Jean Monnet
How Jean-Claude Juncker's grand plan for the EU was first laid out 84 years ago
In a book called The United States of Europe. It was written by a close ally of Jean Monnet
Christopher Booker, Telegraph 17 September 2017
Jean Monnet
The European Union is suffering from a democracy problem:
Too many Europeans feel that integration is being forced upon them.
What's worse, they may be right.
Mark Buchanan, former editor of Nature, Bloomberg View, 28 November 2014
New research from a group of economists -- Luigi Guiso, Paola Sapienza and Luigi Zingales -- paints a grim picture of the European project from the perspective of its participants.
Analyzing four decades of data from the Eurobarometer opinion survey, they find that three events -- the 1992 Maastricht treaty, the 2004 enlargement to Eastern Europe, and the 2010 Eurozone crisis -- had the most negative effect on voters' perceptions of the European Union.
In each case, the survey results suggest that Europeans perceived the events as driving further integration and didn't like what they saw. Meanwhile, European leaders kept preparing for more integration despite the growing dissatisfaction.
Amazingly, their obliviousness to public sentiment appears to be precisely what the early architects of European integration desired.
The history, as Guiso and his colleagues present it, is mind boggling.
The French political scientist and diplomat Jean Monnet, widely viewed as a founding father of the EU,
envisioned that integration would be directed by an elite of pro-European bureaucrats.
The project was designed to be immune to voter concerns and virtually irreversible.
Problems would serve only to propel it forward, by revealing the need for the further expansion of European political power.
Ultimately, voters would see the wisdom.
EU:s uppfinnare Jean Monnet såg nationalstaterna som roten till det onda som drabbade världen under 1900-talet.
Han ville ha en federation
De som är för EU borde erkänna att denna mekanism leder till en ständigt ökad integration.
Annika Ström Melin på Europadagen, den 9 maj, 2005
"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments.
It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."
Romano Prodi, EU Commission President. Financial Times, 4 December 2001
Rolf Gustavsson om EU och ”die normative Kraft des Faktischen”
As the head of France's General Planning Commission, Monnet was the real author of what has become known as the 1950 "Schuman Plan"
to create the European Coal and Steel Community (ECSC), forerunner of the Common Market.
The following quote is often misascribed to Jean Monnet — in fact it is a paraphrase of a characterization of Monnet's intentions by British Conservative Adrian Hilton:
“Europe’s nations should be guided towards the superstate without their people understanding what is happening.
This can be accomplished by successive steps, each disguised as having an economic purpose,
but which will eventually and irreversibly lead to federation.”
Jean Monnet
Monnet is reported to have expressed somewhat similar sentiments, but without the notion of intentional deception, saying
"Via money Europe could become political in five years" and "... the current communities should be completed by a Finance Common Market which would lead us to European economic unity.
Only then would ... the mutual commitments make it fairly easy to produce the political union which is the goal."
http://europa.hs-pforzheim.de/jeanmonnet_biography.html
Today, 30 May 2011, I claim to have invented the phrase "The Monnetanisation of Europe"
Rolf Englund
Europe’s painful democratic renewal
The crisis has shaken the political establishment in many countries
Financial Times, editorial, 11 May 2012
While the emergence of new parties is unsettling, this is no cause for despair. Europe is experiencing a process of political renewal.
Voters in Greece, Italy and, to a lesser extent, France, are understandably turning away from a disconnected political class and looking for those offering new ideas and solutions.
Det demokratiska underskottet
Samarbetet i EU bygger på en metod som introducerades av Frankrikes utrikesminister Schuman.
Det fanns dock en konflikt inbyggd i den överstatliga unionen ända från början, och det visste Schuman.
Att begränsa medlemsstaternas suveränitet var ingen liten sak, ens för honom.
Annika Ström Melin, DN 9 maj 2012
Alla som var för EMU i folkomröstningen har förbrukat sitt förtroende och bör därför avgå
Rolf Englund, senast 11 maj 2012
Valutaunionen leder till att hela det europeiska integrationsprojektet, frihetens Europa, hotas.
De politiker och andra opinionsbildare som drev igenom eurosatsningen i slutet av nittiotalet
och har försvarat den utan hänsyn till verkligheten sedan dess bär på ett fruktansvärt ansvar.
Problemet är att de europeiska folken inte har någon möjlighet att utkräva detta ansvar.
