|
Göran GreiderBlair visar vägen ut ur ja-bunkern HAN SOM BESTÄMMER EMU - ett för stort valutaområde, ekonomin
alltför olika och i olika konjunkturfas EMU är dåligt, trots s-ja
EMU-anslutning? - Nej tack!
Bra med borgerligt nej till EMU EMU - Europa mot
undergången Den omöjliga Europaunionen
Ledare DD 2000-03-14 TAL PÅ PARTIKONGRESSEN: En demokratisk chock underifrån EMU-motståndet starkt Dala-Demokraten 1 mars 2000 EMU-far(s)en DD Ledare - torsdag 17 februari 2000: Vad ska vi ha Metall till? ABFs "objektiva" material i sin
folkbildningskampanj om EMU ska utgöras av en bok av EMU-anhängaren
Tommy Svensson Jag fick nyligen veta att ABFs "objektiva" material i sin folkbildningskampanj om EMU ska utgöras av en bok av EMU-anhängaren Tommy Svensson, bland annat ledarskribent på en s-tidning i Blekinge. Det är konstigt, för det är som om jag eller Göran Greider, som är emot EMU, skulle stå för ett "objektivt" faktamaterial om euron. Det kan ju inte bli annat än partiskt. Jag har delat upp föredraget om EMU i två delar: en ekonomisk och en politisk. Den ekonomiska, som handlar om EMU som ett (för stort) valutaområde, att ekonomin i euroområdets länder är (alltför) olika och i (alltför) olika konjunkturfas. Sverige har exempelvis mer handel med länder utanför euroområdet, främst USA, beroende på sin industri, bland annat den som handlar om skog och telekommunikation. Ett land mitt i euroområdet, som Belgien, har nästan alla sin handel med övriga euroländer. Konjunkturfasen är även olika, där nu Irland och en del andra har högkonjunktur och Tyskland har lågkonjunktur. Eurobanken i Frankfurt får då svårt att sätta en ränta som passar alla länder. Mindre enighet om euron finns på de politiska biten, för den har inslag av bedömningar, visioner och åsikter. Jag framhåller att euron är en naturlig byggsten för en federation med starkare överstatlighet i EU, alltså att Bryssels nivå får mer att säga till om. Kanske får EU med euron i framtiden beskattningsrätt eller mångdubblad EU-avgift, från Sverige idag 28 miljarder kronor per år till åtminstone 150 (7 procent av EUs BNP). Jag fick intrycket att publiken var nöjd med föredraget, troligen var en majoritet av åhörarna också emot EMU. De var alltså representativa för opinionsläget, som visar på en nej-övervikt nu. Mina 16 häften tog i alla fall slut, av artighet eller intresse. Jag var dock öppen med att mitt material av ledare om EMU är partiskt, till skillnad mot exempelvis ABFs folkbildningsbok.
