Pontus Braunerhjelm
Pontus Braunerhjelm är vice VD och forskningsledare på SNS.
Adjungerad professor i nationalekonomi vid
Linköpings universitet
1999-1994 Deputy Director, IUI (Industriens
Utredningsinstitut)
Euromotståndarnas argument kan delas
in två seriösa kategorier.
De kan benämnas Calmfors-
respektive Lundgren-falangen.
Pontus Braunerhjelm, Dagens Industri 16/7
2003
Euromotståndarnas argument kan delas in två seriösa kategorier. De kan benämnas Calmfors- respektive Lundgren-falangen. Utöver dessa kommer en mer demagogisk och slagordsorienterad falang, som kan sammanfattas som den Wibianska, efter vänsterkantens ledande propagandist Sören Wibe.
Calmfors-falangen präglas av ängslighet och försiktighet.
Strategin har sedan lång tid tillbaka varit att Sverige i möjligaste mån ska åka snålskjuts på de framsteg som görs inom såväl Europasamarbetet mer generellt som inom EMU. Vissa mer eller mindre diffust definierade mål måste uppnås när det gäller flexibilitet innan ett inträde i EMU kan bli verklighet. I Sverige har det främst handlat om arbetsmarknadens funktionssätt; den Calmforska "vänta och se-strategin".
Nu har emellertid Calmfors deklarerat "faran över", det vill säga jämfört med Calmforsutredningen 1996 har nu arbetsmarknaden blivit så flexibel att Sverige är redo för ett inträde i EMU. Detta är i sig obegripligt, inte minst mot bakgrund av kommunalarbetarstrejken.
Och även om arbetslösheten har minskat motsvaras den av ett stigande antal långtidssjukskrivna. Den öppna svenska arbetslösheten (4,6 procent) är visserligen bara hälften så hög som i EMU-landet Finland (9 procent). Men tillsammans med sjukskrivningarna är nivån 13,5 procent i Sverige och 15 i Finland.
Lundgren-falangens farhågor handlar i stället om stabiliseringspolitiken och behovet av valuta- och räntevapnet.
Om Sverige går in i en kris kan vi ta oss ur den genom ett urholkat penningvärde. En svagare krona innebär dock samtidigt att köpkraften minskar, det svenska folket blir fattigare jämfört med andra länder.
Lundgren-falangen lutar sig gärna mot den teori som utvecklades av Robert Mundell - Nobelpristagare i ekonomi - om optimala valutaområden. Kort innebär den att om länder inte har samma struktur så är det svårt bedriva en gemensam ekonomisk politik. Euromotståndarna brukar åberopa Tysklands återförening som exempel på sådana strukturproblem.
Det vittnar om okunnighet om Tysklands historia att insinuera att en expansiv valutapolitik skulle ha tillgripits för att åtgärda dessa problem.
Sällan har en teori blivit så missbrukad som Mundells!
Den handlar lika mycket om svårigheter inom länder som mellan länder. Notera också att Mundell själv förordar ett svenskt EMU-inträde. Teorin utvecklades dessutom 1961, då såg förutsättningarna för stabiliseringspolitiken helt annorlunda ut än i dag.
Vem tror på allvar att Riksbanken hade kunnat hålla en låg inflation i Sverige om den varit stigande i USA och Europa? Den svenska räntan - med vissa marginella justeringar - sätts av de amerikanska och europeiska centralbankerna.
Att framhäva Sverige som ett optimalt valutaområde blir lätt absurt.
Det finns inga belägg för att en aktiv valutapolitik har långsiktigt positiva effekter på produktion och sysselsättning.
För varje studie som pekar på positiva effekter finns åtminstone en annan som visar på negativa eller inga effekter. Och bakom varje svensk kronförsvagning återfinns en eller flera funktionsodugliga - på grund av politiska interventioner - marknader, främst arbetsmarknaden.
Hur ser det då ut i Sverige? Vilken effekt kan man utläsa på sysselsättningen av våra tidigare kronförsvagningar? Möjligen kan den kraftiga försvagningen av kronan ha bidragit till att minska utslagningen av arbetstillfällen i den privata sektorn.
Men det är uteslutande offentlig sektor som svarat för sysselsättningsökningen (netto) sedan 1960-talet.
Är detta en seger för en stabiliseringspolitisk regim som grundar sig på en försvagad krona och minskad köpkraft hos svenska hushåll? Tvärtom, vill jag hävda, det pekar på ett svidande nederlag.
Storföretagen är de som i regel gagnas mest av kronförsvagningar, det vill säga de som främst rationaliserar bort arbetstillfällen och dessutom har en allt mindre del av sin arbetskraft i Sverige.
Expansionen i offentlig sektor innebär i praktiken att finanspolitiken - inte penningpolitiken - har svarat för ekonomins stabilisering. Detta bör EMU-motståndarna ha klart för sig när de ivrigt hävdar vikten av en "självständig" penningpolitik.
Problemet med svensk ekonomisk politik de senaste decennierna har varit en ovilja att ta itu med de verkliga, underliggande problemen. Strukturproblemen har eftersatts och dolts bakom en dimridå som utgjorts av en försvagad krona. I stället för en politik som baseras på att skapa goda förutsättningar för entreprenörskap och företagande, fungerande arbetsmarknad och hårdare konkurrens, har man valt en politik som baserats på sjunkande krona, stigande skatter och en ökad offentlig sektor.
I stället för offensiva strukturreformer har politiken karaktäriserats av en "bevarandestrategi"; allt ska bli vid det gamla och alla förändringar är av ondo.
Vad som behövs är en strategi där politikerna "tar befälet". I den strategin utgör EMU ett ankare som kommer att tvinga fram en mer aktiv strukturpolitik.