Nils Lundgren, 26 december 2011
Européerna – Arvet efter EU:s pionjärer
Läser en litet diffus ledarkolumn av Annika Ström Melin i dagens DN.
Nils Lundgren, 21 december 2011
Jag har skrivit boken ”Européerna. Arvet efter EU:s pionjärer” (Atlantis förlag, 2005) som är en personlig berättelse om hur Europabygget började.
Annika Ström Melin
Monnet
Förtruppen drabbad av EU-tvivel
De nya europeiska tjänstemännen sjöng sånger tillsammans och var övertygade om att de skulle skapa ett bättre och mer fredligt Europa.
Stämningen blev nästan frikyrklig – och därför avskräckande för många som befann sig utanför
Något av den andan finns kvar i korridorerna i Bryssel.
Annika Ström Melin, DN 21 december 2011
Människor försvinner, institutionerna består”, förklarade EU:s inspiratör Jean Monnet på 1950-talet.
Det var han som uppfann den överstatliga struktur som fortfarande är unionens hårda kärna: kommissionen, domstolen och de beslutande organen.
Som ordförande för kommissionens föregångare, Höga myndigheten, blev Monnet något av EU-byråkraternas andlige ledare.
Han samlade unga människor från sex länder omkring sig och fick dem att se ett europeiskt ljus. Det kunde påminna om en kyrka och en del blev bokstavstroende.
De nya europeiska tjänstemännen sjöng sånger tillsammans och var övertygade om att de skulle skapa ett bättre och mer fredligt Europa.
Stämningen blev nästan frikyrklig – och därför avskräckande för många som befann sig utanför
Något av den andan finns kvar i korridorerna i Bryssel. Unionens tjänstemän ser sig fortfarande som ett slags förtrupp för den europeiska integrationen.
Liksom många som anser sig sitta inne med den verkliga sanningen har de ofta behandlat omgivningen som mindre vetande och i behov av upplysning.
Tjänstemännen i Bryssel deppar.
”Vi har varit stolta över att delta i detta äventyr”, förklarar till exempel en facklig företrädare i nättidningen euractiv.com.
För den inre kretsen av troende kan ett sådant uttalande tolkas som tvivel – och visar att krisen har blivit existentiell.
Annika Ström Melin, den enda aktningsvärda personen bland eurons anhängare
Rolf Englund blog 21 december 2011
De människor som mobbade EU till att anta en gemensam valuta,
de människor som mobbade både Europa och USA till åtstramning är inte teknokrater.
De är istället djupt opraktiska romantiker.
Så varför drev dessa "teknokrater" på så hårt för euron, och bortsåg från många varningar från ekonomer?
Delvis var det drömmen om ett enat Europa, som kontinenten elit fann så lockande att de viftade undan praktiska invändningar.
Paul Krugman, New York Times, 20 November, 2011
Economic crisis has shown up, once again, the democratic deficit at the heart of the European project as a whole.
The eurozone’s elected political class failed, for more than a decade, to tell voters what a common currency would cost.
No politician dared to explain to the Greeks or the Italians, let alone Germans, the truth.
The truth was that Italy and Greece were not competitive and were paying themselves more than they could afford.
The German people were not told that a currency union transfers political and economic cost from profligate states to prudent ones like their own.
Michael Ignatieff, FT, November 17, 2011
Certain architects of EMU calculated that the single currency would itself become the catalyst for a quantum leap in integration that could not be achieved otherwise.
This was the Monnet Method of fait accompli and facts on the ground. These great manipulators of Europe’s destiny may yet succeed.
Ambrose Evans-Pritchard, 1 November 2011
The referendum is a healthy reminder that Europe is a collection of sovereign democracies, tied by treaty law for certain arrangements. It is a union only in name.
The sovereign nation of Germany has blocked every move to fiscal union, whether Eurobonds, debt-pooling, fiscal transfers, or shared budgets. It has blocked use of the ECB as a genuine central bank. The great Verfassungsgericht has more or less declared the outcome desired by those early EMU conspirators to be illegal and off limits.
And as my old friend Gideon Rachman at the FT writes this morning: the Greek vote is “a hammer blow aimed at the most sensitive spot of the whole European construction – its lacks of popular support and legitimacy.”
To eliminate the monetary independence of 17 sovereign countries and create a major new world currency is a pretty big undertaking.
It was arrogantly assumed that political will would overcome all problems.
Moreover, although there was political will aplenty, it wasn’t at all clear what was willed.
