för evigt vill cementera nyliberala principer, som ger marknadskrafter och därmed kapitalet större utrymme, politiken mindre. Den gemensamma valutan öppnar dörren på vid gavel för marknadskrafterna och de kommer att tränga in i varje vrå av samhället. EMU-länderna kommer att bli renodlade "konkurrenssamhällen", förutspår den förre chefen för den tyske centralbanken, Hans Tietmeyer. Den gemensamma valutan avses pressa fram omfattande avregleringar av arbetsmarknaden och minskade offentliga utgifter.
Bankdirektörerna i den europeiska banken, Europas nya herrar, försummar inget tillfälle att förmana medlemsregeringarna att sänka skatterna och dra ned på välfärden. Uppriktiga svenska EMU-anhängare som Carl Johan Åberg pläderar för unionen just för att den ger möjlighet att skära ned på välfärden utan att man behöver ta hänsyn till den besvärliga demokratin. Det är just det som är bra, menar han.
Genom marknadskrafternas genomslag kommer koncentrationen till tillväxtregioner att stärkas och skillnader i levnadsstandard mellan olika regioner att öka. Det finns bara två sätt att möta detta: kraftiga och uthålliga transfereringar till drabbade regioner eller stora befolkningsomflyttningar. Men EMU-länderna har gjort klart att gemenskapen under inga omständigheter får utvecklas till en "transfereringsunion". Stora befolkningsomflyttningar mellan olika språk- och kulturområden i mångfaldens Europa är visserligen teoretiskt tänkbara - men är de sannolika eller önskvärda, givet de stora sociala kostnaderna? Och är en sådan framtvingad befolkningsomflyttning verkligen att hävda "demokratin" på det globala "kapitalets" bekostnad? Är det inte snarare tvärtom?
Det är självklart att ett medlemskap i EMU tar bort möjligheten att spekulera mot den svenska kronan, som då inte längre finns. Men det betyder inte att vi skyddas mot ränte- eller valutachocker. Stora valutor kan svänga lika kraftigt som små och den europeiska bankens räntepolitik kommer inte att bestämmas av den ekonomiska utvecklingen i perifera och små områden som det svenska. Vi kan mycket väl drabbas av en räntesmäll som inte ligger i fas med vår konjunktur.
Statsministern har vid flera tillfällen hänvisat till sina erfarenheter av den mexikanska krisen 1995, då den svenska kronan sveptes med av oron på finansmarknaderna och försämrade vårt läge. Men han, om någon, vet självklart att Sveriges läge då starkt påverkades av de fortfarande stora budgetunderskotten och den från förra regeringens tid kvardröjande misstron mot vår ekonomiska politik. Med stora ansträngningar och stora kostnader i form av försämrad välfärd har vi nu lämnat detta bakom oss. Vi har kämpat till oss större rörelsefrihet, vi är - med alla de beroenden som ändå finns - numera herrar i eget hus. Men nu ska allt detta ändå ges upp till förmån för den illusoriska trygghet som valutaunionen ger.
Vi menar att utrymmet för ett litet land att bedriva en aktiv ekonomisk politik är betydligt större utanför EMU, främst därför att möjligheten att låta ränta och växelkurs anpassa sig till det specifika ekonomiska läget i Sverige ökar med en egen valuta. Den rörliga växelkursen ser vi som en viktig försäkring mot att drabbas av massarbetslöshet. Dels för att det är valutan som vid ekonomiska störningar likt en stötdämpare tar emot den stora smällen i stället för arbetsmarknaden. Dels för att kronan genom att stiga i värde - som den gör i dag - också hindrar överhettning och kostnadskris.
Statsministern har sagt sig befara att vi utanför EMU på nytt skulle komma in i skuldkris och budgetunderskott. Det är ett märkligt uttalande såtillvida som att en bidragande orsak till att det gick så illa 1992 var att vi alltför länge höll fast vid den låsta växelkursen. Varför skulle det vara så klokt att nu göra samma sak, men utan möjlighet att ompröva när det visar sig gå alldeles på tok?
Det är som om partistyrelsens majoritet inte trodde på vår förmåga att undvika att upprepa dumheter genom att lära av gjorda erfarenheter. Är inte det ett underbetyg åt det demokratiska systemet och idén om reformistisk politik att vi inte skulle tilltro oss att dra några slutsatser av vad vi genomlider till följd av den ena ekonomisk-politiska modeidén efter den andra? EMU är motsatsen till en reformism som vill anpassa politiken efter erfarenheter och nya situationer: det är en låsning som är tänkt att vara för evigt.