EMU är dåligt, trots s-ja
Socialdemokraterna sa i lördags ja i sitt förtroenderåd till att de krav s-kongressen i mars 2000 uppställde angående Sveriges ekonomi och EMU var uppfyllda. Tiden är därmed mogen för en folkomröstning. Nästan enhälligt kom man fram till det, trots att s bland väljarna är splittrat i EMU-frågan. Nu formerar sig också partierna inför folkomröstningen. Alla partier som var för EU är för EMU, utom centern som är emot fastän partiet var för EU-medlemskap. Och de två partier, vänster- och miljöpartiet, som var emot EU är även emot EMU. Även i övrigt liknar EMU-uppställningen EU-uppställningen: runt 90 procent av tidningarna för, som vid EU-omröstningen och såväl näringslivets organisationer som LO är för EMU, om än LO med vissa förbehåll. Vad finns då att säga om EMU och s? Ja, olika "förstå-sig-på:are" menar att avgörandet i EMU-frågan ligger hos s och s-väljarna. För stora delar av borgerligheten är för EMU, om än en del kritiska röster finns, som centerpartiet. Och partikärnan på nejsidan är ungefär som vid EU-omröstningen vänster- och miljöpartiet. Den är liten om man ser till partier och medlemmar, men stora delar av s-väljarna, och LO-medlemmarna, delar de åsikter som v och mp, samt c, har i frågan om euron. Till det kommer en del personer med borgerlig anknytning. "Slaget om euron" eller snarare "slaget om väljarnas inställning till euron" avgörs främst av hur många s-väljare och LO-medlemmar som EMU-anhängarna lyckas vinna. Och i det slaget togs i helgen ett steg framåt i och med den massiva uppställningen i s-toppen för ett euro-ja. Men det ändrar ingenting i sakfrågan. För samma fakta om euron föreligger fortfarande. EMU har ett antal politiska och ekonomiska ingredienser som är desamma oavsett vad partier, organisationer eller tidningar och opinionsbildare intar. Och beroende på hur man bedömer dem så kan man landa i att EMU är övervägande bra eller dåligt. Göran Persson, Anders Sundström och en rad andra ledande s-politiker har kommit fram till att euron är övervägande bra. Men man kan lika gärna finna att det dåliga med EMU överväger, vilket denna ledarsida anser. Därför att euron har en politisk del där den är en grundstomme i ett federalt bygge av EU. Och ett sådant är varken eftersträvansvärt eller bra, särskilt för den majoritet av svenskarna som har det medelmåttigt eller dåligt ställt. Ekonomiskt är de negativa faktorerna åtskilliga: valutaområdet är för stort för att vara hanterbart och de ingående ländernas ekonomier för olika. Dessutom ska EMU-banken föra en politik med instruktioner om inflation, sysselsättning och tillväxt som inte är tillfredsställande ur flera synpunkter, som demokratiska och tillväxtekonomiska. Men visst, en del finner sådant som att slippa växla valuta, att inordna sig i majoriteten av EU-ländernas linje för EMU, EU och annat som tillräckligt övertygande för att byta ut kronan mot euron. Det gör inte denna ledarsida. EMU-anslutning? - Nej tack!
En ny undersökning har gjorts om EMU-åsikterna. De som vill ansluta Sverige till EUs valutaunion har ökat med en procentenhet till 44 procent senaste månaden medan de som motsätter sig EMU-anslutning minskat från 38 procent till 34. Andelen osäkra hade ökat. Det är inte konstigt att euroanhängarna blivit fler och motståndarna färre. EMU-frågan har ju knappt diskuterats i valrörelsen. Ja, den avfördes från dagordningen. Både s och de borgerliga hade intresse av det. Socialdemokraterna är ju internt splittrade även om partilinjen är för EMU. Och de borgerliga är splittrade mellan ja-partierna moderaterna och folkpartiet och nejpartiet centern med japartiet kristdemokraterna som har en stor del av väljarna som säger nej till euron. Partierna har nu att komma överens om när