For no one was ever asked to sign up to the whole caboodle. What was on offer was always monetary union lite.
Roger Bootle, Daily Telegraph 16 October 2011
Yet the people of Europe were not prepared for full union. So the euro elites glossed over the issue – but pressed on regardless, believing that the essential logic of closer union would in the end prevail.
Indeed, a crisis might be the way, perhaps the only way, that the European dream could be realised. It would all be all right on the night.
But it hasn’t worked out this way at all. The euro was supposed to bring convergence. In fact, for many of its member countries, it has brought increased divergence.
Det europeiska projektets stora strateger tänkte i historiska och politiska dimensioner. Det var utmärkt.
Mindre bra var att nästan ingen av dem begrep sig på ekonomi. Ekonomiska fakta kastade grus i deras historiskt-politiska maskineri.
Följaktligen satte de sig över dem, övertygade om att “verklighetens normativa kraft” så småningom skulle anpassa ekonomin
Det var ett misstag. Men på annat sätt är det svårt att förklara att vi fick euron innan en politisk union var på plats.
Richard Swartz, DN 17 september 2011
"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments.
It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."
Romano Prodi, EU Commission President. Financial Times, 4 December 2001
Rolf Gustavsson om EU och ”die normative Kraft des Faktischen”
Den fördjupade ekonomiska integrationen har också en politisk dimension
som öppnat ett stort spelrum för allehanda populistiska sockerbagare som lockar med
den gamla världens söta illusion om nationell suveränitet.
Rolf Gustavsson, SvD 10 september 2011
Dagens djupa, existentiella europeiska kris har, som jag ser det, sina rötter i de euroforiska åren,
då personligheter som Helmut Kohl, Jacques Delors, François Mitterrand och Felipe González lade grunden för det pånyttfödda europeiska projektet.
Deras insatser var helt avgörande för framgångarna, men vad gjorde de när de stötte på problem?
Jo, de sköt dem framför sig i förhoppningar om att de nog skulle lösa sig så småningom.
Och det var inte småsaker som försummades. Dit hör inom EMU alla problemen med makroekonomisk samordning, övervakning av finansmarknaderna och av medlemsländernas finanspolitiska balans. Dit hör egendomligheterna i de institutionella strukturer som efter 20 års permanenta konstitutionella kompromisser resulterat i
Lissabonfördragets mischmasch, som vilseledande marknadsförts som förenklingar.
Dit hör inte minst försummelsen att pedagogiskt vinna folks förståelse för att den fördjupade ekonomiska integrationen också har en politisk dimension.
Rolf Gustavsson, demokratin och sockerbagare
Rolf Englund blog 18 sept 2011
Fler artiklar hos SvD av Rolf Gustavsson
The Economist: This is not what they were promised when the euro was set up.
Completely true, and sadly irrelevant.
Rolf Englund blog 16 sept 2011
Tidskriften /The Economist/ hävdar att byråkraternas och teknokraternas välde i EU har kommit till vägs ände.
Att den metod som Jean Monnet uppfann på 1950-talet, och som allt sedan dess har använts för att skapa
det som i fördragen kallas ”en allt fastare sammanslutning” av unionens medlemsländer, inte längre fungerar.
Annika Ström Melin, DN 9 September 2011
Det vore ett misstag att begrava Jean Monnet. Han kallas ofta för EU:s grundare och var en egensinnig och självutnämnd världsförbättrare, präglad av erfarenheterna från 1900-talets två världskrig.
Monnet hoppades att överstatliga, tvingande beslut skulle användas mer och mer inom allt fler områden. På så sätt skulle Europa svetsas ihop, nästan utan att det märktes.
Så blev det också – ända fram till i dag.
Wolodarski, Monnet och EUs bristande legitimitet
Rolf Englund blog, 5 september 2011
Charlemagne
The end of Monnet
The debt crisis is exposing problems in the basic design of the European Union
The Economist print 2 September 2011
Jean Monnet, the EU’s godfather, the French functionary, believed in gradually unifying post-war Europe through discrete projects run by a caste of technocrats, with the end-point left deliberately ambiguous.
Europe, he said, “will not be built all at once, or as a single whole: it will be built by concrete achievements which first create de facto solidarity.”
His method has gone far. European states have voluntarily pooled a remarkable degree of sovereignty.
But the méthode Monnet has brought two problems.
