---

Jag, Gunnar Wetterberg, har försökt återge såväl skäl för som invändningar mot en övergång till euron,
men dels utrymmet, dels min egen inställning – jag lutar åt att rösta ja – kan säkert ha begränsat urvalet och färgat framställningen.
Saco Juni 2003

SOU 1999:150
Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970
av Torsten Sverenius

Gunnar Wetterberg än inte den som sticker ur hakan om inflationsmålet
Dags att utreda inflationsmålet. Varför är just två procents inflation så önskvärd?
Det frågar Gunnar Wetterberg i Expressen den 19 juni 2016.
Englund blog 19 juni 2016

Varken Greklands finanser eller ens euron är värda
det vågspel som en finanspolitisk union skulle betyda.
Risken är påtaglig att politiken håller på att skena ifrån sitt folkliga stöd.
Gunnar Wetterberg, Expressen, 23 dec 2011

Toppmötet pekar ut riktningen mot en finanspolitisk union. Vad kommer det att betyda för EU:s legitimitet?

De grekiska demonstrationerna är ett varnande förebud.

Vad händer om EU:s domstol börjar kritisera enskilda länders budgetlagar? Vad händer om eurozonpakten går vidare från synpunkter på budgeten och skulden som helhet till att peka på vilka utgifter och skatter som ska ändras?
Kommer det att uppfattas som den gemensamma europeiska regeringens ingrepp, eller Bryssels, eller Berlins?

Risken är påtaglig att politiken håller på att skena ifrån sitt folkliga stöd. Då är det inte längre eurozonens ensak. Det är inte bara euron som råkar illa ut, det kan - precis som Merkel tidigare sagt - bli hela EU som sätts ifråga.

Sällan har det varit mer befogat att tala om en döbelnsmedicin, "som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig i dag på mina ben!"

Varken Greklands finanser eller ens euron är värda det vågspel som en finanspolitisk union skulle betyda.

Det måste finnas bättre vägar.

Full text

*

Det finns ingen lösning, bra eller dålig, på eurokrisen
Rolf Englund blog 21 oktober 2011

Freden - Federalism

Början på sidan

Lösningen kanske måste bli att tydligt skilja EU och eurosamarbetet åt.
Låt eurosamarbetet få tydliga egna institutioner och regelverk, men lämna de grundläggande EU-överenskommelserna i fred!
Om det vidare EU avsvär sig den politiska unionens ambitioner borde Norge, Island och Schweiz kunna delta fullt ut i besluten om den inre marknaden.
EU skulle bli ett samarbetsprojekt mellan euro- och EES-länderna
Gunnar Wetterberg, Expressen 30 juli 2012

De länder som vill kan föra Maastricht vidare mot en politisk union, medan den vidare EU-kretsen gör den inre marknaden till gemenskapens huvudsak.

På papperet var det vad många sade redan efter Maastricht. En gemensam valuta förutsätter en gemensam finanspolitik.

En del av oss trodde då att no bail-out kunde vara en utväg. Om marknaden straffade den som slarvade skulle alla tvingas hålla sig i skinnet.

Men när Tyskland och Frankrike körde över sin egen stabilitetspakt redan efter några år kvaddade de marknadsdisciplinens väg.

Full text

Tänk om det inte fungerar
Valutaunionen är ett stort vågspel. om den skulle förverkligas.
Det kan visserligen hända att en gemensam valuta skulle tvinga fram den anpassning som krävs för att den ska fungera:
en samordnad finanspolitik, flexibla arbetsmarknader, och överföringar av människor och resurser mellan länderna.
Men tänk om det inte fungerar.
Gunnar Wetterberg, DN Debatt, 18/7 1995

- Jobben kan, på marginalen, bli lite osäkrare, bedömer Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco och försiktigt positiv till EMU.

UNT/TT 24/7 2003

Han framhåller att det blir svårare för Sverige att parera svängningar mellan goda och dåliga tider vid ett inträde. Det blir följden av att vi överger kronan och lämnar makten över räntan till den Europeiska centralbanken i Frankfurt,

Samtidigt är ett fullt medlemskap i EMU, enligt Wetterberg, bra för tillväxten och därmed tillgången på arbete.