folkomröstningen ska ske. Diskussionen gäller, för särskilt s, i fall ett antal villkor är uppfyllda. Ett av dem är om svensk ekonomi är i takt med EMU-området. S-ledningen anser det, men EMU-kritiker i s, som Sören Wibe, anser inte det. Sverige har i år dubbelt så stor tillväxt som EMU-området. Det andra villkoret gäller lönebildningen. Lönerna ökar snabbare i Sverige än i EMU-länderna. Det tredje är att Sverige ska kunna föra en egen konjunkturpolitik trots EMU-medlemskap. Fem procents överskott i andel av BNP (100 miljarder kronor) finner Göran Persson är tillräckligt. Men Sören Wibe framhåller att i lågkonjunkturen 1992-93 var statliga budgetunderkottet 12 procent av BNP, ändå blev det stor arbetslöshet. Oavsett när folkomröstningen sker anser DD att Sverige inte ska ansluta sig till EMU. Skälen är minst tre. Ett är ekonomiskt. EU-valutan är ett riskabelt projekt och redan vacklar de ekonomiska grunderna för det i EMU-ländernas statsbudgetar, som är för svaga. EMUs område har även blivit för stort jämfört med hur euroländernas ekonomiska struktur ser ut. Det andra är att projektet är en byggsten i EU av unionen som en stat, en federation. Sverige blir då till en delstat i jättefederationen. Sverige blir i EU som en delstat i USA. Det tredje är att reglerna för EMU-banken är dåliga ur demokratisk och ekonomisk synvinkel. Bankens ledamöter är nästan oavsättliga och banken har begränsad insyn. Ekonomiskt styrs banken för mycket av nyliberalt influerad inflationsbekämpning och för lite av tillväxt- och sysselsättningsmaximering. Nej, bäst för Sverige är att avvakta med EMU-medlemskap så länge som möjligt. Bra med borgerligt nej till EMU Tolv av EUs 15 medlemsländer är med i valutaunionen Emu. Tre EU-länder står utanför. Två av dem har undantag från de fördrag som omfattar Emu. De är Danmark och Storbritannien. Det tredje landet är Sverige. På 90-talet, innan partier och debattörer grävt ned sig i åsiktsvallgravarna i Emu-frågan, fördes en mer öppen och saklig debatt om EUs valutaunion. Nationalekonomen Lars Calmfors ledde en stor utredning i ämnet, som diskuterades då den lades fram. Men när valutaunionen tog fastare form, senast vid årsskiftet med ersättande av tolv länders valutor, blev positionerna i svensk debatt mer låsta. De kom också att allt mer likna de linjer som gällde mellan ja- och nej-ståndpunkterna till EU-medlemskap. En effekt av det blev att ja-sidans övertag i opinionsbildningen stärktes. Flera partier, som s och kd, gick från en prövande hållning till att slå fast ett ja som partilinje. Ofta i strid med en betydande minoritet i partiet. Flera tidningar som på 90-talet var emot Emu, som Aftonbladet och Svenska Dagbladet, bytte hållning till att bli ja-sägare. Ja, ett brett spektrum, ofta med stor uppslutning i vad man kan kalla Sveriges etablissemang, pläderade plötsligt alla för ett Emu-ja. Massmedia skildrade även händelser som rörde euron, som dess införande vid årsskiftet i stora reportage och på ett positivt sätt. Självklart tog svenskarna intryck av detta. Ett tydligt ja-övertag uppstod i opinionen vad gäller EU-valutan. Negativa faktorer med Emu och de som ännu var emot EU-valutan kom knappt till tals i media. Och gjorde de det framstod de mest som några få från röd- och grönvänstern som sin vana trogen var emot det som var "nödvändigt". Ja, ja-kören var stark i skanderandet: "vi kan inte stanna nu - Sverige med i Emu". Trots att centerpartiet är emot Emu hördes knappt någon borgerlig nejröst i Emu-debatten. Det var därför bra att ett antal personer inom näringslivet och borgerlig politik tog till orda i en debattartikel i Dagens Nyheter i går och motiverade sitt nej till Emu. Två av dem är Rune Andersson och Björn von der Esch (kd). Skälen är flera. Ett