One is that it alienates voters. Elected governments must increasingly answer for policies they do not fully control, while voters have no power to “throw the bums out” in Brussels.
The European Parliament, self-aggrandising and mediocre, cannot fill the democratic deficit.
Eurobonds inexorably lead back to the question of fiscal, and hence political, union.
The limits of Monnet’s method are being reached. Governments are running out of modest steps that can be passed off as technocratic fixes.
Short of an unexpected change in the markets, or a sudden return to growth, they must confront a fundamental political decision:
if the euro area wishes to avoid the nuclear option of complete disintegration, it will have to make the leap towards fiscal union.
It is time to set Monnet aside. Tell voters what the real choices are.
Top of pageEurope’s plot to take over the world
the G20 is Europe’s Trojan horse
Gideon Rachman, FT, October 5, 2009
Jean Monnet, the founding father of the EU, believed that European unity was “not an end in itself, but only a stage on the way to the organised world of tomorrow”. His successors in Brussels make no secret of the fact that they regard the Union’s brand of supranational governance as a global model.
The realisation that the G20 is Europe’s Trojan horse struck me at the G20’s last summit in Pittsburgh a couple of weeks ago. The surroundings and atmosphere were strangely familiar. And then I understood; I was back in Brussels, and this was just a global version of a European Union summit.
It was the same drill and format. The leaders’ dinner the night before the summit; a day spent negotiating an impenetrable, jargon-stuffed communiqué; the setting-up of obscure working groups; the national briefing rooms for the post-summit press conferences.
From the very start, the EU advanced through small, apparently technical, steps focusing on economic issues – the so-called “Monnet method”. Monnet himself believed that Europe would be built through “the common management of common problems”. Is this so very different from President Barack Obama’s recent appeal for “global solutions to global problems”?
To understand its potential, it is worth going back to the Schuman Declaration of 1950, which started the process of European integration. “Europe,” it said, “will not be made all at once, or according to a single plan. It will be built through concrete achievements, which first create a de facto solidarity.”
Det var inte ett rop på fred och enhet från en bred folklig rörelse som drev fram första steget mot europeisk integration.
den franske utrikesministern Robert Schuman den 9 maj 1950
Visionären Monnet var en handlingens man med vänner på höga poster på båda sidor om Atlanten. Han drömde om att bygga ett enat Europa
Ingrid Hedström, DN 15/6 2005
RE: Highly recommended
Jean Monnet hade långt före Kol- och stålunionen grubblat på överstatliga institutioner men inte på folkligt inflytande över dem. Det var själva poängen: i motsats till folkvalda regeringar skulle Höga myndigheten inte hindras av nationella intressen. Syftet var just att motverka nationellt tänkande.
EU:s demokratiunderskott var med andra ord själva grundförutsättningen i Monnets skapelse.
Lena Andersson i SvD 26/5 2005
I en rescension av Annika Ström Melins ”Européerna. Arvet efter EU:s pionjärer.”
Monnet liknas vid "en Gandhi" då hans europeiska engagemang helt och hållet styrdes av "allmänna, inte privata, intressen".
Författaren och journalisten Kerstin Vinterheds nya bok
"Europa, det är jag. Om EU:s fäder och Europas identitet"
Ja-sägarna skriver ostört EU:s historia
Peo Hansen DN Kultur 15/12 2007
I Frankrike, i Holland där frågan nu är aktuell värjer sig medborgarna.
Stopp och belägg, det här har vi inte varit med på, är en vanlig reaktion.
en modell som Jean Monnet en gång konstruerade har slutat fungera.
Annika Ström Melins ”Européerna. Arvet efter EU:s pionjärer.” (Atlantis).
Barbro Hedvall signerat DNs ledarsida 26/5 2005
Om författningen inte blir antagen – och som det ser ut nu är det rätt sannolikt – betyder det att den modell som Jean Monnet en gång konstruerade har slutat fungera.
Det låter drastiskt men är min slutsats sedan jag läst Annika Ström Melins ”Européerna. Arvet efter EU:s pionjärer.” (Atlantis).
I förlängningen hägrade för Jean Monnet och de andra pionjärerna ett federalt Europa. De misstrodde nationalismen och de politiska passionerna. Om Europas styre kunde frigöras från dessa och ske på ett förnuftsmässigt, teknokratiskt sätt skulle vi få fred och välstånd i vår krigshärjade världsdel.