---

Det finns inte någon grund för påståendet att EMU gynnar - eller missgynnar - sysselsättningen Vid en föreläsning i Umeå häromdagen sade professor Lars Calmfors, regeringens EMU-utredare, att han är orolig för debattkvalitén inför folkomröstningen. Särskilt bekymrad är han över att socialdemokraternas ja-kampanj betonar jobben, eftersom det inte finns någon grund för påståendet att EMU gynnar - eller missgynnar - sysselsättningen. Det ligger en hel del i det.
Sydsvenskan 23/2 2003

SACO kommer att verka för ett ja till euron.
Det sade SACO:s ordförande Anna Ekström vid organisationens presskonferens på måndagen. SACO har förbundens uppdrag att ta ställning i frågor som är viktiga för alla akademiker i Sverige. Euron är en sådan fråga Som ett i led det arbetet har SACO-styrelsen uppdragit åt SACO:s samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg att ta fram en rapport i frågan.

---

Saco har som enda fackliga huvudorganisation tagit ställning inför EMU-valet i höst. På ja-sidan.
- Men vi skulle aldrig drömma om att rekommendera medlemmarna att rösta åt ena eller andra hållet, säger Sacos ordförande Anna Ekström.

Anna Ekström sitter tillsammans med bland andra folkpartiets EMU-förespråkare Marit Paulsen med i den partiövergripande EMU-gruppen Vision Europa. - Men det gör jag som privatperson. Även om jag i och för sig alltid är Sacoordförande, kommenterar Anna Ekström.

---

Eurons frågor
En översikt över argument och resonemang i EMU-debatten.
2 juni 2003

Utdrag ur rapporten, gjorda av Rolf Englund:

Jag, Gunnar Wetterberg, har försökt återge såväl skäl för som invändningar mot en övergång till euron, men dels utrymmet, dels min egen inställning – jag lutar åt att rösta ja – kan säkert ha begränsat urvalet och färgat framställningen.

Penningpolitiken arbetar med två instrument: räntan och valutakursen. Mellan dem finns ett samband, som gör att den ena inte kan röra sig helt oberoende av den andra. När kronans växelkurs ligger fast mot någon eller ett genomsnitt av valutor i omvärlden måste räntan ändras så att den vidmakthåller kursen.

Om valutautflödena blir så stora att den fasta kursen inte längre kan försvaras måste räntan höjas för att det ska löna sig för investerare att hålla kronor, så som fallet var i början av 1990-talet. Omvänt kan ett starkt inflöde av kapital tvinga fram en räntesänkning, för att undvika en uppskrivning av valutan som minskar den svenska exportens konkurrenskraft. Om valutakursen är rörlig blir det lättare för penningpolitiken att ändra räntan. Vad beslutsfattarna gör med räntans nivå kan pareras av valutakursens rörelser. Därmed blir det lättare att använda ränteändringar för att påverka konjunkturen och stabilisera efterfrågan i den egna ekonomin.

Den ekonomiska politikens andra medel för att stabilisera konjunkturen är finanspolitiken. Finanspolitiken arbetar med de offentliga intäkterna och utgifterna, med skatter, bidrag och offentlig konsumtion och investeringar.

Konjunktursvängningarna förklaras för det mesta med svängningar i efterfrågan. Om efterfrågan viker så ökar arbetslösheten. Genom att stimulera efterfrågan kan statsmakterna stabilisera sysselsättningen. Det kan ske genom att staten ökar sina utgifter eller sänker skatterna, men det kan också ske genom att man sänker räntan. När räntan sänks blir det billigare att låna pengar. Det ökar förhoppningsvis investeringarna, och därmed får fler människor arbete.

Historiskt sett har Sverige prövat flera olika möjligheter att hantera konjunktursvängningarna. Tidvis har växelkursen legat fast, tidvis har den varit rörlig. Ibland har finanspolitiken fått spela huvudrollen, ibland penningpolitiken. Inflationen har ibland varit tvåsiffrig, men intresset för att hålla den nere har varierat.