är att de betonar sakfrågan och på ett informativt sätt lyfter fram de kopplingar den har till både politik och ekonomi. Ett annat är att de som borgerliga Emu-motståndare visar på det självklara i att väljarna har rätt att tycka som de vill om Emu, utan att följa sitt partis linje. Det är ju därför vi ska ha folkomröstning i frågan. På samma sätt som det på ja-sidan finns både moderater och socialdemokrater finns det både borgerliga och socialdemokrater som är emot Emu. Diverse ja-sägare brukar försöka framställa de som är emot Emu som politiskt marginella, möjligen med betydande hemvist på politiska vänsterkanten. DN-inlägget var även sakligt till sitt innehåll. För det betonade aspekter som euroanhängarna ogärna pratar om. En sådan är att euron har en politisk betydelse som en viktig byggsten i en federal EU-stats bildning. En annan är de ekonomiska aspekter Emu har, exempelvis i det att Sverige har en majoritet av sin handel med länderna utanför Emu och därmed inte är betjänt av euron på samma sätt som en del av Emu-länderna i kontinentens centrum, där en majorietet av handeln är med andra EU-länder. Ett outtalat borgerligt motiv för Emu som medel att bakvägen avveckla det socialdemokratiska Sverige avfärdar artikelförfattarna. Om så ska ske måste det komma från svenskarna själva, inte tvingas på utifrån. Emu-anpassning i form av sänkta skatter och minskad offentlig sektor bör dessutom logiskt sett ske före ett euroinförande, inte efter det. Nej, det är glädjande att Rune Andersson med flera i denna artikel öppnar för en konstruktiv, och saklig, diskussion om Emu. För de senaste veckorna har en del ganska simpla argument för Emu torgförts, som att det blir lättare att resa och handla i Emu-länderna då man slipper växla. Även om det stämmer så skymmer de stora politiska och ekonomiska effekter Emu för med sig. Som att EU-valutan är en byggkloss i en EU-stat och att den svenska riksbanken ersätts med EU-banken i Frankfurt. Men också att olika EU-länderna passar olika bra (dåligt) in i Emu-området, beroende på näringsstruktur, handelspartners, tillväxtnivå och annat. Rune Andersson och de andra får dock passa sig. Nu när de tar ställning mot Emu riskerar de att få ett brett etablissemangs stämplar på sig, som att de med sitt Emu-nej är: bakåtsträvare, orealistiska och felräknare. De kan däremot inte beskyllas för att vara flummig röd- och grönvänster eller okunniga. Emu-folkomröstningen ser ut att rycka närmare, även om valen 15 september först ska avhållas. Fler kommentarer till DN-artikeln
EMU - Europa mot
undergången EMU - Europa mot undergången, som förkortningen kan uttydas - har åter ökat. Euforin efter euro-introduktionen har uppenbarligen lagt sig. Enligt Skops senaste månadsmätning leder nu Ja-sidan med 51 procent mot 46. Och i en ny SIFO-mätning ökar EMU-kritikerna åter: 43 mot 39. För en månad sedan var siffran 47 mot 34. Dessa siffror om ett EMU-motstånd som vaknar till liv har tidningarna publicerat i små notiser. När Ja-sidan ökar har det istället slagits upp stort. Stoppa EU-federalisterna EUs utrikesministrar har mötts i Nyköping. De har bland annat diskuterat utvidgningen av EU med nya medlemsländer, främst från Östeuropa. Samtidigt är federalisterna på offensiven. De som vill ha ett federalt EU griper tillfället att pådyvla sin teoretiskt riktiga, med praktiskt orealistiska, konstruktion på unionen. I Sverige är det främst det lilla folkpartiet och dess supportrar i pressen som driver den omöjliga federalismens sak. I detta ingår också en gemensam valuta, EMU, och ett gemensamt försvar, som medel. Den omöjliga Europaunionen