Som Financial Times skriver: Nyckeln har legat i att skriva smarta lagar och fördrag. Detta fungerade hyggligt så länge det var få länder, de ursprungliga sex delade gränser med varandra, och så länge samarbetsområdet var tämligen begränsat. Dessutom var det europeiska samarbetet en del i motståndet mot sovjetblocket.
Nu är allt annorlunda.
Någon stämning för en federation har inte vuxit fram. Tvärtom går det att se åren efter murens fall som nationalstatens renässans. Inte märkligt alltså om EU-medborgarna är oroade och undrande. Inte heller överraskande att de tar tillfället i akt när EU-författningen läggs fram för dem att protestera.
Om Annika Ström Melins ”Européerna. Arvet efter EU:s pionjärer.” hos Atlantis.
Ur Financial Times ledare
Europe's political elite sometimes seems like those Bourbon kings who learned nothing and forgot nothing. It still believes the secret of EU integration is smart drafting of laws and treaties, mostly behind closed doors, and timely if unseemly horse-trading (ditto).
That formula needed high levels of popular confidence in political leaderships - definitely not the case now.
Full text of FT editorial
EU:s uppfinnare Jean Monnet såg nationalstaterna som roten till det onda som drabbade världen under 1900-talet.
Han ville ha en federation
De som är för EU borde erkänna att denna mekanism leder till en ständigt ökad integration.
Annika Ström Melin på Europadagen, den 9 maj, 2005
EU:s uppfinnare Jean Monnet såg nationalstaterna som roten till det onda som drabbade världen under 1900-talet.
Han ville ha en federation för att skydda medborgarna mot krig. Han tänkte ut – och inte minst sålde in – en mekanism för hur staterna ständigt kunde stärka sitt samarbete. Denna har visat sig vara väldigt effektiv – men ligger samtidigt bakom de problem EU i dag har.
– De som är emot EU borde erkänna att Jean Monnets uppfinning – mekanismen för gemensamt beslutsfattande – har varit bra för Europa och fungerat effektivt.
De som är för EU borde erkänna att denna mekanism innehåller problem. Den leder per definition till en ständigt ökad integration, sade hon vid ett seminarium i Stockholm på Europadagen, den 9 maj.
EU-systemets sinnrika konstruktion hålls samman av en gemensam rättsordning
som övervakas av EU-kommissionen och EG-domstolen.
Om inte politikerna förmår enas om reglerna så utvecklas regelverket
genom de tolkningar som görs av juristerna vid EG-domstolen
Jean Monnet, EU-konstruktionens fader, ler i sin himmel
Rolf Gustavsson SvD 17/4 2005
EU-systemets sinnrika konstruktion hålls samman av en gemensam rättsordning med direkt effekt för medborgare och andra juridiska personer. Denna rättsgemenskap övervakas av vakthundar med relativt självständiga befogenheter, EU-kommissionen och EG-domstolen. När den politiska ledningen visar sig handlingsförlamad så kan juristerna ta över.
Genom utslaget i fallet Marks&Spencer senare i år kan man räkna med att EG-domstolen tvingar en rad EU-länder, däribland Sverige, att anpassa sina regler till den gemensamma marknadens krav på icke-diskriminering. Om man får göra förlustutjämning inom det egna landet så skall man få göra det inom hela EU.
Fallet blir ett pedagogiskt exempel på hur politisk passivitet straffar sig. Samma sak visar sig snart när EU-ledarna sopar det omstridda tjänstedirektivet under mattan. Det kommer naturligtvis att dyka upp på bordet igen, i en eller annan form.
Om inte politikerna förmår enas om reglerna så utvecklas regelverket från fall till fall genom de tolkningar som görs av juristerna vid EG-domstolen i Luxemburg. Jean Monnet, EU-konstruktionens fader, ler i sin himmel ständigt stärkt i sin uppfattning att politiker kommer och går medan institutioner består.
Den federala europeiska drömmen är en gammal kontinental dröm
om att återskapa Karl den Stores gamla välde
Den monetära unionen var en fortsättning för att realisera Rom-avtalets mål om ”an ever closer union”.
Sammanfattningsvis – EU och alla dess förstadier – har teknokratiska fäder – från Monnet och framåt. Att teknokrater föredrar planmässighet och politisk och byråkratisk styrning framför en mer ”oordnad marknad” är inget att förvåna sig över.
Margit Gennser i tal i Jönköping den 7 december 1999