Sedan Riksbanken släppte kronförsvaret 1992 har växelkursen varit rörlig.

Euroskeptikerna har varnat för att staten skulle avhända sig möjligheten att påverka konjunkturutvecklingen när man inte längre har tillgång till räntevapnet. Utan egen penningpolitik riskerar Sverige betydligt större svängningar och en väsentligt sämre ekonomisk utveckling än vad som varit fallet under senare år.

Till denna ljusa bild finns dock två anmärkningar att göra. För det första har den självständiga penningpolitiken knappast varit lika lyckosam under tidigare perioder. Kronförsvaret i början av 1990-talet är det senaste misslyckandet, men redan dessförinnan har flera svenska kriser skapats eller förvärrats av felgrepp i den inhemska ekonomiska politiken.

Att Sverige mister kontrollen över penningpolitiken är idag ett argument som i första hand används mot en övergång till euron, men tidvis har man argumenterat för en fast växelkurs av samma skäl. Genom att låsa kronan och därmed penningpolitiken skulle Sverige undvika att falla för de frestelser som bidragit till de återkommande kostnadskriserna.

Slutsatsen är att penningpolitiken kan vara ett kraftfullt instrument för att stabilisera konjunkturerna, men det förutsätter att den hanteras med skicklighet och omdöme. Om penningpolitiken ska lyckas måste samspelet med finanspolitiken fungera. Det har inte alltid varit fallet, och frågan är om det kommer att bli lättare att undvika misstag i framtiden.

I viktiga fall kan valutaunionen betyda att penningpolitiken blir mer effektiv än den varit när den legat i de enskilda ländernas händer.

Svårigheterna för den gemensamma penningpolitiken uppstår när olika delar av valutaområdet inte går i takt med helheten.

Sveriges ekonomi har under de senaste årtiondena blivit alltmer lik andra EU-länders.

Sammantaget är det svårt att frigöra sig från intrycket, att den svenska debatten om stabiliseringspolitiken i alltför hög grad handlat om de problem som uppstår när den svenska utvecklingen avviker från den europeiska. I sådana fall innebär en egen penningpolitik en fördel när stabiliseringspolitiken utformas, men stämmer detta när det svenska konjunkturmönstret sammanfaller med det europeiska? Då kan en samordnad penningpolitik mycket väl vara mer effektiv som komplement till ländernas egna finanspolitiska åtgärder.

Ett sätt att formulera frågan om arbetslösheten kan vara att ställa frågan om sysselsättningens variationer mot dess kvalitet. En övergång från kronan till euron innebär att man mister ett av verktygen att parera det egna landets konjunktursvängningar med, men å andra sidan kan den gemensamma räntan och växelkursen innebära en uppfordran åt Sverige att ta itu med de mer grundläggande förutsättningarna för lönebildning och tillväxt. Om devalveringarna inte längre finns som smitväg måste ekonomins grundläggande förhållanden förbättras.

I grund och botten är det frågan om den svenska lönebildningens eventuella avvikelser ska ses som ett stabiliseringspolitiskt problem. Om problemen återkommer gång på gång, om de varje gång måste lindras med en devalvering och sänkt köpkraft gentemot omvärlden, har då inte boten blivit en del av soten? Just genom att man hela tiden kan göra något åt symptomet – kostnadskriserna – så blir problemet bestående och köpkraftsförlusterna återkommande. Frågan är om detta är ett lika självklart argument för en egen valuta som det har framstått hittills i debatten.

Det finns knappast något gemensamt europeiskt organ med legitimitet nog att hantera en finanspolitik som gör skillnad mellan olika länder och riktar stödinsatser till dem som anses mer behövande än andra. Om penningpolitiken är generell, så ökar behovet av en finanspolitik som tar hänsyn till varje lands egenheter. Att låta unionen svara för en del av finanspolitiken och de enskilda staterna skulle riskera att skapa kompetenskonflikter. Ett delat finanspolitiskt ansvar skulle leda till oklarhet om vem som bör göra vad vid vilken tidpunkt, i synnerhet som de europeiska organens beslutsgång ofta är ganska trög.