EU-toppmötet i Nice har passerat. Det har höjt pulsen på de stora nyhetsredaktionerna och inom de olika ländernas förhandlingsstaber. Men utanför dem går livet sin stilla lunk och åtminstone jag har noterat ytterst få tecken på allmänhetens intresse. Europaunionen förblir fjärran. Det är helt enkelt så att det ännu inte finns någon som helst fungerande europeisk offentlighet - dvs en debatt om genuint europeiska frågor som andra än experter och specialinsatta lystrar till. Vi vet ju att det är så att när en nationell regering gör ett utspel om a-kassan eller sjukvården, då reagerar väljarna. Hur lite de än intresserar sig för daglig partipolitik finns det tveklöst en fungerande demokratisk arena och den arenan heter ännu nationalstaten. Själv drömmer jag naturligtvis om att vår sensibilitet och demokratiska varseblivning kunde utvidgas till större områden. Men varför då gå omvägen över Europaunionen? Är det inte den fattiga världen vi i så fall, i varje fall moralfilosofiskt sett, borde ägna vårt intresse? Jag har hävdat det förr och jag hävdar det igen: Europaunionen liknar på många sätt bygget av en nationalstat under artonhundratalet. Skillnaden är tempot i nationsbygget, de långt mer olikartartade förutsättningarna när det gäller språklig homogenitet samt de rätt skilda välfärds- och rättstatstraditioner som utvecklats under loppet av många generationer. De som drömmer om en europeisk federal stat, ett Europas förenta stater, befinner sig på det sättet i en oerhörd motvind. Vi måste bli européer, ropar de. Men de står ju där, i tomma ekande rum, även om det tomma ekande rummet heter Europaparlamentet. Problemet är att Europaúnionen ur ett demokratiskt perspektiv i viss mening är ett omöjligt projekt. Skulle den demokratiska principen följas till punkt och pricka borde i synnerhet Tyskland ges ett långt större antal röster i ministerrådet och de små länderna borde fråntas röster i samma grad. Det är inte demokratiskt att ett land på åttio miljoner har fyrtio röster och Sverige tio. Samtidigt är det i praktiken omöjligt att på hög och tunn EU-nivå följa de demokratiska principerna - av det enkla skälet att detta skulle underminera den demokratiska arena som än så länge fungerar hyggligt, dvs den nationella. Att toppmötet i Nice på ett sätt blev en kraftmätning mellan nationalstater, snarare än en manifestation av europeisk anda och endräkt, visar bara på att en trögrörlig verklighet ständigt är på väg att hinna ifatt de grandiosa planerna. Det gläder mig. Och den läxa de europeiska politikerna borde dra av Nice-mötet är följande: Det går inte att bygga ett demokratiskt EU utan att små stater kommer i kläm och det kommer att förbli omöjligt ända fram till den dag då vi med visshet kan säga att en portugis står i demokratisk och mental förbindelse med en finländare, en norrbottning med en bretagnare, eller en sicilianare med en dalmas. Så är det ännu inte, kanske blir det aldrig så. Ja, kanske är det rentav mycket lättare att ta direkt ta det större steget från en snäv nationell identitet till en universell idé om global solidaritet? Den tanken har tyvärr arbetarpartierna i Europa givit upp i takt med att deras ordföranden dragits in i EU:s intriganta förhandlingskultur. Tänk om det bara inom något år visar sig att vad radikala ungdomar, i kamp för en bättre värld, drömmer om är just den universella solidariteten (större än Sverige, större än Europa)? Nej, det enda raka vore att EU:s institutioner och Europas regeringar på allvar anammar ett slags långsamhetsprincip för all EU-integration. Det är dags att vänta in de europeiska folken, vilket man kan göra samtidigt som man släpper in de länder i EU som står på kö och göra det utan att bry sig om att ”effektiviteten” i EU:s beslutsstruktur minskar. Varför kan inte regeringscheferna inse att de europeiska befolkningarna faktiskt inte är med på tåget? Det finns ju