De som har tänkt ut det hela föreställer sig, att de har funnit den evigt giltiga lösningen. Om tio eller tjugo år kommer man kanske att se tillbaka på deras experiment med samma förundran som vi i dag ser på tidigare misstag. Men då är vi låsta.
Argumentet att EMU ger demokratisk kraft mot kapitalet är vilseledande. Det skulle inte förvåna oss om partiledningen innerst inne inser detta. Motivet blir då att medlemskapet kanske kan ge ökad tillväxt samt - det inte utsagda - att Sverige "måste" bli medlem i unionen annars förlorar vi inflytande, "blir ett B-lag". Beträffande tillväxten vill vi påpeka att det inte finns några belägg för att myntunionen förbättrar denna. Här gör ekonomerna skilda bedömningar. Beträffande Sveriges "ställning" i EU är det bara fråga om gissningar och antaganden.
Vi är övertygade om att Sverige kan driva en aktiv EU-politik också utanför EMU. Ju större unionen blir, desto mindre sannolikt blir ett totalt samgående. Partiledningen har vägt samman argumenten, heter det. Teoretiska förhoppningar om en något ökad tillväxt och en dimmigt formulerad oro för att Sverige ska "förlora inflytande" har ansetts väga tyngre än omsorgen om demokratin och reformismen. Enligt vår mening finns det skäl att göra en annan sammanvägning.
Partikongressen bör avslå förslaget och i stället hålla fast vid sin tidigare ståndpunkt, att det bästa är att vänta och se.
Att EMU-länderna skulle ha funnit den slutliga lösningen på den ekonomiska politikens problem framstår som högst osannolikt.
http://www.dn.se/DNet/dyn/Crosslink.dyn/d,129/a,107983/t,2
Ett enat Europa som har svårt med sina
gränser
Carl Tham Brännpunkt SvD 2000-01-04
I februari 1990 träffas Mitterrand och Kohl i Paris. Kohl kommer i ett angeläget ärende. Utvecklingen mot ett enat Tyskland går snabbare än väntat och Kohl är intensivt upptagen med att undanröja alla hinder - bl a den franska misstänksamheten. Mötet är inte helt hjärtligt. Mitterrand säger visserligen att han inte motsätter sig det tyska enandet. Men, det viktiga är nu att binda in de från kommunismen befriade länderna i ett europeiskt samarbete och han talar om en "konfederation" av alla europeiska stater.
Vad han egentligen menar är att Tyskland måste bindas in. Kohl är behärskat entusiastisk och hänvisar till en fördjupning och utveckling av den europeiska unionen. (Samtalsuppteckningar utgivna av tyska UD.)
Därvid blir det. I kommande möten enas man om att fördjupa EU-samarbetet och genomföra den gemensamma valutan. Samtidigt håller man öppet för en framtida utvidgning. Kohl får hela Tyskland och Mitterrand halva D-marken.
Vårt samarbete skapar den eviga europeiska freden, utropade Kohl och Mitterrand när Maastricht tog form. Samtidigt rasade krigen och folkmorden i det forna Jugoslavien. "Vi satte Maastricht före Sarajevo. Nu betalar vi priset", konstaterar Timothy Garton Ash några år senare. De europeiska ledarna gjorde helt felaktiga prioriteringar när det kalla kriget tog slut, menar Ash. Få förstod vilka faror som skapades genom sammanbrottet i halva Europa. Kohl och Mitterrand övertygade sig själva och andra att det egentligen inte fanns några motsättningar mellan en fördjupning av EU, valutaprojektet och utvidgningen. Det var 90-talets stora europeiska illusionsnummer.
1 januari 1999 kommer euron och slutet av året tar EU beslut som siktar mot en jätteunion: först de sex länder som redan förhandlar om medlemskap, därefter nya sex plus Turkiet längre fram. Besluten påverkas starkt av 90- talets jugoslaviska krig, inte minst Kosovo. Det är som om man med ett djärvt beslut vill kompensera för 90-talets försummelser och därigenom göra EU till ett verkligt fredsprojekt.