Euron är ett betalningsmedel, men den representerar
också en ekonomisk politik som sätter Keynes på sin rätta
plats
SvD-ledare 16/7 2003
"Kronans
övervärdering i början av 1990-talet
och normpolitikernas
kollaps berodde på en oförmåga att ta
itu med
kostnadsutveckling, arbetsmarknad, sjukskrivningar,
socialförsäkringssystemens utformning med mera"
Pontus
Braunerhjelm
professor, VVD, SNS
DI 11/12 2002
RE: Är detta påstående i
överensstämmelse med
vetenskap och beprövad erfarenhet -
mer om Krisen
här
EMU-motståndarna har bestämt sig för att hur man än gör så blir det fel: Antingen låser vi fast kronan vid en för svag kronkurs i förhållande till euron (Lybeck), eller så låser vi kronan vid en för stark kurs (i princip övriga motståndare) vilket innebär svårigheter för svensk industri. Men framför allt hävdas att vi avhänder oss möjligheten att genom en fallande kronkurs lösa eventuella framtida problem.
Under alla omständigheter kan vi - enligt EMU-motståndarna - förvänta oss en lägre tillväxt, ökad arbetslöshet och ett urholkat välstånd.
Om det var så enkelt att vår goda ekonomiska utveckling under senare hälften av 1990-talet kunde hänföras till Riksbankens prisstabilitetsmål och rörlig växelkurs, vore det närmast sensationellt. Men vår marginellt högre tillväxt, jämfört med EMU-länderna, var snarare en återhämtning efter en mycket djup nedgång 1991-1993.
Som framgår av Sveriges utveckling efter "engångsdevalveringen" 1982, är en allt svagare valuta ingen utväg ur strukturella kriser.
Snarare tvärtom. Kronans övervärdering i början av 1990-talet och normpolitikernas kollaps berodde på en oförmåga att ta itu med kostnadsutveckling, arbetsmarknad, sjukskrivningar, socialförsäkringssystemens utformning med mera. Detta ledde i sin tur till fallande produktivitet och ett gentemot omvärlden för högt prisläge.
På kort sikt kan sådana symptom lindras med valutapolitiken, men på lång sikt cementeras de underliggande problemen fast i ekonomin, eftersom de döljs av en successivt allt svagare valuta. Precis som under 1990-talet.
I Sverige är det inte Riksbankens uppgift att stabilisera svängningar i konjunkturen, utan att se till att prisökningstakten håller sig runt 2 procent årligen.
Eftersom inflationen bedöms utifrån produktionskapacitet, löneutveckling och andra realekonomiska faktorer, finns förstås en (indirekt) koppling till svängningar i ekonomin. Andra centralbanker, som USA:s, har som uttalat mål att lindra svängningar i ekonomin, men också Japans centralbank har fört en aktiv penningpolitik för att få i gång tillväxten.
Generellt inriktas stabiliseringspolitiken alldeles för mycket på makroekonomiska åtgärder. Riksbankschefen har nyligen pläderat för en mer aktiv finanspolitik, men erfarenheten visar att detta snarast förstärker konjunktursvängningarna.
Omläggningen till rörlig växelkurs var sannolikt viktig för att ta oss ur krisen i början på 1990-talet. Men upprinnelsen till krisen var en oförmåga - eller ovilja - att ta tag i politiskt känsliga problem på mikroplanet under 1980-talet.
En parallell är dagens skenande sjukskrivningar och höga arbetslöshet i vissa grupper.
Helt klart är att den penningpolitiska omläggningen skett till priset av ytterligare försämrad köpkraft och lägre välstånd.
Ekonomiers förmåga att på ett bestående sätt ta sig ur kriser utan att det slår mot köpkraft och välstånd, handlar i hög grad om förtroende, flexibilitet och anpassning på mikroplanet.
På kort sikt läggs med en rörlig växelkurs en slöja över dessa problem.
Med ett inträde i EMU kan politiken inriktas på att bearbeta de verkliga, strukturella, problemen i svensk ekonomi i stället för att angripa symtomen. Det handlar främst om att få fram regelverk som leder till en fungerande arbetsmarknad, gör att det lönar att utbilda sig, främjar ett aktivt ägande och utkrävande av ägaransvar, minimerar den byråkrati som hämmar småföretag (vilka ofta har de aktivaste ägarna) och främjar konkurrensen, kommer till rätta med skenande sjukskrivningar.
Brister på mikroplanet har varit kostsamma erfarenheter i Japan sedan drygt ett decennium tillbaka och också under Asien-krisen 1997. Som visats särskilt i USA finns det inget som säger att de västeuropeiska och nordamerikanska ekonomierna är immuna mot liknande brister.
I takt med att störningar på makroplanet - och åtföljande stabiliseringsåtgärder - allt oftare kommer samtidigt i olika länder, ökar betydelsen av mikropolitiken.
Det är på det planet som förutsättningarna för den framtida utvecklingen av tillväxt och välstånd avgörs!
I sitt svar till mig och andra EMU-skeptiker använder
professor Braunerhjelm, SNS, den klassiska debattekniken att låtsas tala
om ett ämne medan han i själva verket talar om något helt
annat
En liknande misstolkning gör docent Carl Johan Åberg
(12/12)
Johan Lybeck DI 17/12 2002
"Nedskrivningarna av kronans värde
bär en stor del av ansvaret för krisen 1990-1992"
Carl Johan
Åberg DI, 12/12 2002
”Sedan 1973 har Sverige haft alla
möjligheter att hantera sin egen penningpolitik”
Ulf
Jakobsson och Pehr Wissén SvD Brännpunkt 12/12 2002