inte någon stor önskan om att EU görs ”effektivt” så länge det ordet bara innebär ökad och fördjupad integration. Göran Persson ägnar sannolikt hälften av sin vakna tid till ett EU-projekt som medborgarna i ganska svag omfattning bryr sig om. Hur länge är detta hållbart? Själv tror jag inte det är realistiskt att kämpa för ett utträde ur unionen. Eftersom den inre gemensamma marknaden redan upprättats - ”regional globalisering” uppifrån borde det kallas - är vi emellertid tvungna att tämja den alltför fria marknaden på Europeisk nivå. Men låt det ske i mellanstatliga överenskommelser. Ge upp försöket att på rekordtid bygga denna grandiosa men på erfarenhet tömda konstruktion som kallas för Europaunionen! Ledare DD 2000-03-14 Allt hade gått i lås. Nere på första parkett satt partiordförande och partisekreterare och kluckade förnöjt. Det var sent på fredagskvällen - t o m schlagerfestivalen hade avslutats i TV 2 - och kongressen hade med siffrorna 234 mot 113 antagit partistyrelsens Ja till EMU. De sista talarna hade talat. Upp till votering skulle nu bara småsaker. En av de sista talarna, den unge Peter Gustavsson från Uppsala, hade yrkat på att Sverige borde ställa två krav på den europeiska centralbanken innan vi gick med: Att den skulle bekämpa arbetslösheten och inte bara inflationen samt att den skulle demokratiseras. Upp flög de röda röstlapparna som biföll kraven: naturligtvis fanns en majoritet för dessa självklara krav. Plötsligt utbryter oro nere på första bänk. Anna Lindh hade fattat att något här var på väg att ske som inte ingick i planerna. Någon ropar rösträkning! Huvuden lutas mot varandra och nu lösgör sig faktiskt Göran Perssons gestalt ur dunklet. Han stegar upp på podiet, går fram till presidiet. Där hade han inte visat sig sedan han tidigt på eftermiddagen öppningstalat och slagit fast att EMU är bra för kampen för full sysselsättning. Men nu ser han orolig, ja störd ut. Han säger: - Kamrater! Antar vi de här yrkandena om att ställa krav på kamp mot arbetslösheten och demokratisering så kan vi inte säga Ja till EMU och beslutet vi nyss fattat måste rivas upp. Formellt har Persson naturligtvis rätt; presidiet har slarvat och yrkandena skulle aldrig kommit upp till votering. Ändå är det precis här som kongressens mest symboliska ögonblick inträffar: Spontant uppfattade kanske de flesta ombud yrkandena som självklara och i linje med socialdemokratiska idéer. Men nu får vi alla - somliga mycket förvånade - se den vaksamme fadersfiguren irriterad äntra talarstolen. Här kunde faktiskt hela EMU-ja:et ha gått åt skogen! Incidenten löstes snart upp. Lugnet återinträdde på första parkett. Det intressanta var dock att kongressen faktiskt var på väg att rösta fram ett yrkande som sköt EMU-inträdet i sank. Detta var denna röriga men synnerligen förutsägbara kongress symboliska höjdpunkt; i form av en kollektiv freudiansk felsägning ställde ombuden så hårda krav, ja självklara socialdemokratiska krav, att Maasstricht-fördraget först måste skrivas om innan Sverige kan gå med! Var det det politiska undermedvetna vi hörde? Statsministern sågs sedan gå runt, letande efter någon ansvarig för kuppförsöket. Ändå hade det ju räckt om han tittat i partiprogrammet för att hitta de skyldiga. TAL PÅ PARTIKONGRESSEN: En demokratisk chock underifrån Det socialdemokratiska partiet har idag ett stabilt rykte om sig att vara ett toppstyrt medelklassparti. Stämmer detta rykte? Ja, tyvärr. Allt färre av dem som har det svårt i Sverige känner att socialdemokratin är deras rörelse - samtidigt som det finns alltför många auktoritetstroende socialdemokrater som oreflekterat lyder partistyrelsens påbud. Sällan har jag väl mött så många ängsliga människor som inom socialdemokratin - och ju högre