Det är både förståeligt och sympatiskt. Men lika lite nu som tidigare vill man ställa de grundläggande frågorna om konflikten mellan fördjupning och utvidgning och hur den framtida unionen egentligen ska se ut. Som vanligt i EU skjuter man besvärliga frågor framför sig.
Det enda som diskuteras på allvar är nya beslutsregler som i det utvidgade Europa skall ge de stora länderna ett ännu större inflytande. Europeisk stor maktspolitik förnekar sig inte.
Sverige har hårt drivit utvidgningen. Nu är vi där. Men också vi har svept in oss i den rådande illusionen. Men sanningens minut kommer. Vad är det för europeisk union vi vill ha?
Det kommer naturligtvis att ta många år innan unionen har sugit upp de nya länderna. Men principbeslutet pekar mot en union med över 500 miljoner människor - och så kommer sannolikt nya krav på deltagande från Moldavien, Ukraina, Vitryssland, Balkanländer. Var går Europas gränser?
Den frågan får vi överlåta till historien, säger Theo Sommer försiktigt i Die Zeit. Men problemet är att medlemskapet mer och mer uppfattas som ett bevis på utveckling, modernitet, acceptans. Då blir det svårt att sätta upp geografiska gränser.
Men hur det än blir med dessa gränser är det uppenbart att unionen kommer att omfatta en mångfald av kulturer och språk, historiska erfarenheter och förhållningssätt, politiska traditioner och givetvis vitt skilda ekonomiska förutsättningar och möjligheter. Skall hela denna nya brokighet pressas in i samma mallar? Frågan gäller inte bara om det är möjligt utan om det är önskvärt.
Vad är det för slags union i dag? Den gemensamma marknaden och den fria konkurrensen är grundvalarna i Maastrichtfördraget. Alla hinder som står i vägen för marknaden bör rivas ned. Till detta kommer den gemensamma valutan. Den driver fram nya förändringar på marknadens villkor, ett frisläppande av marknadskrafterna utan motstycke i Europa under de senaste 50 åren. Det är krafter som tvingar fram en likhet och en koncen tration till tillväxtregioner med utslagning av andra. Också nationell väl färds- och kulturpolitik kan bekämpas med marknadens frihet som vapen.
Det finns ingen övernationell politisk nivå som kan hantera detta. Någon europeisk federal stat är inte aktuell och ter sig än mer problematisk och avlägsen i ljuset av utvidgningen. De verkliga makthavarna blir bankdirektörerna, EU-kommissionen och tjänstemännen i Europas finansdepartement.
Amsterdamfördraget öppnade emellertid för tanken att omsorg om sysselsättning och välfärd är likvärdig med den gemensamma marknadens friheter. Det skulle kunna bli en motvikt mot den dominerande nyliberala tolk ningen av vad den europeiska integrationen går ut på, även om vi inte sett mycket av denna motvikt i praktiken. Där fanns också en principiell bekännelse till subsidiaritet och invecklade tankegångar kring "den flexibla integrationen". Båda dessa gåtfulla begrepp borde nu tas fram i ljuset, omdefinieras och ges kraft.
Det gamla begreppet subsidiaritet dammades av när man skulle övertyga en motvillig dansk befolkning om Maastrichtsfördragets välsignelser. Detta magiska begrepp, skulle, försäkrades det, garantera att besluten i Eu ropa skall fattas på lägsta möjliga kompetensnivå. Men skrivningarna var medvetet luddiga och tolkningen lades händerna på domstolen som normalt dömer i motsatt riktning. Det har med andra ord inte blivit mycket av.
Den gemensamma marknaden med dess krav på "konkurrenslikhet" har stället drivit utvecklingen i motsatt riktning. Ansatser till "subsidiaritet" kallas nu i stället för "åternationalisering" och är ett skällsord i den europeiska centralkommitténs dogmförteckning.
Det är heller inte rimligt att sträva efter en för alla länder gemensam europeisk välfärdspolitik. De historiska, ekonomiska och politiska förutsättningarna är vitt skilda. Det kommer att gälla än mer i ett utvidgat Europa.
Den tyske statsvetaren och Europa-specialisten Fritz Scharpf har pekat på att redan Amsterdamfördraget ger möjligheter för regeringarna att bättre hävda den nationella politikens makt. Men för verkliga framsteg krävs att den europeiska domstolen inte som nu främst dömer i integrerande riktning. Ekonomisk frihet och konkurrenskrav skall inte ha ett generellt övertag över andra offentliga mål och uppgifter. För att uppnå en sådan ändring i rättstill lämpning krävs sannolikt ett tillägg till fördraget.