Den andra stora skillnaden mellan EMU och USA ansågs ligga i arbetskraftens rörlighet.

Det bör dock påpekas att lugnet inom valutaunionen inte nödvändigtvis motsvaras av stabilitet gentemot omvärlden. Under eurons första tid skedde en kraftig depreciering gentemot dollarn, som berodde på stora valutautflöden från Europa till USA. Dessa svängningar kommer även i framtiden att påverka företag med stora inköp eller försäljningsvolymer i dollar. För dem kan svängningarna bli större än idag, när kronkursen väger samman euro- och dollarinslaget i den svenska utrikeshandeln.

Många ekonomer, både i och utanför EMU-länderna, var länge skeptiska till förslaget om en gemensam valuta. Svårigheten att tillgodose medlemsländernas olika behov var ett bekymmer. Om det samtidigt blev överhettning i ett land och avmattning i de andra, hur skulle då räntan sättas? Högt för att kyla av de överhettade, lågt för att stimulera de deprimerade?

Exemplet var inte ett dugg hypotetiskt. Just detta hände i början av 1990-talet, när återföreningen efter Berlinmurens fall (och en alldeles för högt värderad Ostmark) satte en våldsam snurr på de tyska hjulen.

I debatten har detta exempel använts av både anhängare och motståndare till valutaunionen. Motståndarna har pekat på hur illa det kan gå, när samma ränta ska gälla överallt. Om växelkurserna inte hade varit låsta mot varandra skulle de olika länderna ha kunnat anpassa penningpolitiken efter sina egna förutsättningar. Eurons anhängare menar att Bundesbank hur som helst styrde ränteläget för hela Europa, och då vore det väl bättre att alla fick säga sitt om besluten, när den europeiska centralbanken (ECB) sammanträder – fortfarande i Frankfurt?

I många europeiska federalisters föreställningsvärld ska den gemensamma valutan vara ett lika viktigt steg, nu mot Europas Förenta Stater. Om valutaunionen har en gemensam räntepolitik, då borde steget inte vara långt till att samordna finanspolitiken (förhållandet mellan staternas inkomster och utgifter). Det är ett steg som de flesta ekonomer avråder ifrån. Om penningpolitiken är gemensam och används för att avvärja chocker som drabbar hela området, så är det desto mer angeläget att varje land har en egen finanspolitik för att göra de nödvändiga anpassningarna till lokala förhållanden.

Men fredsprojektets tillskyndare ser den gemensamma valutan som ett steg på vägen. Tids nog kan annat komma efter. På några släktleds sikt kan gemenskapen vara långt större och längre gången än idag. Å andra sidan är det svårt att se att ett svenskt nej i folkomröstning skulle ha någon större betydelse för krigsrisken i Europa.

Så länge Storbritannien och Danmark står utanför ligger en stor del av handeln utanför euroområdet. I princip skulle Sverige kunna vänta och avvakta hur dessa länder ställer sig.

Det är realistiskt att räkna med att utslaget i den svenska folkomröstningen kommer att vara sista ordet under denna och antagligen även nästa valperiod. Ett brittiskt ja till EMU skulle kunna tas till intäkt för att utlysa en ny omröstning även i Sverige, men det är antagligen den enda händelse som skulle kunna göra en omprövning politiskt möjlig inom en någorlunda nära framtid.

Det finns fördelar med euron, men riskerna är stora.
Vår bedömning är att Sverige för närvarande bör avstå från att ta detta steg.
Roger Mörtvik, Samhällspolitisk chef,
TCO Irene Wennemo, Näringspolitisk chef, LO
DN Debatt 5/9 2003

Våra respektive organisationer, där vi arbetar som näringspolitisk chef på LO respektive samhällspolitisk chef på TCO, företräder människor som är kompetenta att fatta egna beslut. Varken LO eller TCO har någon uppfattning i frågan om eurons införande. De åsikter som vi för fram i denna artikel är helt och hållet personliga.