upp i hackordningen dom befinner sig - desto ängsligare är dom. Frågan är: Kan vi göra någonting åt det? Ja, jag tror det. Idag diskuterar vi den kanske viktigaste fråga vi stått inför under efterkrigstiden. Idag ska vi rösta om vi ska acceptera att få en ny högsta chef över svensk ekonomi och i slutändan över svensk välfärd. Denne chef heter Wim Duisenberg. Han är enligt lag förbjuden att lyssna på sådana som oss som sitter här - dvs folkvalda ombud. Men: han tar för givet att vi är beredda att ge bort vår makt till honom. Och det retar mig att den storeuropeiska maktens representanter inte längre behöver oroa sig för något. Han litar på oss. Och han litar på oss därför att han föraktar oss. Bara detta enkla faktum borde få oss alla att säga Nej till EMU. Okay - vi kan tänka oss situationer där inga alternativ finns, under krig eller stora katastrofer. Men sådant är inte läget. Vi är fria att välja. Viär fria att överraska hela den samlade europeiska eliten med ett tydligt Nej. Och vi är demokrater - vi säger inte att detta Nej är evigt. En ny generation kan komma med andra idéer. Genom ett mirakel kan EMU visa sig vara en succé. Och vi är förnuftiga. Några eviga Ja eller Nej kan inte finnas i en demokrati. Visst. Men: Vi är fria att välja. Och vi bör välja med demokratin och underifrånperspektivet som ledstjärnor. Vad har du gjort för demokratin? Jo, i mars år 2000 röstade jag Ja till EMU! Vad är det för något att säga till barnbarnen? Nej, låt det bli ett ordentligt tumult denna eftermiddag! Låt det bli ett Nej till EMU - och därmed ett Ja till demokratin. Svensk demokrati behöver en chock - en chock underifrån som skakar om självklarheterna och hela den marknadsliberala världsbild som i femton års tid fått breda ut sig. Tack för ordet. Ja-sägaren Göran Johnsson, Metalls ordförande, och Nej-sägaren Göran Greider S-Redaktörer: Vi säger nej till EMU! EMU-motståndet starkt
Igår visade en SIFO-undersökning att fler s-väljare säger Nej till EMU än Ja. Siffrorna låg på 41% mot 40%. I februari kom också en Demoskopundersökning som visade på något liknande. Och inte bara det: Där konstaterades att det framförallt är arbetare och kvinnor som säger nej till den monetära unionen. Och inte minst: Bland socialdemokrater är Nej:et långt starkare än Ja:et (48% mot 31%). Ja (s) har direkt spegelvända siffror mot t ex moderaterna, vilket visar höger-vänsterkaraktären på denna fråga. Detta är egentligen rätt fantastiskt. Det vittnar om den motståndskraft mot etablissemangets nästan kampanjliknande inställning som finns i samhället. Idag finns ingen rikstäckande tidning som tar ställning mot EMU. Inget av de stora partierna säger Nej. Mängder av anställda jobbar på heltid inom olika organisationer för att verka för ett Ja. Ordförandena för tunga fack som Metall och Pappers deklarerar sitt Ja men jag undrar om en majoritet av medlemmarna verkligen är med på det. Den socialdemokratiska ledningen gör vidare sitt bästa för att få igenom sitt villkorade Ja (i senaste brevet från partisekreteraren till kongressombuden nämns knappt EMU-frågan! Den framstår bara som en liten fråga bland andra större! Det är närapå ofattbart). Ja, när partiveteranen Enn Kokk på Sveavägen 68 uttalar sitt Nej förlöjligas han på Aftonbladets ledarsida. De flesta nyhetsjournalister har dessutom en viss tendens att i sin rapportering väga över åt Ja-positiva argument eller åtminstone understryka den överallt rådande ödestron: Det går inte att säga Nej. Ändå framhärdar väljarna i sin skeptiska hållning. Det är naturligtvis en rationell och förnuftig hållning. Euron har, under sitt första år, visat sig vara en skvalpvaluta och har stadigt sjunkit i värde, vilket tar bort ett huvudargument för Ja-sidan. (Det betyder inte att