Sverige borde ta upp temat "åternationalisering" som en önskvärd utveckling - också med sikte på utvidgningen. Det vore verkligen ett lämpligt ch uppfriskande tema för en svensk njet på den kommande konferensen om EU-reglerna och senare för det venska ordförandeskapet. Det måste handla om en systematisk ansats, något mer än att avvärja en eller annan byråkratisk absurditet. Dess utgångspunkt borde vara att systematiskt inga ringa in vad som oundgängligen bör eslutas och göras gemensamt på övernationell nivå. Det kräver en mera exibel tilllämpning av den fria konkurrens villkor och större möjligheter till avvikelser.
"Åternationalisering" har ett samband med "flexibel integration", ett begrepp som aktualiserades av den tysk-franska diskussionen under 90-talet om en "hård kärna" i EU samarbetet. Tanken var - som också återfinns i Amsterdamfördraget - att ett antal medlems länder, rättsligt reglerat, skulle kunna gå längre än andra i sin integration. I viss mån är Schengen och EMU ett utslag av den flexibla integrationen även om det inte var tänkt så. Som begreppet hittills tolkats är det egentligen av föga värde i samband med utvidgning en eftersom de nya medlemmarna i princip tänks acceptera den s k acquis communautaire, dvs vad EU redan beslutat. Det är själva inträdesbiljetten.
Men också detta kan ändras och ges nya tolkningar. Det handlar inte bara om olika takt eller snabbhet i förmågan till anpassning. Det viktiga är att medge ett betydande utrymme för olika nationella ambitioner vad gäller integrationens omfattning.
För den ekonomiska och politiska elit som skapat 90-talets Europeiska projekt och som föreställde sig att den gränsupplösande kapitalismen skulle erodera nationella reaktionsmönster måste de senaste åren ha inneburit svåra besvikelser. Tvärtemot förhoppningar har konkurrensmentaliteten drivit fram ökad friktion och antagonism mellan de nationsstater som enligt retoriken är dömda att tyna bort.
Den folkliga entusiasmen för projektet är oförändrat måttfull. I integrationens spår kommer otrevliga politiska reaktioner.
De central- och östeuropeiska län der som nu skall bli medlemmar - för att inte tala om Turkiet - har bräcklig demokratisk erfarenhet, sårbara strukturer, olösta sociala eller etniska konflikter. De har gått igenom oerhörda förändringar på kort tid.
Deras regeringar eftertraktar alla hett den bekräftelse på modernitet som EU-medlemskapet förmodas ge. Men en EU-politik som påtvingar dem nya snabba och dramatiska förändringar på kort tid kan leda till oberäkneliga och farliga konvulsioner. Det europeiska enhetsverket kan därmed förstärka de krafter man vill besegra: nationalism, etnicism, en aggressiv regionalism.
En kraftfull EU-politik för "återdemokratisering" och "flexibel integration" skulle göra den europeiska framtiden mer anpassad till ländernas skiftande förutsättningar och ambitioner och människors känsla av nationell tillhörighet. Det är sannerligen inte problemfritt men ger ändå en väg framåt som bättre än den nuvarande stämmer med ett allomfattande Europa som har svårt att definiera sina gränser.
Men man måste arbeta bort föreställningen att integrationen är en sorts be lönings- och karriärstege för nationerna där det gäller att nå den högsta pinnen. Det förutsätter en balanserad beslutsordning där också de små länderna har ett starkt inflytande - motsatsen till de institutionella "reformer" som nu förbereds. Europa behöver en politik, säger Timothy Garton Ash, som söker en mellanväg mellan Europas historiska extremer - en våldsam oord ning eller en hegemonisk ordning som så småningom leder till nya konflikter.
Europa behöver "a liberal order" som erkänner den nationella legitimitetens, nationernas rätt också att vara olika men ändå fredligt samverka och där länderna binds samman av gemensamma institutioner och normer.
Sverige har gjort utvidgningen och därmed fredsprojektet till en huvud fråga i vår EU-politik. Det är nu dags att gå vidare genom att verka för en sådan djärv förnyelse av den europeiska samverkans inriktning.
Stefan Carlén Ekonom Sverker Gustavsson Professor Olle Svenning Journalist Carl Tham Fd statsråd (s)