Vår utgångspunkt är att Sverige ska ta ansvar för utvecklingen och solidariteten i Europa och världen. EU-medlemskapet bidrar till detta. Men när det gäller frågan om EMU:s tredje steg, införandet av euro, är vi mycket tveksamma. Det finns fördelar med euron, men riskerna är stora. Vår bedömning är att Sverige för närvarande bör avstå från att ta detta steg.

Trots vår bedömning är det på sin plats med en ödmjuk hållning till sakfrågan. EMU är ett gigantiskt experiment som det ännu är för tidigt att utvärdera de samlade effekterna av. Vår analys grundar sig på följande resonemang:

1. En valutaunion innebär avsevärda ekonomiska risker. Med ett euroinförande förloras möjligheten till en egen ränta och valuta. För ett enskilt land är det en stor fördel att ha en ränta som är anpassad till det ekonomiska läget i landet. Om man dessutom har en valuta som varierar i värde så ökar möjligheten att anpassa farten i ekonomin. Oftast diskuteras följden av en svensk lågkonjunktur. Men ännu allvarligare är kanske följderna av en överhettning av ekonomin när man inte längre har metoder för att bromsa en sådan utveckling.

2. När inte ränta och valuta kan variera får villkoren på arbetsmarknaden göra det i stället. Alternativet till en egen penningpolitik och en rörlig valuta blir ökad flexibilitet på arbetsmarknaden. Det enklaste sättet att uppnå det är genom att öka otryggheten i anställningarna, försämra konfliktreglerna, sänka arbetslöshetsersättningen och införa mer av statlig inkomstpolitik. Vi säger inte att detta automatiskt blir effekten av ett euroinförande. Men frånvaron av egen ränta och valuta kommer att bygga in en press på politikerna att göra detta. Att Europeiska centralbanken uppmanar medlemsstaterna att använda denna medicin gör det inte lättare att komma undan. Vissa företagsledare brukar framhålla att detta är poängen med EMU. De vill ha en avreglering av arbetsmarknaden och hoppas att införandet av en gemensam valuta är verktyget för att lyckas.

3. En valutaunion blir inte starkare om fler är med. I debatten antyds ofta att det är bättre ju fler länder som tillhör euroområdet. I själva verket riskerar valutaunionen att fungera sämre för varje land som går med. Nya länder innebär risk för större skillnader i näringsstruktur och därmed för att länderna befinner sig i olika faser i konjunkturen. Om den europeiska arbetsmarknadenska fungera optimalt, ska en arbetslös jordbruksarbetare från Grekland vara beredd att ta jobb som skogsarbetare i Finland. För att komma i närheten av en sådan rörlighet skulle man behöva försvaga trygghetssystemen betydligt. Att fler länder troligtvis inför euron under de kommande åren är ett av de sämsta argumenten i debatten. Ju fler länder som gör det, desto större anledning för Sverige att hålla sig utanför. För de problem som valutaunionen har i dag kommer inte bli färre när flera länder ska inlemmas.

4. Tidpunkten för Euroanslutningen kunde inte vara sämre. Sedan euron infördes har tillväxten varit låg inom euroområdet. Flera av de stora euroländerna har en negativ ekonomisk utveckling. I Tyskland har man obefintlig tillväxt, växande arbetslöshet, övervärderad valuta och ett stort budgetunderskott. Tysklands problem beror inte bara på euron, men bristen på instrument som kan ge skjuts åt ekonomin gör det nästan omöjligt att lösa krisen. I en rapport från Svenskt Näringsliv sägs att den tyska krisen kommer att öka reformtrycket. De reformer som presenterats kommer att försämra löntagarnas rättigheter.

Att EU-kommissionens långsiktiga prognoser för euroområdet dessutom är mycket pessimistiska och att stabilitetspakten är i gungning gör en anslutning till ett riskabelt äventyr.

DN-ledare i anledning av denna artikel

Tänk om det inte fungerar
Det kan visserligen hända att en gemensam valuta skulle tvinga fram den anpassning som krävs för att den ska fungera:
en samordnad finanspolitik, flexibla arbetsmarknader, och överföringar av människor och resurser mellan länderna.
Men tänk om det inte fungerar.
Gunnar Wetterberg, Samhällspolitisk chef på SACO
DN Debatt 1995-07-18