euron är dömd att sjunka, bara att samband saknas mellan stabilitet och "stor" valuta). Samtidigt kan man nu undra hur väljarna ska reagera på EU-kommissionens eventuella Nej till fusionen Volvo-Scania. Säger den Nej innebär det ju egentligen ett Ja till ett storstatsperspektiv. Det där vittnar om hur svårt det på alla plan blir i en fullt genomförd monetär union för de mindre staterna. Svensk ekonomi går bäst i Europa och vi står utanför EMU. Alla företagare vill till London, som står utanför EMU. Vad ska man säga? Ett är säkert: Sträck på er svenska folk: att så många av er vågar tänka självständigt kan glädja vilken poet som helst men kanske allra mest mig. GÖRAN GREIDER Dala-Demokraten 1 mars 2000 EMU-far(s)en Hur var det nu? En extra partikongress utlovades för några år sedan för att avgöra EMU-frågan inom socialdemokratin. Ingen dum idé; frågan är ju kanske den viktigaste som landet stått inför de senaste hundra åren och partiet är kluvet. Sedan börjar saker och ting hända. Mer och mer stoppas in i den där kongressen. Jag blev själv ganska förvånad när kongressmaterialet kom - långa meningslösa haranger om allt möjligt. Vad är avsikten? Att späda ut EMU-frågan så att den till slut inte tillåts betyda någonting? Alla de nya frågor som tas upp - tillväxt, ekologi, regionalpolitik - är politikområden som i grunden påverkas av om Sverige går med i EMU. Nu står det klart att EMU-debatten trängts ihop till en fredagseftermiddag under kongressen. Argumentet från officiellt partihåll för detta är ungefär: "Det finns så mycket annat som är viktigare att debattera." Jag tar mig för pannan. Vi vet ju att EMU-frågan inte
är något hett ämne bland de allra flesta människor. En
kongress där frågan togs upp på allvar skulle kunna ändra
på det. Det vågar emellertid inte partiet. Det är fegt, det
är odemokratiskt och det liknar politiskt lurendrejeri. DD Ledare - torsdag 17 februari 2000: Vad ska vi ha Metall till? Det var på femtiotalet som centrala löneförhandlingar mellan LO och SAF kom till stånd. Vem var pådrivande? Säkert tror många - felaktigt - att det var LO som drev fram samförståndet. I själva verket var det SAF som tyckte sig ha mycket att vinna på samordning. Varför? Därför att arbetslösheten var nästan obefintlig och priset på arbetskraft då lätt kunde börja stiga. Alltså tog man hjälp av LO för att hålla lönerna på rätt nivå. Det var ett bra koncept. Vad LO vann på detta var en solidarisk lönepolitik som på sikt utjämnade löneskillnaderna och gjorde Sverige till världens kanske mest jämlika land. I början av åttiotalet började systemet krackelera. Metall gick, med Blomman i spetsen, sin egen väg. Till sist sprack hela idén om centrala löneförhandlingar. Varför? Grundskälet är att SAF, i en situation av hög arbetslöshet, inte tror sig ha något att vinna på det. Den svenska modellen tålde inte den höga arbetslösheten. Nu går Metall åter sin egen väg. Ett år till gäller också det avtal de ordnat tillsammans med SIF. Metall är inte intresserat av att LO sätter någon ram för löneförhandlingarna. Så vad ska vi då ha LO till? Ska LO enbart syssla med opinionsbildning? Frågan som borde ställas är istället följande: Vad ska vi ha Metall till? Metalls ledning drar sig inte för att gå i spetsen för ett - det blir ju resultatet - mer ojämlikt samhälle, liksom man för övrigt säger klart Ja till EMU (trots att Metalls medlemmar är de första som mister sina jobb den dag vi borde, men inte längre kan, låta valutan flyta så att svenska exportvaror går att sälja.) Synd på ett sådant förbund, som en gång var så radikalt att det var först med att slåss för löntagarfonderna! De löntagarfonder som för övrigt var den logiska konsekvensen av övervinsterna som den solidariska lönepolitiken skapade.
|
